Ok. here we go!

Har idag varit nere i Alingsås på Mando och träffat men handledare.
Visste redan innan jag åkte ner att vågen skulle visa plus denna gång och det gjorde den, big time. Tror att det var 3 kg upp på 3 veckor. Detta till trots bröt jag inte ihop som jag brukar göra.
Skillnaden den här gången är att jag inte kan smita, när man har viktväktat eller gått på andra dieter så kan man slinka undan, det är ingen som "jagar" efter en och kollar hur det går, man kan fortsätta att leka struts.

Det kan jag inte den här gången, jag har mina inbokade besök på Mando och de hjälper mig att bena ut varför jag mår som jag gör och varför jag gör som jag gör. Deras hjälp är bra men jag förstår att det behövs mera. Har känt lite panik över att mitt år med Mando snart är till ända men fick i dag reda på att de ska försöka förlänga mitt år med ytterligare några månader. Hoppas verkligen att jag får det.

Detta inlägg blir väldigt öppenhjärtigt, det brukar mina inlägg vara men eftersom jag använder detta lite som en dagbok och jag vet att det inte är så många som läser så är det så här det får va. Är det någons om inte vill läsa så, fine! Sluta.

Ända sedan jag fick min diagnos BED- Binge Eating Disorder har jag haft svårt att ta den till mig. Jaja, tänkte jag när jag fick diagnosen, skitsamma, säg ni att jag har en sjukdom, bara jag får hjälp. Under våren så har jag lite smått börjat kunna ta till mig att jag nog har den här sjukdomen eller vad man nu ska kalla den.
Men det har inte riktigt velat landa.

För 3 veckor sedan träffade jag en företagsläkare utifrån att jag mådde så dåligt över min jobbsituation att jag gick hem. Henne fick jag sitta med i över 1 timma, hon frågade om mååånga saker. Jag nämnde min diagnos och plötsligt föll mycket på plats enligt henne. Hon nämnde några saker om min diagnos men jag mådde ju som sagt inte särskilt bra och tog inte helt till mig det hon sa. Men idag under samtalet i Alingsås kom samma saker åter upp.

Saker som:
Läkaren frågade mig om jag var självmordsbenägen och det är jag inte...........MEN......... jag kan ärligt säga att det finns många dagar då jag önskar att jag inte fanns. Bara inte finnas helt enkelt. Inte dö, bara inte finnas. Eller tankar som att - Tänk om man kunde köra i diket bara lite granna, så att man kunde få ligga på sjukhus några dagar och bara bli omhändertagen. Dessa tankar har jag skämts över så till den grad att jag aldrig nämnt det för någon. Och nu får jag höra att detta är väldigt vanliga tankar och känslor som infinner sig vid sådana diagnoser som jag har.
Ångest,
Depression,
osv osv.

Plötsligt kan jag inte strunta i min diagnos, den är verklig och jag måste lära mig att handskas med den. Det är inte dålig karaktär det beror på utan en sketen moment 22-diagnos. Sjukdomen ligger delvis till grund för det jag tänker och känner och det resulterar i mitt vansinniga ätbeteende. Jag är en emotionellätare, jag äter oavsett vad jag känner, glädje, sorg, rastlöshet, stress osv. Maten är min lindring. Tack gode Gud att jag inte gillar sprit, det hade nog inte slutat bra.
Jag dövar mina känslor med mitt godis och min mat, bara för att därefter få kraftig ångest och för att handskas med min ångest så äter jag mer.  SJUKT!!! HELT HIMLA SJUKT!!!!

Nu har jag lekt struts i flera veckor, vågen visar upp, jag äter helt fel och motionerar inte alls i stort sett. Jag ser det som att jag måste börja på ruta 1 igen. Och det kanske jag måste men jag har gjort det förut och jag kan göra det igen. Måste bryta sönder allt i mindre delar. Skissa på en plan, jag är inte helt tillbaka på ruta1, jag har gått upp3 kg inte 35 som förra gången, (har för visso drygt 20 kvar till mitt mål men utgångsläget är inte 40 kg plus utan 3 kg.) Jag får väl börja med korta små promenader som jag fick göra i vintras, jag får väl skriva menyer igen så att jag sköter maten bättre.  Låter så himla enkelt, men där faktiskt svårt, i alla fall för mig. Men jag måste ta mig i kragen, det finns ingen annan väg

Deppig men lite hoppfull ändå.

Hur svårt ska det va?

Då sitter jag här i gen, sitter i skiten.
Jag har ju inte mått strålande de sista veckorna och det tar ut sin rätt på mitt matbeteende och min träning.
Jag äter fel och rör mig inte alls som jag ska, och där kommer ångesten som ett brev på posten.
I morgon ska jag ner till Alingsås för vägning, förra veckan var det 2 hg upp, det kunde jag ta, besviken men ok. I morgon är det 3 veckor sedan jag var nere och vägde mig senast och det kommer inte att vara 2hg + utan bra mycket mer. Varför ska det vara så svårt att ta sig upp på banan igen?

