Besviken

Gud jag är så besviken att jag nästan lipar.... barnsligt kanske men jag kan inte rå för det.
Detta inlägg blir extremt öppet och ärlig och jag skriver det mest för mig själv men orkar någon läsa så är det ok, orkar någon kommentera så är det också ok. Men orkar min inte läsa....så förstår jag det till fullo.

Jag har kanske inte skrivit så mycket om det här men jag går ju i kyrkan och har gjort i hela mitt liv. Det var där jag trivdes och fick vänner. I skolan var jag retad och utsatt.
Många av de som jag umgås med i dag började jag umgås med redan som tonåring, några har kommit till och jag har många goda vänner i och utanför kyrkan. Jag tycker att det är viktigt att man inte bara umgås med människor som är med i kyrkan eller är troende. Man behöver balansen. Jag är inte sådan att jag försöker banka bibeln i huvudet på folk, men om någon frågar mig om min tro så svara jag och förnekar inte min tro.Det som från början var svart och vitt för mig som tonåring och kristen har jag upptäckt har ett stort spektra av gråa nyanser nu när jag blivit äldre.
Nu till det som är kärnan i det hela.

Under min uppväxt har jag för det mesta gått själv till kyrkan. Men ända har det inte svurits eller druckit i mitt barndomshem. Jag lider inte så mycket av att människor svär emellanåt, men jag kan tycka att det låter illa när det blir mycket. Sprit har jag inte någon erfarenhet av. Jag ansåg att man inte skulle dricka alkohol som kristen när jag var tonåring. Jag tyckte personligen att det smakade och luktade illa. Inget jag nyttjade alls.
Hur svårt ska det vara att hitta ord????
Jag hade svårt för situationer då vänner som jag kände väl och hade förtroende för ibland fick helt andra personligheter när de druckit. Det gillade jag inte.

Att min man alltid gillat öl är i sig inget konstigt. Jag var helt emot det till en början men efter mycket grubblande kom jag fram till att jag kan tycka att ett glas vin eller öl till maten som en måltidsdryck är helt ok. Det jag kan ha lite svårt för är nog "sippandet" och kompis drickandet.
Strax innan jag och min man gifte oss kom han en kväll hem helt dyngrak. Så vansinnigt full att jag inte ville ligga kvar bredvid honom eftersom jag befarade att han skulle spy över mig.
Jag var enormt besviken och visa inget medlidande för honom när han framåt sen lunch tog sig upp första gången och mådde pyton. Jag var stenhård med att jag inte ville vara med om något sådant igen.

Under åren som studenter vet jag att han ibland drack på fester när han sov över i stan där han pluggade. Jag accepterade det motvilligt. Detta är över 13 år sedan.

De senaste åren har det blivit mer och mer rödvin, det står alltid en bib i skåpet. Det finns alltid whiskey hemma och det finns gin mm. Det blir gärna ett glas vin på kvällen och kanske en liten skvätt whiskey. Jag gillar det inte men orkar inte tjata på honom. Men det blir inga pussar med den andedräkten så han får göra det valet själv.
Han stannar ibland över hos chefen över natt om det har bjudits på vin och snittar, som det tydligen görs allt emellanåt inom hans arbete. Anledningen är att det tar 45 min till hans arbete, jag kan inte hämta honom eftersom vi har förhållandevis små barn. Skulle han välja att inte ta vinet så skulle han ändå komma hem så sent att han inte hinner träffa oss vakna och ändå behöva ge sig i väg tidigt till jobbet morgonen därpå. Men känslan som jag får när jag är grinig är att han prioriterar vin och snittar mer än oss...

I höstas var det fest inom fotbollsklubben som han är med i. Det blev en del dricka och han var lite ångerfull över att han inte hade 100% koll på läget när han skull hem. Det var inte så illa som jag först trodde. Men ändå. Vi pratade om saken och jag bad honom att tänka lite på situationen. Jag tänker på våra barn. Vad svarar han dem när de om några år vill ut och festa? De får inte men han får? Han har varit ledamot för KD i kommunen, hur ser det ut med en festande kristdemokrat? Hur går det ihop att man är tränare och förebild för ungdomar men festar så där? Han är ju också kristen och tycker att det är bra att man kan umgås med kompisar som inte är troende (det tycker jag med), att man kan följa med ut och ta en öl. Det kan jag tycka är ok också men hur ser kompisarna på att han som ska vara kristen inte nöjer sig med en öl eller två utan att det kan bli både fem och sex öl?
I går var det dags för fest med samma gäng igen. Dans, mat och dricka... jag vantrivs så fruktansvärt i sådana sammanhang så jag valde att inte följa med. När jag vaknade i morse stank det alkoholandedräkt i sovrummet.
Så himla besviken vart jag.
Tramsigt kanske, kan förstå att man kan tycka det, men det är ändå så jag känner.

Under min sjukdomstid har jag haft svårt för allt vad närhet heter men har "tvingat" mig själv att kramas och gosa för att han inte kan leva utan det. Det har varit lite av en uppoffring från min sida och det vet han om. Låter hemskt men så har det varit när det var som värst.
Men vad fick jag tillbaka?
En berusad make åter igen trots vad vi pratade om för bara några veckor sedan.
Är det barnsligt att känna sig besviken?
DÅ får det vara barnsligt, jag känner mig besviken!

Ikväll blir det ultimatum!!! En enda gång till och jag häller ut alltihop som finns i hyllan!!!! Och jag menar det.
Fram tills årsskiftet vill jag att vin och öl hålls till måltidsdryck på helgen inte en droppe under veckan. PUNKT!!!
Löjligt? Önskar jag visste. Men jag skiter i vilket!
Nu har jag fått nog!!!