Pyton!

I dag vaknade jag deppig. Vad roligt :S

Har gått omkring som en osalig ande hela förmiddagen. På vippen att gråta och vet inte varför.
Sådana här dagar är pest. Mannen som brukar vara så förstående blir nästan arg på mig. Undrar vad han ska göra för att gör mig glad. Han förstår inte att jag mår så här ibland, att han inte gjort något och att han kanske inte kan göra så mycket just nu för mig heller. Suck!

Varför mår jag så här idag, jag mådde ju ganska bra tidigare i veckan?
Inget särskilt har hänt heller. Förutom vågen i måndags och mitt bantningsfusk hela veckan!

I dag har i alla fall två väninnor hört av sig och undrat om jag vill följa med ut på promenad och jag har tackat ja till båda. Så i dag kommer jag i alla fall att röra på mig lite och komma ut i friska luften.

Tänk ändå att maten och vikten ska behöva ta så stor plats i mitt liv.
När jag satt på samtalet i går och vi pratade om att jag tröstäter, kunde jag först inte hålla med helt. Jag äter ju mycket även när jag mår bra. Men så slog det mig med full kraft.... den stora frågan...........hur vet jag det? När mådde jag riktigt bra senast?
Inser när jag sitter där att jag inte varit riktigt glad någon längre tid på riktigt länge. Skrämmande, jag har ju så mycket att vara glad över. Min depression håller på att sakta kväva mig. Jag är inte alls fri från min depression, jag ÄR stressad, fast jag försöker att slå det ifrån mig. Jösses, jag måste vända skutan innan jag blir galen. Det var så jag tänkte igår. Nu ska jag ta tag i min situation och försöka slå i backen, försöka att sakta vända skutan. Och idag vaknar jag stel i kroppen, öm i nacke och axlar, tung i huvudet och tung i sinnet.
Livet kan vara tufft och ändå har jag ju det egentligen bra. Frustrerande.

Jag vimsar och jag fladdrar, jag vet inte något hur jag har det. Tankarna gör mig lite förvirrad, de stannar ju inte så länge.

Just nu skulle jag vilja ta en restresa till något fint ställer där jag kan vara för mig själv, tänka, promenera och sova. Läsa i lugn och ro, och försöka hitta mig. Det är väl där i det stora jobbet ligger just nu, att hitta tillbaka till mig själv. För jag vill inte vara en gnällig person, jag vill var optimistisk, glad och tacksam. Inget som man ställer om på en kafferast, jag vet men jag måste börja jobba med det. Det kommer att ta tid och jag kommer att behöva hjälp, jag kommer att trilla tillbaka i gamla vanor och tankar men jag måste börja.
Någon resa är det inte tal om för plånboken klarar inte någon sådan påfrestning. Men jag klirar på om jag inte skulle kunna åka någonstans över dagen i morgon. Mannen var borta måndag till fredag förra veckan och kommer att vara borta måndag till torsdag kommande vecka så jag skulle behöva ha en dag för mig själv. Måste bara klura ut vart jag ska ta vägen. Det beror ju på vädret lite också.

snurrigt nu

Ja det är verkligen snurrigt.

I måndags bestämde jag mig, jag ska öka nya jobb. Egentligen känner jag mig inte helt klar med det jag gör nu, men jag kommer inte att orka.
Så jag bestämde mig. Det kostar inget att söka andra jobb, och vem vet om jag ens får något annat jobb, men söka dem kan jag alltid.

I tisdags på den ena lektionen med niorna så var de lite oförskämda, jag var inte på humör och var less på allt deras tjafs. Så jag gick bara från tjejerna som tjafsade och gav dem väl en blick. De förstod nog att jag blev irriterad och började kvittra om att det bara var på skoj.
Jag sänkte mig till en femtonårings nivå, ställd mig framför dem och tittade på dem och sa något i stil med. -ja det var ju roligt, oj vad jag skrattar. De försökte försäkra mig om att det bar var på skoj, och jag svarade liknande varje gång. Ja åh vad skoj, jag tror jag skrattar ihjäl mig, hahaha vad roligt det var. De är stora nog för att förstå min ironi och de skämdes nog en smula. resten av lektionen gick bra och vi hade riktigt trevligt.

