Dag 5

Jaha, då var det kväll igen då!
Ytterligare en dag avklarad.
"Bara" så där en 51 dagar kvar!!!!! =)
Det har gått ganska bra idag, ligger efter i mitt vatten drickande men annars känns det hyfsat. Klarade kalaset galant. Visst var jag sugen, de grillade korv. Men jag skötte mig fint. Vi satt ute och jag vet inte om det var någon som tänkte på att jag inte åt. Det var i alla fall ingen som frågade.
Det var skönt.

Det gick bra att vikariera idag, första klassen var jätte rörig och drog ut på tiden, men sedan gick det bättre. Efter jobbet var jag tvungen att åka till en tygaffär som ligger ute på landet. Jag köper vadd och en del tyger till slöjden där. Köpte vadd och under tiden som de packade ihop och fixade med fakturan så kikade jag runt lite. Behövde ett tyg till dotterns rum. Hon har en jätte stor bokhylla som jag tänkte sätta ett draperi framför. Det fanns jätte gulliga barntyger, mycket i rosa, och med prinsessor och feer på . Ville hellre ha något lite tuffare. Hittade ett tyg som jag trodde skulle bli bra. När vi mätte på tyget hittade jag ytterligare ett tyg som jag fick för mig skulle passa i vardagsrummet. Tvekade länge men slog sedan till.

Väl hemma är jag jätte nöjd med mitt val av tyg till vardagsrummet. Men tyget till dotterns rum....nja, inte så himla snyggt och när jag granskade det så upptäckte jag ett fel på det. Nu måste jag åka tillbaka med det! Suck.

Är jag lite tråkig morsa som inte tycker att det måste vara prinsessor på allt? Jag tänker nog ibland på lite för lång sikt. Tänker att hon snart tröttnar på prinsessor och vill ha tuffade stil. Men hon är dock 7 ½ år. Kanske ska det få vara lite gulligt ett tag till?

Nu ska jag pimpla i mig vatten, natta barn och försöka väva lite.

Dag 4

Klockan är strax efter nio på kvällen.
Jag har inte fått så mycket gjort idag. Om jag skärper mig så kanske jag hinner/orkar komma igång med vävningen idag. Har små blåsor på fingrarna efter alla trådar som jag knutit i dag.
I morgon ska jag jobba, egentligen är det VFU men min mentor behövde vara ledig så hon undrade om jag ville jobba några timmar. Och ska jag ändå dit kan jag lika gärna tjäna lite på resan.

Jag är som vanligt grymt sugen på mat, tycker att allt luktar gott och skulle gärna äta. Men det ska jag ju inte. Men det känns tungt nu.
Vet ju att jag brukar tycka att kvällarna är jobbiga, skulle helst vilja ligga i sängen med min vetevärmare och kika på TV. Men jag måste få i mig min sista soppa, en del vatten till och komma lite längre med mina hemuppgifter.

Har varit i affären i dag, var tvungen att handla. Brukar lämna över det till min man när jag soppar, men han var inte hemma. Gick där i affären och tittade på allt gott, det luktade till och med mat. Då undrade jag i mitt stilla sinne hur detta ska gå vägen.

När jag soppade förra året började jag en månad tidigare på året, synd att jag inte tänkte på det i år. Om jag ska köra 8 veckor så hinner jag precis trappa upp lite till midsommar. Sallad på midsommar är inte fel, det ser jag fram emot. Men det är ju mycket innan dess.
Det kommer alltid vara bjudningar, kalas och annat. Men denna gången tycker jag att det känns jobbigare. Känner lite att jag misslyckades och kör en soppomgång igen. Vad ska folk tycka? Jag kanske kan leva med att jag behöver soppa igen. Men jag undrar vad andra ska tro? Ska på kalas i morgon. Vill egentligen inte tala om att jag soppar igen, men jag kommer ju inte att äta så det kommer ju avslöjas ändå.

