Jag kan inte släppa tankarna på Tess.

Ältar fram och tillbaka. Ångrar mig samtidigt som jag tror att det var rätt. Totalt förvirrad.
För att göra saken ännu värre plågar jag mig genom att titta på hundar på blocket och idag hittade jag en hund som på pricken liknar Tess. Gud jag var nära att ringa och säga att vi tar hunden...
Jag saknar den lilla ullbollen så fruktansvärt!!! Det grämer mig så in i vassen.

Jag såg ju bara alla hinder med Tess, hur skulle vår resa till fjällen funka? Hur skulle det gå när jag börjar jobba? Kan min mamma tänka sig att ta ut henne en liten sväng på förmiddagen så att hon klarar sig tills dottern kommer hem?
Inte kan man skaffa hund om man behöver hjälp att ta hand om den. Eller?
Nu är det så kort tid kvar tills jag börjar jobba, hinner valpen vänja sig vid att vara själv vissa stunder?
Jag som sagt ett bra tag nu att det är så skönt att barnen blivit så stora att jag kan uträtta lite ärenden och barnen klarar sig själva. Jag har ju behov av egen tid och det blir det kanske inte om man skaffar sig en valp, det blir ju som att skaffa en bebis igen.

Jag var inte beredd på alla tankar som kom när vi hade Tess här, nu när hon är borta kan jag inte riktigt förstå varför jag gjorde det så stort och svårt., Jo lite kan jag förstå det, det är ett stort ansvar att skaffa hund. Men jag vill så gärna ha den där godingen i mitt knä igen, gosiga vovve.

Ibland känner jag nästan att jag kan knyta an mer till ett djur än till en människa, lite konstigt och lite oroande. Kanske hade jag behövt närheten av den där hunden. Vet att det kan låta konstigt men jag tänker lite som så att djuren är ärliga på något vis. Om de gillar dig så gillar de dig, samtidigt så är det väl kanske så att tar du bara hand om hunden så är dess kärlek ganska kravlös. Inte alls som med människor.
Äh nu rör jag till det.

Lovade att skriva om Tess.

Det har varit några omtumlande veckor, började redan vecka 26, vaknade varje morgon med huvudvärk, den gav sig framåt dagen men det var rätt kämpigt. Skulle ner till Mando för första gången på 4 veckor och efter min "satsning" jag var antagligen spänd inför vägningen för dagen efter Mando var huvudvärken borta.

Samma dag som jag varit på mando åkte jag och barnen upp till Stockholm för att träffa en vän till familjen. Det var lite stressande att åka bort i flera dagar utan att vara i kontroll över maten som jag brukar. Sedan hade hon en del att tala om och det tog på krafterna. Och där kommer ämnet hund in för första gången i denna blogg.

Jag har länge velat ha en hund men ansett att det inte skulle funka av olika anledningar. Men vår vän i Stockholm hade en hund som skulle avlivas för att de inte orkade ta hand om den mera. Jag tog illa vid mig och hunden tydde sig till min dotter och framför allt mig. Vi var där i fem dagar och kom hunden nära. Mådde så dåligt över att den skulle avlivas, min man kom för mig helt överraskande med förslaget att vi skulle ta med hunden hem och prova på att ha hund.

Med detta i huvudet åkte jag hem från Stockholm med den gnagande känslan att det inte var den drömhund jag önskat mig. Så väl hemma började jag kolla efter min drömhund, den visade sig kosta en hel förmögenhet och jag blev lite besviken. Så hittade jag plötsligt ett alternativ.

Det kallas fodervärd, man betalar inget för hunden men man lovar att, som i detta fall en tik ska ge ägaren 2-3 kullar med valpar och sedan är hunden min.
Hela familjen åkte och titta på den mest underbara lilla pälsboll. Men jag var väldigt kluven. Tanken var ju att skaffa en hund för att rädda den från sitt öde, och så tittar vi på en annan hund för att jag är larvig.....
Kändes inte bra.
Jag ältade detta fram och tillbaka, fördelar nackdelar osv. Fördelen med hunden i Stockholm var att hon var 4 år, rumsren och van att vara vissa stunder ensam. Fördelen med fodervärdshunden Tess var att vi kunde få chansen att prova på att ha hund och om det inte funkade så kunde vi lämna tillbaka henne.