På onsdagen var jag spänd inför de två lektionerna som jag har på eftermiddagen med åttorna, det är veckans värsta lektioner.
Försökte mentalt förbereda mig. Hade strax innan lektionen hittat ett intressant jobb på arbetsförmedlingens hemsida på nätet så jag hade tankarna lite på det.
Eleverna gick i gång som vanligt, vrålade efter hjälp och tjafsade. Jag höjde rösten och sa rakt ut att jag inte är någon himla betjänt som kommer springande för att de knäpper med fingrarna.
Jag fick inte oväntat lite mothugg, de fick ju inte tillräckligt med hjälp. Det är sant men vad kan jag göra? Jag är ensam och de är 18 stycken. Man kan inte hjälpa dem så fort i slöjden som i ex matte. Det tar tid, plus att de inte alltid kan jobba vidare på egen hand. Jag passade tillbaka frågan. Jag tog gärna emot förslag på hur vi skulle få till det så att flera skulle få hjälp. De klurade en liten stund och sedan gjordes en kölista på tavlan. Resten av lektionen gick hyfsat.
En ganska bra början på veckan trots allt.

Är det mitt beslut att söka nya jobb som påverkar mig?

På viktfronten är det kaos. Vägde mig i måndags och väger nu lika mycket som jag gjorde förra våren när jag började på VX första gången. Det känns, jag kommer inte i mina kläder över huvudtaget. Allt skaver och gör ont.

Jag har letat info på internet på ett läkemedel som heter reductil som ska hjälpa till att hålla hungerkänslor i schack. Träffade en läkare i dag för att diskutera detta.
Om jag hade stått på mig hade hon skrivit ut dem åt mig. Hade bestämt mig för att stå på mig. Men jag gav vika för hennes förslag trots allt.

Efter lite dividerande kom vi fram till att jag skulle få komma till livsstilsmottagningen. Där ska jag få stöttande samtal för att komma igång med träning, lite tips och råd kring mat och kommer att få testas. De ska testa kondition, mäta fet mm. Det kan vara en bra start. Om jag efter att ha gått dit ett tag inte ser någon skillnad på vikten så kan vi prata om det igen.
Hon ville hellre ge mig samma medicin som jag åt i vintras mot min depression, hon var övertygad om att jag tröst äter. Och det är nog sant till viss del. Men inte helt. Jag äter när jag mår bra också. Ingen skillnad. jag äter alltid godis och kakor.

Lördag.

I dag har jag monterat ihop min vävstol igen. Den fick ju abrupt monteras ned när vi fick in vatten i källaren i somras.
Nu står den på mitt arbetsrum, när den monterades upp första gången hade vi ju en inneboende i mitt arbetsrum. Nu har denne flyttat till egen lägenhet.
Skulle behöva rensa på hyllor och skrivbord också, men det har jag inte lust med just nu. Om en och en halv timma kommer min svägerska med sin familj för att ha lite lördagsmys med oss. Så tills dess vill jag ha duschat och fixat lite.

Det sista har jag börjat intressera mig för utsmyckningen av mitt hem. Efter att ha bott i olika lägenheter under några år så köpte vi huset där vi bor nu. Vi har bott här sedan 2003, vi renoverar steg för steg. För snart 2 år sedan renoverade vi vardagsrum och hall och trapphuset som finns i hallen. Alla väggar blev vita och golvet ek. Min rädsla för att sätta upp saker på väggarna har jag burit med mig länge. Jag tycker att jag är så osäker på vart jag vill hänga upp mina saker och vad jag vill hänga upp, så för att slippa en massa onödiga hål så har jag inte satt upp så mycket, eller snarare nästan inget alls.

Men nu är jag på gång. Jag köpte tyg i förra veckan som jag monterade på en stor frigolitskiva. Denna vet jag precis var jag ska placera, men har inte fått upp den ännu. För något år sedan köpte jag en stor tavla på IKEA med en stor röd ros på. Den får sitta där den sitter. Men det finns en stor vit vägg kvar. Den vill jag nu gå lös på. Där vill jag sätta svarta ramar i olika storlekar med bilder på familj och vänner i svart/vit. Runt dessa vill jag ha svarta bokstäver som bildar ord som till exempel, FAMILY, FRIENDS, LOVE, JOY, FAITH och GRACE. Jag tror att det kan bli bra. Nu måste jag få tag i passande ramar och bokstäver i lagom storlek.

