Snart jul

Det har gått lite drygt en vecka sedan jag var hos läkaren och fick min medicin. Det skulle ju ta upp till 3-5 veckor innan den skulle göra någon skillnad och just nu känner jag ingen skillnad alls. Har varit extremt trött, skulle kunna sova hur mycket som helst. Vaknade en natt i veckan och mådde så illa, trodde säkert att jag skulle behöva kräkas, men det gjorde jag inte. Biverkningar av medicinen? Det kunde vara så att man kunde må illa mm. Nå ja, en gång är ingen gång.....

De ringde från vårdcentralen i veckan och jag fick en samtalstid på tisdag klockan 8 på morgonen. Dagen före julafton... men det är första samtalet och det borde mest handla om att känna av läget och kolla av vad vi ska samtala om, gissar jag.

Som vanligt när jag sitter här så borde jag egentligen göra något annat, till exempel, städa....
Det vore ju trevligt med ett städat hus till jul, men vi får se hur det går.
I morgon ska vi ge oss ut med alla andra för att söka julklappar. Vi vet på ett ungefär vad vi ska köpa men det kommer säkert inte att gå lika lätt som vi inbillar oss. Vi får väl se.

Ja nu är det inte många dagar kvar till julafton. Tre luckor kvar på barnens adventskalendrar, helt otroligt!

Nepp nu måste jag ta tag i städningen, vill ju inte behöva vara uppe hela natten. Det kommer nog att bli sena kvällar ändå, när man ska slå in julklappar. Det bukar ju gå snabbast att köpa julklappar om man slår in dem själv. Vilket är smidigt när man vill från affären snabbt, men inte lika roligt när man sitter med alla oinslagna klappar hemma några dagar senare.

Oj

I går tog jag mod till mig.
Jag ringde efter inrådan av min coach från VX vårdcentralen. Förklarade hur jag mådde och fick en tid 2 timmar senare hos en läkare. Kände mig osäker på vad jag skulle säga. Pratade med min bästa väninna och hon sa att jag förmodligen skulle överdriva en aning för att bli tagen på allvar.
Väl på vårdcentralen kände jag oro över vilken läkare jag skulle få. Såg en läkare springa förbi flera gånger som jag inte har den minsta tilltro till. Ångesten tilltog. Så plötsligt stod en helt okänd läkare framför mig. Hans namn minns jag inte. Han var från Island, bröt lite men var trevlig och sympatisk. Min vana trogen så så fick jag med en "elev" också. Det verkar vara min lott i livet var jag än hamnar, gynekologen, BB, tandläkaren mm.
Läkaren började fråga mig olika saker, jag svarade så gott jag kunde och överdrev inte. Fokus hamnade på hur jag kände mig otillräcklig och orkeslös mm. Efter en stunds samtal säger läkaren att han anser att jag lider av en depression och behöver medicin och samtal. Jag är skit-rädd för dessa mediciner efter som jag läst lite om dem i samband med att jag läst en bok om sockerberoende. Läkaren försökte lugna mig med att det inte var någon fara.
Jag hade under samtalets gång inte nämnt ett ord om mitt extremt dåliga självförtroende, men så säger läkaren... I sådan här tillstånd är det väldigt vanligt att man känner sig väldigt kass och tycker att man är dålig på allt och misstror sig själv. Mitt i prick. Jag kapitulerade för stunden.

Jag kände mig omtumlad efter läkarbesöket. Ringde min man för att prat med honom. Ringde min svägerska som arbetar som apotekare. Frågorna var många och jag kände mig som ett stort frågetecken. Hur kunde det vara så illa? Behövde jag verkligen medicin? Trodde inte att det var så illa ställt.

Läkaren tyckte jag skulle börja med tabletterna samma kväll. Jag tänkte först ge mig själv helgen att fundera, min man kände likadant. När jag senare pratade med min svägerska lugnade hon mig. Det visade sig att flera som finns i min närhet har använt sig av samma läkemedel och inte stött på några problem. Va? Inte hade jag en aning om att det finns så många runt mig som också mått så dåligt att de behövt medicin. Jag är inte själv! Inte för att jag trott att det bara var jag som mått så här men jag var inte medveten om att så många så nära mig upplevt liknande.
Men så kommer frågorna åter, de har ju inte samma hjärna som jag. Det som verkar vara ett bekymmer för mig är ju just med signalsubstanser och receptorer att göra, det är ju dessa som medicinen påverkar. Kan inte komma i håg vad som stod i boken.
Men jag beslutade ändå att börja med tabletterna.

Samtalen kommer att komma igång senare. Ska invänta att de tar kontakt med mig.
Omtumlande. Var inte förberedd på att det skulle bli så här. Så nu ska jag invänta att medicinen ska verka, det kan ta 3-5 veckor och innan den gör nytta kan jag faktiskt må till och med värre. Ja hjälp vilka svängar livet kan ta. Nu tycker min coach att jag ska släppa alla tankar på diet och mat och ta en sak i taget, det vore kanske klokt men det är svårare än man tror när man levt efter olika dieter i många år. Kan inte släppa det helt, är ju livrädd för att gå upp mera i vikt.

I dag har vi en lugnt helg det känns skönt!

Skit

Nu är jag där igen.
Jag klarade hela förra veckan fram till söndagen då vi åt julbord. Kunde helt enkelt inte stå emot det gottiga. Därmed var det kört. Har inte kunnat hålla mig borta från godiset efter det.

