Helg!

Det känns lite patetisk och lite tragiskt att jag just nu lever för att det ska bli helg och för att det snart är lov. Hur kan man hänga upp hela tillvaron på helger och lov?

Det har varit en ganska tuff vecka. I onsdags var jag nära att ta till lipen. Har ett långt pass på onsdags eftermiddagen. Från 11.50 till 15.10 har jag elever nonstop. Det ska vara 5 minuter mellan passen men det förstår ju vem som helst att det blir det inte.

Jag är stressad till max, snudd på otrevlig mot eleverna och svetten rinner på ryggen. Alla vill ha hjälp....eller? De som inte kommer någon vart med det de ska göra skriker antingen på hjälp och drar i mig hela tiden eller ställer de till med bus. Jag måste bli en strängare fröken. Jag vet det och har vetat det länge, en det är inte sådan jag är! Jag har ett enormt behov av att vara snäll, att vara om tyckt och att inte stöta mig med människor, stora som små.
I onsdags stod det elever utanför fönstret som tuggade pappersbitar och sköt på mig med sugrör. Ska jag behöva ta sådan SKIT!!!!
Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå där ifrån. Jag är ingen bra lärare, jag mår inte bra och eleverna får inte ut det de borde av lektionen.

Torsdag var min lediga dag. Jag funderade mycket men kom inte fram till någonting.
På fredagen skulle jag träffa min coach. Som vanligt pratade jag mycket och fastän jag troligen mådde mycket sämre när jag träffade henne första gången i december förra året så var detta första gången jag grät hos henne.
Det är först hos henne som jag sansar mig, kommer ner i varv och sätter ord på mina tankar.

Jag kom fram till att jag är rädd. Jag ska rastvakta i korridoren två gånger i veckan. Men jag smyger omkring och hoppas nästan att ingen ser mig. Att jag inte ska behöva säga till eller ta tag i några problem. Jag har inte till 100% satt mig in i skolans regler så jag vet inte helt vad man får och inte får göra. Jag är förmodligen en person som fullkomligt skriker ut att jag är osäker. Detta beror förmodligen på att jag själv hade en fruktansvärd period just i högstadiet. Känslig som var var redan då tog jag åt mig när någon sade något negativt om mig. Eller om jag tolkade något negativt. Som en svamp var jag. Tog åt mig allt negativt.
Så nu smyger jag runt i korridorerna, susar omilt tillbaka drygt 20 år i tiden och upplever samma känslor om igen.

Men vad ska jag göra? Har utbildat mig till lärare, gått en extra utbildning för att bli behörig textillärare. Men hela tiden har osäkerheten funnits där, vill jag jobba med detta?
Just nu sitter jag i den där tudelade sitsen igen.
Jag vet ju hur jag vill ha det. Det har jag vetat ett tag, men jag når inte dit =frustration.
Jag vill helst strunta i allihop, men vill inte riktigt slänga in handduken ännu.

Kan ju knappast börja plugga till något annat just nu. Studielån har vi ju redan både jag och mannen. Och vad vill jag bli då?
Jag gillar att hjälpa människor, jag gillar att söka efter information, jag gillar att träffa människor.
Bibliotekarie kanske? Det skulle det vara brist på om några år.

Jag ser inget alternativ, jag är fast. Vad ska jag göra? Min coach undrade om jag ville bli sjukskriven och det vill jag inte. Inte just nu. Det måste ju gå detta! Men hur länge orkar jag?

Jag oroar mig för mig själv, för min man , mina barn och mina vänner, för eleverna som jag har.
Hur ska jag orka?
Hur länge ska min man orka med mig?
Jag måste ju ta hand om mina barn,m en orken finns ju inte.
Mina vänner bli väl också trötta på mitt gnäll.
Eleverna? Är det rätt att de har en lärare som inte ger dem det de behöver? Inte för att de tar vara på tiden man kan hjälpa dem, men ändå. Och det finns ju undantag.

