Fast

Tackar för de kommentarer jag får i min blogg. Trodde inte att det var någon som läste längre. Det blir mest terapi för mig själv, ett försök att sätta ord på det jag känner. Att få det på pränt, för att förhoppningsvis någon dag kunna skratta åt skiten. Skrattar gör jag inte så ofta nu mera.

Hur kan det bli så här?
Jag är helt fast i mina gamla invanda ovanor. Jag klättrar på väggarna och måste ständigt ha något att tugga på, tänk om det vore så enkelt som att stoppa in ett tuggummi. Testade häromdagen och insåg till min stora fasa att jag efter bara någon minut svalde tuggummit och var på väg att ta ett nytt. Hur sjukt är inte det.

Den 28 augusti ska jag återuppta mina samtal, det blev ett långt sommaruppehåll. Jag tror och hoppas på dessa samtal men muttrar lite över att det kostar en del. 500 kronor gången blir 1000 kronor extra i månaden. Men jag måste se det som en investering i mig själv.

Så borde jag se mina försök till att gå ner i vikt också.
Jag tror jag har försökt med allt.
Belöning....om jag inte köpt sötsaker och dyl på en vecka och rört på mig så jag blivit svettig i minst 30 minuter, så får jag lägga 100 kronor i sparbössan. Det blir ca 5000 kronor på ett år om man är duktig. För 5000 kronor kan jag åka till USA när jag fyller 40. Det borde ju vara en morot som heter duga! Klarade inte lång stund. Och då får jag äta sötsaker om jag blir bortbjuden, med måtta förstås.
LCHF= Gallstensanfall med operation som följd. Kanske ska testa igen nu när jag inte har någon galla.
GI= Ett liv utan pasta, bröd och ris??? Det tror jag inte jag klarar i längden.
Soppor= Funkar ju jätte bra, ett tag. Men sedan går jag tillbaka till mina vanliga mönster och vips så är alla kilona tillbaka och lite till.
Viktväktarna= Lever som en slav under några veckor och sedan orkar jag inte mer och vips så är kilons där igen.

Har säkert testat flera men kan inte komma på vilka nu. De som står ovan har jag dessutom testat ett flertal gånger, förutom LCHF.

Orkar inte läsa andra personers framgångshistorier, de uppmuntrar mig inte ett dugg utan ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. (Glad för deras skull). Jag undrar hur många av alla dessa framgångshistorier som håller i sig. Jag menar vilka som står kvar på sin vikt något år eller två senare. Låter det som om jag missunnar andra lyckan att gå ner i vikt? Ja, så kanske det är, jag vet inte.

Jag vet bara det att jag antingen inte klarar av att gå på diet eller så klarar jag det men då kommer allt tillbaka igen.

Försöker resonera med mig själv. Inte ha bråttom.. jaja det det inte skoj, man vill ju gå ner allt på en gång. Men om jag nu tänker mig att gå ner 0.5 kg i veckan så blir det 24 kg på ett år och det är inte fy skam. Det är bättre än att gå upp 0.5 kg i veckan. Har ju sagt det förut och säger det igen. Jag MÅSTE hitta ett sätt att leva på som kan bli en livsstil, inte en diet. Det är för jobbigt med dieter, man ger upp efter ett tag.

NU ska jag sluta älta. Ska lägga mig och vila en stund. Det har jag stort behov av nu för tiden.