Berättade om Mando i mitt förra inlägg.
Var där för ca en vecka sedan för att göra en utredning för att se om jag hörde till en av dem som kunde få hjälp där.
Efter intervjuer och en massa frågeformulär fick jag en liten paus. Därefter var det nya samtal och utvärdering av alla frågor. Det visade sig att jag kan få börja på Mando. Fick några dagar på mig att fundera över om jag ville satsa på detta, och bestämde mig mot slutet av förra veckan att jag ska göra ett försök.
Så.
På torsdag ska jag åka till Alingsås direkt efter jobbet, slutar 10.30, för att få en genomgång av mandometern. Därefter ska jag skriva matdagbok torsdag till söndag och använda mig av mandometern.
På måndag morgon ska jag ner till Alingsås igen för att lämna min matdagbok och mandometern för att dietisten ska kunna läsa av mandometern och titta på min matdagbok.
På torsdagen är det dag att ge sig iväg igen. Då ska jag få med mig mandometern hem tillsammans med en måltidsplan.
Ujuj mycket åka blir det. 10 mil enkel resa. Får dock lite ersättning så det ska nog gå.
Tror jag på detta?
Vet inte.
Men jag hoppas!
har man provat så mycket annat så är detta väl värt chansen. De verkar väldigt proffsiga i alla fall.
I övrigt....
Jag jobbar på. Ska komma i gång med utvecklingssamtal har ett i morgon. Första av 7. Men då ska vi ha något extra möte om någon av eleverna...får se hur det går.
Att jobba fullt som jag gör nu känns lite, jag är väldigt trött efter jobbet men det är väl som det ska.
Har senaste dagarna haft huvudvärk, vilket är lite jobbigt, men det går väl över så småning om.
I dag ska jag på dotterns dansuppvisning så det börjar bli dags att göra dig i ordning.
tisdag 22 november 2011
lördag 12 november 2011
jösses
Jösses, vilken urladdning det blev förra lördagen. Det var väl inte så farligt egentligen, men jag får väl skylla lite på pms. På söndag kväll blev det åter en liten flash-back men inte så farligt.
Maken fick en allergisk reaktion och fick åka till sjukhuset. Jag skulle åka senare för att hämta honom och ringde efter hans föräldrar för att kolla om de kunna ta hand om våra sovande barn. Men de hade druckit vin så i så fall fick jag först åka hem till dem, hämta svärfar, skjutsa hem honom till oss innan jag kunde åka till sjukhuset. Blev lite sur.
Men maken fick stanna på sjukhuset över natten och jag kunde hämta honom själv dagen efter när barnen ändå var på skolan.
Så det är glömt nu.
Sedan i tisdags eller onsdags så äter jag LCHF igen. Måste bli kvitt mitt sötsug. Men jag ska inte påstå att det är lätt, jösses vilket dåligt humör jag är på. Abstinens antar jag... men jag har klarat mig hittills. Har inte vägt mig när jag började och inte vägt mig nu heller så jag har ingen aning om om det funkar eller ej. Får försöka komma ihåg att väga mig i morgon bitti innan jag äter något.
Förra torsdagen fick jag ett samtal till min mobil. Satt på Waynes (?) coffee i Skövde med en stor muffins i min hand. De sim ringde var från Mandokliniken i alingsås. Jag fattade ingenting. Hon som pratade i andra ändan fick förklara lite mera innan polletten ramlade ned.
För ca 1 år sedan såg jag en artikel i Aftonbladet om en svensk kvinna som hade lyckats med ett nytt viktminskningskoncept i USA, Australien mm. Klickade vidare och hamnade på DI. Läste vidare och googlade vidare om Mandoklinikerna. Skickade in en intresseanmälan och fick efter en evighet ett svarsbrev att de skickat min anmälan vidare till Alingsås som låg närmre mig geografiskt. Det var alltså dessa som nu ringde och erbjöd mig en tid på sin klinik.
OK.
Väl hemma från Skövde fick jag sätta mig att googla igen för att friska upp minnet lite.
