Varning

Ja det är väl bäst att varna för långt inlägg.

Jag har mycket som behöver ut och jag förväntar mig inte att någon ska orka läsa eller lyssna på mitt ältande av alla tankar och problem. Men vart ska jag då göra av alla tankar om inte här.

Träffade min coach i torsdags, det var ett väldigt bra samtal vi hade och det kändes om om det var givande.
Det min coach kommenterar hela tiden är att jag ju verkar veta hur jag ska göra osv, jag har liksom svaren på frågorna jag själv ställer, men ändå händer inget.
Jag förstod ju att jag gått upp en del, har ju vägt mig på min egen våg. Även på gymmets våg visade det plus, men hon kunde tala om för mig vad som var fett och vad som vad muskler osv. Så uppgång i fett var inte så farligt. Hon frågade vad jag skulle göra åt detta, och jag svarade på ren impuls att det var halvfart som gällde. Och det var helt rätt. Men jag har kommit in i ett stadie där jag inte ids göra någonting. Jag vill inte laga mat, jag vill inte städa, jag vill inte göra läxor, jag vill inte någonting. Är less, helt enkelt.

Det är svårt att förklara hur man känner, så det kommer nu en massa svammel för att jag ska försöka reda ut mina känslor och tankar.

Våren har varit hektisk för mig, examensarbete utöver jobb på70% och plugg 50%. Soppdiet, träning, familj, hus hem och andra saker som rör min vardag. När så äntligen examensarbetet var klart gick luften ur mig alldeles. Men jag hade inte tid att vila, det gällde först att planera midsommar, efter det var barnens kusin på besök, har ordnat bjudning på mannens arbete för utländska gäster, vi har haft gäster, det var varit dåligt väder, planering av husvagnssemster och så var vi då borta en vecka på denna semester. Jag har landat i någon konstig fas. Nu börjar jag få panik över att det bara är 3 veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Hjärnan börjar nu gå in i tankar kring arbetet, läxorna på kursen, vi måste måla huset och garaget, om en vecka fyller lillebror år och då måste jag fixa kalas. Mitt allt detta ska jag hitta en strategi för vad jag ska äta, när jag ska äta och få fason på det. Hjärnan min varvade ut helt och hållet, lade sig i dvala i några dagar och har nu gasat i gång i 200 på bara några dagar. Hur är det möjligt?

Att gå på stranden i år känns inte mycket bättre än tidigare år. Ja jag har gått ner i vikt, men jag trivs ändå inte att strutta runt i bikini. Mitt återstående fläsk är löst och sladdrigt. När jag går dallrar det och jag har lagt mig till med en smygande gång för att det inte ska "fladdra" för mycket. Jag som alltid älskat att bada fryser som en hund efter en liten stund i poolen till och med. Varför blir det så här? Det jag klart jag förstår varför men jag vill inte!

Att bada i bikini var ingen höjdare. Min i vanliga fall ganska väl tilltagna byst har blivit en aning plattare. De är lika stora men plattare. Och vad händer när man badar? Jo de himla åbäkena flyter som aldrig förr. Har ju full sjå men att få ner dem i bikinin igen när man ska kliva upp ur badet.

Hur svårt ska det vara att äta rätt då? Inget småätande och inget sött.

Läser just nu en bok som heter "Sockerbomben". När jag i går kväll läste de inledande raderna förstod jag att jag hittat en bok som gäller mig. Det som författaren skrivit i början stämde på pricken med det jag känner. Att jag eventuellt har ett sockerberoende har jag länge anat, och de som säger att det det inte finns något sådant bryr jag mig inte om. Det här är så jag känner. Jag har ett matmissbruk och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Har väldigt svårt att förlika mig med tanken att jag aldrig mer skulle kunna äta godis, kakor och vitt bröd. Men vi får se vad boken har att komma med.

I går var jag på Kållandsö med goda vänner. Jag åt precis som jag tror att jag ska och kände mig nöjd. Men hela tiden fick jag brottas med tankar som: När jag åker hem kanske barnen somnar i bilen, då kan jag kika in på ICA och köpa något gott, eller köpa en glass i kiosken eller äta.... Min hjärna går igång på sådant hela tiden. Det är urjobbigt att hela tiden känna som om man har en röst i huvudet som säger åt en att göra saker som man vet att man inte borde. Vad gör man?
Den har svaret på detta borde på nobelpriset. I vad vet jag inte men något borde den få.

Vilket svammel. Min coach sa att jag liksom blir kidnappad av mina egna känslor och tankar och det stämmer nog på något vis. Hon och jag ska börja jobba med detta redan nästa vecka. Det tror jag blir bra. Det krävs lite av mig själv och jag hoppas att jag kommer att klara av det.

Träffade min coach i torsdags, åt rätt hela dagen i går, fram tills jag kom hem klockan 10, då stoppade jag i mig sådan jag inte borde.
Idag började jag bra men har redan trillat dit igen. Jag vill ju klara detta!!! Hur i all sin dar ska jag klara av det när det inte ens går i 24 timmar? Jag blir ju så trött på mig själv.

Det är väl något som jag måste jobba med att inte ställa för höga krav, jag når ju aldrig upp till de krav jag ställer på mig själv och då känner jag mig misslyckad hela tiden.
Åter igen tror jag mig veta vad som är felet, jag analyserar allt hela tiden. Men jag tar mig inte ur situationen.

För mig är det viktigt vad andra tänker och tycker om mig och om min familj. Jag är känslig och lättstött. Min bästa väninna är ute på Kållandsö för en vecka eller två. Vi ringer ofta och vi promenerar ofta tillsammans. Det tar mig 40 minuter att åka till henne, men plötsligt har vi inte hörts på några dagar. Jag tror genast att hon är trött och less på mig, att hon vill ha en paus från mitt snattrande och ständiga klagande.

Nepp, nu får jag ge mig. Jag tröttar ju till och med ut mig själv med mitt gnällande.
Ska jag ta bort inlägget?
Nej det får stå kvar. Jag måste ju ha något att se till baka på. Minnas hur deppig jag var. När jag kommer ut på andra sidan menar jag. När jag tagit mig igenom detta måste jag kunna läsa hur jag upplevde det.
Nog.