I nästa vecka ska jag börja som vanligt igen alltså mina 80%, har ju varit sjukskriven halvtid så jag har bara gjort 40% under september. Vi får se hur det kommer att gå, just nu känns det som att det säker kommer att funka hyfsat men vi får se. Snart är det dags för alla omdömen och utvecklingssamtal och är det något jag drar mig för så är det just utvecklingssamtal. Har ju fått byta handledarelever rakt av och kommer inför dessa samtal att träffa 11 st för mig helt nya föräldrar.....stön.
Snart får vi nya scheman också, alla gamla ska brytas upp och göras om och de som kommer märka av det mest är vi slöjdlärare eftersom det är " vår" fel att det första schemat har blivit så dåligt för alla andra på skolan. Inte vårt fel egentligen men det är på grunda av olika omständigheter kring slöjden som scheman för så många andra blivit dåliga.

På arbetsmarknaden ser jag ingen ljusning. Det finns jobb men inte som jag kan söka, är helt enkelt inte kvalificerad för mer än några enstaka jobb och de söker jag förstås men de är inte så många.

Mitt i skiten mår jag ändå hyfsat om jag jämför med hur det var för 1 år sedan, men det är bräckligt, det räcker med något litet så dras mattan bort under mina fötter.

Läget

Jag sitter på jobbet och borde inte skriva inlägg på min blogg, men jag ska strax ge mig iväg ut i regnet för att lämna in symaskiner för reparation och köpa in lite garner och mönster till några elever  och dessa butiker öppnar inte ännu på en liten stund, så jag bloggar ändå.

Läget då?
Struts, halvbra och hyfsat.

Vad gäller vikten så har den helt hamnat i skymundan när jag mått som jag gjort för jobbets del. Jag har dessvärre återgått till stor del i mina gamla vanor, inte i lika stor utsträckning som tidigare men dit åt.
Ska ner till Alingsås om 1 ½ vecka och det vore bra om det inte var + på vågen då, men fortsätter jag som nu så kommer det att vara det. Så jag måste börja äta enligt mitt schema och komma ut på promenader igen, annars är det ingen fara på taket ännu.
Det jag oroar mig mest för är att året med stödet i Alingsås snart närmar sig sitt slut och paniken gror lite eftersom jag känner att jag inte är klar ännu. Men egentligen borde jag klara det själv. Undrar hur länge jag kan ha kvar min våg??? Den vill jag gärna ha kvar om jag inte får mina träffar i Alingsås.

Jobbet då...
Jag är sjukskriven 50% september ut, sedan får vi se. Det går hyfsat att ta sig till jobbet men det är inte med någon glädje alls, det är av ren plikt. Det vore lättare att ta sig till jobbet  om jag visste att det är för en viss tid, till exempel fram till 1 nov. Då ser jag slutet, nu är det bara diffust, jag vet inte hur länge jag ska behöva vara här, hur länge jag ska stå ut.... men som det ser ut på arbetsmarknaden så ska jag ju egentligen vara väldigt tacksam att jag redan har ett jobb. Är inte behörig att söka ett enda jobb som finns på arbetsförmedlingen, förutom lärare då, men det är ju det jag inte vill jobba med just nu...
Har sökt några jobb ändå, men förväntar mig ingen respons.
Min vikarie som jobbar i stället för mig de pass som jag inte jobbar är en friskt fläkt dock. Härlig människa med mycket inspiration men dock inget stöd i just de frågor som jag har mest behov nämligen kurs/läroplaner. I övrigt är hon guld!

Ja det är väl så det ligger till för tillfället..
Om några veckor fyller jag år och jag kan inte bestämma mig för om jag ska fira det stort eller litet. Många frågar om jag ska fira och flera förväntar sig partaj, jag har lite olika tankar...
Ett mindre släktkalas och sedan ett stort kalas för alla vännerna.
Bara ett lite mindre kalas för närmsta familjen typ 20 pers.
Slå ihop mitt stora kalas för vännerna med 2 andra vänner som fyller i slutet av oktober.
Finns flera alternativ men jag orkar inte skriva dem alla.
Äh, jag kan inte bestämma mig, det är ju lite att fixa med.... Vilka ska bjudas, vad ska det bjudas på, ska man önska sig presenter till sig själv eller andra? då menar jag att gästerna kan donera pengar till olika hjälporganisationer. Det blir så stort plötsligt. Tänk när man fyllde år när man var liten....jag vill bara få lite god tårta och lite paket med papper och snören runt.
Nu måste man planera, fixa och dona och de presenter man får är sällan inslagna eller så vet man i förhand vad man får.... Jag vill bli överraskad!!! Barnsligt men sant!!!
Är ändå tacksam för min familj och mina vänner så misstolka inte mitt inlägg, utan dem vore jag ingenting.

