Nystart

Har inte skrivit på ett tag, har inte ens tänkt på det.
Det här inlägget blir både långt och ganska tråkigt men jag känner att det är viktigt att jag får det ur mig och att jag kan kolla tillbaka på mina anteckningar senare.

Jag har varit igång på jobbet i två veckor. Två helvetiska veckor om du frågar mig.
Den första veckan var utan elever, vi har en hel del nytt att ta itu med så det var en extremt biffig start. Ny ledning, med ny rektor, 2 nya biträdande rektorer, ny läroplan, nytt betygssystem och ny lärplattform på nätet. Minst sagt diger dagordning för en semesterslö hjärna.
Jag kunde inte ta in någonting, jag fattade noll kände mig totalt förvirrad och hängde inte med alls.
Gick hem efter första veckan med en obehaglig klump imagen och huvudvärk.

På måndagen var det dags att ta emot eleverna. Jag hade bara en kort lektion den dagen. Och ändå gladde jag mig samma sekund som jag kunde låta mina elever gå hem.

Kollegorna har väl delvis förstått att jag inte mått ok, de har kollat läget osv. I tisdags var de oroliga på allvar och tog tag i det hela. Arbetslagsledaren tog ut mig för ett samtal, då brast det för mig. Tårarna rann, jag ville bara gå hem, inte ha några elever osv osv. Hon kallade in rektor som också fick en dos av mitt tillstånd. Därefter skulle jag ha ett kort möte med en av våra biträdande rektorer angående en handledarelev som jag har sedan återkoppling till rektor osv.

Hela eftermiddagen rusade förbi och jag kände mig också helt förbi. Arbetslaget var upprörda över rektorn hanterande av situationen och det stormade lite i arbetsrummet. Mitt i röran satt jag. Helt tom på känslor. Som ett löv för vinden. Allt alla sa verkade stämma, jag hade nog hängt på nästan vad som helst i det läget.

Det som bestämdes av rektor, i samråd med mig, var: på onsdagen skulle jag träffa henne för att vi skulle hjälpas åt att konkretisera den nya läroplanen för mig i slöjd. (jag är ensam textillärare på skolan och får ofta jobba själv) På måndag, i morgon alltså, ska jag få gå till företagshälsan för att träffa någon där och sedan får vi se vart det leder.

Arbetslagsledaren var upprörd över att jag inte skickats hem och sjukskrivits, en annan kollega var upprörd över att jag var tvungen att ha ett möte med biträdande rektor ang besvärlig elev precis efter att jag brutit ihop.

När jag satt i bilen på vägen hem började hjärnan så sakteliga komma tillbaka lite granna. Det var nog bra att jag inte gått hem direkt, jag hade nog känt mig totalt misslyckad, och jag hade fortfarande inte haft koll på nya läroplanen vilket hade inneburit att jag förmodligen aldrig skulle vilja komma tillbaka heller. Dessutom blir jag lätt helt försoffad och hade gått och ältat allt till leda. Efter onsdagens möte med rektorn så kändes det lite bättre.

På torsdagen hade jag ingen lektion, kommer att vara så under de närmsta 7 veckorna. Så jag stannade hemma.

På fredag morgon var jag stressad över veckans biffigaste dag. Lektioner 8.00-9.50 utan rast. Lunch och sedan 2 h lektion igen. Åttorna har vi gjort en ny plan för, vilket kändes ovant och lite stressande. Jag var inte så stressad tidsmässigt utan mest i sinnet.
SÅ stressad att jag gjorde något som jag inte gjort på säkert 20 år.... och jag märkte det inte förrän 15.30 på eftermiddagen, efter hela skoldagen som tur var. Men jag kan fortfarande inte fatta att jag gjorde det!!!

Efter alla lektionerna tog jag en snabb mellis och åkte sedan ner på stan för att köpa bänkpapper, mappar, skolväska och liknande till barnen. Väl på väg mellan alla butiker inser jag till min förvåning att jag inte har någon BH på mig. Hur i hela världen kunde jag glömma det? Jag har väl haft BH på mig så gott som varje dag sedan 25 år tillbaka. Att jag dessutom inte märkt det förrän på eftermiddagen är helt ofattbart! Hade dock en klänning med ganska kraftig smock upptill så det hade väl hjälpt till lite. Men HJÄLP! Sådant händer bara inte. Snacka om att inte riktigt vara med i matchen.

