Nystart

Har inte skrivit på ett tag, har inte ens tänkt på det.
Det här inlägget blir både långt och ganska tråkigt men jag känner att det är viktigt att jag får det ur mig och att jag kan kolla tillbaka på mina anteckningar senare.

Jag har varit igång på jobbet i två veckor. Två helvetiska veckor om du frågar mig.
Den första veckan var utan elever, vi har en hel del nytt att ta itu med så det var en extremt biffig start. Ny ledning, med ny rektor, 2 nya biträdande rektorer, ny läroplan, nytt betygssystem och ny lärplattform på nätet. Minst sagt diger dagordning för en semesterslö hjärna.
Jag kunde inte ta in någonting, jag fattade noll kände mig totalt förvirrad och hängde inte med alls.
Gick hem efter första veckan med en obehaglig klump imagen och huvudvärk.

På måndagen var det dags att ta emot eleverna. Jag hade bara en kort lektion den dagen. Och ändå gladde jag mig samma sekund som jag kunde låta mina elever gå hem.

Kollegorna har väl delvis förstått att jag inte mått ok, de har kollat läget osv. I tisdags var de oroliga på allvar och tog tag i det hela. Arbetslagsledaren tog ut mig för ett samtal, då brast det för mig. Tårarna rann, jag ville bara gå hem, inte ha några elever osv osv. Hon kallade in rektor som också fick en dos av mitt tillstånd. Därefter skulle jag ha ett kort möte med en av våra biträdande rektorer angående en handledarelev som jag har sedan återkoppling till rektor osv.

Hela eftermiddagen rusade förbi och jag kände mig också helt förbi. Arbetslaget var upprörda över rektorn hanterande av situationen och det stormade lite i arbetsrummet. Mitt i röran satt jag. Helt tom på känslor. Som ett löv för vinden. Allt alla sa verkade stämma, jag hade nog hängt på nästan vad som helst i det läget.

Det som bestämdes av rektor, i samråd med mig, var: på onsdagen skulle jag träffa henne för att vi skulle hjälpas åt att konkretisera den nya läroplanen för mig i slöjd. (jag är ensam textillärare på skolan och får ofta jobba själv) På måndag, i morgon alltså, ska jag få gå till företagshälsan för att träffa någon där och sedan får vi se vart det leder.

Arbetslagsledaren var upprörd över att jag inte skickats hem och sjukskrivits, en annan kollega var upprörd över att jag var tvungen att ha ett möte med biträdande rektor ang besvärlig elev precis efter att jag brutit ihop.

När jag satt i bilen på vägen hem började hjärnan så sakteliga komma tillbaka lite granna. Det var nog bra att jag inte gått hem direkt, jag hade nog känt mig totalt misslyckad, och jag hade fortfarande inte haft koll på nya läroplanen vilket hade inneburit att jag förmodligen aldrig skulle vilja komma tillbaka heller. Dessutom blir jag lätt helt försoffad och hade gått och ältat allt till leda. Efter onsdagens möte med rektorn så kändes det lite bättre.

På torsdagen hade jag ingen lektion, kommer att vara så under de närmsta 7 veckorna. Så jag stannade hemma.

På fredag morgon var jag stressad över veckans biffigaste dag. Lektioner 8.00-9.50 utan rast. Lunch och sedan 2 h lektion igen. Åttorna har vi gjort en ny plan för, vilket kändes ovant och lite stressande. Jag var inte så stressad tidsmässigt utan mest i sinnet.
SÅ stressad att jag gjorde något som jag inte gjort på säkert 20 år.... och jag märkte det inte förrän 15.30 på eftermiddagen, efter hela skoldagen som tur var. Men jag kan fortfarande inte fatta att jag gjorde det!!!

Efter alla lektionerna tog jag en snabb mellis och åkte sedan ner på stan för att köpa bänkpapper, mappar, skolväska och liknande till barnen. Väl på väg mellan alla butiker inser jag till min förvåning att jag inte har någon BH på mig. Hur i hela världen kunde jag glömma det? Jag har väl haft BH på mig så gott som varje dag sedan 25 år tillbaka. Att jag dessutom inte märkt det förrän på eftermiddagen är helt ofattbart! Hade dock en klänning med ganska kraftig smock upptill så det hade väl hjälpt till lite. Men HJÄLP! Sådant händer bara inte. Snacka om att inte riktigt vara med i matchen.

Nåja, nu är det söndag och snart dags för ny vecka och jag känner oron komma smygande. Jag har samtal med min coach för första gången i höst, det är tur. Det samtalet har jag i morgon bitti. Klockan 15 ska jag till företagshälsan för att träffa någon där. Plötsligt händer det en massa saker. Vilket är bra, men förvirrande och lite stressande.

Den stora stötestenen vikten då. Ja för den är ju alltid med.
Började min avvänjning i måndags. Kör LCHF en period nu för att kapa sockersuget. Det har gått bra hittills. Jag var grymt sugen på att köpa mig en stor påse gott efter mitt sammanbrott i tisdags, men klarade av att stå emot. I dag är jag också grymt sugen på sött, framför allt chokladkaka typ brownie. Men jag ska försöka köra någon vecka till för att så småning om fasa över mot GI. Får väl se om det håller. Just nu är väl fokus på annat håll.