Helg!

Det känns lite patetisk och lite tragiskt att jag just nu lever för att det ska bli helg och för att det snart är lov. Hur kan man hänga upp hela tillvaron på helger och lov?

Det har varit en ganska tuff vecka. I onsdags var jag nära att ta till lipen. Har ett långt pass på onsdags eftermiddagen. Från 11.50 till 15.10 har jag elever nonstop. Det ska vara 5 minuter mellan passen men det förstår ju vem som helst att det blir det inte.

Jag är stressad till max, snudd på otrevlig mot eleverna och svetten rinner på ryggen. Alla vill ha hjälp....eller? De som inte kommer någon vart med det de ska göra skriker antingen på hjälp och drar i mig hela tiden eller ställer de till med bus. Jag måste bli en strängare fröken. Jag vet det och har vetat det länge, en det är inte sådan jag är! Jag har ett enormt behov av att vara snäll, att vara om tyckt och att inte stöta mig med människor, stora som små.
I onsdags stod det elever utanför fönstret som tuggade pappersbitar och sköt på mig med sugrör. Ska jag behöva ta sådan SKIT!!!!
Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå där ifrån. Jag är ingen bra lärare, jag mår inte bra och eleverna får inte ut det de borde av lektionen.

Torsdag var min lediga dag. Jag funderade mycket men kom inte fram till någonting.
På fredagen skulle jag träffa min coach. Som vanligt pratade jag mycket och fastän jag troligen mådde mycket sämre när jag träffade henne första gången i december förra året så var detta första gången jag grät hos henne.
Det är först hos henne som jag sansar mig, kommer ner i varv och sätter ord på mina tankar.

Jag kom fram till att jag är rädd. Jag ska rastvakta i korridoren två gånger i veckan. Men jag smyger omkring och hoppas nästan att ingen ser mig. Att jag inte ska behöva säga till eller ta tag i några problem. Jag har inte till 100% satt mig in i skolans regler så jag vet inte helt vad man får och inte får göra. Jag är förmodligen en person som fullkomligt skriker ut att jag är osäker. Detta beror förmodligen på att jag själv hade en fruktansvärd period just i högstadiet. Känslig som var var redan då tog jag åt mig när någon sade något negativt om mig. Eller om jag tolkade något negativt. Som en svamp var jag. Tog åt mig allt negativt.
Så nu smyger jag runt i korridorerna, susar omilt tillbaka drygt 20 år i tiden och upplever samma känslor om igen.

Men vad ska jag göra? Har utbildat mig till lärare, gått en extra utbildning för att bli behörig textillärare. Men hela tiden har osäkerheten funnits där, vill jag jobba med detta?
Just nu sitter jag i den där tudelade sitsen igen.
Jag vet ju hur jag vill ha det. Det har jag vetat ett tag, men jag når inte dit =frustration.
Jag vill helst strunta i allihop, men vill inte riktigt slänga in handduken ännu.

Kan ju knappast börja plugga till något annat just nu. Studielån har vi ju redan både jag och mannen. Och vad vill jag bli då?
Jag gillar att hjälpa människor, jag gillar att söka efter information, jag gillar att träffa människor.
Bibliotekarie kanske? Det skulle det vara brist på om några år.

Jag ser inget alternativ, jag är fast. Vad ska jag göra? Min coach undrade om jag ville bli sjukskriven och det vill jag inte. Inte just nu. Det måste ju gå detta! Men hur länge orkar jag?

Jag oroar mig för mig själv, för min man , mina barn och mina vänner, för eleverna som jag har.
Hur ska jag orka?
Hur länge ska min man orka med mig?
Jag måste ju ta hand om mina barn,m en orken finns ju inte.
Mina vänner bli väl också trötta på mitt gnäll.
Eleverna? Är det rätt att de har en lärare som inte ger dem det de behöver? Inte för att de tar vara på tiden man kan hjälpa dem, men ändå. Och det finns ju undantag.