Så efter viss påtryckning från familjen hämtade vi fodervärdshunden Tess på torsdagskvällen.
Jag sov på golvet bredvid henne den natten men sedan hittade vi en annan lösning och det gick hur bra som helst. ÄNDÅ, var jag inte tillfreds, bar på konstant oro. Jag vankade runt som en äggsjuk höna, plötsligt såg jag alla hinder, jag såg bara hinder. Hur vi skulle kunna åka på semester, att hunden aldrig skulle klara av att vara så länge ensam så snart som det skulle behövas osv osv. Jag fick ingen ro. Efter många om och men bestämde jag mig för att hunden fick lämnas tillbaka. Vi hämtade Tess på torsdagskvällen och på tisdag förmiddag lämnade vi tillbaka henne. Sista natten var vi i mina föräldrars stuga och hon sov bredvid mig på madrassen på golvet.

Gud va jag har gråtit sedan dess. Ser knappast vad jag skriver nu, tårarna bara sprutar!! Shit va jag saknar den lilla ullbollen!! Är ändå någonstans övertygad om att beslutet var det rätta men AAAAAAAAAAAAAAAA vad jag ångrar mig samtidigt. Ägaren var så förstående, vi hade ju haft henne över helgen på prov. Hon berättade att hon redan hade någon som ev var intresserad av Tess. Och när vi var där för att lämna henne så ringde den nya ägaren och det bestämdes att Tess skulle lämnas till sin nya ägare samma kväll. Jag bröt ihop helt. Har inte hämtat mig ännu och det är över en vecka sedan vi lämnade henne. Och vi hade henne bara i lite drygt 4 dagar.

Hur kan man fästa sig vid en hund på så kort tid? hur hade det inte varit om vi haft henne en vecka eller två? fast det som sagt gått över en vecka kommer gråten över mig rätt var det är, tårarna går inte att hålla tillbaka och jag deppar ihop. Ska lägga in ett foto lite senare på Tess och min dotter, om jag kan, det var ett tag sedan jag fixade med bloggen.

Så de sista veckorna har varit allt annat än vilsamma. Psykiskt tunga. Ändå vet jag att jag är lyckligt lottad på många sätt.

Efter ett långt uppehåll är jag tillbaka igen.
Har i flera dagar försökt komma in på min blogg för att göra ett nytt inlägg men kunde inte för mitt liv komma på vad jag använt för log-in eller för adress för den delen....
Men så plötsligt...å jag som just skulle lägga mig...

Nytt sedan sist?
Nja inte mycket.
Jag är inte sjukskriven utan har jobbat mina 80% sedan oktober förra året.
Just nu har jag sommarlov och det är nog en av de största anledningarna till att jag jobbar kvar som lärare. Och så den lilla petitessen att jag inte fått några andra jobb...

Så hur har jag löst jobbet då?
Jo efter att ha sökt andra jobb hela hösten valde jag att läsa in mina sista poäng slöjd via lärarlyftet i Göteborg. Behöver ha 45 hp för att vara behörig och jag har 44.5 hp. Så nu läser jag 45 nya poäng. Sedan är jag behörig på min tjänst och jag kan söka den sk lärarlegitimationen. När jag har den, DÅ kan jag på allvar göra något annat för då kan jag komma tillbaka om jag inte lyckas med något annat. Så jag tuffar på.

Vikten då????
Ja detta evig slit med den förbaskade vikten.
Jag skrevs ut från Mando i januari. För att min tid där var till ända och min dietist skulle sluta.
Jag hade ju egentligen bara gått upp i vikt hela hösten så det gav inget.
När jag slutade gav jag mig den på att äta enligt mitt matschema och gjorde så i 4 veckor. Resultatet på min våg??? +2 kg.

Ringde ner till Mando och frågade om jag inte kunde få lite telefonkonsultation i alla fall. Resultatet? Inskrivning igen och åter turer till Alingsås med ny dietist. Resultatet på vågen +.