Trött

Det har varit fullt ös det sista.
I fredags cyklade jag 1,5 mil med en åk 7. De flesta klarade av det utan större bekymmer. Min kollega skulle cykla först och jag sist. Två tjejer kom på efterkälken på en gång. Och det blev bara längre och längre sträcka mellan oss tre och resten av gruppen. De fick vänta in oss flera gånger. En av tjejerna förlorade luft ur sitt däck och det blev mer och mer likt en punka. Stannade vid en mack för att pumpa men det gick inte för det fanns inte rätt munstycke. Så vi fick trampa vidare. Vi hade nätt och jämt styrfart. Tjejen med pumpa suckade lite men den andra tjejen klagade konstant, hon hade också punka.....det hade hon verkligen inte men det ville hon tro. Det var drygt att cykla så långt så långsamt. Men till slut så var vi framme och dagen i övrigt var helt ok. Jag fick ta en bil tillbaka för att hinna ta min lektion.

Direkt efter lektionen åkte jag mot Göteborg för att träffa Lena. Jag var helt slut och fick stanna en stund utefter vägen och blunda en stund. Sedan gick det bra.
Jag vimsade runt lite innan jag hittade rätt, Lena möte mig och jag fick bara in min väska.
Efter lite husesyn föreslog jag att ta en tur till IKEA, lantisar som jag måste ju passa på när man är i stan. Hade en diger lista som behövdes köpas. Vi var inte sist ut från IKEA när de stängde men klockan var nog strax över 8 när vi var färdiga.

Hemma hos Lena blev det färska räkor, aioli och vitlöksbröd. SÅÅÅ gott. Blev mätt men skönt mätt. Vi satte oss i soffan, kikade på McKenna för jag var lite nyfiken på de programmen, har ju missat dem alla. Efter det såg vi på Dirty Dancing, i alla fall det som var kvar att se.

Jag somnade ganska snart och sov gott på soffan.
Vi kom upp lite senare än tänkt, i alla fall kom jag upp senare än tänkt. Och jag var inte särskilt snabb så vi kom i väg senare än vi tänkt oss.
Resan ner till Ullared tog lite drygt en timma. Det var mycket folk men ingen kö.

Jag hittade en hel del på Ullared och köpte som vanligt mer än jag tänkt. Men jag är väldigt nöjd med det jag köpte.

Vi åkte in till Varberg och åt efter att vi kommit ut från Ge-Kås. Det var gott men hu så mätt jag blev. När vi kom tillbaka till Lenas lägenhet bar vi in alla Lenas saker, och sedan plockade jag in alla mina saker igen. Allt från IKEA och sedan det från Ullared. Det blev fullt.

Vi tog det lugnt ett tag och sedan gjorde jag mig i ordning för nästa event.
Jag skulle ju träffa klasskamrater sedan slöjdutbildningen. Jag vimsade runt lite igen och hittade till sist farm. Vi hade en jätte trevlig kväll och det blev så klart senare än jag tänkt. Skulle ge mig iväg hem vid 01 tiden. Fick erbjudande att sova på soffan, men jag hade nog kommit in i andra andningen, för jag kände mig ganska pigg.
Satte på bra musik och drog upp volymen. Sjöng så rutorna skallrade och höll mig vaken och förhållandevis pigg hela vägen hem. Var hemma runt 02.30.

På söndagen hade vi kalas för dottern som fyllde 8 år i måndags i förra veckan.

Måndag och tisdag har varit ganska ok, lektionerna rusar på och jag känner mig extremt otillräcklig. Men det får väl gå.

I dag gjorde jag så det som jag borde gjort för flera veckor sedan.
Jag gjorde beställningarna som jag behövde. Jag har räknat och räknat och jag får ju inte ihop ekonomin riktigt. Men så gjorde lite av en rokad och nu har jag gjort mina beställningar.
Känns som en stor sten har lyfts från min axlar. Har tyngt mig länge. Men så funkar ju jag, jag skjuter på allt som är jobbigt. Nu behöver jag bara oroa mig för två saker. 1: att varorna inte kommer så fort som jag vill. Skulle je velat haft dem i förra veckan. 2: att jag dragit över mitt slöjdkonto.. Vad ska rektorn säga??? Ny som jag är.