Trött

Det har varit fullt ös det sista.
I fredags cyklade jag 1,5 mil med en åk 7. De flesta klarade av det utan större bekymmer. Min kollega skulle cykla först och jag sist. Två tjejer kom på efterkälken på en gång. Och det blev bara längre och längre sträcka mellan oss tre och resten av gruppen. De fick vänta in oss flera gånger. En av tjejerna förlorade luft ur sitt däck och det blev mer och mer likt en punka. Stannade vid en mack för att pumpa men det gick inte för det fanns inte rätt munstycke. Så vi fick trampa vidare. Vi hade nätt och jämt styrfart. Tjejen med pumpa suckade lite men den andra tjejen klagade konstant, hon hade också punka.....det hade hon verkligen inte men det ville hon tro. Det var drygt att cykla så långt så långsamt. Men till slut så var vi framme och dagen i övrigt var helt ok. Jag fick ta en bil tillbaka för att hinna ta min lektion.

Direkt efter lektionen åkte jag mot Göteborg för att träffa Lena. Jag var helt slut och fick stanna en stund utefter vägen och blunda en stund. Sedan gick det bra.
Jag vimsade runt lite innan jag hittade rätt, Lena möte mig och jag fick bara in min väska.
Efter lite husesyn föreslog jag att ta en tur till IKEA, lantisar som jag måste ju passa på när man är i stan. Hade en diger lista som behövdes köpas. Vi var inte sist ut från IKEA när de stängde men klockan var nog strax över 8 när vi var färdiga.

Hemma hos Lena blev det färska räkor, aioli och vitlöksbröd. SÅÅÅ gott. Blev mätt men skönt mätt. Vi satte oss i soffan, kikade på McKenna för jag var lite nyfiken på de programmen, har ju missat dem alla. Efter det såg vi på Dirty Dancing, i alla fall det som var kvar att se.

Jag somnade ganska snart och sov gott på soffan.
Vi kom upp lite senare än tänkt, i alla fall kom jag upp senare än tänkt. Och jag var inte särskilt snabb så vi kom i väg senare än vi tänkt oss.
Resan ner till Ullared tog lite drygt en timma. Det var mycket folk men ingen kö.

Jag hittade en hel del på Ullared och köpte som vanligt mer än jag tänkt. Men jag är väldigt nöjd med det jag köpte.

Vi åkte in till Varberg och åt efter att vi kommit ut från Ge-Kås. Det var gott men hu så mätt jag blev. När vi kom tillbaka till Lenas lägenhet bar vi in alla Lenas saker, och sedan plockade jag in alla mina saker igen. Allt från IKEA och sedan det från Ullared. Det blev fullt.

Vi tog det lugnt ett tag och sedan gjorde jag mig i ordning för nästa event.
Jag skulle ju träffa klasskamrater sedan slöjdutbildningen. Jag vimsade runt lite igen och hittade till sist farm. Vi hade en jätte trevlig kväll och det blev så klart senare än jag tänkt. Skulle ge mig iväg hem vid 01 tiden. Fick erbjudande att sova på soffan, men jag hade nog kommit in i andra andningen, för jag kände mig ganska pigg.
Satte på bra musik och drog upp volymen. Sjöng så rutorna skallrade och höll mig vaken och förhållandevis pigg hela vägen hem. Var hemma runt 02.30.

På söndagen hade vi kalas för dottern som fyllde 8 år i måndags i förra veckan.

Måndag och tisdag har varit ganska ok, lektionerna rusar på och jag känner mig extremt otillräcklig. Men det får väl gå.

I dag gjorde jag så det som jag borde gjort för flera veckor sedan.
Jag gjorde beställningarna som jag behövde. Jag har räknat och räknat och jag får ju inte ihop ekonomin riktigt. Men så gjorde lite av en rokad och nu har jag gjort mina beställningar.
Känns som en stor sten har lyfts från min axlar. Har tyngt mig länge. Men så funkar ju jag, jag skjuter på allt som är jobbigt. Nu behöver jag bara oroa mig för två saker. 1: att varorna inte kommer så fort som jag vill. Skulle je velat haft dem i förra veckan. 2: att jag dragit över mitt slöjdkonto.. Vad ska rektorn säga??? Ny som jag är.

Jaja. Nu har jag spelat badminton och det var skönt att få röra på sig ordentligt.
Ska ta en dusch och sedan koja.

I dag har vi väl haft den första riktiga höstdagen. Riktigt ruggigt väder. Det är väl bara att vänja sig, det är ju så här det är på hösten och vintern.