Mandolean och mandometer används lite olika. Mandolean för överviktiga och Mandometer för anorektiker och bulimiker. Man använder sig av en våg som är kopplat till en dosa, denna registrerar hur snabbt man äter och varnar när man äter för snabbt. Med jämna intervaller ska du dessutom klicka i hur mätt du känner dig. Du ska på olika sätt lära dig att känna när du är mätt och när du "bara" är sugen. Finns en massa att skriva om men jag återkommer på måndag då jag varit på mitt första besök på kliniken, då först vet jag om detta är något för mig.
Vet inte om det stämmer med min nuvarande diet men det återstår att se
Annars så knallar det på.
Jag jobbar åter det som är heltid för mig, 79%. Är alltså inte sjukskriven längre. Det känns lite biffigt även om jag fortfarande har visst stöd på fredagar ytterligare en fredag. Känslan kommer krypande, att jag egentligen skulle vilja göra något annat. Men jag får de det lite tid.
Så nu är det åter dags att skriva omdömen, denna gång för åk 8. Därefter ska jag ha utvecklingssamtal med mina handledarelever och deras föräldrar. Något extra möte kring en elev blir det också. Så det känns lite stort att vara tillbaka igen. Men det måste gå.
Ska se om jag inte kan börja någon kvällskurs efter jul så att jag får möjlighet att göra något kreativt för min egen skull.
Maken fick en allergisk reaktion och fick åka till sjukhuset. Jag skulle åka senare för att hämta honom och ringde efter hans föräldrar för att kolla om de kunna ta hand om våra sovande barn. Men de hade druckit vin så i så fall fick jag först åka hem till dem, hämta svärfar, skjutsa hem honom till oss innan jag kunde åka till sjukhuset. Blev lite sur.
Men maken fick stanna på sjukhuset över natten och jag kunde hämta honom själv dagen efter när barnen ändå var på skolan.
Så det är glömt nu.
Sedan i tisdags eller onsdags så äter jag LCHF igen. Måste bli kvitt mitt sötsug. Men jag ska inte påstå att det är lätt, jösses vilket dåligt humör jag är på. Abstinens antar jag... men jag har klarat mig hittills. Har inte vägt mig när jag började och inte vägt mig nu heller så jag har ingen aning om om det funkar eller ej. Får försöka komma ihåg att väga mig i morgon bitti innan jag äter något.
Förra torsdagen fick jag ett samtal till min mobil. Satt på Waynes (?) coffee i Skövde med en stor muffins i min hand. De sim ringde var från Mandokliniken i alingsås. Jag fattade ingenting. Hon som pratade i andra ändan fick förklara lite mera innan polletten ramlade ned.
För ca 1 år sedan såg jag en artikel i Aftonbladet om en svensk kvinna som hade lyckats med ett nytt viktminskningskoncept i USA, Australien mm. Klickade vidare och hamnade på DI. Läste vidare och googlade vidare om Mandoklinikerna. Skickade in en intresseanmälan och fick efter en evighet ett svarsbrev att de skickat min anmälan vidare till Alingsås som låg närmre mig geografiskt. Det var alltså dessa som nu ringde och erbjöd mig en tid på sin klinik.
OK.
Väl hemma från Skövde fick jag sätta mig att googla igen för att friska upp minnet lite.
Mandolean och mandometer används lite olika. Mandolean för överviktiga och Mandometer för anorektiker och bulimiker. Man använder sig av en våg som är kopplat till en dosa, denna registrerar hur snabbt man äter och varnar när man äter för snabbt. Med jämna intervaller ska du dessutom klicka i hur mätt du känner dig. Du ska på olika sätt lära dig att känna när du är mätt och när du "bara" är sugen. Finns en massa att skriva om men jag återkommer på måndag då jag varit på mitt första besök på kliniken, då först vet jag om detta är något för mig.
Vet inte om det stämmer med min nuvarande diet men det återstår att se
Annars så knallar det på.