Sedan är det eventuellt dags för en tur till Stockholm och träffa gamla au-pair kompisar sedan USA tiden. Vi ska gå ut och äta. Inte är det särskillt skoj att åka hela vägen till Stockholm och soppa dricka vatten på restaurangen. Dessutom vet de ju att jag gick ner i vikt förra våren då vi träffades efter att jag avslutat helfarten då. De kommer att tro att jag jojobantar.
Innan den eventuella träffen i Stockholm ska jag till Universitetet för sista gången. Då kommer vi också att gå ut för att äta. Efter denna träffen är kursen slut och jag antar att det finns flera i gruppen som jag kanske aldrig mera kommer att återse. Då känns det också fånigt att inte få delta på "riktigt". De vet också om att jag soppade förra året, de såg ju resultatet. När vi träffades innan påsk och sedan nästa gång i slutet av maj, jag hade gått ner 19 kg mellan träffarna. Det klart att det syntes. Ska jag nu soppa igen? De kommer att tycka att jag är en idiot, en looser, en fetfia som inte kan hålla koll på vad hon äter och som tar tillsopporna varje vår.
Plötsligt vill jag itne åka alls. Stockholm behöver jag ju inte åka till men universitetet är ett måste. Suck.
Jaja.
Ställde mig på vägen idag, fast jag skulle vänta tills söndag då jag gjort en vecka.
Ner 2,7 sedan i söndags, vet att det bara är vatten. Har inga ketosstickor, är för snål för det. Men jag vill ju egentligen veta. Är väl lite svullen och samlat på mig lite vätska eftersom jag brukar göra det en gång i månaden.

Livet känns lite tufft just nu. Jag borde ju inte gnälla, inte tycka så synd om mig själv. Jag är själv ätit mig fet, jag har själv valt att börja soppa igen och jag vet ju att sopporna är den enkla biten, den svåra biten är ju livet efter sopporna. Så spar energin, jag behöver den om 8 veckor.

Dag 3

Så har det gått ytterligare en dag.
Det har gått bra med sopporna, det blev lite väl långt mellan frukost och lunch men annars är det ok. Har inte druckit tillräckligt i dag heller, men nu har jag i alla fall en bra vattenflaska, grön.

Åh jag vill göra så mycket, varför räcker inte tiden till? Skulle vilja sitta på jobbet och fixa, har massor av idéer just nu. Idéerna brukar ju lysa med sin frånvaro så jag borde göra slag i saken och genomföra några av idéerna. Men.....jag är inne på slut tampen på min utbildning så jag måste fixa allt som har med det att göra först. Det är ju bara det att det inte är så roligt. Jag är lite barnslig och vill just nu bara göra sådant som jag tycker tilltalar mig.
Ja förutom sopporna då, de tilltalar mig inte, men jag måste.

Det var så skönt i förmiddags att få pyssla i slöjdsalen och fixa med saker som jag inte hunnit tidigare, skulle gärna fortsätta lite till. Men när det blir det får vi se. Eventuellt får jag lite extra tid när det frar i hop sig till skolresor och liknande.

Träffade coachen på vx idag. Jag gillar henne! Hon är inte som den coachen jag hade tidigare, hon är duktig, en person jag trivs bra med.
Jag kommer förmodligen att köra 8 veckor på helfart det är 56 dagar och jag har gjort 3, hahaha. Varför måste jag räkna på allt? Jag har inte satt ett lika lågt mål som förra gången och jag inbillar mig att det är rimligare.
Insåg när jag kollade på mina gamla papper att jag gick ner 10 kg den första månaden, ska bli spännande att se hur det blir denna gång, räknar inte med att minska i samma fart denna gång.

Mitt "nya2 mål ligger 5 kg över mitt mål sedan förra våren. Men jag tror att det kan räcka och att jag ändå kommer i mina smalkläder som ligger i garderoben och väntar på mig. Nu gäller det "bara" att hålla ut i 8 veckor!!!!!!

Mina ögon svider, ska ta och krypa ner i sängen.

Dag 2

Åh vad inspirerade det känns att börja om från början med räkningen.
Dag 2...för vilken gång i ordningen???

I vilket fall har det gått hyfsat, har haft svårt att få i mig vattnet men det beror mest på att jag inte hittat någon fungerande flaska. Ska ta mig en titt i morgon efter en. I morgon bitti har jag inga elever så då ska jag passa på att dricka mycket. På kvällen får jag ta det lugnare med vattnet, ska sjunga på musikskolans avslutning så då kan man inte springa på toa mitt i.

Men jag har inte ätit någonting.
Får se hur länge jag kan hålla mig ifrån vågen.. Det ska bli spännande att se.