Ledig dag

Äntligen torsdag!
Det är min lediga dag på veckan och mitt lilla andningshål.
Denna veckan har varit ganska ok men det har blivit många kvällar.
Jobbade till 21 i måndags, hade styrelsemöte till strax efter 21 på tisdagen, var hemma igår kväll, har nytt styrelsemöte idag klockan 18, föräldramöte klockan 18.30, hm hur ska det gå ihop? I morgon jobbar jag nästan som vanligt brukar börja min första lektion klockan 13.15 på fredagar men i morgon ska jag på ett möte angående en av mina handledarelever klockan 8.30, sedan tillbaka till byn där jag bor för ett samtal på Vårdcentralen och sedan tillbaka till jobbet igen, på lördag är jag ensam hemma för mannen åker bort och kommer hem på söndag. Så det är mycket nu, men ganska ok.

Förra veckan överlevde jag nog enbart för att jag fokuserade på att jag skulle till Ullared på lördagen. Måndagen var hemsk en elev tog struptag på en annan elev och jag var ju så klart tvungen att gå emellan, tisdagen inte mycket bättre. Onsdagen ok, i alla fall de sista två lektionerna. Torsdagen var jag ledig. Fredagen var inget bra, jag skulle hämta varor som jag hade i bagaget i min bil. Tog med min "kundvagn" som jag har att förflytta mina prylar med. Kartongerna med varor var förstora för att passa i vagnen så jag fick ställa dem ovanpå vagnen. Det började ösregna och jag försökte skynda mig tillbaka till slöjdsalen. Körde i en spricka, vagnen välte, kartongerna flög iväg och tygerna åkte ur. Jag själv slog i båda smalbenen i vagnen. Det gjorde så ont. Några meter bort står det högstadieelever och applåderar och visslar. Jag försöker så snabbt som möjligt att få upp sakerna på vagnen igen, så att de inte ska bli så våta. När jag kommer till salen är jag dyblöt, eleverna tittar på mig och undrar vad jag gjort. När jag ska ta mig en titt på benet ser jag en stor bula, 5*3 cm och säkert 1 cm hög. Har aldrig sett något liknande det var liksom inga sluttande kantar på bulan utan den stod bara rakt upp, som Grand Canyon. Mitt på var det en blodfläck under huden. Benet bultade resten av dagen och jag har fortfarande jätte svårt att nudda benet eller hålla andra benet mot platsen där bulan är. Bulan har planat ut och nu är det mera blått och ömt.

Men jag måste nog säga att jag tog lite illa vid mig. Jag var så helt oförberedd på att eleverna skulle applådera och hejja på. Så främmande beteende för mig. Det var ju inte "mina" elever men ändå. När jag nämnde det för min man sa han att han förmodligen hade gjort likadant när han gick i högstadiet. Jag bara tittade på honom. Det hade aldrig fallit mig in!

Så jag kan inte säga annat än att jag fortfarande undrar: Vad ska jag bli när jag blir stor?
Kan inte föreställa mig att jobba 30 år till som lärare. Det svåraste med att byta yrke är att överge sina sommarlov, ;)

Jag är lite naiv och lite barnslig så jag kan hänga upp min tillvaro på saker jag ser fram emot.
Så just nu längtar jag tills nästa fredag då jag ska ta bilen till Göteborg för att hälsa på Lena. Jag tror vi kommer att få jätte skoj och kommer att prata mycket.

Dagen efter

Ja det är väl inte så att ha lider av baksmälla, eftersom jag inte dricker alkohol, men det är nog ändå så det känns, som dagen efter.
Jag är mör och huvudet bultar.
Var på bröllop igår och var inte hemma förrän 02.30 och det är sent för att vara mig. Barnen sov hos mormor och morfar så vi fick sovmorgon i morse.