Så för 2 månader sedan kände jag att botten var nådd. Jag tänkte satsa på gymmet och en pt. Här skulle tränas!!!! Men 550:-/månad och så PT utöver det. På rent vres vägrade jag. Beklagade mig för en kompis och hon kom på en lösning.

Jag lovade att jag skulle komma upp i mina 10 000 steg varje dag och hon lovade att röra på sig minst 30 minuter varje dag. Den som inte genomförde det som lovats skulle ge den andre 500:-.
Båda två gick in i denna deal till fullo, ingen ville betala något.

När jag berättade detta på Mando satte min nya dietist hårt mot hårt. Eftersom jag inte tog till mig råd och svarade på "behandlingen" så skulle jag inte få möjlighet att vara kvar så länge till om jag inte satsade...
Kände mig inte så värst inspirerad när jag åkte därifrån. Nästa besök var inbokat hela 4 veckor senare.

Väl hemma så tänkte jag att det var väl bara att sätta igång.
Och på den vägen är det.
Jag kämpar på.
Jag går minst 10 000 steg varje dag och jag följer mitt matschema ganska ok.

Det är läget idag.
I morgon ska jag skriva om Tess.

Ok. here we go!

Har idag varit nere i Alingsås på Mando och träffat men handledare.
Visste redan innan jag åkte ner att vågen skulle visa plus denna gång och det gjorde den, big time. Tror att det var 3 kg upp på 3 veckor. Detta till trots bröt jag inte ihop som jag brukar göra.
Skillnaden den här gången är att jag inte kan smita, när man har viktväktat eller gått på andra dieter så kan man slinka undan, det är ingen som "jagar" efter en och kollar hur det går, man kan fortsätta att leka struts.

Det kan jag inte den här gången, jag har mina inbokade besök på Mando och de hjälper mig att bena ut varför jag mår som jag gör och varför jag gör som jag gör. Deras hjälp är bra men jag förstår att det behövs mera. Har känt lite panik över att mitt år med Mando snart är till ända men fick i dag reda på att de ska försöka förlänga mitt år med ytterligare några månader. Hoppas verkligen att jag får det.

Detta inlägg blir väldigt öppenhjärtigt, det brukar mina inlägg vara men eftersom jag använder detta lite som en dagbok och jag vet att det inte är så många som läser så är det så här det får va. Är det någons om inte vill läsa så, fine! Sluta.

Ända sedan jag fick min diagnos BED- Binge Eating Disorder har jag haft svårt att ta den till mig. Jaja, tänkte jag när jag fick diagnosen, skitsamma, säg ni att jag har en sjukdom, bara jag får hjälp. Under våren så har jag lite smått börjat kunna ta till mig att jag nog har den här sjukdomen eller vad man nu ska kalla den.
Men det har inte riktigt velat landa.

För 3 veckor sedan träffade jag en företagsläkare utifrån att jag mådde så dåligt över min jobbsituation att jag gick hem. Henne fick jag sitta med i över 1 timma, hon frågade om mååånga saker. Jag nämnde min diagnos och plötsligt föll mycket på plats enligt henne. Hon nämnde några saker om min diagnos men jag mådde ju som sagt inte särskilt bra och tog inte helt till mig det hon sa. Men idag under samtalet i Alingsås kom samma saker åter upp.

Saker som:
Läkaren frågade mig om jag var självmordsbenägen och det är jag inte...........MEN......... jag kan ärligt säga att det finns många dagar då jag önskar att jag inte fanns. Bara inte finnas helt enkelt. Inte dö, bara inte finnas. Eller tankar som att - Tänk om man kunde köra i diket bara lite granna, så att man kunde få ligga på sjukhus några dagar och bara bli omhändertagen. Dessa tankar har jag skämts över så till den grad att jag aldrig nämnt det för någon. Och nu får jag höra att detta är väldigt vanliga tankar och känslor som infinner sig vid sådana diagnoser som jag har.
Ångest,
Depression,
osv osv.