Jag jobbar åter det som är heltid för mig, 79%. Är alltså inte sjukskriven längre. Det känns lite biffigt även om jag fortfarande har visst stöd på fredagar ytterligare en fredag. Känslan kommer krypande, att jag egentligen skulle vilja göra något annat. Men jag får de det lite tid.
Så nu är det åter dags att skriva omdömen, denna gång för åk 8. Därefter ska jag ha utvecklingssamtal med mina handledarelever och deras föräldrar. Något extra möte kring en elev blir det också. Så det känns lite stort att vara tillbaka igen. Men det måste gå.
Ska se om jag inte kan börja någon kvällskurs efter jul så att jag får möjlighet att göra något kreativt för min egen skull.
lördag 5 november 2011
Var inte så illa trots allt
Det var inte så illa som jag trodde tydligen. Men jag kan fortfarande inte förstå hur några glas vin och någon enstaka öl kunde lukta som en hel spritbutik i morse.
Besviken
Gud jag är så besviken att jag nästan lipar.... barnsligt kanske men jag kan inte rå för det.
Detta inlägg blir extremt öppet och ärlig och jag skriver det mest för mig själv men orkar någon läsa så är det ok, orkar någon kommentera så är det också ok. Men orkar min inte läsa....så förstår jag det till fullo.
Jag har kanske inte skrivit så mycket om det här men jag går ju i kyrkan och har gjort i hela mitt liv. Det var där jag trivdes och fick vänner. I skolan var jag retad och utsatt.
Många av de som jag umgås med i dag började jag umgås med redan som tonåring, några har kommit till och jag har många goda vänner i och utanför kyrkan. Jag tycker att det är viktigt att man inte bara umgås med människor som är med i kyrkan eller är troende. Man behöver balansen. Jag är inte sådan att jag försöker banka bibeln i huvudet på folk, men om någon frågar mig om min tro så svara jag och förnekar inte min tro.Det som från början var svart och vitt för mig som tonåring och kristen har jag upptäckt har ett stort spektra av gråa nyanser nu när jag blivit äldre.
Nu till det som är kärnan i det hela.
Under min uppväxt har jag för det mesta gått själv till kyrkan. Men ända har det inte svurits eller druckit i mitt barndomshem. Jag lider inte så mycket av att människor svär emellanåt, men jag kan tycka att det låter illa när det blir mycket. Sprit har jag inte någon erfarenhet av. Jag ansåg att man inte skulle dricka alkohol som kristen när jag var tonåring. Jag tyckte personligen att det smakade och luktade illa. Inget jag nyttjade alls.
Hur svårt ska det vara att hitta ord????
Jag hade svårt för situationer då vänner som jag kände väl och hade förtroende för ibland fick helt andra personligheter när de druckit. Det gillade jag inte.
Att min man alltid gillat öl är i sig inget konstigt. Jag var helt emot det till en början men efter mycket grubblande kom jag fram till att jag kan tycka att ett glas vin eller öl till maten som en måltidsdryck är helt ok. Det jag kan ha lite svårt för är nog "sippandet" och kompis drickandet.
Strax innan jag och min man gifte oss kom han en kväll hem helt dyngrak. Så vansinnigt full att jag inte ville ligga kvar bredvid honom eftersom jag befarade att han skulle spy över mig.
Jag var enormt besviken och visa inget medlidande för honom när han framåt sen lunch tog sig upp första gången och mådde pyton. Jag var stenhård med att jag inte ville vara med om något sådant igen.
Under åren som studenter vet jag att han ibland drack på fester när han sov över i stan där han pluggade. Jag accepterade det motvilligt. Detta är över 13 år sedan.
De senaste åren har det blivit mer och mer rödvin, det står alltid en bib i skåpet. Det finns alltid whiskey hemma och det finns gin mm. Det blir gärna ett glas vin på kvällen och kanske en liten skvätt whiskey. Jag gillar det inte men orkar inte tjata på honom. Men det blir inga pussar med den andedräkten så han får göra det valet själv.