I trapphuset finns ytterligare en brutalt stor och vit vägg. Denna ska jag göra en schablon på har jag tänkt. Har varit i en färgbutik och hittat schabloner i XL. Nu ska jag bara bestämma vilken av dem jag vill ha och vilken/vilka färger jag ska måla med.

Jag är lite på G med andra ord. Men för stunden mest i tanken.

Jag känner mig mer schizofren än någonsin.
Samtidigt som jag för första gången på länge har idéer och tankar om hur jag vill få till det i mitt hem och känner mig ganska nöjd med det så bär jag på helt motstridiga känslor.
För några veckor sedan fick min man prata mig till jobbet. Jag var på väg att vända när jag körde till jobbet och ringde min man och var helt ifrån mig. han pratade med mig och jag fortsatte till jobbet. Det ar en onsdag, första lektionen gick bra, det är en guld klass att ha. Men eftermiddagen är det närmsta katastrof man kan komma.
Jag har pratat men min samtalscoach om detta, jag nämnt det för min arbetsledare och tog upp det med rektorn. Dumt kanske man kan tycka men min "kurator" undrade om jag behövde sjukskrivas. Och det vill jag inte. Det förbättrar inte min situation det minsta. Jag har inte gjort vad jag kan för att ändra på det hela och jag har inte tagit hjälp av ledarna heller.
Det har gått hyfsat vissa daga och andra helt åt skogen som på vilket vanligt jobb som helst antar jag. Men så i onsdags hade jag väldigt ont i huvudet när jag vaknade. Jag var spänd i nacke och rygg, valde att stanna hemma. På torsdagen var jag ledig och när jag skulle in till jobbet i går hade jag snudd på hjärtklappning. Det kändes som om jag varit ledig i flera veckor från skolan.
Men det gick ganska bra.

Tankarna flyger runt i min arma skalle. Det är snurrigt nu. Ska försöka ben upp det lite.

Vikt: Jag har gått upp massor, får inte på mig mina kläder, har inte råd att köpa nya, vill inte köpa större kläder, ska jag söka för det?, ska jag testa LCHF igen? GI? måste röra på mig mera, måste bli kvitt mitt godissug, vad ska jag göra?

Jobb: ska jag jobba kvar? Vad skulle jag vilja jobba med? Vad passar jag att jobba med och finns det möjlighet att jobba med det? Vad händer om jag inte vill ha slöjden till våren?

Familj: Är jag självisk? jag gnäller och klagar för mycket, vill inte att mina barn ska bli som jag, måste lära dem att äta bra, måste ta mig mera tid till dem, mer tid för min man, sluta göra slut på våra pengar, måste hitta lite positiv kämpaglöd, lära mig att hålla bättre ordning,

Vänner: Varför blir vi aldrig bortbjudna längre? Är det jag som är gnällig och trist eller jobbig? Snackar jag för mycket? Tycker inte mina vänner om mig längre? Vill de inte bjuda mig för att de inte orkar lyssna på mig? Lyssnar jag inte tillräckligt på dem?

Ja detta är något av det som snurrar runt i en enda röra i mitt huvud.

Ska på bröllop om två veckor, jag har inget att ta på mig, inget att ha på fötterna och jag känner mig fetare och pluffsigare än på länge, jag vill inte gå på bröllopet.

Och nu har jag gjort det igen!!!!!!! Gnäll mig igenom ett helt inlägg på min blogg. Vem orkar läsa sådant!

Helg!

Det känns lite patetisk och lite tragiskt att jag just nu lever för att det ska bli helg och för att det snart är lov. Hur kan man hänga upp hela tillvaron på helger och lov?

Det har varit en ganska tuff vecka. I onsdags var jag nära att ta till lipen. Har ett långt pass på onsdags eftermiddagen. Från 11.50 till 15.10 har jag elever nonstop. Det ska vara 5 minuter mellan passen men det förstår ju vem som helst att det blir det inte.

