konstigt?!

Ja efter att ha jobbat min vecka, så att säga så tog jag mig tid att ringa vårdcentralen.
I söndags fick jag ett gallstensanfall, jag hade ur ont och det hänge i. I onsdags ringde jag vårdcentralen och de rådde mig att ringa tillbaka på torsdag morgon så att jag kunde få en tid.
Så gjorde jag också, de ringde tillbaka till mig kvart över 8 på morgonen då jag satt i bilen på väg till jobbet.
Fick tid på VC klockan 10.20, det innebar att jag skulle hinna jobba större delen av min planerade lektion och sedan köra raka spåret tillbaka hem igen. Så fick det bli, släppte mina elever ca 10 minuter före utsatt tid och körde hemåt.

Väl på VC började de med att ta blodprov, fick sedan komma in till doktorn som klämde mig lite på magen och sedan sa att han skulle skriva remiss till akuten.????? Va? Ja ha.
Så det blev till att köra vidare. På akuten blev jag undersökt ytterligare. Crp låg på över 100. ??? Ja ha och vad betyder det? Jo det skulle ligga på ca 8 omjagfattade rätt så det tydde på en inflammation. Så plötsligt säger doktor nr 2 att jag ska bli inlagd med dropp. Hallå! Hur gick det här till? Vem ska hämta barnen? Hur gör jag med bilen som står där ute? Frågorna hopade sig.

Jag skulle läggas på sal och väntade på att bli hämtad. De hämtade mig med säng. Jag fick helt enkelt lägga mig ner och bli kringkörd på sjukhuset. Väl på salen fick jag möjlighet att vila, träffade doktor igen, det sattes dropp osv. Senare kördes jag till ultrasljudet och sedan tillbaka, hela tiden liggande i säng. Jag hade ju betydligt ondare tidigare på veckan och då jobbade jag!
Men det var skönt att vila, jag somnade i från det helt emellanåt. Så jag behövde nog vilan.

Det är först nu jag kommit hem, söndag.
Fick ytterilgare ett anfall på sjukhuset, fick starka smärtstillande och i går var jag stundvis lite snurrig. Men sedan blev det bättre, så jag fick äntligen åka hem efter tre nätter i den hemska sängen. Men jag har blivit satt på operationsistan och förväntas få operera bort gallblåsan inom 3 månader. Uj. Det var värst.

Så nu är jag sjukskriven, ordinerad vila i en vecka. Det var väl lämpligt..........det är ju lov i nästa vecka......... Hm.

Jag mår bätte men har fortfarande ont. Så jag hoppas att det går över.

Dieter, dieter, dieter......

Ja jösses.
Vad ska man ta sig till, tro och tycka om allt som händer.
Har snöat in på LCHF dieten. Det går ut på att man stick i stäv med allt man tidigare trott ska äta fett, mycket fett, och helst så lite kolhydrater som möjligt. Jag har ju läst Anna JD Jacobssons blogg länge.
Har testat en gång tidigare men det gick inge bra.
Nu har jag kommit över mera litteratur i ämnet och har stått i valet och kvalet i flera veckor. När så mitt sista soppförsök gick i stöpet tänkte jag att, kanske det är värt ett försök ändå. Anna skriver ju att hon blev helt av med sitt söt sug. Och det vore ju ett lyft.
Så jag började i förra veckan, det gick bra på mornarna men sket sig vid lunch och har det redan gått fel så spelar det ju inten roll om man käkar på resten av dagen.....Någon som känner igen sig. Sjukt! Ja visst men så funkar min galna hjärna.

I vilket fallså gick det ju inte så bra mer än till frukost. Menså i torsdags kom jag till ett vägsjäl. Jag hade 100 kronor, skulle köpa ägg, bröd och ??? godis eller skulle jag ta en västgörakloster ost. Enligt den "nya" dieten är det ju bättre att ta en eller två skoivor ost i stället för godis eller macka. Jag stod där och vägde för och emot, fram och tillbaka, till sist tog jag osten. Jag minns att jag hela tiden jag stod i kö bredvid godiset tänkte....varför gjorde jag så här? Jag kommer ju att vilja ha det förbaskade godiset i kväll..... Men jag köpte osten.