Han stannar ibland över hos chefen över natt om det har bjudits på vin och snittar, som det tydligen görs allt emellanåt inom hans arbete. Anledningen är att det tar 45 min till hans arbete, jag kan inte hämta honom eftersom vi har förhållandevis små barn. Skulle han välja att inte ta vinet så skulle han ändå komma hem så sent att han inte hinner träffa oss vakna och ändå behöva ge sig i väg tidigt till jobbet morgonen därpå. Men känslan som jag får när jag är grinig är att han prioriterar vin och snittar mer än oss...
I höstas var det fest inom fotbollsklubben som han är med i. Det blev en del dricka och han var lite ångerfull över att han inte hade 100% koll på läget när han skull hem. Det var inte så illa som jag först trodde. Men ändå. Vi pratade om saken och jag bad honom att tänka lite på situationen. Jag tänker på våra barn. Vad svarar han dem när de om några år vill ut och festa? De får inte men han får? Han har varit ledamot för KD i kommunen, hur ser det ut med en festande kristdemokrat? Hur går det ihop att man är tränare och förebild för ungdomar men festar så där? Han är ju också kristen och tycker att det är bra att man kan umgås med kompisar som inte är troende (det tycker jag med), att man kan följa med ut och ta en öl. Det kan jag tycka är ok också men hur ser kompisarna på att han som ska vara kristen inte nöjer sig med en öl eller två utan att det kan bli både fem och sex öl?
I går var det dags för fest med samma gäng igen. Dans, mat och dricka... jag vantrivs så fruktansvärt i sådana sammanhang så jag valde att inte följa med. När jag vaknade i morse stank det alkoholandedräkt i sovrummet.
Så himla besviken vart jag.
Tramsigt kanske, kan förstå att man kan tycka det, men det är ändå så jag känner.
Under min sjukdomstid har jag haft svårt för allt vad närhet heter men har "tvingat" mig själv att kramas och gosa för att han inte kan leva utan det. Det har varit lite av en uppoffring från min sida och det vet han om. Låter hemskt men så har det varit när det var som värst.
Men vad fick jag tillbaka?
En berusad make åter igen trots vad vi pratade om för bara några veckor sedan.
Är det barnsligt att känna sig besviken?
DÅ får det vara barnsligt, jag känner mig besviken!
Ikväll blir det ultimatum!!! En enda gång till och jag häller ut alltihop som finns i hyllan!!!! Och jag menar det.
Fram tills årsskiftet vill jag att vin och öl hålls till måltidsdryck på helgen inte en droppe under veckan. PUNKT!!!
Löjligt? Önskar jag visste. Men jag skiter i vilket!
Nu har jag fått nog!!!
Detta inlägg blir extremt öppet och ärlig och jag skriver det mest för mig själv men orkar någon läsa så är det ok, orkar någon kommentera så är det också ok. Men orkar min inte läsa....så förstår jag det till fullo.
Jag har kanske inte skrivit så mycket om det här men jag går ju i kyrkan och har gjort i hela mitt liv. Det var där jag trivdes och fick vänner. I skolan var jag retad och utsatt.
Många av de som jag umgås med i dag började jag umgås med redan som tonåring, några har kommit till och jag har många goda vänner i och utanför kyrkan. Jag tycker att det är viktigt att man inte bara umgås med människor som är med i kyrkan eller är troende. Man behöver balansen. Jag är inte sådan att jag försöker banka bibeln i huvudet på folk, men om någon frågar mig om min tro så svara jag och förnekar inte min tro.Det som från början var svart och vitt för mig som tonåring och kristen har jag upptäckt har ett stort spektra av gråa nyanser nu när jag blivit äldre.
Nu till det som är kärnan i det hela.
Under min uppväxt har jag för det mesta gått själv till kyrkan. Men ända har det inte svurits eller druckit i mitt barndomshem. Jag lider inte så mycket av att människor svär emellanåt, men jag kan tycka att det låter illa när det blir mycket. Sprit har jag inte någon erfarenhet av. Jag ansåg att man inte skulle dricka alkohol som kristen när jag var tonåring. Jag tyckte personligen att det smakade och luktade illa. Inget jag nyttjade alls.