Nåja, nu är det söndag och snart dags för ny vecka och jag känner oron komma smygande. Jag har samtal med min coach för första gången i höst, det är tur. Det samtalet har jag i morgon bitti. Klockan 15 ska jag till företagshälsan för att träffa någon där. Plötsligt händer det en massa saker. Vilket är bra, men förvirrande och lite stressande.

Den stora stötestenen vikten då. Ja för den är ju alltid med.
Började min avvänjning i måndags. Kör LCHF en period nu för att kapa sockersuget. Det har gått bra hittills. Jag var grymt sugen på att köpa mig en stor påse gott efter mitt sammanbrott i tisdags, men klarade av att stå emot. I dag är jag också grymt sugen på sött, framför allt chokladkaka typ brownie. Men jag ska försöka köra någon vecka till för att så småning om fasa över mot GI. Får väl se om det håller. Just nu är väl fokus på annat håll.

igen

Det är förvånansvärt att jag ens bryr mig om att skriva om skiten. Tack för era värmande kommentarer. Men jag måste få det ur mig. Måste få spy ur mig allt som gnager mig.

I dag ska jag ut med tjejerna på middag. Ser inte fram emot det alls. Jag vet att det blir bra när jag väl är där men just nu har jag ingen lust.

Jag har väl just inte lust med någonting. Det är en del av min sjukdomsbild säger läkaren. Men det gör ju inte saken bättre. Jag vill ju inte känna så här. Jag tycker ju just inte att något är särskilt skoj.
Nej jag har inga självmordstankar. Inte över huvudtaget. Men ibland skulle man ändå inte vilja finnas, bara få försvinna. Så känns det just nu.

Äh, jag går och lägger mig igen. Då går jag i alla fall inte lös i skafferiet.

Piss

Ja det är så det känns.
Plötsligt känns det för lågt tills nästa samtal med min samtalscoach.
Jag skulle behöva buras in. Sättas i karantän, sockerkarantän. Det här går bara inte. Jag klarar inte att hålla mig ifrån det söta, det goda. Planen är att jag inte ska ta bort det helt heller, men jag kan ju inte byta ut det mot mat.

Jag är en matmissbrukare, jag förstår det, men vad hjälper det. Jag är fet, jag är överviktig. Jag har ett BMI som är direkt hälsovådligt. MEN, jag är inte fetast, jag har inga större problem med hälsan och BMI? det är bara en omdiskuterad siffersats.


Jag vill inte se ut som jag gör, må som jag gör.
Det borde vara tillräckligt som motivation. Men så katten att jag tar mig ur skiten.
Har lånat några böcker att läsa om ätstörningar och depression, böcker om självhjälp. Men jag ids inte, orkar inte läsa dem. När jag börjar läsa känns det som om jag inte fattar ordens innebörd, jag fattar inget, tar inte till mig. De hjälper inte. Det lilla jag nu läst.

Jag är medlem i viktklubb. Försöker bokföra allt jag äter, jag väger och är noggrann, bara för att sedan balla ur helt och spräcka min matbudget så det stänker om det. Varför gör jag så här? Varför misshandlar jag mig själv på detta vis? Varför känns det som om jag måste ha något i munnen hela tiden? Varför är jag sugen hela tiden? Jag fattar inte varför!

Ja ni stackare som läser har ju hört mitt gnäll förut, inget nytt. Men jag måste skriva av mig, det brukar kännas liiiite bättre efter att jag vräkt ur mig mina gnälligast tankar.

Jag inbillar mig inte att jag ska bli lycklig om jag går ner i vikt, jag inbillar mig bara att det vore en sak mindre att deppa över. Jag förstår också att även om jag går ner allt jag vill gå ner så är det bara inledningen. Att hålla vikten kommer att vara själva matchen och den är låååång.
Kan inte förstå hur jag kan låta det gå så långt? Varför lägger jag inte "bara" i bromsen när jag gått upp några kilon. Jag leker struts ändå fram tills "tjockis-kläderna" börjar strama. Va katten! Jag vill bara slå något hårt i huvudet på mig själv.