Plötsligt kan jag inte strunta i min diagnos, den är verklig och jag måste lära mig att handskas med den. Det är inte dålig karaktär det beror på utan en sketen moment 22-diagnos. Sjukdomen ligger delvis till grund för det jag tänker och känner och det resulterar i mitt vansinniga ätbeteende. Jag är en emotionellätare, jag äter oavsett vad jag känner, glädje, sorg, rastlöshet, stress osv. Maten är min lindring. Tack gode Gud att jag inte gillar sprit, det hade nog inte slutat bra.
Jag dövar mina känslor med mitt godis och min mat, bara för att därefter få kraftig ångest och för att handskas med min ångest så äter jag mer.  SJUKT!!! HELT HIMLA SJUKT!!!!

Nu har jag lekt struts i flera veckor, vågen visar upp, jag äter helt fel och motionerar inte alls i stort sett. Jag ser det som att jag måste börja på ruta 1 igen. Och det kanske jag måste men jag har gjort det förut och jag kan göra det igen. Måste bryta sönder allt i mindre delar. Skissa på en plan, jag är inte helt tillbaka på ruta1, jag har gått upp3 kg inte 35 som förra gången, (har för visso drygt 20 kvar till mitt mål men utgångsläget är inte 40 kg plus utan 3 kg.) Jag får väl börja med korta små promenader som jag fick göra i vintras, jag får väl skriva menyer igen så att jag sköter maten bättre.  Låter så himla enkelt, men där faktiskt svårt, i alla fall för mig. Men jag måste ta mig i kragen, det finns ingen annan väg

Deppig men lite hoppfull ändå.

Hur svårt ska det va?

Då sitter jag här i gen, sitter i skiten.
Jag har ju inte mått strålande de sista veckorna och det tar ut sin rätt på mitt matbeteende och min träning.
Jag äter fel och rör mig inte alls som jag ska, och där kommer ångesten som ett brev på posten.
I morgon ska jag ner till Alingsås för vägning, förra veckan var det 2 hg upp, det kunde jag ta, besviken men ok. I morgon är det 3 veckor sedan jag var nere och vägde mig senast och det kommer inte att vara 2hg + utan bra mycket mer. Varför ska det vara så svårt att ta sig upp på banan igen?

I nästa vecka ska jag börja som vanligt igen alltså mina 80%, har ju varit sjukskriven halvtid så jag har bara gjort 40% under september. Vi får se hur det kommer att gå, just nu känns det som att det säker kommer att funka hyfsat men vi får se. Snart är det dags för alla omdömen och utvecklingssamtal och är det något jag drar mig för så är det just utvecklingssamtal. Har ju fått byta handledarelever rakt av och kommer inför dessa samtal att träffa 11 st för mig helt nya föräldrar.....stön.
Snart får vi nya scheman också, alla gamla ska brytas upp och göras om och de som kommer märka av det mest är vi slöjdlärare eftersom det är " vår" fel att det första schemat har blivit så dåligt för alla andra på skolan. Inte vårt fel egentligen men det är på grunda av olika omständigheter kring slöjden som scheman för så många andra blivit dåliga.

På arbetsmarknaden ser jag ingen ljusning. Det finns jobb men inte som jag kan söka, är helt enkelt inte kvalificerad för mer än några enstaka jobb och de söker jag förstås men de är inte så många.

Mitt i skiten mår jag ändå hyfsat om jag jämför med hur det var för 1 år sedan, men det är bräckligt, det räcker med något litet så dras mattan bort under mina fötter.

Läget

Jag sitter på jobbet och borde inte skriva inlägg på min blogg, men jag ska strax ge mig iväg ut i regnet för att lämna in symaskiner för reparation och köpa in lite garner och mönster till några elever  och dessa butiker öppnar inte ännu på en liten stund, så jag bloggar ändå.

Läget då?
Struts, halvbra och hyfsat.

Vad gäller vikten så har den helt hamnat i skymundan när jag mått som jag gjort för jobbets del. Jag har dessvärre återgått till stor del i mina gamla vanor, inte i lika stor utsträckning som tidigare men dit åt.
Ska ner till Alingsås om 1 ½ vecka och det vore bra om det inte var + på vågen då, men fortsätter jag som nu så kommer det att vara det. Så jag måste börja äta enligt mitt schema och komma ut på promenader igen, annars är det ingen fara på taket ännu.
Det jag oroar mig mest för är att året med stödet i Alingsås snart närmar sig sitt slut och paniken gror lite eftersom jag känner att jag inte är klar ännu. Men egentligen borde jag klara det själv. Undrar hur länge jag kan ha kvar min våg??? Den vill jag gärna ha kvar om jag inte får mina träffar i Alingsås.