Jag är stressad till max, snudd på otrevlig mot eleverna och svetten rinner på ryggen. Alla vill ha hjälp....eller? De som inte kommer någon vart med det de ska göra skriker antingen på hjälp och drar i mig hela tiden eller ställer de till med bus. Jag måste bli en strängare fröken. Jag vet det och har vetat det länge, en det är inte sådan jag är! Jag har ett enormt behov av att vara snäll, att vara om tyckt och att inte stöta mig med människor, stora som små.
I onsdags stod det elever utanför fönstret som tuggade pappersbitar och sköt på mig med sugrör. Ska jag behöva ta sådan SKIT!!!!
Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå där ifrån. Jag är ingen bra lärare, jag mår inte bra och eleverna får inte ut det de borde av lektionen.

Torsdag var min lediga dag. Jag funderade mycket men kom inte fram till någonting.
På fredagen skulle jag träffa min coach. Som vanligt pratade jag mycket och fastän jag troligen mådde mycket sämre när jag träffade henne första gången i december förra året så var detta första gången jag grät hos henne.
Det är först hos henne som jag sansar mig, kommer ner i varv och sätter ord på mina tankar.

Jag kom fram till att jag är rädd. Jag ska rastvakta i korridoren två gånger i veckan. Men jag smyger omkring och hoppas nästan att ingen ser mig. Att jag inte ska behöva säga till eller ta tag i några problem. Jag har inte till 100% satt mig in i skolans regler så jag vet inte helt vad man får och inte får göra. Jag är förmodligen en person som fullkomligt skriker ut att jag är osäker. Detta beror förmodligen på att jag själv hade en fruktansvärd period just i högstadiet. Känslig som var var redan då tog jag åt mig när någon sade något negativt om mig. Eller om jag tolkade något negativt. Som en svamp var jag. Tog åt mig allt negativt.
Så nu smyger jag runt i korridorerna, susar omilt tillbaka drygt 20 år i tiden och upplever samma känslor om igen.

Men vad ska jag göra? Har utbildat mig till lärare, gått en extra utbildning för att bli behörig textillärare. Men hela tiden har osäkerheten funnits där, vill jag jobba med detta?
Just nu sitter jag i den där tudelade sitsen igen.
Jag vet ju hur jag vill ha det. Det har jag vetat ett tag, men jag når inte dit =frustration.
Jag vill helst strunta i allihop, men vill inte riktigt slänga in handduken ännu.

Kan ju knappast börja plugga till något annat just nu. Studielån har vi ju redan både jag och mannen. Och vad vill jag bli då?
Jag gillar att hjälpa människor, jag gillar att söka efter information, jag gillar att träffa människor.
Bibliotekarie kanske? Det skulle det vara brist på om några år.

Jag ser inget alternativ, jag är fast. Vad ska jag göra? Min coach undrade om jag ville bli sjukskriven och det vill jag inte. Inte just nu. Det måste ju gå detta! Men hur länge orkar jag?

Jag oroar mig för mig själv, för min man , mina barn och mina vänner, för eleverna som jag har.
Hur ska jag orka?
Hur länge ska min man orka med mig?
Jag måste ju ta hand om mina barn,m en orken finns ju inte.
Mina vänner bli väl också trötta på mitt gnäll.
Eleverna? Är det rätt att de har en lärare som inte ger dem det de behöver? Inte för att de tar vara på tiden man kan hjälpa dem, men ändå. Och det finns ju undantag.

Trött

Det har varit fullt ös det sista.
I fredags cyklade jag 1,5 mil med en åk 7. De flesta klarade av det utan större bekymmer. Min kollega skulle cykla först och jag sist. Två tjejer kom på efterkälken på en gång. Och det blev bara längre och längre sträcka mellan oss tre och resten av gruppen. De fick vänta in oss flera gånger. En av tjejerna förlorade luft ur sitt däck och det blev mer och mer likt en punka. Stannade vid en mack för att pumpa men det gick inte för det fanns inte rätt munstycke. Så vi fick trampa vidare. Vi hade nätt och jämt styrfart. Tjejen med pumpa suckade lite men den andra tjejen klagade konstant, hon hade också punka.....det hade hon verkligen inte men det ville hon tro. Det var drygt att cykla så långt så långsamt. Men till slut så var vi framme och dagen i övrigt var helt ok. Jag fick ta en bil tillbaka för att hinna ta min lektion.