Innan barnen hämtades kom jag igång att greja lite. Mannens rum här nere i källaren är inflyttningsbart nu, så nu kommer jag att få lite mera plats i mitt rum igen. Dessutom ville han bli kvitt en garderob som stått i hans rum förut. Jag kom på den extremt briljanta idéen att stuva om lite i våra förråd så skulle det nog ordna sig. Jag började riva med buller och bång. Körde fast ganska snabbt, en uppblåst madrass som legat i klädkammaren luktade inte gott, nästan lite mögel. Misstänker att det gått in lite fukt från översvämningen vi hade i somras. Så jag fick nu ytterligare en anledning till att tömma den på luft och tvätta överdraget. Plötsligt fanns det en massa plats.
Efter det hittade jag en låda med gamla brev och liknande saker sedan 90-talet. Läste mina dagboksanteckningar sedan de sista 3 veckorna innan hemfärd. Jag är så förbaskat nostalgisk!!!
Jag tjuter när jag läser delar av det och saknar USA, å andra sidan skrattar jag så jag kiknar åt annat jag skrivit. Dags att ta tag i garderoben strax igen. Ska ställa in avfuktaren en stund för säkerhetsskull.

En av de där roliga sakerna som jag läste måste jag nästan skriva om. Den som inte orkar gammalt dravvel kan sluta läsa här....fniss

När jag gick i åttan eller nian blev jag kär i en kille i vårt gäng. Jag var allt för blyg för att prata med honom men det var allmänt känna att jag var kär i honom.
När jag varit kär i honom i flera år hände det något fånigt våren 1992. Plötsligt på ett kalas lade han armen om mig och höll mig i handen och fånade sig. Jag visste ju varken ut eller in, utan satt där som ett fån.
Dagen efter undvek han mig. Jag stod där och visste inte vad jag skulle ta mig till.
Jag beslutade mig för att skriva ett brev till honom, exakt vad jag skrev minns jag inte, men jag nämnde att jag hade planer på att åka till USA som au-pair under hösten. Lade det i hans brevlåda och höll mig undan.
Under den här tiden gjorde killen i fråga "lumpen" drygt 10 mil från vår hemort. Han var alltså borta under veckan och skulle komma tillbaka helgen där på. SÅÅÅÅ nervös jag var hela veckan.
På lördagen höll jag på att krypa ur skinnet. När han väl kom till platsen där vi höll till häll han sig undan. Jag slutade vara nervös och var i stället milt sagt irriterad. Vilken skitstövel! Morr.
Kvällen gick och av någon underlig anledning åkte vi till en sommarstuga och satt där hela kvällen, detta var i april så det var inte varmt. Jag hade kjol och frös som en gris. Satt på en stol med benen uppdragna och slumrade till en stund. Vaknade av att folk ropar.... - Kyss henne då!!
Slår upp ögonen och där står HAN med ansiktet inte långt från mitt. Jag ryggade tillbaka och inget mer hände. Efter en stund skulle vi åka hemåt. Jag var en av de få tjejerna som fått mitt körkort så jag hade bilen full av yngre tjejer. Stugan ligger ute i skogen och det var ju helt mörkt och mitt i natten. När jag nästan var framme vid bilen ropade HAN tillbaka mig till stugan. Jag släppte in tjejerna i bilen och vände tillbaka i mörkret.
Vi blev stående utan för stugan tysta en stund. Sedan tog HAN till orda. Blygt svammel från oss båda, och så konstaterades det på något vis att det kanske inte var någon idé att det "blev" något eftersom jag skulle till USA. Kan inte minnas vad vi sa men det var det samtalet gick ut på. Det var en tom Ulle som körde vägen hem den kvällen, jag hade inga känslor och kunde inte tänka.

Senare fick jag reda på att hans bror och dennes flickvän tillsammans satt kvar i stugan när HAN kom tillbaka. HAN hade suckat och de hade sagt åt honom att han hade haft chansen. Han suckade igen och sa att jag ju ville åka till USA.
Detta var våren 1992.
Sommaren var intensiv och vi umgicks mycket tillsammans i vårt gäng. Jag var fortfarande kär men inget hände.
I oktober 1992 åkte jag till USA, jag vet att jag inte hade åkt om HAN så mycket som hade pipit åt mig, så jag är glad att jag kom iväg.
Känslorna för HONOM hade jag kvar när jag kom hem ett år senare. I dagboken kunde jag läsa att jag fått reda på av någon i gänget att han bara hade skojat med mig våren innan för att se hur en annan tjej i gänget skulle reagera. Det var inga fina ord om honom skriva i min dagbok den dagen. Hahahaha. Skulle kunna skriva en hel novell kring detta, var ju kär i killen i 7-8 år.

