Det var väl märkvärdigt....

Det är över en vecka sedan jag skrev mitt förra inlägg, då var ju tanken att ta tag i livet, men ännu har jag inte gjort det.

Att det ska vara så svårt att rycka upp sig.

Fick efter lite påtryckningar reda på svaren av min sömnutredning. Jag har några korta andningsuppehåll under natten men inte så stora problem att det är behandlingsbehov.
Däremot frågade läkaren mig om jag vaccinerat mig mot svininfluensan, och jo ja det gjorde jag väl hösten 2009. Men jag kan inte minnas när tröttheten kom. Den har liksom smugit sig på.
Jag ska till läkaren på vårdcentralen på fredag i nästa vecka för att ta nya prover så får vi se vad som händer.
Enligt läkaren på sömnapnémottagningen kunde man utreda vidare om jag lider av en mildare form av narkolepsi. Men då måste jag till Göteborg och göra en annan sorts test än den jag nu gjort.

Vi får helt enkelt se vad som kommer fram på fredag.
Har läst en del om B12 brist och undrar om det är något sådant som jag har. Vet att proverna visar att jag ligger inom normalvärdet men väldigt lågt. Får nog sluta att läsa om sjukdomar man blir ju hypokondriker... men att jag läst om just b12 var en slump då det stod som en rubrik på ett familjeforum som jag brukar vara inne på ibland. Handlade om hypo...... någonting.

Annars då.
Jo den tuffa veckan är avklarad, jag har så sent som i går klarat av det sista av mina utvecklingssamtal, för den här terminen. Nu återstår snart "bara" att sätta betyg på eleverna innan den 10/6. Skönt att det ska vara avklarat tills dess, för den 12/6 åker jag till Göteborg på kurs. Det bidde inget hotell för min del, inget vandrarhem heller. Det bidde husvagn, så jag får dra ner husvagnen till Göteborg på söndagen efter som kursen börjar på måndag morgon. Ser faktiskt fram emot det.

Har fått två kommentarer på mitt förra inlägg:
Lena: Det klart att jag gärna kommer och hälsar på!!!!
Annoym: Du har helt rätt! Jag vet att jag måste må bättre inombords, men det är inte så lätt att nå dit. Jag vet inte hur. Ska påbörja nya samtal i början av juni och jag hoppas mycket på dem men samtidigt så vet jag ju inte riktigt vad jag ska ta upp. Allt är så diffust.

Jag har ju gått ner i vikt med hjälp av soppor under ett antal vårar, men i år orkar jag inte, har inte råd och har inte lust. Samtidigt som ångesten kommer krypande. Kollegorna och väninnorna pratar bikini, jag pratar parasoll. Finns inte en chans att jag tar på mig ens en tankini i år. Det blir shorts och linne och läsa en bok i skuggan. Jag som inte ens äger några shorts och som inte har några linnen som passar. Nä fy farao nu tjuter jag snart. Det här går inte............

Vår nya familjemedlem Stumpan har varit hos oss i snart en månad. Denna lilla pälsboll till kanin är söt som socker men har ett temperament. Bits i bland. Den är ju inte så gammal ännu men jösses vad svårt det kan vara att uppfostra en kanin. Det är så roligt att se den skutta omkring i sitt koppel på gräsmattan och dottern som får springa efter så att kopplet inte sträcks för mycket.

Just nu ser jag fram emot 5 dagars ledig het i nästa vecka. Torsdag-måndag plus min lediga tisdag. I helgen har vi klassfotboll, sonens klass spelar på lördag och dottern på söndag så det blir fotboll hela helgen. Inte det roligaste jag vet men man vill ju vara med för barnens skull.

Så nu börjar det verkligen ta på terminen.....
snart bara en arbetsdag kvar denna veckan,
2 arbetsdagar nästa vecka och
3 arbetsdagar veckan därpå, sedan bär det av på kurs...
Jag har alltså bara lektioner i 6 dagar till om jag inte räknar med idag.
Gôtt!

