Det är två veckor sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag har först denna veckan känt att krafterna kommit tillbaka. Gick min första promenad på tre veckor i fredags och det var så skönt. Jag var helt färdig efteråt men det var så välbehövligt.
Känner inte av mina stenar längre men går fortfarande och väntar på operation. Inom tre månader sa de, så det skulle inte förvåna mig om det blir i början av nästa år. Men jag skulle ändå vilja veta när, då kan jag börja förbereda mig mentalt och inte behöva gå och fundera över det.
Maten då? Jag gör mina tappra försök med en GI variant med hög fetthalt och så lite kolhydrater som möjligt. Det har inte gått så bra i veckan. Mannen har åter varit på resande fot och jag har inte klarat av det själv. Att det skulle vara så svårt att fixa detta. Jag kom ju i gång så bra innan och efter mitt gallstensanfall. Men nu har jag haft en period då jag inte kan stå emot socker och annat gott. Det är inte lätt att gå på diet när man blir bortbjuden. Men man gör så gott man kan. I går kväll var det dock smörgåsar som gällde och då är det svårt att hålla kolhydraterna nere. Det var ju middag/kvällsmat för oss så vi var tvunga att äta. Det var så gott, men i dag är det nya tag som gäller.
Hemma är det städning som gäller, på onsdag får vi en gäst från USA somska bo här ett tag. hur länge vet vi inte. Det är sonen till en bekant som flyttade till USA för flera år sedanoch nu vill sonen flytta hem igen. Han är 22 så detär inget barn. Men tills han fått jobb eller studiebiddrag så har vi lovat att han kan bo hos oss. Så nu måste vi få i ordning, inte en dag för tidigt men just nu borde jag broderar och göra färdigt mina hemuppgifter på utbildningen. Det blir ju lätt så av någon anledning att jag väntar till det sista och stressar med mina uppgifter. Min vännina i USA har gjort likadant. Hennes son kommer den 12 november, hans visum går ut den 13 november. Dessutom har hon sagt att han skulle komma sedan september. I fredags fick jag reda på att han kommer på onsdag. Så full rulle.
