Dag 72

Jag snacka om ber o- coh dalbana. I går var jag nära sammanbrott, i dag mår jag bättre. Affären var ju stängd igår så att trapp aupp i morse gick inte. I morgon skulle det ske.
Jag gjorde det som jag inte trode jag sjulle våga, jag ställde mig på vågen i morse och den pekade bara 2 hg upp sedan onsdags i förra veckan. Det sporrade mig och jag känner, just nu, att jag nog borde klara de där sista 2,7 kg i alla fall. Vid midnatt ska min uppsats vara iväg så om jag bara klarar kvällen och natten så borde jag klara resten också. Dessutom visar det sig att den enda lektion jag har i morgon är inställd, eleverna ska på skolresa. Jag får alltså efter att ha suttit uppe sent i natt möjligeht till sovmorgon innan jag ska vara på min VFU skola kl11.40. Det kanju inte bli bättre.
Så tankarna klockan 13 på onsdagen är att jag borde klara det sista också.
Återkom gärna efter klockan 19 i kväll, jag lär ha enhelt annan inställning! Men just nu gottar jag mig i att må bra och känna mig stark. Det är bäst att ta tillvara på detta tillfälle jag har inte dessa ofta. Och det brukar växla snabbt.
De sista veckorna har varit extremt hårda för mitt psyke. Stressen och sopporna har varit nära att knäcka mig. Jag har inte kunnat se några ljusglimtar i mörkret oavsett hur många snälla kommentarer jag fått. Jag har trots att jag har många goda vänner och en man som älskar mig haft svårt att finna en plats där jag kan gråta ut när det har känts för bedrövligt. Det har varit tufft. Jag har hela tiden hållt fasaden uppe, allt går bra och jag mår fint. Men när man inte orkar hålla fasaden uppe längre då blir det så himla tungt. man blir svag och bräcklig, man känner inte att de snälla kommentarerna hjälper, för man kan inte se det de andra ser. Visst kläderna blir större, måtten och vågen visar att man gått ner men man ser det inte med egna ögon. Skalet har blivit smalare men i sinnet är jag fortfarande stor och fet. Min identitet som jag dragits med så länge och som jag avskytt är inte längre min identitet. Det känns konstigt och jag hänger inte alls med. Stora Ulle har blivit mindre men förstår det inte själv, ser det inte själv och känner sig ändå inte nöjd. Så frustrerande.

Hepp, nu stormar mina elever in för dagens sista lektion. Tack och lov att det bara är några få dagar kvar tills sommarlovet.

Dag 71

Gahh kan inte någon skriva min uppsats färdigt åt mig?!?!?!? Jag kan inte fokusera alls.

Klarade kvällen igår utan att stoppa något i munnen, det får jag väl vara stolt över. Men sedan är det stopp. Jag har gjort det idag igen, ätit. Sörja skit! jag blir så trött på detta. När jag var nere på gymmet för att köpa soppor förut så undrade tjejen bakom disken hur det var och jag bestämde mig för att låta bli att ljuga, jag sa som det var och hon lovade att prata med min coach och be henne ringa mig. Det gjorde hon också, hennes instruktioner var ungefär som jag gissat men inte det jag ville egentligen. Jag var ju 2,5 kg från mitt mål i onsdags morse. I dag vet jag inte vad jag väger, men efter som jag inte rört på mig så mycket på grund av mina läxor och all stress den sista veckan så kanske vågen pekar upp igen. Att jag nallat en massa gör inte saken bättre. Men min coach sa det direkt, börja upptrappningen, du tar på dina muskler just nu och du mår så dåligt att du inte kommer att orka med detta. Börja upptrappningen och så ses vi på lördag så får vi se hur du känner dig då. SUCK, jag vill ju nå mitt mål, känner mig besviken på mig själv. Men jag är så orolig för så mycket just nu att jag inte känner någon glädje över någonting. Jag får massor av fina kommentarer, jag har gått ner 18-19 kg, det är inte illa men jag är ändå inte nöjd. Jag tycker inte att jag ser smal ut fast jag är nere i nästan 72 kg till mina 172 cm. Jag har ett BMI under 25 nu och anses inte överviktig längre, ändå är jag inte nöjd. Jag är deppig, har svårt att skratta och har tappat lusten till det mesta. Jag orkar inte städa, diska, laga mat eller göra något nyttigt, jag vill inte jobba och inte göra läxor, jag vill inte någonting. Så visst måste jag ta tag i livet innan jag bryter ihop helt, men jag vill ju nå mitt mål.
Dessutom kan jag inte trappa upp i morgon, mitt snack med coachen var för sent och affären är stängd, det finns ingen möjlighet att handla det jag behöver för att trappa upp. Men jag får försöka att se något positivt i det. Jag får möjligheten att i lugn och ro planera för min upptrappning och handla det själv i morgon. Hjärnan går trots allt på högvarv och har redan räknat ut att jag kanske kan testa att äta enligt upptrappning några dagar tills värsta stressen lagt sig och sedan gå tillbaka till sopporna igen om jag orkar.
Men det får vi väl se.
Nu måste jag skriva på min uppsats. Synd att det inte är lika enkelt som att blogga, då hade jag varit klar för länge sedan.