Ångrade mig inte. Jag klarade redaten av torsdagen, klarade hela fredagen, hela lördagen och det kändes bra, jag var faktiskt inte så godissugen mer än just när jag ätit och innan jag kände att jag var belåten, det dröjer ju en stund när man som jag äter snabbt.

Sedan kom det något av ett bakslag kan man väl säga. På lördagen belv jag dålig i magen, förmodligen hade magen fått någ av fett. Men det var inte så farligt, jag hade inte ont eller så.
Klockan 02.30 natten till söndag, DÅ hade jag ont. Då gjorde mina gallstenar sig påminnda på ett högst otrevligt sätt. Jag vet ju att jag har stenar eftersom jag fick ett anfall för 6 år sedan då dottern var liten. Hua vad ont jag hade. Ringde sjukvårsdupplysningen, vilket svar jag fick. Försök att framkalla kräkning, tag sedan en fingerborg spirt och efter det en klunk vatten.
Jag har ingen sprit hemma. Kräkas??? GLÄ!!! Det gör jag inte frivilligt.
Jag knaprade i mig två alvedon och hoppades att det skulle hjälpa. Men icke.
Jag sov lite granna men inte mycket.
På morgonen gick jag upp, hade ont som få, åkte till mötet, hade fortfarande ont. Åkte till svårmor för att fira hennes födelsedag, denna gång utrustad med mannens Diclofenac eller något sådant, åt mat tog en tablett och satte mig till sist i en fotölj med fotpall, drog en filt över mig och somnade efter en stund. Det dröjde inte länge förrän det började mola igen. Men tablett fick jag vänta med tills kvällen, max 3 om dagen.

Natten var allt annat än angenäm. Vaknade av att jag hade frossa, frös och där efter svettades jag utan dess like.

I dag har jag jobbat, går som en vandrande pinne. Jag har inte ont på samma sätt idag, utan idag känns det mer som en helt otroligt jobbig träningsvärk. Kan ju för all sin dar kanppast röra mig.
Yr och matt har jag varit. Jag har suttit på stolen, eleverna har fått komma till mig.

Allt detta för en sketen diet. Men saken är den att det verkligen rört sig nedåt på vågen. Dessutom är detta tydligen ett ganska vanligt övergångsproblem. Men det ska gå över. orkar inte förklara alla vändor.

Så jag ska ge det lite mer tid men fortsätter det så här får jag lägga av, eller testa en något mildare variant.

Humöret...tja vad ska jag säga, något bättre är det för stunden, men jag vet att jag är ömtåligt jsut nu och lätt halkar ner i skiten igen. Bäst att försöka ta det lugnt.

Tack!

Tack för de kommentarer som ni lagt in på mitt förra inlägg.
Jag har inte tagit mig ur min svacka men för stunden mår jag bättre.

Min bästa vän ringde förut för att kolla om jag kunde fixa barnvakt för en timma och gå en promenad. Det gick tyvärr inte. Men det var snälla av henne att ringa. Hon förstod att jag var nere och hon kom förbi en stund senare med en blomsterkvast och en kram. SÅ gott det är med vänner.
Måste gråta en tår. Lycka. Jag behövde inte ens vräka ur mig all skit jag går och bär på.

Jag har i flera dagar lagt energi på helt andra saker än XV, städ, jobb och läxor. Fick tag i en bok på biblioteket för några dagar sedan. GI-noll. Har läst Anna JD Jacobssons blogg på metro och blev lite inspirerad. GI-noll handlar om samma sak. Så jag har försökt att testa dieten men åker dit varje kväll eller redan tidigare på dagen. OCh har det gått snett en gång kan jag lika gärna suma resten av dagen också. Så funkar jag.
I dag åt jag åter igen en bra frukost enligt LCHF, lunchen i skolan var inte i enlighet med LCHF alls. Men trots tårar under större delen av dagen så har jag ändå på något sätt klarat mig genom resten av dagen med att äta det jag tror är rätt. Jag är lite hungrig just nu men inte särskilt godissugen. Hoppas jag klarar av att testa ett tag och se om det kan hjälpa mot mitt sockersug. Men det är inte alls förenligt med min XV diet. Så jag är extremt kluven just nu.

