Ok. here we go!

Har idag varit nere i Alingsås på Mando och träffat men handledare.
Visste redan innan jag åkte ner att vågen skulle visa plus denna gång och det gjorde den, big time. Tror att det var 3 kg upp på 3 veckor. Detta till trots bröt jag inte ihop som jag brukar göra.
Skillnaden den här gången är att jag inte kan smita, när man har viktväktat eller gått på andra dieter så kan man slinka undan, det är ingen som "jagar" efter en och kollar hur det går, man kan fortsätta att leka struts.

Det kan jag inte den här gången, jag har mina inbokade besök på Mando och de hjälper mig att bena ut varför jag mår som jag gör och varför jag gör som jag gör. Deras hjälp är bra men jag förstår att det behövs mera. Har känt lite panik över att mitt år med Mando snart är till ända men fick i dag reda på att de ska försöka förlänga mitt år med ytterligare några månader. Hoppas verkligen att jag får det.

Detta inlägg blir väldigt öppenhjärtigt, det brukar mina inlägg vara men eftersom jag använder detta lite som en dagbok och jag vet att det inte är så många som läser så är det så här det får va. Är det någons om inte vill läsa så, fine! Sluta.

Ända sedan jag fick min diagnos BED- Binge Eating Disorder har jag haft svårt att ta den till mig. Jaja, tänkte jag när jag fick diagnosen, skitsamma, säg ni att jag har en sjukdom, bara jag får hjälp. Under våren så har jag lite smått börjat kunna ta till mig att jag nog har den här sjukdomen eller vad man nu ska kalla den.
Men det har inte riktigt velat landa.

För 3 veckor sedan träffade jag en företagsläkare utifrån att jag mådde så dåligt över min jobbsituation att jag gick hem. Henne fick jag sitta med i över 1 timma, hon frågade om mååånga saker. Jag nämnde min diagnos och plötsligt föll mycket på plats enligt henne. Hon nämnde några saker om min diagnos men jag mådde ju som sagt inte särskilt bra och tog inte helt till mig det hon sa. Men idag under samtalet i Alingsås kom samma saker åter upp.

Saker som:
Läkaren frågade mig om jag var självmordsbenägen och det är jag inte...........MEN......... jag kan ärligt säga att det finns många dagar då jag önskar att jag inte fanns. Bara inte finnas helt enkelt. Inte dö, bara inte finnas. Eller tankar som att - Tänk om man kunde köra i diket bara lite granna, så att man kunde få ligga på sjukhus några dagar och bara bli omhändertagen. Dessa tankar har jag skämts över så till den grad att jag aldrig nämnt det för någon. Och nu får jag höra att detta är väldigt vanliga tankar och känslor som infinner sig vid sådana diagnoser som jag har.
Ångest,
Depression,
osv osv.

Plötsligt kan jag inte strunta i min diagnos, den är verklig och jag måste lära mig att handskas med den. Det är inte dålig karaktär det beror på utan en sketen moment 22-diagnos. Sjukdomen ligger delvis till grund för det jag tänker och känner och det resulterar i mitt vansinniga ätbeteende. Jag är en emotionellätare, jag äter oavsett vad jag känner, glädje, sorg, rastlöshet, stress osv. Maten är min lindring. Tack gode Gud att jag inte gillar sprit, det hade nog inte slutat bra.
Jag dövar mina känslor med mitt godis och min mat, bara för att därefter få kraftig ångest och för att handskas med min ångest så äter jag mer.  SJUKT!!! HELT HIMLA SJUKT!!!!

Nu har jag lekt struts i flera veckor, vågen visar upp, jag äter helt fel och motionerar inte alls i stort sett. Jag ser det som att jag måste börja på ruta 1 igen. Och det kanske jag måste men jag har gjort det förut och jag kan göra det igen. Måste bryta sönder allt i mindre delar. Skissa på en plan, jag är inte helt tillbaka på ruta1, jag har gått upp3 kg inte 35 som förra gången, (har för visso drygt 20 kvar till mitt mål men utgångsläget är inte 40 kg plus utan 3 kg.) Jag får väl börja med korta små promenader som jag fick göra i vintras, jag får väl skriva menyer igen så att jag sköter maten bättre.  Låter så himla enkelt, men där faktiskt svårt, i alla fall för mig. Men jag måste ta mig i kragen, det finns ingen annan väg

Deppig men lite hoppfull ändå.