Upptrappning torsdag. wow

Dag 70

Jag ville nog mest skriva att det var dag 70. För något annat av intresse tror jag inte att jag har att berätta.
Sitter och kämpar med mina hjärnspöken för fullt. Efter att ha "nallat" i skåpen i tre dagar vågar jag inte väga mig, vill inte stoppa något i munnen idag, måste bryta trenden. Måste klara mina sista kilon så att jag kan äta med gott samvete. Men det underlättar inte när mannen är bortrest. Jag är hemma hemma med två sovande barn och skåpen i köket ropar till mig hela tiden.
Är så innerligt less på detta nu, varför ska det va så svårt att tappa de där sista kilona. VARFÖR?
När jag ändå är på värsta klagar humöret så kan jag väl fortsätta. Visst är det skönt att det är varmt men det är väl konstigt att det aldrig kan vara lite lagom. Antingen svin kallt och regn eller så varmt att man nästan inte orkar gå ut.
Skulle sitta med mitt examensarbete men så som jag mår just nu klarar jag inte av det heller. Är så totalt oinspirerad till allt just nu. Jag vill inte jobba, jag vill inte plugga, jag vill inte städa, diska, tvätta eller någonting. Jag vill shoppa, jag vill göra roliga saker och jag vill ÄTA!!!!
Men så vida inte skattepengarna kommer snart så blir det inga nya kläder till skolavslutningen och jag vet inte om min hett efterlängtade klippning och slingning heller kan bli av. Pengarna är slut. Det känns ju bra....det är ju bara den 2 juni för katten.
Ärligt talat, vad det känns SKIT just nu.
Tur att det snart är sommarlov, för jag står inte ut längre snart.

Nu ska jag lägga mig, det är ju ingen ide att sitta här och gnälla!

Dag 69

Ojoj, i morgon skrivar jag dag 70, det är inte klokt. Har jag hållit på så länge.
Jag fick vad jag förtjänade i går. Magen bråkade med mig hela dagen, det var inte kul. Att dessutom sitta på Klassfotboll i stekande sol och med enbart "BajaMajor" med kö till när magen kör som värst!!! Inte roligt. Om jag så bara lärt av min läxa men INTE jag fortsatte nalla i skåpet igår kväll. Så idag har jag total ångest. Vågar inte säga något till gubben heller. Så nu har jag bestämt mig för att inte fortsätta med nallandet, det är slut med det nu. Jag ska dricka åtminstone 6 liter vatten idag eftersom det är varmt och jag gått en promenad, jag ska äta sallad på torsdagkväll när vi ska på 30 års kalas och sedan fortsätta med sopporna tills jag når mitt mål och jag ska inte ställa mig på vågen förrän på lördag morgon. Det är en vecka utan våg och vore ett rekord för mig. jag ska till gymmet för att väga mig på lördag kl 11 så planen är att väga sig hemma precis innan för att kunna jämföra vågarna lite. Hoppas jag klarar detta.

Ute fyller vi vatten i vår pool. Barnen sitter och tittar på, den fylls så långsamt och de är så otåliga att få hoppa i det SÅ kalla vattnet. jag vet ju hur det var förra året. Han bara släppa taget om dem när jag lyft ner dem i poolen när de skulle upp igen. Den värms ju inte så snabbt heller. Men förhoppningsvis kan vi få lite varmare vatten i den i sommar mot förra sommaren.

Mina kurskompisar i Linköping har inte sett mig sedan jag började med sopporna och de kände nästan inte igen mig. Det var roligt att träffa dem och det var kul att få den reaktionen. Här hemma ser ju mina vänner mig så ofta att de inte ser skillnaden på samma sätt som de som inte sett mig sedan jag började. Det var skoj. Nu tjatar barnen ihjäl mig snart. Får gå ut till dem.

Dag 67

Hej igen!
Men det är väl märkvärdigt!!! Varför sabbar jag bara för mig själv!!!!
Jag har hållit på med soppor i snart 10 veckor, jag har lite drygt 2 kg kvar till mitt mål och vad gör jag. Pillar i mig lite under tiden som jag lagar pastasallad till familjen. SÅ HIMLA KORKAT! Nu vill jag bara upp och kräkas för att inte komma ur ketonfasen. Men hur sjukt vore inte det. Det tänker jag inte göra, men varför? Jag har ju varit så duktig inte stoppat något i munnen på nästan 7 veckor. Å så gör jag det när jag är nästan i mål. Nu får jag kanske lägga till några dagar till, SÅ DUMT!
Men gjort är gjort och det var gott, det värsta är att man vill ha mer.

Jag är trött efter min vistelse på universitetet och i morgon är det heldag Klassfotboll som gäller. Det är ju sådär intressant, men vad gör man inte för sina barn.