Direkt efter lektionen åkte jag mot Göteborg för att träffa Lena. Jag var helt slut och fick stanna en stund utefter vägen och blunda en stund. Sedan gick det bra.
Jag vimsade runt lite innan jag hittade rätt, Lena möte mig och jag fick bara in min väska.
Efter lite husesyn föreslog jag att ta en tur till IKEA, lantisar som jag måste ju passa på när man är i stan. Hade en diger lista som behövdes köpas. Vi var inte sist ut från IKEA när de stängde men klockan var nog strax över 8 när vi var färdiga.

Hemma hos Lena blev det färska räkor, aioli och vitlöksbröd. SÅÅÅ gott. Blev mätt men skönt mätt. Vi satte oss i soffan, kikade på McKenna för jag var lite nyfiken på de programmen, har ju missat dem alla. Efter det såg vi på Dirty Dancing, i alla fall det som var kvar att se.

Jag somnade ganska snart och sov gott på soffan.
Vi kom upp lite senare än tänkt, i alla fall kom jag upp senare än tänkt. Och jag var inte särskilt snabb så vi kom i väg senare än vi tänkt oss.
Resan ner till Ullared tog lite drygt en timma. Det var mycket folk men ingen kö.

Jag hittade en hel del på Ullared och köpte som vanligt mer än jag tänkt. Men jag är väldigt nöjd med det jag köpte.

Vi åkte in till Varberg och åt efter att vi kommit ut från Ge-Kås. Det var gott men hu så mätt jag blev. När vi kom tillbaka till Lenas lägenhet bar vi in alla Lenas saker, och sedan plockade jag in alla mina saker igen. Allt från IKEA och sedan det från Ullared. Det blev fullt.

Vi tog det lugnt ett tag och sedan gjorde jag mig i ordning för nästa event.
Jag skulle ju träffa klasskamrater sedan slöjdutbildningen. Jag vimsade runt lite igen och hittade till sist farm. Vi hade en jätte trevlig kväll och det blev så klart senare än jag tänkt. Skulle ge mig iväg hem vid 01 tiden. Fick erbjudande att sova på soffan, men jag hade nog kommit in i andra andningen, för jag kände mig ganska pigg.
Satte på bra musik och drog upp volymen. Sjöng så rutorna skallrade och höll mig vaken och förhållandevis pigg hela vägen hem. Var hemma runt 02.30.

På söndagen hade vi kalas för dottern som fyllde 8 år i måndags i förra veckan.

Måndag och tisdag har varit ganska ok, lektionerna rusar på och jag känner mig extremt otillräcklig. Men det får väl gå.

I dag gjorde jag så det som jag borde gjort för flera veckor sedan.
Jag gjorde beställningarna som jag behövde. Jag har räknat och räknat och jag får ju inte ihop ekonomin riktigt. Men så gjorde lite av en rokad och nu har jag gjort mina beställningar.
Känns som en stor sten har lyfts från min axlar. Har tyngt mig länge. Men så funkar ju jag, jag skjuter på allt som är jobbigt. Nu behöver jag bara oroa mig för två saker. 1: att varorna inte kommer så fort som jag vill. Skulle je velat haft dem i förra veckan. 2: att jag dragit över mitt slöjdkonto.. Vad ska rektorn säga??? Ny som jag är.

Jaja. Nu har jag spelat badminton och det var skönt att få röra på sig ordentligt.
Ska ta en dusch och sedan koja.

I dag har vi väl haft den första riktiga höstdagen. Riktigt ruggigt väder. Det är väl bara att vänja sig, det är ju så här det är på hösten och vintern.

Ledig dag

Äntligen torsdag!
Det är min lediga dag på veckan och mitt lilla andningshål.
Denna veckan har varit ganska ok men det har blivit många kvällar.
Jobbade till 21 i måndags, hade styrelsemöte till strax efter 21 på tisdagen, var hemma igår kväll, har nytt styrelsemöte idag klockan 18, föräldramöte klockan 18.30, hm hur ska det gå ihop? I morgon jobbar jag nästan som vanligt brukar börja min första lektion klockan 13.15 på fredagar men i morgon ska jag på ett möte angående en av mina handledarelever klockan 8.30, sedan tillbaka till byn där jag bor för ett samtal på Vårdcentralen och sedan tillbaka till jobbet igen, på lördag är jag ensam hemma för mannen åker bort och kommer hem på söndag. Så det är mycket nu, men ganska ok.

