Det har blivit ny vecka och jag börjar känna jobbångesten krypa sig på. Försöker övertyga mig själv om att vårterminen kommer att gå hur snabbt som helst. Jobbar en och en halv dag denna veckan, två dagar nästa vecka, för sedan bär det av till universitetet. Jobbar 3 veckor innan sportlovet, jobbar en vecka efter sportlovet, ledig vecka 9 för att åka skidor, vecka 12 till Linköping igen. Vecka 15 är det påsklov. Sedan är det oftast inte så mycket kvar innan sommarlovet. Det både skrämmer och känns bra på samma gång.

Jag har de senaste dagarna försökt att analysera hur jag mår. Det är inte det lättaste. Jag känner mig inte direkt avtrubbad, för mig betyder det att jag vore drogad och så känner jag mig inte. Jag känner att jag nog ändå har "kontroll". Men jag är konstigt lugn. Känner mig varken glad eller ledsen. Humöret är jämnare, jag får inte utbrott lika mycket som tidigare, är inte lika "stingslig". Men jag känner mig inte lika deppig, men inte heller lika glad. Jag känner mig "likgiltig". Bryr mig inte så mycket om vad som händer. Så kanske är jag avtrubbad och drogad? Men det vill jag ju inte. Men samtidigt är det skänt att känna att man ligger stilla och inte hela tiden är en vandrande berg och dalbana. Får se vad mitt samtal på fredag gör och vad hon säger om mina känslor för medicinen.

Det som varit värst det här jullovet har nog varit att jag är så trött, ständigt trött, skulle kunna sova hur mycket som helst. OM det har med medicinen att göra vet jag inte. Eller är jag bara trött, kroppen kanske säger ifrån nu, har ju slitit hårt ett tag och nu vill den kanske inte mera. Vad vet jag. Men hjälp! Hur ska jag klara av att jobba när jag är så här trött utan att göra någonting speciellt?

Ja det är väl så det är just nu.