Jaja, det är bara jag som kan ta mig ur detta.Det är jag som har ätit mig hit. Jaja, det är bara att äta mindre och träna mera. Det är bara att ta sig i kragen. Låter busenkelt. Så varför är det inte det? En enkel ekvation, förbränn! Om du inte förbränner så mycket så dra ner på maten!

Vädret tillåter en lång cyckeltur, men jag ska på styrelsemöte klockan 19. Jaha, det är om två timmar och tio minuter, cykelturen tar 1 timma. Då har jag ändå tid att eftersvettas och duscha. Det finns alltså ingen ursäkt. Se där. Bara att ge sig iväg.....eller? Det blåser väldigt, det var urjobbigt när jag cyklade sist, hur mycket blåste det då om jag jämför med idag? Har inte minsta lust. Inte ork. Ja får se hur det blir.

Fast

Tackar för de kommentarer jag får i min blogg. Trodde inte att det var någon som läste längre. Det blir mest terapi för mig själv, ett försök att sätta ord på det jag känner. Att få det på pränt, för att förhoppningsvis någon dag kunna skratta åt skiten. Skrattar gör jag inte så ofta nu mera.

Hur kan det bli så här?
Jag är helt fast i mina gamla invanda ovanor. Jag klättrar på väggarna och måste ständigt ha något att tugga på, tänk om det vore så enkelt som att stoppa in ett tuggummi. Testade häromdagen och insåg till min stora fasa att jag efter bara någon minut svalde tuggummit och var på väg att ta ett nytt. Hur sjukt är inte det.

Den 28 augusti ska jag återuppta mina samtal, det blev ett långt sommaruppehåll. Jag tror och hoppas på dessa samtal men muttrar lite över att det kostar en del. 500 kronor gången blir 1000 kronor extra i månaden. Men jag måste se det som en investering i mig själv.

Så borde jag se mina försök till att gå ner i vikt också.
Jag tror jag har försökt med allt.
Belöning....om jag inte köpt sötsaker och dyl på en vecka och rört på mig så jag blivit svettig i minst 30 minuter, så får jag lägga 100 kronor i sparbössan. Det blir ca 5000 kronor på ett år om man är duktig. För 5000 kronor kan jag åka till USA när jag fyller 40. Det borde ju vara en morot som heter duga! Klarade inte lång stund. Och då får jag äta sötsaker om jag blir bortbjuden, med måtta förstås.
LCHF= Gallstensanfall med operation som följd. Kanske ska testa igen nu när jag inte har någon galla.
GI= Ett liv utan pasta, bröd och ris??? Det tror jag inte jag klarar i längden.
Soppor= Funkar ju jätte bra, ett tag. Men sedan går jag tillbaka till mina vanliga mönster och vips så är alla kilona tillbaka och lite till.
Viktväktarna= Lever som en slav under några veckor och sedan orkar jag inte mer och vips så är kilons där igen.

Har säkert testat flera men kan inte komma på vilka nu. De som står ovan har jag dessutom testat ett flertal gånger, förutom LCHF.

Orkar inte läsa andra personers framgångshistorier, de uppmuntrar mig inte ett dugg utan ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. (Glad för deras skull). Jag undrar hur många av alla dessa framgångshistorier som håller i sig. Jag menar vilka som står kvar på sin vikt något år eller två senare. Låter det som om jag missunnar andra lyckan att gå ner i vikt? Ja, så kanske det är, jag vet inte.

Jag vet bara det att jag antingen inte klarar av att gå på diet eller så klarar jag det men då kommer allt tillbaka igen.

Försöker resonera med mig själv. Inte ha bråttom.. jaja det det inte skoj, man vill ju gå ner allt på en gång. Men om jag nu tänker mig att gå ner 0.5 kg i veckan så blir det 24 kg på ett år och det är inte fy skam. Det är bättre än att gå upp 0.5 kg i veckan. Har ju sagt det förut och säger det igen. Jag MÅSTE hitta ett sätt att leva på som kan bli en livsstil, inte en diet. Det är för jobbigt med dieter, man ger upp efter ett tag.

NU ska jag sluta älta. Ska lägga mig och vila en stund. Det har jag stort behov av nu för tiden.