Pyton!

I dag vaknade jag deppig. Vad roligt :S

Har gått omkring som en osalig ande hela förmiddagen. På vippen att gråta och vet inte varför.
Sådana här dagar är pest. Mannen som brukar vara så förstående blir nästan arg på mig. Undrar vad han ska göra för att gör mig glad. Han förstår inte att jag mår så här ibland, att han inte gjort något och att han kanske inte kan göra så mycket just nu för mig heller. Suck!

Varför mår jag så här idag, jag mådde ju ganska bra tidigare i veckan?
Inget särskilt har hänt heller. Förutom vågen i måndags och mitt bantningsfusk hela veckan!

I dag har i alla fall två väninnor hört av sig och undrat om jag vill följa med ut på promenad och jag har tackat ja till båda. Så i dag kommer jag i alla fall att röra på mig lite och komma ut i friska luften.

Tänk ändå att maten och vikten ska behöva ta så stor plats i mitt liv.
När jag satt på samtalet i går och vi pratade om att jag tröstäter, kunde jag först inte hålla med helt. Jag äter ju mycket även när jag mår bra. Men så slog det mig med full kraft.... den stora frågan...........hur vet jag det? När mådde jag riktigt bra senast?
Inser när jag sitter där att jag inte varit riktigt glad någon längre tid på riktigt länge. Skrämmande, jag har ju så mycket att vara glad över. Min depression håller på att sakta kväva mig. Jag är inte alls fri från min depression, jag ÄR stressad, fast jag försöker att slå det ifrån mig. Jösses, jag måste vända skutan innan jag blir galen. Det var så jag tänkte igår. Nu ska jag ta tag i min situation och försöka slå i backen, försöka att sakta vända skutan. Och idag vaknar jag stel i kroppen, öm i nacke och axlar, tung i huvudet och tung i sinnet.
Livet kan vara tufft och ändå har jag ju det egentligen bra. Frustrerande.

Jag vimsar och jag fladdrar, jag vet inte något hur jag har det. Tankarna gör mig lite förvirrad, de stannar ju inte så länge.

Just nu skulle jag vilja ta en restresa till något fint ställer där jag kan vara för mig själv, tänka, promenera och sova. Läsa i lugn och ro, och försöka hitta mig. Det är väl där i det stora jobbet ligger just nu, att hitta tillbaka till mig själv. För jag vill inte vara en gnällig person, jag vill var optimistisk, glad och tacksam. Inget som man ställer om på en kafferast, jag vet men jag måste börja jobba med det. Det kommer att ta tid och jag kommer att behöva hjälp, jag kommer att trilla tillbaka i gamla vanor och tankar men jag måste börja.
Någon resa är det inte tal om för plånboken klarar inte någon sådan påfrestning. Men jag klirar på om jag inte skulle kunna åka någonstans över dagen i morgon. Mannen var borta måndag till fredag förra veckan och kommer att vara borta måndag till torsdag kommande vecka så jag skulle behöva ha en dag för mig själv. Måste bara klura ut vart jag ska ta vägen. Det beror ju på vädret lite också.