Sonen skrapade knäet hos farmor och farfar förra helgen, han fick ett fint bamseplåster och jag har inte kollar hur såret såg ut, trodde inte att det var så farligt. Men idag hade dagis tagit bort det och det var inflammerat under plåstret. Det har varit för tätt. När jag kollade på det i dag så sitter det ett litet luftigt bandage på , som vi inte får ta bort för sonen. Men vad jag upptäckte var också att han hade flera små prickar på benet. Nu misstänker jag svinkoppor. Det hade han sommaren för två år sedan och det var ett elände. Bara det inte är det! Suck.
ja ja, nu ska jag sova.

Dag 65

Ojoj, har man suttit för länge vid sin symaskin om man letar efter pedalen när man sätter sig vid datorn?

Nu åker jag till Linköping och Universitetet. Återkommer fredagkväll. Håll ut alla tappra själar!
Det ska ja försöka göra.

Förmiddag Dag 64

Ja, vad ska man säga.
Stressen har börjat ta ut sin rätt, jag har huvudvärk och är hemma för andra dagen i rad. Problemet är bara att jag har så mycket att göra, så jag sitter och försöker att få allting gjort på en gång och det brukar bli samma resultat varje gång. Totalt kaos! Så var det igår, hela dagen gick och jag slet som ett djur, men när kvällen kom hade jag inte kommit någon vart. Typiskt.

På min utbildning ska vi sy kläder denna omgång, jag har lagt all min tid på min uppsats så nu ligger jag långt efter i min sömnad. Sprättade isär ett par relativt nya byxor storlek 46 som jag köpte precis innan påsk, planen var att lägga ut mina mönsterdelar i storlek 42 på dessa och få ett par nya byxor av mina gamla. Både billigt och praktiskt. Men se där gick jag på en nit. Där mina 42 byxor var lite vidare där var mina 46 byxor smalare och tvärtom. Det gick helt enkelt inte att lösa. SKITANS!! Var ska jag köpa tyg då? I vårt lilla samhälle finns bara en tygbutik och de säljer bara gardintyger. Men jag kanske kan göra en "Sound of Music" variant och sy något snyggt i just gardintyg. Nåja, hon hade ett linnetyg, fick ta det, jag avskyr linnebyxor, men vad gör man inte. Men problemen fortsatte att stocka sig under kvällen, så jag bröt ihop och gick och lade mig. I dag är huvudvärken ännu värre, jag är än mer stressad, dessutom är det kris för att vi ska ha en temadag på skolan på måndag och jag har inte hunnit fixa det jag ska tills dess och i morgon åker jag till universitetet tills på fredag. Ja jag tror inte jag behöver svammla mera, ni förstår säkert min situation.

Hur går det med Xtra då?
Vi hade träff 10 i går och för första gången var det inte roligt. Vi pratade om livet efter sopporna och jag vet inte om jag vill komma dit längre. Raffinerat socker och fett i den kombinationen var något man kunde unna sig max 1 gång i månaden. Allt ljust börd med socker i är helt bannlyst, det kan jag ju leva med. Vi kikade på recept och hur vi kunde ändra dem för att få dem "bra". Det var i mina "gamla" ögon inga dåliga recept, de var hämtade ur en tidning som heter "LagaLätt" och verkade ganska ok tycker jag. Men det var de långt ifrån, det fanns väl bra också men det mesta var fel. Byt ut det mot det, bla bla bla. Det verkar urjobbigt att äta rätt mat efter denna soppdiet. Hur ska jag klara det? Har tidigare använt mig av viktklubb på nätet och tyckt att den varit bra, den hade jag tänkt att fortsätta med när jag ska gå på jämvikt för att ha lite koll till en början, men nu blir jag osäker. Jag är ju livrädd att hamna i de vanor jag haft tidigare. Samtidigt som de är det enda jag känner att jag kan. De sitter ju i ryggmärgen.

Men vikten har ändå rört sig nedåt lite det sista. jag har oroat mig lite eftersom jag var väldigt aktiv i förra veckan men inte har alls samma möjlighet denna veckan. Men jag får försöka att ta igen det till helgen och veckan som kommer. Vi är bjudna på 30 år fest i Göteborg den 5 juni och jag hoppas verkligen att jag ska med lite tur och mycket motion nå min vikt tills dess och faktiskt kunna äta lite sallad från Tacobuffen. Det vore SÅ underbart. Men vi får se om det är möjligt. Jag borde klara av mitt mål tills skolavslutningen så Då borde jag få min sallad på kaffefat om inte förr. Målet i sikte alltså. Det konstiga är att jag inte känner mig särskilt glad över det. Gläds inte längre lika mycket över min viktminskning. Visst är det konstigt. Men jag antar att det har med min stressiga situation att göra. jag har plötsligt fått för mig att jag inte gått ner tillräckligt och att jag borde väga mindre. Samtidigt som jag vet att jag inte kommer att orka gå en dag till med soppor när jag nått mitt från början utsatta mål. Det är ju helt sjukt. När jag når mitt mål har jag gått ner nästan 22 kg, från nära 92 kg till 70. Jag är redan nu nere på ett "normalt" BMI. Men är ändå inte nöjd. Det verkar ligga i min natur att aldrig vara nöjd, det får väl vara mitt nästa mål, att jobba på att vara nöjd med det jag har och den jag är. Det är ett stort arbete.

Nu måste jag dricka vatten och fortsätta sy.