Depp

Ja var ska jag börja.

Det känns som om jag slungats tillbaka några månader i tiden och mår inte så jätte bra just nu.
Jag har fast anställning som 1-7 lärare i den kommun som jag arbetar. Har arbetat som klasslärare i 1½ år och som slöjdlärare i 4 år. Jag har sökt "min egen" tjänst varje vår eftersom jag inte varit behörig på tjänsten, just som slöjdlärare då. I år var jag inställd på att åter söka "min" tjänst. I juni är jag ju behörig efter att ha pluggat på distans i 2 år. Har oroat mig för detta länge, eftersom det är så jag fungerar. Oron över att tjänsten går till någon annan är alltid lika stor. Att jag haft ett tungt år bakom mig underlättar ju inte. Jag har tänkt att jag kanske inte ligger så bra till att få tjänsten eftersom jag varit "deppig" under hösten och tagit tjänstledigt nu under våren.

I fredags ringde min rektor från skolan där jag är anställd, elevantalet sjunker ju och då har någon textillärare inne i stan fått gå ner i tjänst, för att denna behöriga textillärare ska komma upp i sin utsatta tid får hon ta min tjänst på en av skolorna jag arbetar. Då står jag som övertalig 1-7 lärare där eftersom det är det jag är anställd som. Suck!
Nu återstår att vänta in vad som händer på den andra skolan.
Oron växer. Jag har ju fast tjänst men som 1-7 lärare, det har jag ju minst erfarenhet av och "vill" inte gå tillbaka till sådan tjänst. Jag valde ju att testa textilen eftersom jag kände mig så otillräcklig som klasslärare. Nu kommer jag att behöva byta skola igen, nya , ungar, arbetskamrater, rutiner osv. Åh det kryper i mig..
Har ju länge skämtat om att jag skulle vilja ha kvar tjänsten på skolan jag arbetar nu och att komplettera upp tjänsten med att arbeta på ex Hemtex eller liknande. Men sådana jobb finns ju inte längre. Men drömmarna kan de inte ta ifrån mig!

Min kompis berättade i onsdags att hon började på XtraVaganza i måndags. Känslorna rusar. Jag vill egentligen inte soppa mera. Men i helgen har jag upptäckt att jag inte har något annat än en svart töjbar klänning och två kjolar i svart och en i mörk denim att använda. Mina toppar sitter som korvskinn. PANIK!!!!!!!
Jag vill också soppa lite, men jag har ju sagt upp XtraVaganza och gymmet så den bron är bränd. Nu står hoppet till Cambridge i stället. De sopporna vet jag att jag klarar. Och så måste jag be min mamma om lite ekonomiskt stöd. Det skämms jag över. Frågan är om hon är beredd att hjälpa mig igen, hon sponsrade ju min förra sopperiod. Hon tycker kanske att jag borde skärpa mig. Och hon har ju rätt.
Men usch vad kasst jag mår....
Heldeppig, känns nästan som jag gått bakåt i tiden, måste ringa min samtalscoach på VC och kolla när jag hade tid hos henne igen. Jag måste nog få lätta mitt hjärta. Ni lyssnar ju men jag vill ju höra vad hon har att säga om saken.

Inget är roligt och jag känner inte för att jobba, inte för att fixa i min slöjdsal som jag tänkt och inte vill jag plugga färdigt heller när jag kanske inte ens får jobba med det.
Men plugga färdigt ska jag! För jag måste känna att jag klarar något!
Och jobba ska jag göra! För jag måste hålla tankarna i schack!
Fixa min slöjdsal ska jag också! För allt annat skulle vara ett totalt misslyckande!

Trist att behöva trötta er med mitt gnäll. Men detta är min ventil och idag var jag tvungen att pysa lite.
Hoppas att allt är bra med er andra.