Jag blir galen.

Ja som rubriken antyder så tror jag att jag håller på att förlora förståndet...
så är du inte upplaggd för en massa skitsnack så sluta läsa här.

Vet inte vad som hänt. Hormoner? eller allmän noja. 40års-kris?
I lördags var jag så irriterad så jag trodde jag skulle gå i bitar. Har inte den blekaste aning om varför. jag var så himla arg och sur, usch.
I söndags var jag ledsen kunde inte hindra tårarna från att rina stup i kvarten hela dagen. Och nej det var inte PMS, för den är just avklarad.

Vad händer?
Jag är just nu så äcklad av mig själv, tycker att jag är så himla ful och patetisk. Jag har denna veckan kommit i gång med mina promenader igen, men det är tufft att ta sig ut. Väl ute så är det inga problem.
Men maten...jag får det bara inte att funka. Först äter jag som jag ska och det går bra, sedan plötsligt får jag vikt noja och skippar ett mellanmål, oftast av ren lathet eller för att jag helt enkelt inte är sugen på något att äta. Det går en liten stund och så slår godissuget till. Har man inte godis så tar man något annat.....morr.

Det blir inte lättare när man har gäster eller är på kalas och likande, jag har så fruktansvärt dålig karaktär, kan titta på godsakerna en lång stund men om de inte försvinner så kan jag inte motstå frestelsen att äta lite. Har jag ätit lite godsaker så straffar jag mig själv genom att utesluta ett mellan mål eller kvällsmat...= suget ökar igen. Är jag helt himla blåst? Så himla osmart.
Delvis är jag väl lite deppig över att viktminskningen går så långsamt, men det blir ju inte bättre av att jag äte sådant som jag inte ska, i morgon blir det ju + på vågaset i Alingsås. Det är ju ännu deppigare och ännu svårare att hantera.

Jag kan för första gången på länge inte ens sätta ord på mina känslor.
Kan inte förklara i ord hur besviken jag är på mig själv, hur mycket jag avskyr det jag gör mot mig själv, hur mycket jag hatar det jag ser i spegeln, hur mycket jag äcklas av min kropp.

Jag vill kunna känna att jag är lite nöjd med mig själv, att jag skulle kunna tycka om mig självl ite granna i alla fall. Tycka att jag är lite bra på någonting, behöver inte vara bäst.
Men i stället ser jag bara allt dåligt.
För att smita från alla destruktiva tankar har jag tittat mycket på min favorit tv-serie Bones. Men vad händer? Jo jag finner mig helt absorberad i serien och blir helt verklighetsavtrubbad och asocial.

Måste ge mig ut på min promenad innan jag bryter ihop helt.