I dag har barnen varit änglar, inga problem, tog med dem till min körövning, de satt snälla i en timma med sina bärbara DVD. Känner de på sig att jag är deppig?
I går försvann sonen när vi städade i kyrkan, jag städade bottenvåningen min mamma övervåningen. jag tog för givet att han var med mamma, hon tog för givet att han var med mig. När vi var klara fick vi leta. Det tog 30 minuter och jag stod med telefonen i handen beredd att ringa polisen. Då hittade vår pastor vår lille kille. I den mindre salen, längst bak under en av bänkarna låg han och sov. Gissa om jag hade hjärtklappning. SÅ gott att få ta upp han i famnen och krama honom.

Dags att krypa ner i sängen. Om lite mer än 24 timmar kommer mannen hem från Grekland. Haha vilket nedbyte. Sol, värme, lyxhotell mot grinig fru, kallt och regnigt sverige och ett hus i kaos.

Ja hjälp

Hur står det till egentligen?
Jag mår åter dåligt, gråter och är så deppig. Tvivlar på allt, tror att jag är en börda för alla, ringer inte till någon av risk att allt ska välla ur mig.
Milde tid jag har väl massor av vänner, men jag vill inte belasta dem med mina bekymmer. Har tappat kontrollen. Inget är roligt, inget funkar. Min man skrev hem från Grekland att vi kanske kunde åka till Örebro över lovet så kunde vi bada, jag kunde kanske gå på relaxen i stället för att bada. Men jag känner inte för det. Jag tvivlar på att jag går i min bikini som jag köpte i somras. Husvagnen har vi ställt in för säsongen och bo på hotell tycker jag inte att vi har råd med.
måste börja tänka på jul och viner. Barnen behöver kläder och vi vet ju att det alltid plockar iväg runt jul. Dessutom behöver vi få i ordning det sista här hemma i vardagsrummet. Allt kostar pengar.
Tvivlar på mitt val av yrke, tvivlar på min kompetens att plugga.
Jag klarar ju inte av det. Jag får ingenting gjort, jag ids ju inte städa, det ser ut som sju svåra år hemma. Jag gör ju inte mina läxor jag planerar inte mina lektioner ordentligt, jag får inget gjort. Lekte med tanken att ta tjänstledigt för att komma i kapp i skolan mm. Men känner jag mig själv så kommer jag inte att få något gjort då heller.
Just nu suger allting.
Den enda lilla ljusglimten just för stunden är att jag åkte till affären för att köpa ägg, bröd och GODIS! Men så tyckte jag att jag hellre skulle köpa ost. Jag har ost hemma men den tycker jag inte om. Till saken hör att jag endast hade 100 kronor. Så jag stod en bra stund i affären.... till sist valde jag osten. jag köpte inte godis, bra för att vara mig, men jag vet att jag kommer banna mig själv i kväll när barnen har somnat att jag inte köpte det förbaskade godiset. Jag är ju redan sugen igen. Det sitter i hjärnan.
Dags att fundera ut någon kvällsmat.
Snap out of it!

suck

Klockan är strax efter åtta på måndags morgonen. Jag väntar på att vårdcentralen ska ringa upp mig. Dottern hade konstig hosta igår. På kvällen började hon må illa och ha ont i halsen. Influensa tänkte jag och tyckte att det var en ovanligt illa vald tidpunkt då mannen är bortrest. Så jag kunde inte somna igår kväll, lyssnade efter varje hostning och undrade om det skulle bli mer än hosta.
Har varit uppe i natt några gånger, ibland har jag gett henne av hennes inhalator då hennes andning varit påverkad. Typiskt vi som har tid på barn på sjukhuset på onsdag, tänk om det varit idag. I morse när jag vaknade lät det inte alls bra, hon hade flämtande andning, korta grunda andetag. Gav henne lite medicin och ringde sjukvårdsrådgivningen. De sade åt mig att vända mig till vårdcentralen och där står jag nu. De borde ringa när som helst.
Just nu låter det inte så illa om henne. Det piper lite men annar är hon ganska pigg.
Jobbet får väl fnatt, förra veckan var jag hemma och nu hemme för vård av sjukt barn. De tror väl att jag inte trivs. Det gjorde jag inte heller i och för sig, inte förut, men jag tycker att det lossnat lite.