Förra veckan överlevde jag nog enbart för att jag fokuserade på att jag skulle till Ullared på lördagen. Måndagen var hemsk en elev tog struptag på en annan elev och jag var ju så klart tvungen att gå emellan, tisdagen inte mycket bättre. Onsdagen ok, i alla fall de sista två lektionerna. Torsdagen var jag ledig. Fredagen var inget bra, jag skulle hämta varor som jag hade i bagaget i min bil. Tog med min "kundvagn" som jag har att förflytta mina prylar med. Kartongerna med varor var förstora för att passa i vagnen så jag fick ställa dem ovanpå vagnen. Det började ösregna och jag försökte skynda mig tillbaka till slöjdsalen. Körde i en spricka, vagnen välte, kartongerna flög iväg och tygerna åkte ur. Jag själv slog i båda smalbenen i vagnen. Det gjorde så ont. Några meter bort står det högstadieelever och applåderar och visslar. Jag försöker så snabbt som möjligt att få upp sakerna på vagnen igen, så att de inte ska bli så våta. När jag kommer till salen är jag dyblöt, eleverna tittar på mig och undrar vad jag gjort. När jag ska ta mig en titt på benet ser jag en stor bula, 5*3 cm och säkert 1 cm hög. Har aldrig sett något liknande det var liksom inga sluttande kantar på bulan utan den stod bara rakt upp, som Grand Canyon. Mitt på var det en blodfläck under huden. Benet bultade resten av dagen och jag har fortfarande jätte svårt att nudda benet eller hålla andra benet mot platsen där bulan är. Bulan har planat ut och nu är det mera blått och ömt.

Men jag måste nog säga att jag tog lite illa vid mig. Jag var så helt oförberedd på att eleverna skulle applådera och hejja på. Så främmande beteende för mig. Det var ju inte "mina" elever men ändå. När jag nämnde det för min man sa han att han förmodligen hade gjort likadant när han gick i högstadiet. Jag bara tittade på honom. Det hade aldrig fallit mig in!

Så jag kan inte säga annat än att jag fortfarande undrar: Vad ska jag bli när jag blir stor?
Kan inte föreställa mig att jobba 30 år till som lärare. Det svåraste med att byta yrke är att överge sina sommarlov, ;)

Jag är lite naiv och lite barnslig så jag kan hänga upp min tillvaro på saker jag ser fram emot.
Så just nu längtar jag tills nästa fredag då jag ska ta bilen till Göteborg för att hälsa på Lena. Jag tror vi kommer att få jätte skoj och kommer att prata mycket.

Dagen efter

Ja det är väl inte så att ha lider av baksmälla, eftersom jag inte dricker alkohol, men det är nog ändå så det känns, som dagen efter.
Jag är mör och huvudet bultar.
Var på bröllop igår och var inte hemma förrän 02.30 och det är sent för att vara mig. Barnen sov hos mormor och morfar så vi fick sovmorgon i morse.

Innan barnen hämtades kom jag igång att greja lite. Mannens rum här nere i källaren är inflyttningsbart nu, så nu kommer jag att få lite mera plats i mitt rum igen. Dessutom ville han bli kvitt en garderob som stått i hans rum förut. Jag kom på den extremt briljanta idéen att stuva om lite i våra förråd så skulle det nog ordna sig. Jag började riva med buller och bång. Körde fast ganska snabbt, en uppblåst madrass som legat i klädkammaren luktade inte gott, nästan lite mögel. Misstänker att det gått in lite fukt från översvämningen vi hade i somras. Så jag fick nu ytterligare en anledning till att tömma den på luft och tvätta överdraget. Plötsligt fanns det en massa plats.
Efter det hittade jag en låda med gamla brev och liknande saker sedan 90-talet. Läste mina dagboksanteckningar sedan de sista 3 veckorna innan hemfärd. Jag är så förbaskat nostalgisk!!!
Jag tjuter när jag läser delar av det och saknar USA, å andra sidan skrattar jag så jag kiknar åt annat jag skrivit. Dags att ta tag i garderoben strax igen. Ska ställa in avfuktaren en stund för säkerhetsskull.