Hur svårt ska det vara att hitta ord????
Jag hade svårt för situationer då vänner som jag kände väl och hade förtroende för ibland fick helt andra personligheter när de druckit. Det gillade jag inte.
Att min man alltid gillat öl är i sig inget konstigt. Jag var helt emot det till en början men efter mycket grubblande kom jag fram till att jag kan tycka att ett glas vin eller öl till maten som en måltidsdryck är helt ok. Det jag kan ha lite svårt för är nog "sippandet" och kompis drickandet.
Strax innan jag och min man gifte oss kom han en kväll hem helt dyngrak. Så vansinnigt full att jag inte ville ligga kvar bredvid honom eftersom jag befarade att han skulle spy över mig.
Jag var enormt besviken och visa inget medlidande för honom när han framåt sen lunch tog sig upp första gången och mådde pyton. Jag var stenhård med att jag inte ville vara med om något sådant igen.
Under åren som studenter vet jag att han ibland drack på fester när han sov över i stan där han pluggade. Jag accepterade det motvilligt. Detta är över 13 år sedan.
De senaste åren har det blivit mer och mer rödvin, det står alltid en bib i skåpet. Det finns alltid whiskey hemma och det finns gin mm. Det blir gärna ett glas vin på kvällen och kanske en liten skvätt whiskey. Jag gillar det inte men orkar inte tjata på honom. Men det blir inga pussar med den andedräkten så han får göra det valet själv.
Han stannar ibland över hos chefen över natt om det har bjudits på vin och snittar, som det tydligen görs allt emellanåt inom hans arbete. Anledningen är att det tar 45 min till hans arbete, jag kan inte hämta honom eftersom vi har förhållandevis små barn. Skulle han välja att inte ta vinet så skulle han ändå komma hem så sent att han inte hinner träffa oss vakna och ändå behöva ge sig i väg tidigt till jobbet morgonen därpå. Men känslan som jag får när jag är grinig är att han prioriterar vin och snittar mer än oss...
I höstas var det fest inom fotbollsklubben som han är med i. Det blev en del dricka och han var lite ångerfull över att han inte hade 100% koll på läget när han skull hem. Det var inte så illa som jag först trodde. Men ändå. Vi pratade om saken och jag bad honom att tänka lite på situationen. Jag tänker på våra barn. Vad svarar han dem när de om några år vill ut och festa? De får inte men han får? Han har varit ledamot för KD i kommunen, hur ser det ut med en festande kristdemokrat? Hur går det ihop att man är tränare och förebild för ungdomar men festar så där? Han är ju också kristen och tycker att det är bra att man kan umgås med kompisar som inte är troende (det tycker jag med), att man kan följa med ut och ta en öl. Det kan jag tycka är ok också men hur ser kompisarna på att han som ska vara kristen inte nöjer sig med en öl eller två utan att det kan bli både fem och sex öl?
I går var det dags för fest med samma gäng igen. Dans, mat och dricka... jag vantrivs så fruktansvärt i sådana sammanhang så jag valde att inte följa med. När jag vaknade i morse stank det alkoholandedräkt i sovrummet.
Så himla besviken vart jag.
Tramsigt kanske, kan förstå att man kan tycka det, men det är ändå så jag känner.
Under min sjukdomstid har jag haft svårt för allt vad närhet heter men har "tvingat" mig själv att kramas och gosa för att han inte kan leva utan det. Det har varit lite av en uppoffring från min sida och det vet han om. Låter hemskt men så har det varit när det var som värst.
Men vad fick jag tillbaka?
En berusad make åter igen trots vad vi pratade om för bara några veckor sedan.
Är det barnsligt att känna sig besviken?
DÅ får det vara barnsligt, jag känner mig besviken!
Ikväll blir det ultimatum!!! En enda gång till och jag häller ut alltihop som finns i hyllan!!!! Och jag menar det.
Fram tills årsskiftet vill jag att vin och öl hålls till måltidsdryck på helgen inte en droppe under veckan. PUNKT!!!