Hemma idag.

Jag bestämde mig nästan redan i går för att var hemma idag, finns väl flera anledningar.
Dels för att de jag pratat med råder mig att stanna hemma, att inte köra huvudet i kaklet utan kliva av innan det är kört.
Dessutom så ville jag verkligen inte dit.
Å andra sidan så är det ju så att jag var hemma i fredags och att hålla på att vara hemma varannan dag är ingen idé, har ju redan betalt två karensdagar i förra veckan.

Pratade ju med min rektor i fredags så hon var medveten om situationen. Hon ringde för övrigt i morse och talade om att hon bokat tid hos företagshälsan åt mig i morgon kl 08. Vilket innebär att jag inte åker till jobbet i morgon heller.

Det är ju en vacker dag ute så jag ska försöka komma ut på en promenad, det är ju det minsta jag kan göra när jag är hemma. Båda barnen har slutat skolan nu och sonen följde med en kompis hem och dottern slappar lite innan hon har träning. Så det vore heltok att gå en sväng.

Är fortfarande väldigt kluven i tanken och kan inte riktigt sätta ord på mina tankar som snurrar i ett vansinnigt tempo. Har svårt att skriva....märkte det redan i morse när jag skrev ner arbetsinstruktioner till vikarien. Jag måste gå till baka och ändra en massa, bokstäverna i orden stämmer hyfsat men inte ordningen, kastar om bokstäver hej vilt och mellanslag på fel ställe.

Men så länge jag inte tänker så mycket på jobbet så mår jag hyfsat.

Söndag

Dagen som brukar innebära hjärtklappning från lunch.
Den har ännu inte slagit till men det kan bero på att jag så gott som bestämt mig för att inte gå till jobbet i morgon. Men då får jag lite oroskänslor över det också...vem ska göra genomgångarna med eleverna som de behöver för att komma igång, inte lätt att få någon vikarie att fixa det...jag vet att jag är ganska bra på den delen, eller i alla fall så tror jag det själv. Så varför kan jag bara inte masa mig dit i morgon och göra mitt jobb utan ångest? Förstår det inte.

Känslor och tankar är extremt komplexa.
Skönt att inte tänka på jobbet, plötsligt mår jag bättre.
Strax där efter känner jag stark oro för att jag inte vill jobba, vad är det med mig? Är jag bara en latmask?
Det skulle passa bättre att gå hem om ca 2 veckor, då de kommit igång lite....men orkar jag så långt?
Det bästa vore om jag gick hem!
Om jag blir sjukskriven vad händer då med mitt jobbsökande?
Kan jag söka jobb i "lugn och ro" då?
Hur ser en potentiell ny arbetsgivare på min sjukskrivning?
Skönt att inte behöva åka till jobbet.
Men jag borde ju fixa de där sakerna som jag lovat eleverna..
Mitt sjuka ätbeteende har eskalerat de sista 2 veckorna till att nästan vara som för ett år sedan.
Men det kommer helt i skymundan i min oror för jobbet.
Jag äter inte som jag borde jag rör inte på mig som jag borde och jag förstänger det delvis, eller leker struts i vanlig ordning. Suck

Mitt i eländet så kommer ändå lite konstruktiva tankar fram....
I natt låg och jag gjorde skisser i huvudet över hur jag skulle vilja snickra en ny sänggavel och vilka smarta lösningar jag skulle kunna ha. Även den där hyllan som jag tittat på så länge...jag har hittat en beskrivning på hur man snickrar en sådan...jag tror att jag klarar av det.....sovrummet har vi inte gjort mycket med rent estetiskt, säng, nattduksbord, garderob och byrå that's it. Plötsligt har en helt ny bild av vårt sovrum tagit plats i min hjärna och jag vill börja jobba med det. Får bilder och ideer! Skaparlusten försöker leta sig fram lite försiktigt, i alla fall i huvudet. Den stora utmaningen är att få händerna att ta vid.... men suget finns. Blommor, gardiner, sy kläder, snickra, skriva, borra och måla......många ideer trängs i mitt huvud. Får man syssla med sådant om man är sjukskriven?

Så dyker jag igen.
Så fort jag kan koppla bort jobbet så kommer ångesten över kroppen.....

Men just nu är ändå tanken att om jag nu skulle bli sjukskriven så har jag i alla fall tid med promenader igen....det måste väl vara ok att gå promenader om man är sjukskriven. Men jag vill ju inte bli sjukskriven, eller vill jag det? Borde jag bli sjukskriven?

GAaaah!