Ojoj

Försöker göra ett inlägg från min jobbdator men kan inte ens öppna sidan. Varför vet jag inte. Men inlägg kan jag tydligen göra. Det är rörigt nu. Har haft huvudvärk i en månad, den är inte borta långa stunder utan är med mig dagligen och ganska konstant. Det startade med akuthuvudvärk för en månad sedan och sedan har den hängt med, inte lika intensiv som när det startade men den finns där hela tiden. Har sök för det 2 gånger. Första gången blev diagnosen, Spänningshuvudvärk. Det har jag haft förr, någon dag eller del av en dag men inte under 1 månad. Har provat massage 3 gånger och sjukgymnast med akupunktur 5 gånger utan resultat. Och då pratar vi noll resultat, det har inte ens hjälp för stunden. Vid andra besöket hos läkare hade jag tänkt att man kanske skulle kunna ta ett blodprov för att se om det fanns någon bacill eller virus som var roten till det onda. Men det gjorde man inte utan det skickades en remiss till röntgen, så på onsdag i nästa vecka ska jag göra en skallrönten. Det känns väldigt dramatiskt och i min nuvarande sinnesstämning är jag helt och hållet övertygad om att det inte kommer att visa någonting. Den 21 ska jag sedan till sömnlab för att få låna hem en apparat som visar hur jag sover. Mycket nu. Anledningen till detta är att jag är trött mest hela tiden, kan sova var som helst och när som helst om jag bara fick möjlighet. Inte som narkolepsi där man inte kan kontollera sin vaken het. När denna remiss skrevs kunde jag sova hur mycket som helst. Det kan jag förmodligen fortfarande men min sömn är negativt påverkad av min huvudvärk och den verk som jag utvecklat i nacke, axlar och rygg. Det är ju förmodligen från dessa regioner huvudvärken härstammar och de känns verkligen av. På ett sätt som det aldrig gjort förr. Ja men det var väl en trevlig läsning. För att lägga till lite mer trams så har jag avslutat mina samtal med psykolog efter enbart 3 tillfällern. Så nu söker jag någon annan att prata med. Psykologen ingav inget förtroende.... eller vad tycker ni om detta? Vid första samtalet så frågade hon mig lite om min bakgrund, varför jag sökt hjälp osv. Jag berättade så mycket jag kunde. (Har ju inte svårt att prata!!!!=( I mitt ganska förvirrande tillstånd som svammlade jag väl på en del. Efter ca 30 minuter berättar hon att hon brukar lägga upp "behandlingen" på följande sätt. -"Jag brukar träffa mina pasienter 45 minuter per gång, jag brukar lägga upp det så att vi träffas varje vecka i 10 veckor.....därefter kommen någon förklaring till att man träffas 10 gånger..det beror på att det är så många gånger som man har råd att lägga per individ. Då betalar jag ju ända mitt samtal själv... Dessutom kunde jag ju välja själv om jag ville prata eller vara tyst vid dessa träffar. Men om jag var tyst så skulle ju inte samtalen hjälpa så mycket. Oh, no shit! Har ju sökt hjälpen själv och har pratat i en halvtimma. Har hon svårt att läsa av mig som person? Åh det kändes ju bra. Hade hon sagt att hon brukade träffas 10 gånger för att sedan göra en utvärdering hade det ju känts betydligt bättre för mig. Men jag kanske bara är känslig. Hon undrade om det var just min trötthet som vi skulle fokusera kring under våra samtal. Jag svarade att jag vill hitta tillbaka till mig själv, att jag liksom tappat bort mig själv på resans gång och att jag ville kunna förstå lite varför jag mår som jag gör i perioder. Tänker att jag vill få bukt med mina deppiga perioder. Jag vill må bra, tycka bättre om mig sjävl osv. MEN detta var ett alldeles för omfattande område att arbeta med under dessa 10 tillfällen vi skulle ses. Jag borde kanske söka mig till en privat psykolog tyckte hon. Hm ja, lite så gick tongångarna under första besöket. Jag var tveksam till att gå dit någon mer gång men beslutade mig för att gå ytterligare en gång, ge det en chans till. Besök