Vad händer nu?

Nu har jag varit 50% sjukskriven i 3 av 4 veckor. Antar att någon uppföljning ska göra under kommande veckan.

Hur känns det då?
Hm, känner mig egentligen inte helt redo att gå upp till mina 80% igen. Men samtidigt har jag egentligen "bara" släppt 2 lektioner av 7. Det innebär att jag undervisar 5 lektioner varav jag gör 2 helt på egen hand och 3 tillsammans med mitt insatta stöd. Det som saknas nu är planeringstid.

Har funderat lite och tänker att jag kanske kan gå upp till mina 80% men att jag har kvar stödet i några veckor till. Undrar om de går med på det? Hm, ja något sådant tror jag skulle kunna vara en bra idé.

I dag har jag en lyx-dag.
Den började kanske inte så lyxigt, pappa ringde 9.30 och sa att han skulle komma om en timma för att hjälpa os smed poolen. Väldigt snällt naturligtvis, men jag vaknade av att han ringde så jag blev lite stressad. Det gick bra i alla fall och nu är poolen tvättad och hänger på tork i pappas tvätthall.
Dottern och maken skulle på fotbollsresa till Örebro över dagen så det var bara jag och sonen kvar här hemma. Honom skjutsade jag till en kompis för en stund sedan och sedan dess har jag huset för mig själv. Det gillar jag.
Jag har suttit i solstolen på altanen med ljudbok i öronen och slumrat! SÅ gött! Att jag inte får något vettigt gjort ger jag katten i!

Ska vila lite till innan det är dags att hämta sonen och invänta dottern och makens hemkomst.

Nu?

I dag har jag klippt mig. Det blev inte helt som jag tänkt mig men nästan. Det får duga i alla fall, och dessutom så vänjer jag mig och håret kommer att växa lite.
Men på det stora hela är jag nöjd.

När jag satt hos frissan och väntade på min tur skulle jag böja mig ner och knyta skorna och inser att jag är så fet att jag nästan inte når........
Har inte klarat att hålla mig till LCHF, men maken har fortsatt att laga LCHF-mat. Fet mat i kombo med godis......ni kan ju ana er till effekten.
Men så i dag när jag verkligen kände att magen hindrade mig.....jag måste sätta stopp för detta. Vad ska jag göra? Har några soppor i skåpet, kanske ta några dagar på soppa....nee. Usch jag vet inte.

Men något måste jag göra.
Insåg i dag på allvar att jag har väldigt förvirrande tankar kring min kropp. Att jag är överviktigt, ja det vet jag. Att jag kräver stora storlekar, ja det är jag helt på det klara med.
Men någonstans i min hjärna finns en bild av en smalare BantarUlle. Inte smal men smalare. Det är så jag ser mig, lite kraftig men inte fet. Men så ser jag bilden i spegeln, magen som verkligen ser ut som en gravidmage. Jag är verkligen en storperson. Har bara stirrat på vågen och kilona, men plötsligt slås jag i full kraft att jag verkligen är fet. Jag har ju vetat det länge men känslan jag har är en annan. Jag känner mig sprängfet! Magen spricker snart. Den känns som en ballong.

Har ett BMI på 37 nu. Det har jag inte haft mer än när jag varit gravid och då har det ju funnits en orsak till det. Men nu? Godis, för mycket mat och för lite motion.
Usch.

Knallar på

Har haft en hyfsad helg.
Serverade på ungdomarnas café i fredagskväll.
Försökte städa lite i lördags.
Städade och fixade mat till dotterns kalas i söndags.

I går var jag på samtal på morgonen, beställde klipptid och jobbade en lektion.
I dag börjar jag 13.30 och har lektion till 15.20. Sedan är jobbdagen slut.
Sitter ändå och är irriterad. Irriterad på min make....vet inte varför jag håller på så här.
Jag vill ju inget hellre än att vara ifred, vilket min läkare säger är helt normalt när jag mår som jag gör. Varför måste han då göra precis tvärt emot? Han måste lägga sig när och hålla om mig när jag vill sova. Hatar ju när det blir för varmt och det är just vad det blir när mitt element till make lägger sig så nära. Jag älskar att få ha tid för mig själv, att vara själv hemma. Vad gör han, jo han jobbar hemifrån oftare än någonsin. Ja jag vet att jag inte borde klaga men jag blir så frustrerad.

