Jag kan inte släppa tankarna på Tess.

Ältar fram och tillbaka. Ångrar mig samtidigt som jag tror att det var rätt. Totalt förvirrad.
För att göra saken ännu värre plågar jag mig genom att titta på hundar på blocket och idag hittade jag en hund som på pricken liknar Tess. Gud jag var nära att ringa och säga att vi tar hunden...
Jag saknar den lilla ullbollen så fruktansvärt!!! Det grämer mig så in i vassen.

Jag såg ju bara alla hinder med Tess, hur skulle vår resa till fjällen funka? Hur skulle det gå när jag börjar jobba? Kan min mamma tänka sig att ta ut henne en liten sväng på förmiddagen så att hon klarar sig tills dottern kommer hem?
Inte kan man skaffa hund om man behöver hjälp att ta hand om den. Eller?
Nu är det så kort tid kvar tills jag börjar jobba, hinner valpen vänja sig vid att vara själv vissa stunder?
Jag som sagt ett bra tag nu att det är så skönt att barnen blivit så stora att jag kan uträtta lite ärenden och barnen klarar sig själva. Jag har ju behov av egen tid och det blir det kanske inte om man skaffar sig en valp, det blir ju som att skaffa en bebis igen.

Jag var inte beredd på alla tankar som kom när vi hade Tess här, nu när hon är borta kan jag inte riktigt förstå varför jag gjorde det så stort och svårt., Jo lite kan jag förstå det, det är ett stort ansvar att skaffa hund. Men jag vill så gärna ha den där godingen i mitt knä igen, gosiga vovve.

Ibland känner jag nästan att jag kan knyta an mer till ett djur än till en människa, lite konstigt och lite oroande. Kanske hade jag behövt närheten av den där hunden. Vet att det kan låta konstigt men jag tänker lite som så att djuren är ärliga på något vis. Om de gillar dig så gillar de dig, samtidigt så är det väl kanske så att tar du bara hand om hunden så är dess kärlek ganska kravlös. Inte alls som med människor.
Äh nu rör jag till det.