Hur svårt ska det va?

Då sitter jag här i gen, sitter i skiten.
Jag har ju inte mått strålande de sista veckorna och det tar ut sin rätt på mitt matbeteende och min träning.
Jag äter fel och rör mig inte alls som jag ska, och där kommer ångesten som ett brev på posten.
I morgon ska jag ner till Alingsås för vägning, förra veckan var det 2 hg upp, det kunde jag ta, besviken men ok. I morgon är det 3 veckor sedan jag var nere och vägde mig senast och det kommer inte att vara 2hg + utan bra mycket mer. Varför ska det vara så svårt att ta sig upp på banan igen?

I nästa vecka ska jag börja som vanligt igen alltså mina 80%, har ju varit sjukskriven halvtid så jag har bara gjort 40% under september. Vi får se hur det kommer att gå, just nu känns det som att det säker kommer att funka hyfsat men vi får se. Snart är det dags för alla omdömen och utvecklingssamtal och är det något jag drar mig för så är det just utvecklingssamtal. Har ju fått byta handledarelever rakt av och kommer inför dessa samtal att träffa 11 st för mig helt nya föräldrar.....stön.
Snart får vi nya scheman också, alla gamla ska brytas upp och göras om och de som kommer märka av det mest är vi slöjdlärare eftersom det är " vår" fel att det första schemat har blivit så dåligt för alla andra på skolan. Inte vårt fel egentligen men det är på grunda av olika omständigheter kring slöjden som scheman för så många andra blivit dåliga.

På arbetsmarknaden ser jag ingen ljusning. Det finns jobb men inte som jag kan söka, är helt enkelt inte kvalificerad för mer än några enstaka jobb och de söker jag förstås men de är inte så många.

Mitt i skiten mår jag ändå hyfsat om jag jämför med hur det var för 1 år sedan, men det är bräckligt, det räcker med något litet så dras mattan bort under mina fötter.