Men nu får jag sluta att sitta här och snacka skit. Ska duscha, och ta mig iväg till jobbet. Måste leta present till dottern också...

Ändrat läge

Sedan jag skrev senast har en hel del förändrats.

På måndagen hade jag först ett samtal via telefon med min läkare på vårdcentralen. Det bestämdes att jag skulle ta en halv tablett till av mina tabletter.
Sedan var det dags för samtal med min samtalscoach (vet inte vad jag ska kalla henne). Det var ett bra samtal och det kändes som att vi närmar oss delar av roten till att jag mår som jag gör. Då menar jag mest min dålig självkänsla.

Efter detta samtal var det dags för jobb och efter det dags för nästa samtal på Previa som är vår företagshälsovård. Ett långt samtal men bra. Det jag önskade var att inte gå hem utan att om möjligt få stöd under några av mina lektioner för att ha någon att bolla med osv.

På tisdagen var jag helt förbi, men jobbade min korta dag.
Onsdagen lika så.
Torsdagen var jag hemma och jobbade.
Fredagen närmade sig och jag hade blivit lovad att få hjälp på alla tre lektionerna....

Men på väg till jobbet på fredagen brast det. Hjärtklappning och huvudvärk, tårarna sprutade och jag mådde så dåligt. Väl på jobbet satt jag kvar i bilen en liten stund för att samla mig.
När jag kom in i arbetsrummet var det någon som frågade mig någonting och då brast det igen. Kollegorna fick ta hand om mig och den hjälp som jag skulle ha fick helt sonika starta upp lektionerna själv. Hon har dock jobbat på skolan i över 30 år så vi snackar veteran.
Försökte sansa mig och skulle sedan gå till kopieringsrummet för att fixa lite kopior på några papper.
Där blev jag konfronterad av vår speciallärare, rörande en sak som hon tagit upp med mig tidigare under veckan. Av någon underlig anledning kunde slå det ifrån mig, kunde snabbt räkna ut att det faktiskt var hon själv som handlat tokigt.

På väg från kopieringen sprang rektor i fatt mig och berättade att hon bokat in ett nytt möte för oss båda på Previa klockan 11 samma dag. Då brast det igen....suck.

Det tog ett tag innan jag kom ut till slöjdsalen för att hjälpa min kollega.

Samtalet på Previa var tufft men bra. Det bestämdes att jag skulle sjukskrivas på halvtid under september och att jag skulle få extra stöttning på flera lektioner. Men jag hade svårt att ta in att jag skulle behöva vara sjukskriven, det har jag aldrig varit, eller jo det har jag men det var efter gallstensanfall och galloperation och liknande. Jag känner att mina kollegor får ta smällen och det är svårt. Vet inte varför en det var svårt att ta in, samtidigt som jag kände att jag verkligen inte orkade jobba mera än det som sagts.

Så på den vägen är det.

Jag jobbar lite varje dag utom på torsdagar. Jag har stöd hela onsdagen och fredagen men jag jobbar bara en av lektionerna på fredagar. Det är ju helt otroligt att jag fick sådant stöd.

I måndags tog jag nya blodprover, misstänker att de inte visar något nytt utan att jag på pappret mår hur bra som helst. Jag är helt enkelt bara, fet lat och otacksam.
Men själv känner jag mig oerhört trött, känns som om jag har en ständig förkylning i kroppen. Dock utan snuva, halsont eller feber. Tung och seg i kroppen, tung i huvudet och liksom som en dimridå i skallen. Jag har svårt att koncentrera mig, svårt att minnas. Jag blir lätt irriterad och less på saker och ting. Får liksom ingenting gjort, inget alls.

På Previa frågade de om jag led av självmordstankar och det gör jag inte. Men ibland känner jag ändå att det vore skönt att inte finnas.

Usch ja, nu blev det deppigt värre. Men eftersom jag känner att det är viktigt att jag skriver ner saker för att minnas och för att i efterhand kunna se tillbaka på tiden som varit och se hur mycket bättre jag mår senare så fortsätter jag att skriva när jag orkar.

Maten då?
Var på Liseberg i lördags och då havererade min diet. Och nu är det svårt att ta sig i kragen igen. Det söta har ju lite varit min snuttefilt när jag mått dåligt och att inte ha den nu har varit svårt. Så jag måste göra ett nytt försök med LCHF men inte just idag.