Det har varit några omtumlande veckor, började redan vecka 26, vaknade varje morgon med huvudvärk, den gav sig framåt dagen men det var rätt kämpigt. Skulle ner till Mando för första gången på 4 veckor och efter min "satsning" jag var antagligen spänd inför vägningen för dagen efter Mando var huvudvärken borta.
Samma dag som jag varit på mando åkte jag och barnen upp till Stockholm för att träffa en vän till familjen. Det var lite stressande att åka bort i flera dagar utan att vara i kontroll över maten som jag brukar. Sedan hade hon en del att tala om och det tog på krafterna. Och där kommer ämnet hund in för första gången i denna blogg.
Jag har länge velat ha en hund men ansett att det inte skulle funka av olika anledningar. Men vår vän i Stockholm hade en hund som skulle avlivas för att de inte orkade ta hand om den mera. Jag tog illa vid mig och hunden tydde sig till min dotter och framför allt mig. Vi var där i fem dagar och kom hunden nära. Mådde så dåligt över att den skulle avlivas, min man kom för mig helt överraskande med förslaget att vi skulle ta med hunden hem och prova på att ha hund.
Med detta i huvudet åkte jag hem från Stockholm med den gnagande känslan att det inte var den drömhund jag önskat mig. Så väl hemma började jag kolla efter min drömhund, den visade sig kosta en hel förmögenhet och jag blev lite besviken. Så hittade jag plötsligt ett alternativ.
Det kallas fodervärd, man betalar inget för hunden men man lovar att, som i detta fall en tik ska ge ägaren 2-3 kullar med valpar och sedan är hunden min.
Hela familjen åkte och titta på den mest underbara lilla pälsboll. Men jag var väldigt kluven. Tanken var ju att skaffa en hund för att rädda den från sitt öde, och så tittar vi på en annan hund för att jag är larvig.....
Kändes inte bra.
Jag ältade detta fram och tillbaka, fördelar nackdelar osv. Fördelen med hunden i Stockholm var att hon var 4 år, rumsren och van att vara vissa stunder ensam. Fördelen med fodervärdshunden Tess var att vi kunde få chansen att prova på att ha hund och om det inte funkade så kunde vi lämna tillbaka henne.
Så efter viss påtryckning från familjen hämtade vi fodervärdshunden Tess på torsdagskvällen.
Jag sov på golvet bredvid henne den natten men sedan hittade vi en annan lösning och det gick hur bra som helst. ÄNDÅ, var jag inte tillfreds, bar på konstant oro. Jag vankade runt som en äggsjuk höna, plötsligt såg jag alla hinder, jag såg bara hinder. Hur vi skulle kunna åka på semester, att hunden aldrig skulle klara av att vara så länge ensam så snart som det skulle behövas osv osv. Jag fick ingen ro. Efter många om och men bestämde jag mig för att hunden fick lämnas tillbaka. Vi hämtade Tess på torsdagskvällen och på tisdag förmiddag lämnade vi tillbaka henne. Sista natten var vi i mina föräldrars stuga och hon sov bredvid mig på madrassen på golvet.
Gud va jag har gråtit sedan dess. Ser knappast vad jag skriver nu, tårarna bara sprutar!! Shit va jag saknar den lilla ullbollen!! Är ändå någonstans övertygad om att beslutet var det rätta men AAAAAAAAAAAAAAAA vad jag ångrar mig samtidigt. Ägaren var så förstående, vi hade ju haft henne över helgen på prov. Hon berättade att hon redan hade någon som ev var intresserad av Tess. Och när vi var där för att lämna henne så ringde den nya ägaren och det bestämdes att Tess skulle lämnas till sin nya ägare samma kväll. Jag bröt ihop helt. Har inte hämtat mig ännu och det är över en vecka sedan vi lämnade henne. Och vi hade henne bara i lite drygt 4 dagar.
Hur kan man fästa sig vid en hund på så kort tid? hur hade det inte varit om vi haft henne en vecka eller två? fast det som sagt gått över en vecka kommer gråten över mig rätt var det är, tårarna går inte att hålla tillbaka och jag deppar ihop. Ska lägga in ett foto lite senare på Tess och min dotter, om jag kan, det var ett tag sedan jag fixade med bloggen.
Så de sista veckorna har varit allt annat än vilsamma. Psykiskt tunga. Ändå vet jag att jag är lyckligt lottad på många sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar