Oj

I går tog jag mod till mig.
Jag ringde efter inrådan av min coach från VX vårdcentralen. Förklarade hur jag mådde och fick en tid 2 timmar senare hos en läkare. Kände mig osäker på vad jag skulle säga. Pratade med min bästa väninna och hon sa att jag förmodligen skulle överdriva en aning för att bli tagen på allvar.
Väl på vårdcentralen kände jag oro över vilken läkare jag skulle få. Såg en läkare springa förbi flera gånger som jag inte har den minsta tilltro till. Ångesten tilltog. Så plötsligt stod en helt okänd läkare framför mig. Hans namn minns jag inte. Han var från Island, bröt lite men var trevlig och sympatisk. Min vana trogen så så fick jag med en "elev" också. Det verkar vara min lott i livet var jag än hamnar, gynekologen, BB, tandläkaren mm.
Läkaren började fråga mig olika saker, jag svarade så gott jag kunde och överdrev inte. Fokus hamnade på hur jag kände mig otillräcklig och orkeslös mm. Efter en stunds samtal säger läkaren att han anser att jag lider av en depression och behöver medicin och samtal. Jag är skit-rädd för dessa mediciner efter som jag läst lite om dem i samband med att jag läst en bok om sockerberoende. Läkaren försökte lugna mig med att det inte var någon fara.
Jag hade under samtalets gång inte nämnt ett ord om mitt extremt dåliga självförtroende, men så säger läkaren... I sådan här tillstånd är det väldigt vanligt att man känner sig väldigt kass och tycker att man är dålig på allt och misstror sig själv. Mitt i prick. Jag kapitulerade för stunden.

Jag kände mig omtumlad efter läkarbesöket. Ringde min man för att prat med honom. Ringde min svägerska som arbetar som apotekare. Frågorna var många och jag kände mig som ett stort frågetecken. Hur kunde det vara så illa? Behövde jag verkligen medicin? Trodde inte att det var så illa ställt.

Läkaren tyckte jag skulle börja med tabletterna samma kväll. Jag tänkte först ge mig själv helgen att fundera, min man kände likadant. När jag senare pratade med min svägerska lugnade hon mig. Det visade sig att flera som finns i min närhet har använt sig av samma läkemedel och inte stött på några problem. Va? Inte hade jag en aning om att det finns så många runt mig som också mått så dåligt att de behövt medicin. Jag är inte själv! Inte för att jag trott att det bara var jag som mått så här men jag var inte medveten om att så många så nära mig upplevt liknande.
Men så kommer frågorna åter, de har ju inte samma hjärna som jag. Det som verkar vara ett bekymmer för mig är ju just med signalsubstanser och receptorer att göra, det är ju dessa som medicinen påverkar. Kan inte komma i håg vad som stod i boken.
Men jag beslutade ändå att börja med tabletterna.

Samtalen kommer att komma igång senare. Ska invänta att de tar kontakt med mig.
Omtumlande. Var inte förberedd på att det skulle bli så här. Så nu ska jag invänta att medicinen ska verka, det kan ta 3-5 veckor och innan den gör nytta kan jag faktiskt må till och med värre. Ja hjälp vilka svängar livet kan ta. Nu tycker min coach att jag ska släppa alla tankar på diet och mat och ta en sak i taget, det vore kanske klokt men det är svårare än man tror när man levt efter olika dieter i många år. Kan inte släppa det helt, är ju livrädd för att gå upp mera i vikt.

I dag har vi en lugnt helg det känns skönt!