Låter jag arbetsskygg? Mmm kanske. Men jag är bara så trött.
Kommer att behöva jobba under lovet för det är ingen annan som städar salen och alla skåp och fixar med planering osv. Men någon regnig dag kan man ju åka till jobbet..

nu får det vara nog.

Har försökt att göra inlägg på bloggen från iPad men det har inte funkat, har bara kunnat skriva överskriften och sedan har detvarit stopp. Men nu testar jag att skriva inlägget först, får se om det får någon överskrift.

Det är min lediga dag och jag inte gjort allt för mycket. Suttit vid datorn en hel del. Söker efter boende i Göteborg för en kurs som jag ska på i mitten av juni. Har hunnit tvättat någrat tvättar ohc fler ska det förhoppningvis bli innan dagen är över.

Det är en ganska biffig vecka på jobbet, så det känns skönt att få vara ledig en dag.

I går hade jag handledning 9.45 till 10, utvecklingssamtal kl 10, 11, 0ch 12. lektion mellan 13.20-15.20, konferens mellan 15.30-17.00. Städade salen 17.00-18.30, hem, åt, veckohandlade, nattade barnen och sedan var jag trött.

I dag är jag ju ledig emn det behöver ju fixas lite hemma också, just nu har dottern 2 kompisar här.

I morgon är det lektioner så gott som hela dagen, plus extra lektion för att jag måste vikariera för en kollega, plus ett samtal med vår nya rektor.

Torsdag tror jag att dagen ser ut som den brukar på tordagar och på fredag dags för ytterligare ett utvecklingssamtal.

Ser fram emot att få åka på kurs till Göteborg under nästan 10 dagar, det har jag aldrig gjort förut. En kurs i mönsterkonstruktion i två delar. Hoppas att det blir roligt.

i övrigt då...

Besöken hos naprapaten har gett resultat, huvudvärken är nästan helt borta, känner av den i bland men inte alls varje dag och konstant fom förut. Samtalen som jag slutade gå till ska jag börja med igen fast på ett annat ställe och med en annan samtalspart. Just nu känns det inte som om jag har ett jätte strot behov av det, när huvudvärken försvann mår jag ju bättre igen. Men samtidigt kanske det är så att det är när jag mår hyfsta som jag ska jobba med det för att inte halka dit igen eller för att föstå varför jag får mina svackor.

Den stora stötestenen och det som gör mig mest deprimerad just nu är som vanligt vikten.

Jag har aldrig varit så här tjock.

Men nu tror jag att jag närmar mig en vändning. Har åter fått hem boken "Hjärnkoll på maten" och tänker göra ett försök utifrån de ideer som finns i denna.

Det är helt otroligt vad dåligt man kan må över sig själv utan att klara av att ta tag i det. Jag börjar känna mer och mer avsky för min kropp och mig själv. Hur kan jag stoppa i mig mera när jag ser ut som jag gör, när jag gråter varje morgon jag ska klä på mig, när jag får panik varje gång jag blir bortbjuden. Varför fortsätter jag att äta onyttigheter när jag skäms över min kropp, äcklas av min stora byst, stora mage och gropiga lår. VARFÖR gör man så hä rmot sig själv?

Läser om framgångshistorier på viktklubb och andra ställen, möts av det överallt, men jag har ju försökt, jag har ju testat. Visst har det funkat, men inte länge! I min garderob hänger kläder i storlekar från 38 till 48, nu börjar 48 bli små. MItt BMI närmar sig kriterierna för operation. Men jag ligger på gränsen så jag kan inte bli lovad pengarna tillbaka för en operation i tyskland.

Sömnutredningen har jag inte fått svar på, röntgen visade ingenting. Jag är helt enkelt bara en fet, lat och otacksam person. Bara att konstatera och accepter och ta tag i livet. Bara.....