Jag tror verkligen på att äta så lite kolhydrater som möjligt, men klarar det inte.
Har ingen inspiration, kommer inte på något vettigt att äta. Tycker att mycket är äckligt.
Skulle äta naturell yoghurt med lite hallon. Blev hungrig för snabbt, skulle testa turkisk yoghurt fast utan hallonen, det gick bara inte. jag orkar ju inte steka omelett varje morgon.
Måste laga mera mat, dels för att äta hemma dels för att äta på jobbet. Men tiden finns inte, jag orkar inte, ids inte.

Har gått upp 10 kg sedan i somras. vet inte hur jag ska hantera det hela.
Orkar inte skriva om det ens.

Dag 5

Oj vilken flashback! Det var i mars jag skrev mina första inlägg på denna blogg och så började jag på dag 4. I mars var det dag 5 på XV soppor och nu är det dag 5 i Sten Sture Skaldemans variant av GI diet. Den kallas också för LCHF. Låg kolhydrat och hög fetthalt. Det har gått bra men det är fortfarande lite jobbigt och lite knepigt. Det finns ju en liten tyrann i min hjärna som talar om för mig att det är jobbigt och svårt, att det inte kommer att gå och att jag aldrig kommer att kunna leva utan socker och kolhydrater. Inget godis, kakor, vetebröd, vanligt bröd heller för den delen. Just i början ska jag hålla mig borta från frukt också för att slippa höja blodsockerhalten för mycket. Den är trots allt så att jag tycker det verkar rimligt att hålla sig borta från kolhydraterna i största möjliga utsträckning efter som de bildar sokcer och det då blir ett sug för mig. Men det är ändå inte helt utan kamp. Men vad är det.
Denna gången har jag inte orkat väga mig för att se vad mitt utgångsläge är. Jag vågar helt enkelt inte. Jag vägde mig för några veckor sedan och då var läget akut. Efter det har jag ätir ännu mera så resultatet kan inte var bra. Det västa är min innre konflikt.
Jag tror på det jag läser om kolhydraterna, det låter verkligen som det stämmer. Trots detta är jag livrädd, jag äter fetar mat än jag någonsin gjort, detta för att hålla mig mätt och äta mindre portioner, jag passar mig noga för kolhydraterna, några ska jag ju få i mig men inte så många.
Men ändå vågar jag inte tro att jag går ner i vikt. Den här gången är jag nämligen inte bara ute efter att gå ner några kilon, jag vill bli kvitt mitt godissug och det är det många som blir när de går på den här dieten.
Mitt problem är att jag skulle vilja lägga mycket mera tid på att läs in mig på dieten, men det hinner jag inte. Så fort jag tar fram boken så är det något annat som ska göras, boken har inte högsta prioritet, den kommer fram när jag ska sova och då blir det inte många rader lästa innan jag somnar med boken i knät, att jag dessuotm har svårt att koncentrera mig på kvällen gör inte saken lättare.
Men en dag så.
Försökte skissa på mina uppgifter som jag har i min nuvarande kurs på universitetet. Måste jobba natt och dag innan och efter jul om jag ska kunna vara lite ledig under julen. Vetju att de där mellandagarna går så snabbt och att det är så många man vill träffa.

Nå väl.
Dags att hänga en tvätt!

Längesedan

Ja det är väl på tiden att jag avger en lägesrapport.
Har som vanligt varit intensivt sysselsatt med att leka struts.
Började för ett tag sedan med en mer GI inriktad diet. Det gick ju bra fram tills jag hamnade så sjukhus. Efter sjukhusbesöket har det väl gått så där bra kan man väl lugnt säga. Och kombon kolhydrater och fett.........behöver jag säga något mera!
Effekten är förödande, vågar inte ens titta på vågen.
Men så idag kör jag på allvar igen. Det är inget roligt och jag är så sugen på socker och kolhydrater...
Men nu är det inte meningen att det ska gå i svart.
Fick för ett tag sedan reda på att vår coach skulle flytta, detta med en veckas varsel. Hon och jag har haft enskilda samtal och skulle just börja gå på djupet. Jag blev lite besviken. Hade börjat förbereda mig på att ta itu med saker som ligger djupt inom mig.
Men efter lite funderande så tänkte jag att det nog var lika bra att det inte blev någon fortsättning. Vi spelade inte i samma liga riktigt, det senare tiden kände jag att jag det fanns en konflikt i våra skilda sätt att se på mat, jag fick inte den förståelse och stöttning som jag hoppats på.
När jag så pratade med den nya coachen härom dagen föll bitarna på plats. Det kändes rätt, och det var så skönt. Jag gillade den nya tjejen direkt.
Ändå har jag bestämt mig för att sluta på XV, jag behöver ta itu med andra saker i mitt liv. Just nu betalar jag 500 kr/mån till gymmet och XV och jag utnyttjar snudd på aldrig gymmet.
Jag har bestämt mig för att ta paus, lämna gymmet och lägga pengarna på en crosstrainer att ha här hemma och att lägga resterande pengar på samtal med någon som vet hur man tar i tu med saker som ligger och gnager. Jag trode jag skulle bli lyckligare om jag bara gick ner i vikt. Jag gick ner i vikt men blev inte mycket lyckligare. jag är av naturen aldrig nöjd. Jag inser att jag behöver ta tag i andra saker. Så det tänker jag försöka göra.

Att jag laggt på mig i vikt igen mår jag ju inte heller särskilt bra över, men idag har jag gått första dagen på min diet med högre fett halt och lägre kolhydrathalt. Jag är sugen på godis, kakor, bullar, frukt och macka så jag tror jag blir galen. Men nu måste jag ta mig i kragen, det går inte fortsätta och jag hoppas att det vänder om några dagar. Men det blir tufft.