I dag är killen gift med min mans lillasyster. Alltså min svåger. Han var tillsammans med min svägerska marskalk på mitt bröllop. Vi umgås fortfarande i samma gäng som hängt ihop sedan vi var i yngre tonåren. Livet!!!! Man kan aldrig ta ut något i förskott!!!

Vad glad jag är att man har så många festliga minnen.

Ledig i morgon

I dag har jag haft min intensivaste dag, tre långa lektioner. Lektionerna är på två timmar vardera så det blir ganska intensivt.
Men med vetskapen om att jag är ledig i morgon så klarade jag av denna dagen också.
Det går väl hyfsat på nya jobbet men jag tycker lite synd om dessa första elever som jag möter, vimsigare fröken får man väl leta efter.
Hoppas jag kan göra ett bättre jobb i fortsättningen och att nästa omgång elever som kommer om 8 veckor möter en lite säkrare fröken.

I går spelade jag badminton och kände mig ganska nöjd, det är ju roligt och jag rör på mig. Den kombinationen är jag inte så van vid.
I söndags gick jag promenad och i dag gick jag promenad. Inte någon jätte ansträngning, men en början.

Jag är så barnsligt till sinnet i bland. Jag har bokat in att jag ska till Ullared den 5/9. Ser fram emot detta barnsligt mycket. Om resan skulle bli inställd vet jag att jag skulle bli så totalt besviken att jag nästan inte vet vart jag ska göra av mig själv. Hysteriskt.... ja jag vet.

Nu ska jag utnyttja att jag inte behöver gå upp tidigt i morgon och ta mig en TV kväll!

Ha det så gott!

Kommit igång

Nu har jag jobbat några dagar på mitt nya jobb, snart 2 veckor för att vara exakt men bara 3 dagar med elever. Det känns fortfarande väldigt ovant med så "gamla" elever. Undervisar bara åttor och nior. Men de flesta är motiverade och det har gått ganska bra, men jag känner mig fortfarande ostrukturerad och har inte koll på läget. Men det börjar komma lite idéer till hur jag skulle kunna göra det ena och det andra, så det ska nog gå bättre hoppas jag.

Åh min man tittar på TV i rummet bredvid, jag har så svårt för vissa ljud i filmer, när det blir de där riktigt låga dova ljuden som vibrerar. Jag mår nästan lite illa. Suck. Varför måste han ha på ljudet så högt. Blä

Jag har funderat mycket det sista, ingen nyhet i och för sig, det är ett av mina bekymmer ibland att jag tänker för mycket. När jag gick en promenad med en väninna härom dagen pratade vi lite om hur vi mådde osv. Plötsligt insåg jag att jag inte har någon bra kroppsmedvetenhet. Om det nu finns något sådant. Min samtals coach har försökt att få mig att komma i håg att tre gånger om dagen ta mig tid att gå ner i varv. Att helt enkelt bara sätta sig ner och ta tre djupa andetag. Det låter jätte bra men jag kommer aldrig ihåg att göra det. Min väninna däremot hade börjat med det efter att jag berättat om tipset jag fått. Hon tyckte det var toppen. Men hur kommer du i håg att göra det frågade jag. Hon sa att hon brukade göra det när hon kände att hon gick i gång eller kände sig pressad. Låter jätte bra,m en jag är inte medveten om mitt stressande förrän jag mer eller mindre bryter ihop. Vi jämförde oss lite mera och vi kom fram till att jag inte på samma sätt är medveten om mig och min kropp. Jag har troligtvis en hög smärttröskel tror min kompis. Men själv tycker att jag ofta har ont någon stans, men jag brukar gnälla lite och köra på. Så länge det inte rör sig om mina tänder för då tål jag ingenting.
Inte vet jag om det är sant, men jag har funderat lite kring det.

I lördags var jag på kalas, jag beslutade mig för att bara ta en portion av det vi fick att äta och det klarade jag. Jag åt förrätten som var sallad, kräftstjärtar och avokadoröra. Varmrätten var skinkstek, potatis och sås, det tog jag, efterrätten var blandade frukter, philadelphiaglass och en liten ruta kladdkaka med krossade marianne på . Senare satt vi i sofforna och pratade, på bordet stod godis och chips mm men jag tog inget. Jag var stolt över mig själv.