Löjligt? Önskar jag visste. Men jag skiter i vilket!
Nu har jag fått nog!!!
onsdag 2 november 2011
Morr
Usch jag känner mig sur och grinig.... varför vet jag inte.
Men jag reagerar på en massa skitsaker.
Just nu känner jag mig ruskigt irriterad på dotterns kompis som är här. Hon är lite bossig och frågvis, snudd på ifrågasättande på ett lite otrevligt sätt. -Varför har ni så fula bunkar att baka i? -Men så brukar inte jag baka kladdkaka, vilket konstigt recept ni har, mitt blir mycket godare. Man måste använda elvisp annars blir det inte bra. Man måste smälta smöret på 9:an, det måste ju smälta och inte bara värmas. Vad stökigt ni har, städar aldrig ni? -vad är det här för kort (suger tag i mitt gamla sim-kort till telefonen).
Orkar inte det just nu av någon anledning.
Är det inte typiskt att jag blir stressad av att vara ledig? Barnen ska underhållas hela tiden av mig eller kompisar. -Vi vill baka. -Vi vill bada. -Vad ska vi ha till lunch? -vi vill ha glass. Jag vill ju bara har lite lugnt.
Hade en önskan om att åka till Göteborg i dag för att hälsa på en barndomsvän som ligger på Salgrenska, passa på att gå en sväng på stan och sedan hälsa på ytterligare en god vän. Men det gick inte att genomföra tyvärr. Det verkar inte som om jag kan få till det senare under veckan heller. Det hade varit skoj annars.
Annars så mår jag väl helt ok. Vet att jag borde jobba lite, men lusten finns inte alls.
Men jag reagerar på en massa skitsaker.
Just nu känner jag mig ruskigt irriterad på dotterns kompis som är här. Hon är lite bossig och frågvis, snudd på ifrågasättande på ett lite otrevligt sätt. -Varför har ni så fula bunkar att baka i? -Men så brukar inte jag baka kladdkaka, vilket konstigt recept ni har, mitt blir mycket godare. Man måste använda elvisp annars blir det inte bra. Man måste smälta smöret på 9:an, det måste ju smälta och inte bara värmas. Vad stökigt ni har, städar aldrig ni? -vad är det här för kort (suger tag i mitt gamla sim-kort till telefonen).
Orkar inte det just nu av någon anledning.
Är det inte typiskt att jag blir stressad av att vara ledig? Barnen ska underhållas hela tiden av mig eller kompisar. -Vi vill baka. -Vi vill bada. -Vad ska vi ha till lunch? -vi vill ha glass. Jag vill ju bara har lite lugnt.
Hade en önskan om att åka till Göteborg i dag för att hälsa på en barndomsvän som ligger på Salgrenska, passa på att gå en sväng på stan och sedan hälsa på ytterligare en god vän. Men det gick inte att genomföra tyvärr. Det verkar inte som om jag kan få till det senare under veckan heller. Det hade varit skoj annars.
Annars så mår jag väl helt ok. Vet att jag borde jobba lite, men lusten finns inte alls.
tisdag 1 november 2011
Ledig
Äntligen ledig.
Barnen har höstlov och eftersom jag inte jobbar heltid ska jag inte göra alla studiedagarna. Så jag jobbade heldag i går men är ledig resten av veckan.
Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har en del ändrats.
Jag var sjukskriven 25% förra veckan men är inte sjukskriven alls från nu och framåt. Så nästa vecka ska jag jobba mina 79% igen. Har dock bett om att få fortsatt stöd i några veckor till. Så jag kommer att ha hjälp i slöjdsalen under fredagarna vecka 45 och 46. Sedan får vi se. Det kändes lite biffigt att plötsligt vara tillbaka på min "heltid" helt utan stöd samtidigt som omdömen för åk 8 ska skrivas och därefter alla utvecklingssamtalen ska klaras av. Lite väl stort steg från att varit sjukskriven men stöd i salen till att vara själv och ta till baka alla handledarelever och allt vad det innebär, så det var skönt att jag kan få lite extra stöd en tid till. Vem vet var jag landar annars.