Jaja. Nu har jag spelat badminton och det var skönt att få röra på sig ordentligt.
Ska ta en dusch och sedan koja.

I dag har vi väl haft den första riktiga höstdagen. Riktigt ruggigt väder. Det är väl bara att vänja sig, det är ju så här det är på hösten och vintern.

Ledig dag

Äntligen torsdag!
Det är min lediga dag på veckan och mitt lilla andningshål.
Denna veckan har varit ganska ok men det har blivit många kvällar.
Jobbade till 21 i måndags, hade styrelsemöte till strax efter 21 på tisdagen, var hemma igår kväll, har nytt styrelsemöte idag klockan 18, föräldramöte klockan 18.30, hm hur ska det gå ihop? I morgon jobbar jag nästan som vanligt brukar börja min första lektion klockan 13.15 på fredagar men i morgon ska jag på ett möte angående en av mina handledarelever klockan 8.30, sedan tillbaka till byn där jag bor för ett samtal på Vårdcentralen och sedan tillbaka till jobbet igen, på lördag är jag ensam hemma för mannen åker bort och kommer hem på söndag. Så det är mycket nu, men ganska ok.

Förra veckan överlevde jag nog enbart för att jag fokuserade på att jag skulle till Ullared på lördagen. Måndagen var hemsk en elev tog struptag på en annan elev och jag var ju så klart tvungen att gå emellan, tisdagen inte mycket bättre. Onsdagen ok, i alla fall de sista två lektionerna. Torsdagen var jag ledig. Fredagen var inget bra, jag skulle hämta varor som jag hade i bagaget i min bil. Tog med min "kundvagn" som jag har att förflytta mina prylar med. Kartongerna med varor var förstora för att passa i vagnen så jag fick ställa dem ovanpå vagnen. Det började ösregna och jag försökte skynda mig tillbaka till slöjdsalen. Körde i en spricka, vagnen välte, kartongerna flög iväg och tygerna åkte ur. Jag själv slog i båda smalbenen i vagnen. Det gjorde så ont. Några meter bort står det högstadieelever och applåderar och visslar. Jag försöker så snabbt som möjligt att få upp sakerna på vagnen igen, så att de inte ska bli så våta. När jag kommer till salen är jag dyblöt, eleverna tittar på mig och undrar vad jag gjort. När jag ska ta mig en titt på benet ser jag en stor bula, 5*3 cm och säkert 1 cm hög. Har aldrig sett något liknande det var liksom inga sluttande kantar på bulan utan den stod bara rakt upp, som Grand Canyon. Mitt på var det en blodfläck under huden. Benet bultade resten av dagen och jag har fortfarande jätte svårt att nudda benet eller hålla andra benet mot platsen där bulan är. Bulan har planat ut och nu är det mera blått och ömt.

Men jag måste nog säga att jag tog lite illa vid mig. Jag var så helt oförberedd på att eleverna skulle applådera och hejja på. Så främmande beteende för mig. Det var ju inte "mina" elever men ändå. När jag nämnde det för min man sa han att han förmodligen hade gjort likadant när han gick i högstadiet. Jag bara tittade på honom. Det hade aldrig fallit mig in!

Så jag kan inte säga annat än att jag fortfarande undrar: Vad ska jag bli när jag blir stor?
Kan inte föreställa mig att jobba 30 år till som lärare. Det svåraste med att byta yrke är att överge sina sommarlov, ;)

Jag är lite naiv och lite barnslig så jag kan hänga upp min tillvaro på saker jag ser fram emot.
Så just nu längtar jag tills nästa fredag då jag ska ta bilen till Göteborg för att hälsa på Lena. Jag tror vi kommer att få jätte skoj och kommer att prata mycket.