har knappast hunnit fundera på hur jag själv mår.
Ett beslut har jag dock tagit, det kan verka sjukt men jag ska testa en ny diet. LCHF tror jag den kallas. Har läst Dr Dahlgrens bok, En bok av Sten Sture Skaldeman och så Anna JD Jacobssons blogg på Metro. Jag måste bli kvitt mitt sockersug. Om jag inte blir kvitt det så kommer det aldrig att gå vägen.

Nu har jag pratat med Vårdcentralen, vi blir hemma idag och i morgon, men vi behövde inte åka fram till någon doktor så vida hon inte blir sämre. Men det verkar ju som om jag kan hålla det i schack genom inhalatorn här hemma. Får se hur dagen blir.

Skit skit skit

Jag klarade det inte.
Vilken överraskning.
Just nu känns allt så himla värdelöst och hopplöst. Sitter på min kammare och tjuter, tårarna sprutar och det svider i mitt torra skin och exem.
Men det är väl rätt åt mig.
Är verkligen ur deppig, det märkliga är hur snabbt dem kom över mig. Har haft en bra dag fram tills nu.
Allt har rasat samman och jag känner mig som ..............ja jag vet inte, hittar inte orden. Mannen har rest till Grekland på konferens, jag sitter här med barnen men skulle helst vilja var för mig själv.
Jag är så trött på alla olika dieter, alla olika guru, alla olika metoder att komma till rätta med sin vikt. Allt känns hopplöst, någon säger si någon säger så, vad i all världen är rätt? måste man testa varje ny diet för att se om det är den som gäller för mig?
Just nu har jag snöat in på att jag vill ha en viss sorts glass, den finns inte i vår butik, jag måste i så fall åka minst 2 mil för att köpa den, jag har egentligen inte pengar till det och borde inte ens äta den. Jag vill inte att barnen ska se att jag köper den och jag ...........äh, det är så löjligt.

Varför kan jag inte bara hålla mig till halvfarts maten och försöka hålla mig till det? varför kan jag inte slå dövörat till för alla andra dieter för en stund. Men jag har väl hakat upp mig på mitt godis begär.
Jag har verkligen kommit in i en brutal svacka, där jag inte tror mig klara någonting. Jag tror inte att jag gör ett bra jobb, vare sig det gäller, hemmet, familjen, mannen, jobbet, studier, dieter eller motion. Hur kan det bli så jobbigt så snabbt. Nu måste jag snabbt torka tårarna för om en liten stund ska jag skjutsa dottern till Funky Kidz då kan man inte vara rödgråten.

KAOS!! Det är väl det närmsta jag kan komma till att beskriva hur allting känns just nu.
Jag får se om jag orkar skriva mera i kväll och se omjag kan bena itu mina känslor och bekymmer.

Inne på dag 2

Hur sjukt låter det inte att vara inne på dag 2 igen. Suck och stön. Har glömt när jag slutade räka dagar från min första omgång. Och har helt förträngt hur många dagar jag höll på över huvudtaget.
Jag minns bara det som är riktigt trist och det som är riktigt roligt, resten är ett enda virrvarr.
I all fall så klarade jag gårdagen ganska bra. Drack väl lite för lite, men det tar ett tag att komma in i drickandet igen. Hade lite problem med toabesöken som det var. Skulle skjutsa en lärare från min skola till en annan ort för att denna skulle åka buss vidare. När jag lämnat av henne fick jag nästan panik. Orten är för mig okänd, och toa var det akutbehov av. Såg en stor ICA butik och rusade dit, bara för att upptäcka att man var tvungen att beta en 5:a. Jag hade 0 kr i kontanter! PANIK!!!!
Fikc rusa mot stationen igen för at kolla om där fanns toalett. Hoppet var inte stort och min förvirrade hjärna började okontrollerat söka efter utvägar. Men jag hade tur, det fanns toalett på stationens fik och jag räddades. På eftermiddagen hade vi marknad på torget i vår lilla ort. Åter blev läget akut, men där vet jag ju var jag ska ta vägen så det löste sig , men det var ändå kris. Blir ju så extremt nödig så fort!