I övrigt mår jag bra.
Det var för ganska exakt en månad sedan som allt plötsligt vände. Jag hade ett samtal med en mycket god vän i USA och började må bättre på det andliga planet.
Plötsligt kändes allt så mycket lättare och jag letade reda på gamla favorit skivor, satt i bilen till och från jobbet och sjöng för full halls. Det är ju som tur är ingen som hör mig i bilen!!!
Insåg plötsligt att jag glömt att ta mina tabletter i nästan en vecka. De ska man egentligen fasa ut långsamt. Testade ju förra hösten med att fasa ut med en halv tablett åt gången och när jag var nere på ½ tablett så rasade jag. Nu kunde jag sluta rakt av. Jag kände av yrsel i ca 2 veckor men sedan ingenting. Känns som om jag är i kontakt med mig själv igen. Börjar känna annat än tråk. Vilket är helt absurt att jag känner mig mer levande och gladare utan mina anti-depp tabletter än med. Mår helt klart bättre. Om jag har dippar? Jo det har jag men jag har också toppar och det har jag inte haft i någon större utsträckning på läääääänge. I nödfall har jag ju tabletterna kvar så jag kan börja med dem om det skulle behövas men det hoppas jag verkligen inte.
Mina samtal på Dialogen känns också rätt, rätt för mig mindre rätt för plånboken. 600:- varannan vecka är inte billigt, men värt det. Samtalen ger mig balans, vi gräver oss djupare in i mig och mina tankar utan att det är jättejobbigt. Börjar förstå varför jag ibland reagerar som jag gör eller tänker som jag gör. Har ännu inte riktigt verktygen för att handskas med det. Men tycker att det är en bra bit på vägen att förstå vad som ligger bakom, hur vissa saker har påverkat mig som person och som yrkesmänniska, förälder och hustru. Spännande och inte helt enkelt att förstå. Något som jag försökt att intala mig inte påverkat mig särskilt mycket visar sig ha påverkat mig långt mer än jag trott. Men jag går från samtalen stärkt och rent av med en känsla av lycka. Konstigt men sant.
Är allt bara bra nu då?
Nja det kan jag väl inte påstå. Jag kämpar fortfarande med måååånga saker. Bara för att jag kommit på varför jag reagerar på olika sätt vid olika händelser och tidpunkter innebär det inte att jag kan kontrollera mina känslor och reaktioner eller att de är mindre jobbiga när jag väl sitter i dem. Jag blir otroligt låg när jag tänker på min kropp, kastas rakt in i förtvivlan när jag ser den och känner den. Den hindrar mig på ett sätt jag inte tänkt på förut. Kan bero på att jag inte varit så här tjock utan att vara gravid eller efter en graviditet förut. Magen är i vägen, brösten lika så. Knäna tar stryk, vilket inte är så konstigt när man bär runt på en massa hela dagarna och står och går mycket. Kläder som jag kunnat ha tidigare i mina tjockisperioder funkar inte längre. Ser ut som en clown, inte nog med att bröst och mage putar ut, nu har även rumpan tagit sig en annan form.
Jobbet är inte alltid lättare, jag blir lätt stressad av de nya läroplanerna, nya betygskriterier och ny lärplattform. Känner inte att jag helt hänger med, fattar liksom inte, tar inte in, det låser sig.
Men det finns ändå ljuspunkter på ett annat sätt än tidigare. Vilket lättar upp vardagen.
Det var lite om hur dagsläget ser ut.
Barnen har höstlov och eftersom jag inte jobbar heltid ska jag inte göra alla studiedagarna. Så jag jobbade heldag i går men är ledig resten av veckan.
Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har en del ändrats.
