Morr. Började skriva ett inlägg härom dagen men när jag inte hann skriva färdigt det så blev datorn stående och när jag kom tillbaka var allt jag skrivit borta.
Orkade inte börja om från början utan stängde av.
I dag är det lördag och vid den här tiden brukar jag få ha 2 timmar för mig själv. Mannen brukar spela innebandy med gänget och då följer barnen med, deras kompisar följer med sina pappor.
Men idag blev det inte så. Dottern har en kompis här och de bestämde sig för att stanna här istället. Så nu har jag blivit syfröken på en lördag. De har fått lov att använda symaskinen och jag har tagit fram en liten kasse med lite tygbitar. Så nu knåpas det för fullt. Men de vill ha hjälp mest hela tiden.
För att vara lite ego och skriva om mig då.
Har ju gått på tabletter ett tag nu och om några veckor är det dags för ett nytt besök hos min läkare. Tror att resultatet blir att jag kommer trappa ner på tabletterna eftersom jag inte känner minsta förändring. Är inte särskilt deppig, inte särskilt glad. Ingen berg- och dalbana med andra ord, men jag håller mig på den nedre skalan.
Vikten då. Jag tog mod till mig härom dagen och ställde mig på vågen. Det var ungefär lika illa som jag trodde. Jag gissade fel på resultatet med ett halvt kilo, vågen visade lite mindre än jag befarat.
Det värsta är väl att jag inte känner inspiration till att göra just någonting. Sopporna, är jag frestad att ta till, vet ju att det blir snabbt resultat. Men jag vet också att efter tre tappra försök så går jag upp alltihop efteråt och kroppen klarar inte det just nu. Den tar stryk av min jojo bantning. Dessutom har jag inte pengar till soppor och betalning till Lifeclub.
Jag förstår att jag måste ändra mina matvanor, komma igång med rörelse osv men jag känner inte att jag orkar ta tag i det. samtidigt som jag deppar ihop över min viktökning. Har gått upp alla de dryga 20 kilo som jag gick ner våren 2008. Då har jag ändå kört en omgång soppor under våren 2009 också. Kläderna passar inte och jag skäms över min kropp. Orkar inte se den och mina veck stör mig rent fysiskt. Ändå, trots att jag snart när tresiffrigt på vågen och vägen mer än jag någonsin gjort utan att vara gravid eller nyförlöst orkar jag inte ta tag i situationen.
Har senaste veckan varit förkyld och då orkat ännu mindre än tidigare. Ingen rörelse alls, bara mat och annat gott. Nu är dock skåpen tömda. Finns inget mer sparat från julen. Bra på sätt och vis.
I går kväll satt jag länge och lyssnade på min ljudbok som var så spännande att jag inte kunde sluta lyssna. Hade svårt att somna när jag väl la mig och kunde inte sluta tänka på framtiden på olika vis.
Kom fram till några saker.
Ska verkligen göra mitt bästa för att komma i säng tidigare under de närmsta veckorna. Jag har helt vänt på dygnet under lovet och går ständigt trött. Det var jag innan lovet också.
Men nu ska jag försöka sikta på att lägga mig vid 22 tiden och inte senare än 22.30. Måste få min sömn, verkar har ett omättligt behov av sömn.
Då kanske jag orkar liter mera.
Maten då? Jag vet inte vad jag ska göra, känner att jag inte borde göra för stora förändringar utan små till en början som jag klarar av. Enligt min samtalscoach ska jag försöka att inte ska mina egna misslyckanden, det är jag nämligen bra på. Samtidigt som van vill ha ett snabbt resultat och är frestad att ta i med hårdhandskarna. Mitt förnuft säger mig att jag måste gå på de små förändringarna, annars halkar jag bara tillbaka till mitt gamla beteende. men kläderna, spegeln, egot och självförtroendet säger att jag behöver bli av med en massa och det snabbt.
Vad gäller rörelse måste jag hitta något som roar mig. Efter Let's dance igår tänkte jag i mitt stilla sinne att dans kanske vore något. Men jag har lite svårt för pardans. Så det får bli någon annan dans. Får klura på det.
Skulle ju kunna kolla om aerobics skulle funka, men jag vill gärna se vad det är jag ger mig in på innan jag gör det. Måste se om det ser ut att vara något som jag klarar av, men på gymmet får man inte kolla på under passen. Klura, klura.
Jobbet. Började egentligen i torsdags, men eleverna kommer först på måndag. Har dock varit hemma med förkylning och ögoninflammation. Så på måndag börjar allvaret. Lite ångest känner jag, det måste jag erkänna. Vet ju att jag vill ändra på så mycket i mitt sätt att undervisa men kommer inte fram. Orkar inte, hinner inte, är lite rädd osv osv. Känner inte någon panik att skaffa ett nytt arbete, men tankarna går ändå åt det hållet. Jag vill inte känna ångest för något som tar en så stor plats i mitt liv och tar så mycket av min tid. Man blir inte yngre.
Ja det var starten på 2010. NU gäller det att sätta far på skutan.