På kvällen var det lite extra körigt, utveklingssamtal för dottern och resa till en ort ca 1 timma från hemmet. Det var stressigt och jag tog en bar i stället för en soppa på kvällen, det är ju inte tillåtet på helfart men jag resonerade som så att det är i alla fall bättre än att äta mat eller godis.

På kvällen var jag SÅÅÅÅ hungrig, fick gå och lägga mig när jag kom hem från min träff med lärarna från universitetet. Vet inte hur jag ska klara 10-14 dagar, men jag måste försöka.

Klockan är bara strax före 10 på fredags förmiddagen. En lång dag med pluggande och ropande skåp ligger farmför. Just nu är det inga problem men har blir eftermiddagen?
Det får jag ta då. Nu får jag passa på att plugga innan det ev blir tuffare.

Who am I kidding?

Ja vem i all sin dar försöker jag lura.
Har inte vågat ställa mig på vågen på ett tag. har försökt att intala mig att jag börjar bli lite bättre på det här. men när jag inte fick på mig mina jeans i går morse, de jag köpte i somras....nog för att de åkt med i tumlaren och säkert dragit ihop sig lite så går det inte längre, jag var tvungen att ställa mig på vågen. Då kom chocken. Den hänger i ännu en dryg halvtimma senare. Nu får det bli soppa några dagar för att komma på rätt köl igen. Min coach får säga vad hon vill. Min man ska ändå vara borta hela nästa vecka så why not? Börjar nu, i dag om en liten stund. Det kommer att bli djuriskt svårt, jobbigt och helt enkelt super trist.....men vad är en bal på slottet.......om man inte kommer i klänningen.
Så är det. Nu får vi se hur många klagande inlägg om dagen det blir de närmsta dagarna. Det är ändå värt ett försök, ska jag vara nere i min vikt till jul måste jag få en kicksstart.
Dags för soppa!

Nytt försök

Det är lördag och jag borde som vanligt göra annat än att sitta här. Planen var att jag skulle åka till affären för att köpa smörgåspålägg inför kvällen. Men mannen har åkt till innebandyträning med båda bilnycklarna, jag blev lite uppgiven och slog mig ner här för att skriva om min nya plan. Men just nu kom jag på idén att ta cykeln fram, man måste ju inte ta bilen....
Jag ska bara skriva några ord om min nya strategi innan jag ger mig iväg.

Godis är ju som bekant en stor del i mitt liv, oavsett om jag vill det eller inte.
I torsdags tog jag på nytt beslutet att klara dagen utan godis,kakor, bullar och annat sött.
Tro det eller ej men jag klarade det.
Fredagen var tuff eftersom jag pluggade hemma och då finns skåpen där hela tiden. Jag åt lite smörgåsrån, knäckebröd och torkad frukt men inget godis.
På kvällen tittade vi på semesterbilderna tillsammans med några goda vänner. Jag kan se på bilderna att jag gått upp sedan sommaren. Men ska sanningen fram så kunde jag faktiskt titta på bilderna på mig själv utan att tycka att det såg allt för hemskt ut. Jag vill se ut så igen!
Det känns lite som om det hände något då. Jag beslutade mig för att nu måste jag kämpa, jag vill se ut så igen!

Jag tror inte att jag kommer att kunna leva ett liv utan godis, inte just nu, men jag måste hitta en strategi kring godis som funkar för mig och just nu. Planen är att bara äta godis på lördagar, det gäller kakor, bullar mm också. Jag får köpa lite godis och det ska helst vara hårda som jag suger på länge då behövs det inte lika många. Vi får se om det håller men det är helt klart värt ett försök. Ska se om jag hinner få ihop en meny i morgon inför veckan som kommer, det vore toppen.