Jag var sjukskriven 25% förra veckan men är inte sjukskriven alls från nu och framåt. Så nästa vecka ska jag jobba mina 79% igen. Har dock bett om att få fortsatt stöd i några veckor till. Så jag kommer att ha hjälp i slöjdsalen under fredagarna vecka 45 och 46. Sedan får vi se. Det kändes lite biffigt att plötsligt vara tillbaka på min "heltid" helt utan stöd samtidigt som omdömen för åk 8 ska skrivas och därefter alla utvecklingssamtalen ska klaras av. Lite väl stort steg från att varit sjukskriven men stöd i salen till att vara själv och ta till baka alla handledarelever och allt vad det innebär, så det var skönt att jag kan få lite extra stöd en tid till. Vem vet var jag landar annars.
I övrigt mår jag bra.
Det var för ganska exakt en månad sedan som allt plötsligt vände. Jag hade ett samtal med en mycket god vän i USA och började må bättre på det andliga planet.
Plötsligt kändes allt så mycket lättare och jag letade reda på gamla favorit skivor, satt i bilen till och från jobbet och sjöng för full halls. Det är ju som tur är ingen som hör mig i bilen!!!
Insåg plötsligt att jag glömt att ta mina tabletter i nästan en vecka. De ska man egentligen fasa ut långsamt. Testade ju förra hösten med att fasa ut med en halv tablett åt gången och när jag var nere på ½ tablett så rasade jag. Nu kunde jag sluta rakt av. Jag kände av yrsel i ca 2 veckor men sedan ingenting. Känns som om jag är i kontakt med mig själv igen. Börjar känna annat än tråk. Vilket är helt absurt att jag känner mig mer levande och gladare utan mina anti-depp tabletter än med. Mår helt klart bättre. Om jag har dippar? Jo det har jag men jag har också toppar och det har jag inte haft i någon större utsträckning på läääääänge. I nödfall har jag ju tabletterna kvar så jag kan börja med dem om det skulle behövas men det hoppas jag verkligen inte.
Mina samtal på Dialogen känns också rätt, rätt för mig mindre rätt för plånboken. 600:- varannan vecka är inte billigt, men värt det. Samtalen ger mig balans, vi gräver oss djupare in i mig och mina tankar utan att det är jättejobbigt. Börjar förstå varför jag ibland reagerar som jag gör eller tänker som jag gör. Har ännu inte riktigt verktygen för att handskas med det. Men tycker att det är en bra bit på vägen att förstå vad som ligger bakom, hur vissa saker har påverkat mig som person och som yrkesmänniska, förälder och hustru. Spännande och inte helt enkelt att förstå. Något som jag försökt att intala mig inte påverkat mig särskilt mycket visar sig ha påverkat mig långt mer än jag trott. Men jag går från samtalen stärkt och rent av med en känsla av lycka. Konstigt men sant.
Är allt bara bra nu då?
Nja det kan jag väl inte påstå. Jag kämpar fortfarande med måååånga saker. Bara för att jag kommit på varför jag reagerar på olika sätt vid olika händelser och tidpunkter innebär det inte att jag kan kontrollera mina känslor och reaktioner eller att de är mindre jobbiga när jag väl sitter i dem. Jag blir otroligt låg när jag tänker på min kropp, kastas rakt in i förtvivlan när jag ser den och känner den. Den hindrar mig på ett sätt jag inte tänkt på förut. Kan bero på att jag inte varit så här tjock utan att vara gravid eller efter en graviditet förut. Magen är i vägen, brösten lika så. Knäna tar stryk, vilket inte är så konstigt när man bär runt på en massa hela dagarna och står och går mycket. Kläder som jag kunnat ha tidigare i mina tjockisperioder funkar inte längre. Ser ut som en clown, inte nog med att bröst och mage putar ut, nu har även rumpan tagit sig en annan form.
Jobbet är inte alltid lättare, jag blir lätt stressad av de nya läroplanerna, nya betygskriterier och ny lärplattform. Känner inte att jag helt hänger med, fattar liksom inte, tar inte in, det låser sig.
Men det finns ändå ljuspunkter på ett annat sätt än tidigare. Vilket lättar upp vardagen.
Det var lite om hur dagsläget ser ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)