Jag kan inte släppa tankarna på Tess.

Ältar fram och tillbaka. Ångrar mig samtidigt som jag tror att det var rätt. Totalt förvirrad.
För att göra saken ännu värre plågar jag mig genom att titta på hundar på blocket och idag hittade jag en hund som på pricken liknar Tess. Gud jag var nära att ringa och säga att vi tar hunden...
Jag saknar den lilla ullbollen så fruktansvärt!!! Det grämer mig så in i vassen.

Jag såg ju bara alla hinder med Tess, hur skulle vår resa till fjällen funka? Hur skulle det gå när jag börjar jobba? Kan min mamma tänka sig att ta ut henne en liten sväng på förmiddagen så att hon klarar sig tills dottern kommer hem?
Inte kan man skaffa hund om man behöver hjälp att ta hand om den. Eller?
Nu är det så kort tid kvar tills jag börjar jobba, hinner valpen vänja sig vid att vara själv vissa stunder?
Jag som sagt ett bra tag nu att det är så skönt att barnen blivit så stora att jag kan uträtta lite ärenden och barnen klarar sig själva. Jag har ju behov av egen tid och det blir det kanske inte om man skaffar sig en valp, det blir ju som att skaffa en bebis igen.

Jag var inte beredd på alla tankar som kom när vi hade Tess här, nu när hon är borta kan jag inte riktigt förstå varför jag gjorde det så stort och svårt., Jo lite kan jag förstå det, det är ett stort ansvar att skaffa hund. Men jag vill så gärna ha den där godingen i mitt knä igen, gosiga vovve.

Ibland känner jag nästan att jag kan knyta an mer till ett djur än till en människa, lite konstigt och lite oroande. Kanske hade jag behövt närheten av den där hunden. Vet att det kan låta konstigt men jag tänker lite som så att djuren är ärliga på något vis. Om de gillar dig så gillar de dig, samtidigt så är det väl kanske så att tar du bara hand om hunden så är dess kärlek ganska kravlös. Inte alls som med människor.
Äh nu rör jag till det.

Lovade att skriva om Tess.

Det har varit några omtumlande veckor, började redan vecka 26, vaknade varje morgon med huvudvärk, den gav sig framåt dagen men det var rätt kämpigt. Skulle ner till Mando för första gången på 4 veckor och efter min "satsning" jag var antagligen spänd inför vägningen för dagen efter Mando var huvudvärken borta.

Samma dag som jag varit på mando åkte jag och barnen upp till Stockholm för att träffa en vän till familjen. Det var lite stressande att åka bort i flera dagar utan att vara i kontroll över maten som jag brukar. Sedan hade hon en del att tala om och det tog på krafterna. Och där kommer ämnet hund in för första gången i denna blogg.

Jag har länge velat ha en hund men ansett att det inte skulle funka av olika anledningar. Men vår vän i Stockholm hade en hund som skulle avlivas för att de inte orkade ta hand om den mera. Jag tog illa vid mig och hunden tydde sig till min dotter och framför allt mig. Vi var där i fem dagar och kom hunden nära. Mådde så dåligt över att den skulle avlivas, min man kom för mig helt överraskande med förslaget att vi skulle ta med hunden hem och prova på att ha hund.

Med detta i huvudet åkte jag hem från Stockholm med den gnagande känslan att det inte var den drömhund jag önskat mig. Så väl hemma började jag kolla efter min drömhund, den visade sig kosta en hel förmögenhet och jag blev lite besviken. Så hittade jag plötsligt ett alternativ.

Det kallas fodervärd, man betalar inget för hunden men man lovar att, som i detta fall en tik ska ge ägaren 2-3 kullar med valpar och sedan är hunden min.
Hela familjen åkte och titta på den mest underbara lilla pälsboll. Men jag var väldigt kluven. Tanken var ju att skaffa en hund för att rädda den från sitt öde, och så tittar vi på en annan hund för att jag är larvig.....
Kändes inte bra.
Jag ältade detta fram och tillbaka, fördelar nackdelar osv. Fördelen med hunden i Stockholm var att hon var 4 år, rumsren och van att vara vissa stunder ensam. Fördelen med fodervärdshunden Tess var att vi kunde få chansen att prova på att ha hund och om det inte funkade så kunde vi lämna tillbaka henne.