Livet känns lite ljusare,tungt men inte lika tungt. Detta trots att jag känner att en förkylning är på gång. Jag är inte strålande lycklig men jag är nog på väg uppåt. Nu behöver jag bara krafterna igen.

Dags att sätta sig på cykeln till affären.

Igen

Tankarna snurrar, jag försöker forma texten till mitt inlägg och fastnar direkt när jag ska sätta en titel på det hela.
Ja ibland är det inte lätt.
Har i flera veckors tid kämpat med mitt sockersug. Jag har förlorat varje dag. Jag kan inte kontrollera det.
Mina kläder börjar sitta åt och jag blir deppig över det faktum att jag inte kan "skärpa" mig. Äter för stora portioner, för mycket sött och gott.
Vaknar varje morgon med samma löfte......IDAG ska jag klara mig utan att äta något sött. I alla fall inte godis, kakor och liknande. Men så trillar jag dit innan jag vet ordet av. Och har jag väl börjat finns det ingen hejd, då har jag ju redan misslyckats så då fortsätter jag lite till.
Har gått loss på smörgåsar, det är ju så enkelt och smidigt. Jag ids inte laga mat.
Min coach har frågat om jag inte kan skriva ner mina tankar om varför jag tar till det söta. Men ska sanningen fram så kan jag inte ofta ge någon anledning, jag kan vara glad, ledsen, upprörd, uttråkad, irriterad, trött eller vem vet....det spelar ingen roll. Suget finns där mest hela tiden. Den enda dagen jag inte små åt hela tiden var en dag när jag hade en hektisk eftermiddag fast på ett positivt sätt: Då hade jag inte tid att tänka på mat eller godis, men så är det ju inte ofta.
I dag kom maken hem från 5 dagar i Paris, han påpekade lite försiktigt att jag nog kanske började lägga på mig lite igen. Och det är ju så sant, går inte att förneka.

I dag har jag klarat mig hittills. Har inte tagit något sött mer än tuggummi. Har inte småätit ännu heller. Men så fort jag kom hem och började fundera över vad som behövdes handlas så gick min hjärna i gång på vad som vore gott.
jag måste bara klara av en hel dag utan godis eller kakor. Det ska gå. Men vad är en dag om jag trillar dit i morgon igen?

Saken är den att jag inte kan förlika mig med tanken att jag är överkänslig mot socker och ska hålla mig undan sådant. Ska jag aldrig mera få äta godis? Jag kan på något vis nästan förstå alkoholister, rökare och snusare. Det är inte en lätt kamp man har med sina beroende-demoner. För beroende är jag helt klart. Alla andra får tycka och tro vad de vill. Men detta är ingen enkel match och det har inte med min karaktär att göra.

Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur detta.
Försöker hela tiden tänka att jag ska skriva upp en meny för veckorna för att göra det enklare för mig. Jag vet att det funkar bättre då, men jag orkar inte sätta mig och skriva den förbaskade menyn. En fet spark där bak skulle jag nog behöva. Uppmuntran kanske skulle hjälpa........ jo det önskar jag att det gjorde men det tar inte alltid på mig. Jag blir bara mer besviken på mig själv för att jag inte klarar av att leva upp till det som alla peppar mig till. Låter sjukt, jag vet, men det är så jag funkar.

Nu går plötsligt hela bloggen i svart, fast solen skiner och det är underbart höstväder ute. Jag känner mig inte så deppig egentligen, men jag var tvungen att få det ur mig. Det som gnager i mig natt som dag. Den ständiga tanken på mat, godis, mackor, kakor. Den ständiga deppigheten över att inte orka, och inte klara av att hålla vikten, att inte kunna hålla mig borta från godis och att inte kunna bryta gamla vanor.

Måste ta mig samman, får försöka fixa en meny och röra på mig lite. Det ska ju egentligen inte vara omöjligt........... eller hur. Det ska ju vara möjligt..........att yta ut gamla vanor mot nya och att hitta en balans som gör att jag inte behöver tänka på detta sätt varje dag livet ut.