Annars....
Jo jag har varit på samtal igen, det var ett tag sedan sist och det var skönt att få sitta ner med min stödperson igen. Hon är verkligen till stor hjälp. Eftersom jag varit lite nere det sista så ökade vi på samtalen lite, det kommer att bli lite tätare ett tag framåt, men det tycker jag bara är bra.

Det är väl konstigt..jag förväntar mig att jag ska frysa nu när jag börjat på sopporna, men har väl inte nått dit ännu. För jösses vad jag är varm. i går var det tvärt om då frös jag.
Ska kolla om jag har feber. Men det har jag ju nästan aldrig så det är inte troligt.

Klockan är halv elva på kvällen och jag är rejält hungrig. Det kommer att bli tufft.
Började läsa min blogg från början i går, men jag kom inte så långt, får fortsätta läsa lite varje dag. Det är lite kul att läsa om hur det var då. Men då började jag skriva på dag 4, i morgon är det ju bara dag 3. Undrar just vilken dag jag kommer att må skit? Kommer jag att göra det? Och när kommer kicken?
I morgon ska jag träffa coachen på xtravaganza så då får jag dommen på deras våg. Hua!

Men nu är det hög tid att nanna.

Dag 1

Ojoj. hur ska detta gå?
I dag skriver jag dag 1, det är över ett år sedan jag började med XtraVaganza förra gången.
Kände mig desperat och tar till sopporna i några veckor. Har inte bestämt hur länge eller vad min målvikt ska vara denna gång.
Väger snudd på lika mycket som när jag började förra året, har några kilo till godo men inte många.
Undrar om jag orkar pulvra så att jag går ner 16 kilo? Ännu hellre ca 20 men det vågar jag inte hoppas på. Klarar jag 16 kilo så tror jag att jag kan använda de flesta av mina sommarkläder jag köpte förra året. Det är kanske rimligt?
Hittade mina invägningskvitton sedan förra året och så gick jag ner ca 10 kg den första månaden. Sedan gick det inte riktigt lika snabbt men ändå inte så långsamt heller, i alla fall inte när jag ser tillbaka i backspegeln. Men då tyckte jag att det gick långsamt.
Ser fram emot att kunna ha mina jeans utan att de skär in i hullet. de var så stora förra sommaren, nu skär de in. Suck.
Har två andra jeans i mindre storlek som ligger och väntar på mig. Min fina tunika som min man köpte åt mig ser jag också fram emot att använda igen. Mina beige 3/4 byxor, min fina jeanskjol, min snygga toppar. Åh jag måste klara detta.
En av mina vänner började för snart 2 veckor sedan, hoppas få se henne idag och se hur det går för henne.
Hon har inte lika mycket att gå ner som jag men det ska ändå bli lite skönt att ha en nära som förstår vad man går igenom. Vi kan stötta varandra.

Det är redan söndag och imorgon är det dags att jobba igen. Kort vecka tänker många... men jag jobbar ju bara 2 dagar och pluggar resten så för mig blir det ingen större skillnad.
Går fortfarande och oroar mig för tjänsten i höst. Vill få reda på om de kommer någon vart med det hela. När jag var på jobbet i början på veckan var inte rektorn där och de skulle ha träff på torsdag och fredag kring detta så jag antar att det inte är rimligt att få några svar ännu, men ÅH vad jag väntar.

En eventuell lösning som jag i nuläget hoppas lite på är att jag får jobba mina 40% som slöjdlärare på den skola jag är nu, och att jag resten av tiden får stå i bemanningspoolen. Det innebär att jag om allt går min väg, harm in hemsvisst på skolan där jag arbetar nu, jobbar där som slöjdlärare 2 dagar i veckan och sedan arbetar som "resurs" resterande 3 dagar, och skulle jag behöva vikariera på någon annan skola så gör jag det. Men det bli inte som att vara timanställd och bli uppringd samma morgon och kasta sig iväg. Nu ska jag ju ändå iväg och till vilken skola spelar inte lika stor roll. Det skulle kunna funka. Plus att jag får höra hemma där jag arbetar nu. Får se vilken lösning på problemet det blir, men jag jobbar hellre så som jag skrev nu än att tillhöra två skolor eller tre för jämnan. Svårt att förklara hur det funkar men så här är det i alla fall.