nr 2 gjorde inget särskilt intryck så jag gick en tredje gång. Besök nummer 3. Jag får komma in i rummet, sätta mig i en stol. Hon sätter sig i den andra stolen. Hon är tyst. Jag börjar känna mig lite olustig och vet inte riktigt vad som är tanken.... Tillslut bryter jag tystnaden genom att säga att jag inte vet vart jag ska börja. Hon frågar om jag upplevt något sedan sist jag var där. Tankarna snurrar (vilket är en del av min problematik just nu. Det är kaos i min hjärna.) Börjar i någon ända av kaoset, hon flikar in några frågor här och var. Vi kommer bland annat in på självförtroende, vilket jag inte äger något större. Tycker att det är omöjligt att säga något som jag är bra på, det skulle vara att prata, vilket jag inte tycker är någon överdrivet positiv egenskap. Lider ofta av att jag pratat för mycket, att jag får ångest över att jag pratat för myckte när jag lägger på luren efter att ha pratat med någon, eller när jag sätter mig i bilen efter att hag varit borta hos någon. Alltså är detta något som jag upplever som ett problem. Svaret från psykologen? -"Ja du pratar en hel del. Du kanske borde tänka innan du pratar!" Ett fint råd tycker jag......... det kändes ju väldigt trevligt att få det liksom slängt tillbaka på mig. För det var så jag upplevde det hela. Jag blev tyst och tankarna snurrade på än vildare i mitt huvud. Hon frågade vad jag tänkte och tyckte jag såg ledsen ut. Det var jag. Så otroligt ledsen. Det är ju för katten kaos i huvudet, ingen röd tråd. Det är ju delvis därför som jag bett om hjälp. När jag tidigare gick på samtal upplevde jag att den kvinnan liksom ledde samtalen lite mera, jag kände mig fokuseras och fick hjälp att kanalisera mina destruktiva tankar och fick nya infallsvinkar som hjälpte mig mycket. Här kändes det mest som "rub it in". Jag vet ju att en del av min problematik är min ångest över vikten. Detta nämnde jag också någon gång under samtalet. Svaret på detta? -" Men är det enbart negativt med övervikt?" Ehhhhhh. Jag kan inte komma på något positivt. Det skulle vara att jag kan bada längre på somrarna eftersom mitt fett gör att jag inte fryser så lätt, eller som när vi var i fjällen, på grund av min vikt fick jag bättre glid under skidorna och åkte förbi min betydligt lättare svägerska på de flackare delarna av backen. Ärligt talat? Något positivt med övervikt? När jag kom hem grät jag, fick ringa en god vän för att prata av mig lite. På tordagen ringde jag och avbeställde min nästa tid. De frågade om jag ville boka en ny tid och jag sa att det behövdes inte, för jag var inte hjälpt av hennes samtal. Ge tiden till någon annan som vill ha den. Ska man så sedan ut i djungeln av psykologer osv i den "riktiga världen" utanför värdcentraler osv. Så är man ganska utlämnad. Det finns många, det är dyrt och det är kö. Man vet ju inte vad det är för individer. Osäkerheten växer. När så sedan huvudvärken går med mig varje dag så överskuggar den lite av mina negativa tankar. Nu har jag gnällt och skrivit av mig den värsta frustrationen. Detta är ju lite av min dagbok så det får bli min klagomur. Kan ju inte tjata sönder min omgivning. Har under den sista tiden läst en bok som jag tror mycket på. Hjärnkoll på vikten. Hade svårt att ta mig igenom den, konsentrationen är inte på topp. Nu följer jag upp med Hjärnkoll på maten. Ska försöka att lägga om min kost, väger mer än jag någonsin gjort utan att vara gravid eller att nyss ha fött barn. Varje dag, varje morgon är en kamp. Sitter på sängen och tittar på min garderob.....inte mycket passar vid det här laget. Ånget och depression tynger. Tar sedan på mig samma som jag gått i hela hösten och vintern, snart söndertvättat. Kjolen har jag fått knäppa upp och sätta ett gummiband i, mellan knapp och knapphål. Detta för att få någoan cm till i midjan. Nu orkar jag inte gräva ner mig mera.