Jobbet då...
Jag är sjukskriven 50% september ut, sedan får vi se. Det går hyfsat att ta sig till jobbet men det är inte med någon glädje alls, det är av ren plikt. Det vore lättare att ta sig till jobbet  om jag visste att det är för en viss tid, till exempel fram till 1 nov. Då ser jag slutet, nu är det bara diffust, jag vet inte hur länge jag ska behöva vara här, hur länge jag ska stå ut.... men som det ser ut på arbetsmarknaden så ska jag ju egentligen vara väldigt tacksam att jag redan har ett jobb. Är inte behörig att söka ett enda jobb som finns på arbetsförmedlingen, förutom lärare då, men det är ju det jag inte vill jobba med just nu...
Har sökt några jobb ändå, men förväntar mig ingen respons.
Min vikarie som jobbar i stället för mig de pass som jag inte jobbar är en friskt fläkt dock. Härlig människa med mycket inspiration men dock inget stöd i just de frågor som jag har mest behov nämligen kurs/läroplaner. I övrigt är hon guld!

Ja det är väl så det ligger till för tillfället..
Om några veckor fyller jag år och jag kan inte bestämma mig för om jag ska fira det stort eller litet. Många frågar om jag ska fira och flera förväntar sig partaj, jag har lite olika tankar...
Ett mindre släktkalas och sedan ett stort kalas för alla vännerna.
Bara ett lite mindre kalas för närmsta familjen typ 20 pers.
Slå ihop mitt stora kalas för vännerna med 2 andra vänner som fyller i slutet av oktober.
Finns flera alternativ men jag orkar inte skriva dem alla.
Äh, jag kan inte bestämma mig, det är ju lite att fixa med.... Vilka ska bjudas, vad ska det bjudas på, ska man önska sig presenter till sig själv eller andra? då menar jag att gästerna kan donera pengar till olika hjälporganisationer. Det blir så stort plötsligt. Tänk när man fyllde år när man var liten....jag vill bara få lite god tårta och lite paket med papper och snören runt.
Nu måste man planera, fixa och dona och de presenter man får är sällan inslagna eller så vet man i förhand vad man får.... Jag vill bli överraskad!!! Barnsligt men sant!!!
Är ändå tacksam för min familj och mina vänner så misstolka inte mitt inlägg, utan dem vore jag ingenting.

Hemma idag.

Jag bestämde mig nästan redan i går för att var hemma idag, finns väl flera anledningar.
Dels för att de jag pratat med råder mig att stanna hemma, att inte köra huvudet i kaklet utan kliva av innan det är kört.
Dessutom så ville jag verkligen inte dit.
Å andra sidan så är det ju så att jag var hemma i fredags och att hålla på att vara hemma varannan dag är ingen idé, har ju redan betalt två karensdagar i förra veckan.

Pratade ju med min rektor i fredags så hon var medveten om situationen. Hon ringde för övrigt i morse och talade om att hon bokat tid hos företagshälsan åt mig i morgon kl 08. Vilket innebär att jag inte åker till jobbet i morgon heller.

Det är ju en vacker dag ute så jag ska försöka komma ut på en promenad, det är ju det minsta jag kan göra när jag är hemma. Båda barnen har slutat skolan nu och sonen följde med en kompis hem och dottern slappar lite innan hon har träning. Så det vore heltok att gå en sväng.

Är fortfarande väldigt kluven i tanken och kan inte riktigt sätta ord på mina tankar som snurrar i ett vansinnigt tempo. Har svårt att skriva....märkte det redan i morse när jag skrev ner arbetsinstruktioner till vikarien. Jag måste gå till baka och ändra en massa, bokstäverna i orden stämmer hyfsat men inte ordningen, kastar om bokstäver hej vilt och mellanslag på fel ställe.

Men så länge jag inte tänker så mycket på jobbet så mår jag hyfsat.