Nu måste jag snart rusa.
Ha det så gott.

Fredag igen.

Tyckte att det var dags att uppdatera igen.
Vet inget mera om min tjänst i höst, det kommer förmodligen att dröja tills jag vet mera, men det får jag leva med. Men stressen gör sig påmind.

Jag brukar ha ett ganska hetsigt humör, men har den sista tiden kunnat hålla humöret i schack. Har inte brusat upp lika snabbt och lätt som tidigare. Men nu börjar takterna komma tillbaka.
Blev SÅ arg på min son i morse att jag nästan grät. Han grät också.
Så typiskt att jag förlorar tålamodet och blir jätte arg när jag blir stressad, därför hoppas jag att jag kommer att få besked ganska snart hur det ska bli.

Nu har jag beslutat mig att gå en omgång på soppor. Jag ska på en träff på tisdag, men jag har soppor kvar i skåpet sedan sist så jag kan inte bestämma mig för när jag ska börja.
Egentligen skulle jag börja i morgon.
Har ätit familjens stående favorit mat på fredagar efter badhuset nämligen Tacos. När jag började pulvra förra gången 24/3 -08 så var det en tisdag, nämligen dagen efter annandag påsk. Så på annandagen åt vi Tacos som min "sista måltid". Så varför inte göra det samma denna gång.
Men så ska vi på kalas på söndag och jag har ingen lust att förklara för de andra gästerna i det sammanhanget att jag går på soppor igen. Får se hur jag gör, har kvällen på mig att komma fram till ett beslut.

Behöver göra en lista över allt jag behöver få gjort innan jag ska till universitetet nästa gång, nu börjar det närma sig och jag har massor att göra.
Vilket innebär att jag borde flytta mig från datorn till min vävstol. Håller på med de tråkiga bitarna, när jag väl gjort dem så är det bara det roliga och förhållandevis enkla kvar. Borde ta mig i kragen och få det undanstökat.
Japp så får det bli.
Go kväll!

Depp

Ja var ska jag börja.

Det känns som om jag slungats tillbaka några månader i tiden och mår inte så jätte bra just nu.
Jag har fast anställning som 1-7 lärare i den kommun som jag arbetar. Har arbetat som klasslärare i 1½ år och som slöjdlärare i 4 år. Jag har sökt "min egen" tjänst varje vår eftersom jag inte varit behörig på tjänsten, just som slöjdlärare då. I år var jag inställd på att åter söka "min" tjänst. I juni är jag ju behörig efter att ha pluggat på distans i 2 år. Har oroat mig för detta länge, eftersom det är så jag fungerar. Oron över att tjänsten går till någon annan är alltid lika stor. Att jag haft ett tungt år bakom mig underlättar ju inte. Jag har tänkt att jag kanske inte ligger så bra till att få tjänsten eftersom jag varit "deppig" under hösten och tagit tjänstledigt nu under våren.

I fredags ringde min rektor från skolan där jag är anställd, elevantalet sjunker ju och då har någon textillärare inne i stan fått gå ner i tjänst, för att denna behöriga textillärare ska komma upp i sin utsatta tid får hon ta min tjänst på en av skolorna jag arbetar. Då står jag som övertalig 1-7 lärare där eftersom det är det jag är anställd som. Suck!
Nu återstår att vänta in vad som händer på den andra skolan.
Oron växer. Jag har ju fast tjänst men som 1-7 lärare, det har jag ju minst erfarenhet av och "vill" inte gå tillbaka till sådan tjänst. Jag valde ju att testa textilen eftersom jag kände mig så otillräcklig som klasslärare. Nu kommer jag att behöva byta skola igen, nya , ungar, arbetskamrater, rutiner osv. Åh det kryper i mig..
Har ju länge skämtat om att jag skulle vilja ha kvar tjänsten på skolan jag arbetar nu och att komplettera upp tjänsten med att arbeta på ex Hemtex eller liknande. Men sådana jobb finns ju inte längre. Men drömmarna kan de inte ta ifrån mig!