Ojoj

Försöker göra ett inlägg från min jobbdator men kan inte ens öppna sidan. Varför vet jag inte. Men inlägg kan jag tydligen göra. Det är rörigt nu. Har haft huvudvärk i en månad, den är inte borta långa stunder utan är med mig dagligen och ganska konstant. Det startade med akuthuvudvärk för en månad sedan och sedan har den hängt med, inte lika intensiv som när det startade men den finns där hela tiden. Har sök för det 2 gånger. Första gången blev diagnosen, Spänningshuvudvärk. Det har jag haft förr, någon dag eller del av en dag men inte under 1 månad. Har provat massage 3 gånger och sjukgymnast med akupunktur 5 gånger utan resultat. Och då pratar vi noll resultat, det har inte ens hjälp för stunden. Vid andra besöket hos läkare hade jag tänkt att man kanske skulle kunna ta ett blodprov för att se om det fanns någon bacill eller virus som var roten till det onda. Men det gjorde man inte utan det skickades en remiss till röntgen, så på onsdag i nästa vecka ska jag göra en skallrönten. Det känns väldigt dramatiskt och i min nuvarande sinnesstämning är jag helt och hållet övertygad om att det inte kommer att visa någonting. Den 21 ska jag sedan till sömnlab för att få låna hem en apparat som visar hur jag sover. Mycket nu. Anledningen till detta är att jag är trött mest hela tiden, kan sova var som helst och när som helst om jag bara fick möjlighet. Inte som narkolepsi där man inte kan kontollera sin vaken het. När denna remiss skrevs kunde jag sova hur mycket som helst. Det kan jag förmodligen fortfarande men min sömn är negativt påverkad av min huvudvärk och den verk som jag utvecklat i nacke, axlar och rygg. Det är ju förmodligen från dessa regioner huvudvärken härstammar och de känns verkligen av. På ett sätt som det aldrig gjort förr. Ja men det var väl en trevlig läsning. För att lägga till lite mer trams så har jag avslutat mina samtal med psykolog efter enbart 3 tillfällern. Så nu söker jag någon annan att prata med. Psykologen ingav inget förtroende.... eller vad tycker ni om detta? Vid första samtalet så frågade hon mig lite om min bakgrund, varför jag sökt hjälp osv. Jag berättade så mycket jag kunde. (Har ju inte svårt att prata!!!!=( I mitt ganska förvirrande tillstånd som svammlade jag väl på en del. Efter ca 30 minuter berättar hon att hon brukar lägga upp "behandlingen" på följande sätt. -"Jag brukar träffa mina pasienter 45 minuter per gång, jag brukar lägga upp det så att vi träffas varje vecka i 10 veckor.....därefter kommen någon förklaring till att man träffas 10 gånger..det beror på att det är så många gånger som man har råd att lägga per individ. Då betalar jag ju ända mitt samtal själv... Dessutom kunde jag ju välja själv om jag ville prata eller vara tyst vid dessa träffar. Men om jag var tyst så skulle ju inte samtalen hjälpa så mycket. Oh, no shit! Har ju sökt hjälpen själv och har pratat i en halvtimma. Har hon svårt att läsa av mig som person? Åh det kändes ju bra. Hade hon sagt att hon brukade träffas 10 gånger för att sedan göra en utvärdering hade det ju känts betydligt bättre för mig. Men jag kanske bara är känslig. Hon undrade om det var just min trötthet som vi skulle fokusera kring under våra samtal. Jag svarade att jag vill hitta tillbaka till mig själv, att jag liksom tappat bort mig själv på resans gång och att jag ville kunna förstå lite varför jag mår som jag gör i perioder. Tänker att jag vill få bukt med mina deppiga perioder. Jag vill må bra, tycka bättre om mig sjävl osv. MEN detta var ett alldeles för omfattande område att arbeta med under dessa 10 tillfällen vi skulle ses. Jag borde kanske söka mig till en privat psykolog tyckte hon. Hm ja, lite så gick tongångarna under första besöket. Jag var tveksam till att gå dit någon mer gång men beslutade mig för att gå ytterligare en gång, ge det en chans till. Besök nr 