En av de där roliga sakerna som jag läste måste jag nästan skriva om. Den som inte orkar gammalt dravvel kan sluta läsa här....fniss

När jag gick i åttan eller nian blev jag kär i en kille i vårt gäng. Jag var allt för blyg för att prata med honom men det var allmänt känna att jag var kär i honom.
När jag varit kär i honom i flera år hände det något fånigt våren 1992. Plötsligt på ett kalas lade han armen om mig och höll mig i handen och fånade sig. Jag visste ju varken ut eller in, utan satt där som ett fån.
Dagen efter undvek han mig. Jag stod där och visste inte vad jag skulle ta mig till.
Jag beslutade mig för att skriva ett brev till honom, exakt vad jag skrev minns jag inte, men jag nämnde att jag hade planer på att åka till USA som au-pair under hösten. Lade det i hans brevlåda och höll mig undan.
Under den här tiden gjorde killen i fråga "lumpen" drygt 10 mil från vår hemort. Han var alltså borta under veckan och skulle komma tillbaka helgen där på. SÅÅÅÅ nervös jag var hela veckan.
På lördagen höll jag på att krypa ur skinnet. När han väl kom till platsen där vi höll till häll han sig undan. Jag slutade vara nervös och var i stället milt sagt irriterad. Vilken skitstövel! Morr.
Kvällen gick och av någon underlig anledning åkte vi till en sommarstuga och satt där hela kvällen, detta var i april så det var inte varmt. Jag hade kjol och frös som en gris. Satt på en stol med benen uppdragna och slumrade till en stund. Vaknade av att folk ropar.... - Kyss henne då!!
Slår upp ögonen och där står HAN med ansiktet inte långt från mitt. Jag ryggade tillbaka och inget mer hände. Efter en stund skulle vi åka hemåt. Jag var en av de få tjejerna som fått mitt körkort så jag hade bilen full av yngre tjejer. Stugan ligger ute i skogen och det var ju helt mörkt och mitt i natten. När jag nästan var framme vid bilen ropade HAN tillbaka mig till stugan. Jag släppte in tjejerna i bilen och vände tillbaka i mörkret.
Vi blev stående utan för stugan tysta en stund. Sedan tog HAN till orda. Blygt svammel från oss båda, och så konstaterades det på något vis att det kanske inte var någon idé att det "blev" något eftersom jag skulle till USA. Kan inte minnas vad vi sa men det var det samtalet gick ut på. Det var en tom Ulle som körde vägen hem den kvällen, jag hade inga känslor och kunde inte tänka.

Senare fick jag reda på att hans bror och dennes flickvän tillsammans satt kvar i stugan när HAN kom tillbaka. HAN hade suckat och de hade sagt åt honom att han hade haft chansen. Han suckade igen och sa att jag ju ville åka till USA.
Detta var våren 1992.
Sommaren var intensiv och vi umgicks mycket tillsammans i vårt gäng. Jag var fortfarande kär men inget hände.
I oktober 1992 åkte jag till USA, jag vet att jag inte hade åkt om HAN så mycket som hade pipit åt mig, så jag är glad att jag kom iväg.
Känslorna för HONOM hade jag kvar när jag kom hem ett år senare. I dagboken kunde jag läsa att jag fått reda på av någon i gänget att han bara hade skojat med mig våren innan för att se hur en annan tjej i gänget skulle reagera. Det var inga fina ord om honom skriva i min dagbok den dagen. Hahahaha. Skulle kunna skriva en hel novell kring detta, var ju kär i killen i 7-8 år.

I dag är killen gift med min mans lillasyster. Alltså min svåger. Han var tillsammans med min svägerska marskalk på mitt bröllop. Vi umgås fortfarande i samma gäng som hängt ihop sedan vi var i yngre tonåren. Livet!!!! Man kan aldrig ta ut något i förskott!!!

Vad glad jag är att man har så många festliga minnen.