Min kompis berättade i onsdags att hon började på XtraVaganza i måndags. Känslorna rusar. Jag vill egentligen inte soppa mera. Men i helgen har jag upptäckt att jag inte har något annat än en svart töjbar klänning och två kjolar i svart och en i mörk denim att använda. Mina toppar sitter som korvskinn. PANIK!!!!!!!
Jag vill också soppa lite, men jag har ju sagt upp XtraVaganza och gymmet så den bron är bränd. Nu står hoppet till Cambridge i stället. De sopporna vet jag att jag klarar. Och så måste jag be min mamma om lite ekonomiskt stöd. Det skämms jag över. Frågan är om hon är beredd att hjälpa mig igen, hon sponsrade ju min förra sopperiod. Hon tycker kanske att jag borde skärpa mig. Och hon har ju rätt.
Men usch vad kasst jag mår....
Heldeppig, känns nästan som jag gått bakåt i tiden, måste ringa min samtalscoach på VC och kolla när jag hade tid hos henne igen. Jag måste nog få lätta mitt hjärta. Ni lyssnar ju men jag vill ju höra vad hon har att säga om saken.

Inget är roligt och jag känner inte för att jobba, inte för att fixa i min slöjdsal som jag tänkt och inte vill jag plugga färdigt heller när jag kanske inte ens får jobba med det.
Men plugga färdigt ska jag! För jag måste känna att jag klarar något!
Och jobba ska jag göra! För jag måste hålla tankarna i schack!
Fixa min slöjdsal ska jag också! För allt annat skulle vara ett totalt misslyckande!

Trist att behöva trötta er med mitt gnäll. Men detta är min ventil och idag var jag tvungen att pysa lite.
Hoppas att allt är bra med er andra.

Glad Påsk

Kände att det var dags att uppdatera, men har inget vettigt att skriva om.
Känner mig lite som en föregångare idag. Mitt förra inlägg går helt i linje med en artikel på Aftonbladet.se idag. Är jag kanske rent av ganska normal som har mina tankar?!
Inte är jag ensam i alla fall.

Solen strålar och vädret är fantastiskt, barnen har valt att ta ett dopp i badkaret efter att ha hoppat sig svettiga på studsmattan. Vi har hunnit städa sonens rum, vika en massa tvätt och lagt in den samma i garderober. Nu ska vi ta det sista i dotterns rum, ta tag i städandet av badrum, hall, vardagsrummet, köket mm. Gästerna kommer klockan 18 och innan dess ska det städas, rullar köttbullar, och duschas.
Det borde gå, det är inte hysteriskt stökigt och smutsigt, men ordning vill jag ju ha innan gästerna kommer.

Just nu har jag kopplat bort mat biten. Fick gallstenskänningar förra helgen, två dagar i rad, så nu har jag dragit ner på fettet och äter som jag gjort tidigare. Knäppt att ha känningar av gallan nu när jag opererat bort den.

Så mitt största problem de sista veckorna har varit att jag ätit min mans feta mat och där emellan fuskat med mitt godis. Resultatet är en raket ökning på vågen, inte så konstigt, eftersom jag tror på teorin att kolhydraterna ger fettlagrande signaler, så fet mat tillsammans med kolhydrater borde vara värsta tänkbara scenario. Nu bler det mindre fett för mig, men har gått över till mina efterlängtade grova smörgåsar. Veckan efter påsk ska jag på allvar sätta mig in i viktklubbens tankar igen. Det behövs.

Jag mår just nu mest dåligt över min vikt. Inser att jag gått upp nästan allt jag gick ner förra våren. Jag får inte på mig mina kläder och jag förstår att jag omöjligt kommer att kunna plocka fram mina fina sommarkläder som jag köpte förra sommaren, för det finns inte en chans att jag kommer i dem.
Att börja soppa igen är lockande på ett sätt och inte alls lockande på många andra sätt. Jag har inte råd och för modligen inte ork att gå igenom det igen. Dessutomså tror jag inte att det är bra att göra samma resa så snabbt igen. Men visst vill jag gå ner i vikt igen så att jag kan mina fina kläder och känna mig något mera tillfreds på standen i sommar. Men detär bara att inse fakta, det kommer att bli en tuff vår och en jobbig sommar, att behöva klä sig i tunnare och mer avslöjande kläder och att gå till stranden är ju något som jag kommer att tycka är jätte jobbigt nu igen. Suck. Men det är jujag själv som satt mig i sitsen, så det är väl bara att bita ihop.
Men idag kommer jag att äta som vanligt och jag kommer att äta påskgodis, sedan måste jag ta mig i kragen. Annars är det ingen ide att jag klagar om jag inte försöker göra något åt det.