2 gjorde inget särskilt intryck så jag gick en tredje gång. Besök nummer 3. Jag får komma in i rummet, sätta mig i en stol. Hon sätter sig i den andra stolen. Hon är tyst. Jag börjar känna mig lite olustig och vet inte riktigt vad som är tanken.... Tillslut bryter jag tystnaden genom att säga att jag inte vet vart jag ska börja. Hon frågar om jag upplevt något sedan sist jag var där. Tankarna snurrar (vilket är en del av min problematik just nu. Det är kaos i min hjärna.) Börjar i någon ända av kaoset, hon flikar in några frågor här och var. Vi kommer bland annat in på självförtroende, vilket jag inte äger något större. Tycker att det är omöjligt att säga något som jag är bra på, det skulle vara att prata, vilket jag inte tycker är någon överdrivet positiv egenskap. Lider ofta av att jag pratat för mycket, att jag får ångest över att jag pratat för myckte när jag lägger på luren efter att ha pratat med någon, eller när jag sätter mig i bilen efter att hag varit borta hos någon. Alltså är detta något som jag upplever som ett problem. Svaret från psykologen? -"Ja du pratar en hel del. Du kanske borde tänka innan du pratar!" Ett fint råd tycker jag......... det kändes ju väldigt trevligt att få det liksom slängt tillbaka på mig. För det var så jag upplevde det hela. Jag blev tyst och tankarna snurrade på än vildare i mitt huvud. Hon frågade vad jag tänkte och tyckte jag såg ledsen ut. Det var jag. Så otroligt ledsen. Det är ju för katten kaos i huvudet, ingen röd tråd. Det är ju delvis därför som jag bett om hjälp. När jag tidigare gick på samtal upplevde jag att den kvinnan liksom ledde samtalen lite mera, jag kände mig fokuseras och fick hjälp att kanalisera mina destruktiva tankar och fick nya infallsvinkar som hjälpte mig mycket. Här kändes det mest som "rub it in". Jag vet ju att en del av min problematik är min ångest över vikten. Detta nämnde jag också någon gång under samtalet. Svaret på detta? -" Men är det enbart negativt med övervikt?" Ehhhhhh. Jag kan inte komma på något positivt. Det skulle vara att jag kan bada längre på somrarna eftersom mitt fett gör att jag inte fryser så lätt, eller som när vi var i fjällen, på grund av min vikt fick jag bättre glid under skidorna och åkte förbi min betydligt lättare svägerska på de flackare delarna av backen. Ärligt talat? Något positivt med övervikt? När jag kom hem grät jag, fick ringa en god vän för att prata av mig lite. På tordagen ringde jag och avbeställde min nästa tid. De frågade om jag ville boka en ny tid och jag sa att det behövdes inte, för jag var inte hjälpt av hennes samtal. Ge tiden till någon annan som vill ha den. Ska man så sedan ut i djungeln av psykologer osv i den "riktiga världen" utanför värdcentraler osv. Så är man ganska utlämnad. Det finns många, det är dyrt och det är kö. Man vet ju inte vad det är för individer. Osäkerheten växer. När så sedan huvudvärken går med mig varje dag så överskuggar den lite av mina negativa tankar. Nu har jag gnällt och skrivit av mig den värsta frustrationen. Detta är ju lite av min dagbok så det får bli min klagomur. Kan ju inte tjata sönder min omgivning. Har under den sista tiden läst en bok som jag tror mycket på. Hjärnkoll på vikten. Hade svårt att ta mig igenom den, konsentrationen är inte på topp. Nu följer jag upp med Hjärnkoll på maten. Ska försöka att lägga om min kost, väger mer än jag någonsin gjort utan att vara gravid eller att nyss ha fött barn. Varje dag, varje morgon är en kamp. Sitter på sängen och tittar på min garderob.....inte mycket passar vid det här laget. Ånget och depression tynger. Tar sedan på mig samma som jag gått i hela hösten och vintern, snart söndertvättat. Kjolen har jag fått knäppa upp och sätta ett gummiband i, mellan knapp och knapphål. Detta för att få någoan cm till i midjan. Nu orkar jag inte gräva ner mig mera.