Så efter viss påtryckning från familjen hämtade vi fodervärdshunden Tess på torsdagskvällen.
Jag sov på golvet bredvid henne den natten men sedan hittade vi en annan lösning och det gick hur bra som helst. ÄNDÅ, var jag inte tillfreds, bar på konstant oro. Jag vankade runt som en äggsjuk höna, plötsligt såg jag alla hinder, jag såg bara hinder. Hur vi skulle kunna åka på semester, att hunden aldrig skulle klara av att vara så länge ensam så snart som det skulle behövas osv osv. Jag fick ingen ro. Efter många om och men bestämde jag mig för att hunden fick lämnas tillbaka. Vi hämtade Tess på torsdagskvällen och på tisdag förmiddag lämnade vi tillbaka henne. Sista natten var vi i mina föräldrars stuga och hon sov bredvid mig på madrassen på golvet.

Gud va jag har gråtit sedan dess. Ser knappast vad jag skriver nu, tårarna bara sprutar!! Shit va jag saknar den lilla ullbollen!! Är ändå någonstans övertygad om att beslutet var det rätta men AAAAAAAAAAAAAAAA vad jag ångrar mig samtidigt. Ägaren var så förstående, vi hade ju haft henne över helgen på prov. Hon berättade att hon redan hade någon som ev var intresserad av Tess. Och när vi var där för att lämna henne så ringde den nya ägaren och det bestämdes att Tess skulle lämnas till sin nya ägare samma kväll. Jag bröt ihop helt. Har inte hämtat mig ännu och det är över en vecka sedan vi lämnade henne. Och vi hade henne bara i lite drygt 4 dagar.

Hur kan man fästa sig vid en hund på så kort tid? hur hade det inte varit om vi haft henne en vecka eller två? fast det som sagt gått över en vecka kommer gråten över mig rätt var det är, tårarna går inte att hålla tillbaka och jag deppar ihop. Ska lägga in ett foto lite senare på Tess och min dotter, om jag kan, det var ett tag sedan jag fixade med bloggen.

Så de sista veckorna har varit allt annat än vilsamma. Psykiskt tunga. Ändå vet jag att jag är lyckligt lottad på många sätt.

Efter ett långt uppehåll är jag tillbaka igen.
Har i flera dagar försökt komma in på min blogg för att göra ett nytt inlägg men kunde inte för mitt liv komma på vad jag använt för log-in eller för adress för den delen....
Men så plötsligt...å jag som just skulle lägga mig...

Nytt sedan sist?
Nja inte mycket.
Jag är inte sjukskriven utan har jobbat mina 80% sedan oktober förra året.
Just nu har jag sommarlov och det är nog en av de största anledningarna till att jag jobbar kvar som lärare. Och så den lilla petitessen att jag inte fått några andra jobb...

Så hur har jag löst jobbet då?
Jo efter att ha sökt andra jobb hela hösten valde jag att läsa in mina sista poäng slöjd via lärarlyftet i Göteborg. Behöver ha 45 hp för att vara behörig och jag har 44.5 hp. Så nu läser jag 45 nya poäng. Sedan är jag behörig på min tjänst och jag kan söka den sk lärarlegitimationen. När jag har den, DÅ kan jag på allvar göra något annat för då kan jag komma tillbaka om jag inte lyckas med något annat. Så jag tuffar på.

Vikten då????
Ja detta evig slit med den förbaskade vikten.
Jag skrevs ut från Mando i januari. För att min tid där var till ända och min dietist skulle sluta.
Jag hade ju egentligen bara gått upp i vikt hela hösten så det gav inget.
När jag slutade gav jag mig den på att äta enligt mitt matschema och gjorde så i 4 veckor. Resultatet på min våg??? +2 kg.

Ringde ner till Mando och frågade om jag inte kunde få lite telefonkonsultation i alla fall. Resultatet? Inskrivning igen och åter turer till Alingsås med ny dietist. Resultatet på vågen +.

Så för 2 månader sedan kände jag att botten var nådd. Jag tänkte satsa på gymmet och en pt. Här skulle tränas!!!! Men 550:-/månad och så PT utöver det. På rent vres vägrade jag. Beklagade mig för en kompis och hon kom på en lösning.

Jag lovade att jag skulle komma upp i mina 10 000 steg varje dag och hon lovade att röra på sig minst 30 minuter varje dag. Den som inte genomförde det som lovats skulle ge den andre 500:-.
Båda två gick in i denna deal till fullo, ingen ville betala något.

När jag berättade detta på Mando satte min nya dietist hårt mot hårt. Eftersom jag inte tog till mig råd och svarade på "behandlingen" så skulle jag inte få möjlighet att vara kvar så länge till om jag inte satsade...
Kände mig inte så värst inspirerad när jag åkte därifrån. Nästa besök var inbokat hela 4 veckor senare.

Väl hemma så tänkte jag att det var väl bara att sätta igång.
Och på den vägen är det.
Jag kämpar på.
Jag går minst 10 000 steg varje dag och jag följer mitt matschema ganska ok.

Det är läget idag.
I morgon ska jag skriva om Tess.