Hemma igen!

Ja då var vi hemma efter 10 dagar i husvagnen. Vi har haft en underbar semester, bättre väder än väntat. Att nio familjer, 18 vuxna och 21 barn (mellan åldrarna 3 veckor till 9 år) kan ha så roligt och trevligt tillsammans. Förvånansvärt lite gnabb bland barnen. Trots att vi har haft det så trevligt var det ganska skönt att komma hem igen.

Jag sitter här och bubblar lite. Var hemma hos min mor och far för att hämta nyckeln till postlådan som de haft när vi var borta.

Mamma frågade när vi skulle fixa med garaget, där var ju så stökigt. Och när skulle vi ta tag i garageuppfarten? Planen är att vi ska bredda den och min man har börjat gräva lite.
När pappa kom började han fråga om vår källare, hur det gick med den och hur vi skulle göra.
Saken är den att självrisken på källaren går på 10 000 kronor och vi tror att det blir billigare att köpa golvet och lägga in det själva. Det är trots allt bara ett rum som fått golvet förstört.
Pappa undrade om vi inte lika gärna skulle ta hjälp med det och få det gjort. Jo om vi vill köpa dyrare golv och ta in någon som gör det så får vi det gjort för 10 000 men vi har inte pengar till det.
Sedan fyllde pappa i med frågan om vi inte skulle klippa gräset och häckarna snart!!!!
Men vi kom ju hem i går. Och gräset klipptes idag. Vi äger ingen häcksax utan brukar låna en av pappa eller svärfar. jag har själv klippt häcken två gånger sedan vi flyttade hit. De andra gångerna har min pappa gjort det åt oss. Inte för att vi inte kan utan för att min pappa tror att vi inte kan. Men jag har aldrig bett honom göra det, även om jag är tacksam för hjälpen så har jag inte bett han göra det.

Varför gör de så?
I andetaget efter att de frågat om vi inte ska göra allt detta säger de att vi kan ju inte ta tag i allt på en gång för då blir det ju så besvärligt och stökigt.
Men ta inte upp allt på en gång då!!!!!!!

Är det konstigt att min bror och hans sambo inte åker förbi och hälsar på?
Är det konstigt att jag aldrig är nöjd med någonting, vare sig mig själv eller saker jag gör eller eller tar mig för. Det västa är att jag bara står och tar emot.... har inte sagt i från mer än en gång sedan jag var tonåring. Då blev min mamma så ledsen att hon åkte hem och grät.
Kvar stod jag med ett fruktansvärt dåligt samvete och kände mig elak och bortskämd.
Men varför, varför är det ok för min mamma och pappa att komma hem till mitt hem och tala om för mig att jag inte gjort si eller så, att jag/vi borde se till att få ordning och att vi är slarviga och stökiga?

Jag har levt större delen av mitt liv i tron att min pappa är perfekt. I alla fall i det avseendet att pappa gör allt snyggt och perfekt när det gäller renoveringen hemma mm.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att listerna hemma hon mor och far inte var helt perfekta. Att han skarvat lite konstigt, det trode jag inte. Detta fantastiska upptäckte jag för några år sedan.... jag är 37 i höst.

Får man förstöra så för folk?
Jag hade arbetat upp lite inspiration under semestern och såg fram emot att få komma hem och sy lite gardiner och fixa lite. Plötsligt känner jag inte för någon ting. Har inte ens orkat ta i tu med att plocka ur set sista ur husvagnen.

Skulle vilja träffa min samtalscoach nu. Men det är 2 veckor kvar tills dess.

Detta inlägg var inte alls tänkt att bli så här negativt, men jag behövde väl få det ur mig antar jag.

På torsdag ska vår andra bil besiktigas, vi vet redan att den inte kommer att gå igenom besiktningen, men vi gör inget åt den förrän vi vet att det är någon idé att fixa med den. Onödigt att lägga pengar på en bil som inte går igenom även om vi fixar med den.

Suck, det blev ett dystert inlägg.
Måste avsluta med något positivt.
Jag har spelat lite badminton på semestern och det var jätte kul. Har inte spelat sedan jag var 12 år. Så nu ska jag leta efter möjligheter till att ta upp det till hösten. Har jag äntligen hittat en aktivitet som jag gillar???