Men jag sabbade det redan på söndagen genom att sätta i mig en stor glass.
På måndagen var det nya tag. En bra frukost, sallad med till matlåda osv. På eftermiddagen var jag SÅÅÅÅ sugen på något. Det blev inte lättare när vi hade arbetslagsmöte och det bjöds på hembakta bullar och moussetårta. Jag tog lite i alla fall. Men jag har klarat mig från att handla något gott i alla fall.
Anledningen till att jag måste känna mig lite stolt är för att jag köpt godis nästan varje dag i flera veckor nu.

Depp

Det är lördag, jag sitter ensam och jag känner mig så fånig.

I går var jag i stan för att köpa ett nytt läppstift, sonen har förstört mitt andra.
Jag tog tillfället i akt och provade lite kläder. Jag blev så besviken på mig själv. Av veckovägningarna kan jag ju se att vikten ökar, jag förstår ju också varför det ökar på vågen.
Men när jag skulle prova en jeansklänning på Lindex fick jag prova storlek 46. Förra sommaren hade kläder i storlek 40 eller 42 nu har jag 46 igen. Inte på alla kläder men det är ju däråt det lutar. Klänningen jag köpte för att ha på bröllopet nästa helg är tack och lov inte av den tighta sorten men ju tjockare jag blir desto mer gravidvarning blir det.
Blir så deppig av detta.....Pyton.

Att vågen visar plus varje vecka beror ju på att jag inte kan låta bli godis och bullar. Jag är skogstokig i bullar godis och glass, trots att jag av någon anledning alltid blir dålig i magen av mycket glass. Häromdagen trodde jag på allvar att jag skulle behöva kräkas. Men det gjorde jag inte. Bestämmer mig varje dag för att jag ska klara dagen utan godis och annat onyttigt, men det gör jag inte. Jag frossar i godis och onyttigheter. Hjälp, jag känner paniken komma krypande. jag vill inte köra soppor igen, har gjort det sammanlagt 3 eller 4 gånger och jag går ner i vikt ok men jag går ju upp det på en gång. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till mat. Men hur? Önskar att det fanns hjälp att få! Synd att man inte är miljonär så man kan ha sin egen personliga tränare och kock. Måste hitta enkel och god mat som jag kan klara av att fixa. Jag är ju så kräsen... Det vore så mycket enklare om jag kunde äta allt brukar min man säga åt mig, men nu gör jag inte det.

Tur att jag är ensam hemma för nu tjuter jag snart igen. Jag älskar min familj, mina barn, men ibland vill jag bara lämna allt, åka bort och vara ensam. Då kanske jag skulle uppskatta alltihop mera när jag kommer hem. Inbillar mig att det vore enklare om jag vore själv.....yeah right, vem försöker jag lura...
Det känns deppigt och tungt just nu, mer än på länge. Kan det bero på att jag tagit bort mina tabletter eller är det bara livet som kommer ikapp mig? Eller bara simpel PMS. Jobbigt är det i alla fall.

Jag borde:
Promenera minst 30 minuter varje dag och gärna längre någon gång i veckan.
Laga mat varje dag så att jag har matlådor att ta med till jobbet.
Äta planerat och balanserat.
Hitta struktur och försöka planera mina dagar.

Det borde ju inte vara så svårt men jag klara det ju inte. Hur börjar jag för att inte ta mig vatten över huvudet? Något som jag klarar så att jag inte känner att jag misslyckas hela tiden.
Min mentor som jag pratar med varannan vecka tycker inte att jag ska fokusera så vid vikten. Men det är ju helt omöjligt för mig. Det är ju den som så starkt bidrar till att jag mår skit! Eller?

I går hade jag min första lektion med eleverna i åttan. Min första lektion detta läsåret. Jag var så nervös men det gick hyfsat, trots att det gick ganska bra ser jag inte fram emot att träffa övriga elever på måndag. Jag har 6-7 elever som jag är handledare åt, detta är helt nytt för mig och jag kommer att träffa dem 1 gång i veckan. Dessa har jag utvecklingssamtal med och kontakt med föräldrar vid behov. Jösses, vad har jag gett mig in på?

Nu får det räcka med gnäll för idag. Nu har jag ju delat med mig så nu får jag klara mig själv.