Dags att ta tag i städnigen!
Ha en trevlig påsk!

Frustrerad!!!!

Ja det är väl det minsta man kan säga.
Min man har upptäckt fördelarna med att äta en striktare GI diet. Han håller nere på kolhydraterna och satsar på fett i stället. Han behöver inte gå ner i vikt, men han håller sin vikt och han känner sig så mycket piggare än tidigare.
Själv tror jag egentligen på konceptet men klarar inte av att hålla mig från godis och smörgåsar, detta gör mig så frustrerad och tankarna går åter igen till att jag ska gå över till viktklubben på internet.
Jag klarar inte att hålla mig borta från kolhydrater, det är bara så.
Jag kan bli så grinig på alla olika riktningar som dieter tar.
Det är GI, ISO, det är VV det är Viktklubb, det är soppor mm mm. Det finns snart enm sort för varje person, hur i hela friden ska jag veta vad som är bra för just mig och vad som är det bästa på lång sikt och för hälsan.
Jag vill bara veta vad jag ska göra.
Som jag känner just nu så vill jag sätta i gång med viktklubb igen. Där får man äta allt så länge man gör det med mått och håller lite koll på kalorierna. Det känner jag vore det bästa för mig just nu.
Men eftersom mannen kör fet mat och lite kolhydrater så är såserna inte snälla om jag ska hålla kalorierna nere. Suck, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har snart gått upp allt det jag gick ner förra våren och jag tänker inte gå på soppor igen. Har varken råd eller lust eller ork för det. Det är bara en tillfällig lösning för mig i alla fall.
Så fort jag äter kolhydrater får jag dåligt samvete för det, det håller inte i längden.
Jag har försökt tala om det för min man tidigare och han brukar stötta mig, men i detta fallet tycker han ju att det är så bra med den dieten han går på. Saken är den att jag också innerst inne tror att det är en bra diet men jag klarar inte av den själv just nu. Jag blir deppig av att äta det jag enligt denna diet inte ska äta och jag blir deppig av att inte äta det.
Jag tycker maten känns fattig och trist trots att vi anväder både grädde och smör. Jag är verkligen ingen potatis tjej men pasta och ris gillar jag.
Saken är den att jag även tror på det som stod i tidnigen för ett tag sedan. En av de viktigaste sakerna med en diet är att man kan klara av att följa den under en längre tid, kanske till och med låta det bli en livsstil. Det tror jag är det enda för mig. Hitta en ny livsstil. Då känner jag att jag måste följa mitt hjärta, jag vill inte leva hela livet utan smörgår, pasta, ris och frukt eller grönsaker som väcer under jord. Det låter inte som något jag skulle klara resten av livet. Men att få äta av allt men måttligt, känns rimligt. Det borde jag klara av.

Åh vad jag svammlar, det är inte alltid så himla enkelt att sätta ord på sina tankar.
Men jag hoppas ni hänger med på vad jag vill ha sagt.

Jag vill inte vara något offer, jag vill ta tag i mitt liv, inte ha dåligt samvete för allt jag äter, för att jag inte kan hålla mig till en omöjlig diet. Jag mår ju dåligt av att gå upp upp i vikt igen, jag mår dåligt av att känna att jag äter fel.
Jag vill gå ner i vikt, men inte få tillbaka den igen. Jag vill må bra över det jag äter och att mina beslut inte gör mig deppig. Jag vill röra på mig mera, JAG VILL MÅ BRA!
Det är inte så att jag mår jätte kass just nu men detta gnager mig varje dag. Måste hitta en lösning på det. För just nu blir problemet bara större och tar så himla mycket energi, energi som jag behöver för att läka efter min operation, för att få orning på så mycket annat som rör sig i min lilla lilla hjärna, energi som jag behöver för att ta han om mig och min familj och för att orka jobba.
Att det ska behöva vara så vansinnigt meckigt det här med vikt, kan ingen bara lösa det?

Så, nu har jag skrivit av mig lite, nu kanske jag kan ta det lungt en stund.

Trevlig helg på er alla.!