Hej på er

Hej igen.
Tänkte att det var dags att göra ett inlägg, det var ju ett tag sedan.

Jag mår väl lite bättre än förra gången jag skrev men inte mycket.
Tabletterna gör ju sitt så jag är inte helt under isen som jag var då i januari.
Men är fortfarande nere på botten och rotar.

Nu har det blivit bestämt att jag ska in på undersökningar av olika slag. För det första blir det en sömnutredning, för att se om jag har sömnapneer. Sedan ska det ev kollas om jag är intolerant mot gluten. Blodproverna visade på normala värden men att jag ligger i nedre regionen när det gäller B12 och järn.
Trött är jag hela tiden, kan sova när helst jag lägger mig. Så fort jag tagit mig för något, spelar ingen roll vad, så är jag som en zombie nästa dag eller senare på kvällen.
Får se vad detta ger- är dock personligen övertygad om att jag förmodligen bara är extremt lat och ego.

Vikten vill jag inte prata om...

En stund sedan......

Har inte varit ute på bloggen på evigheter...
Har inte lust, har inte ork, har inte något vettigt att skriva om.
Har inte hindrat mig förr men nu gör det det.

Spiralen nedåt har accelererat ganska snabbt den sista tiden och i går ringde jag min läkare på vårdcentralen för att boka in ett besök. Vi pratade en liten stund och kom fram till att jag nog skulle må bra av att försöka komma i gång med samtal igen. Det tror jag skulle vara bra.
Har sedan i höstas sakta dragit ned på min medicin men fick nu rådet att börja trappa upp lite försiktigt. Inte kul men så här kan jag inte må.

Vikten är en del av bekymret. Jag är frestad att ta till sopporna men förstår någonstans innerst inne att det bara är en temporär lösning och att min kropp inte mår bra av att gå ner 20 kg varje vår för att sedan lägga på sig allt ihop igen. Men jag vill ju inte se ut så här....

Planen var att träna mig i form. Jag började lite försiktigt och det kändes ganska ok, men så plötsligt så fick jag ont i benet, tog det lugnt i några dagar och skulle sedan gå iväg till gymmet i går. Då fick jag en total härdsmälta på morgonen. Fick utbrott på sonen, på mig själv och gick och lade mig och sov i flera timmar. Läkaren frågade om jag kunde sova eller om jag behövde hjälp med det....Nix är det något jag kan så är det att sova.

Lever lite i en verklighetsflykt. Gör saker som får tiden att gå utan att jag gör något eller tänker så mycket. Orkar inte ta tag i livet helt enkelt. Trist inlägg, men jag hoppas att det vänder.... ska försöka komma ut på lite mera promenader nu när det inte är så isigt....

Kram på er
PS:Jag lever.

Hello!

Det var ett tag sedan jag skrev och det brukar bara betyda en sak. Att jag leker struts igen.
Att jag helt sticker huvudet i sanden och inte låtsas om mina bekymmer. Äter som en häst och motionerar minimalt! Idiot helt enkelt!

Det går åt skogen helt enkelt. Är inte uppe startvikten från i våras men jag knappar in på den, det är en sak som är säker.

I förra inlägget skrev jag om att jag kommit i gång med Zumba. Men det sket sig. Kom aldrig i väg på Zumba i den andra lokalen..har varit förkyld i 3 veckor och de 2 första veckorna var all sådan rörelse helt uteslutet, har nog inte varit så förkyld på evigheter. Har aldrig feber men det har jag haft denna gången. Även om jag inte är helt 100% fortfarande så kan jag inte skylla på det längre. Mannen har varit borta i veckan men det finns ju barnvakt, gymmet har barnrum osv. Det som det har hängt på lite den gångna veckan är väl ekonomin. 95:- per gång är dyrt.

Men egentligen är det väl så att jag är rätt lat och inte orkar ta mig för någonting.
Det är lite av moment 22. Har inte ork/lust att ta mig för något med motion, blir fetare och får ännu mindre ork och lust. På väg nedåt i spiralen igen.....vikten stör mig, mitt stök stör mig, mitt humör stör mig hela jag stör mig på mig själv.

Ta tag i det då ditt lata, feta skrälle! Sitt inte bara och klaga!!!! Gör nått!!!!
Att det ska vara så svårt!!!!! Fattar du trögt eller?????