söndag 30 augusti 2009

Dagen efter

Ja det är väl inte så att ha lider av baksmälla, eftersom jag inte dricker alkohol, men det är nog ändå så det känns, som dagen efter.
Jag är mör och huvudet bultar.
Var på bröllop igår och var inte hemma förrän 02.30 och det är sent för att vara mig. Barnen sov hos mormor och morfar så vi fick sovmorgon i morse.

Innan barnen hämtades kom jag igång att greja lite. Mannens rum här nere i källaren är inflyttningsbart nu, så nu kommer jag att få lite mera plats i mitt rum igen. Dessutom ville han bli kvitt en garderob som stått i hans rum förut. Jag kom på den extremt briljanta idéen att stuva om lite i våra förråd så skulle det nog ordna sig. Jag började riva med buller och bång. Körde fast ganska snabbt, en uppblåst madrass som legat i klädkammaren luktade inte gott, nästan lite mögel. Misstänker att det gått in lite fukt från översvämningen vi hade i somras. Så jag fick nu ytterligare en anledning till att tömma den på luft och tvätta överdraget. Plötsligt fanns det en massa plats.
Efter det hittade jag en låda med gamla brev och liknande saker sedan 90-talet. Läste mina dagboksanteckningar sedan de sista 3 veckorna innan hemfärd. Jag är så förbaskat nostalgisk!!!
Jag tjuter när jag läser delar av det och saknar USA, å andra sidan skrattar jag så jag kiknar åt annat jag skrivit. Dags att ta tag i garderoben strax igen. Ska ställa in avfuktaren en stund för säkerhetsskull.

En av de där roliga sakerna som jag läste måste jag nästan skriva om. Den som inte orkar gammalt dravvel kan sluta läsa här....fniss

När jag gick i åttan eller nian blev jag kär i en kille i vårt gäng. Jag var allt för blyg för att prata med honom men det var allmänt känna att jag var kär i honom.
När jag varit kär i honom i flera år hände det något fånigt våren 1992. Plötsligt på ett kalas lade han armen om mig och höll mig i handen och fånade sig. Jag visste ju varken ut eller in, utan satt där som ett fån.
Dagen efter undvek han mig. Jag stod där och visste inte vad jag skulle ta mig till.
Jag beslutade mig för att skriva ett brev till honom, exakt vad jag skrev minns jag inte, men jag nämnde att jag hade planer på att åka till USA som au-pair under hösten. Lade det i hans brevlåda och höll mig undan.
Under den här tiden gjorde killen i fråga "lumpen" drygt 10 mil från vår hemort. Han var alltså borta under veckan och skulle komma tillbaka helgen där på. SÅÅÅÅ nervös jag var hela veckan.
På lördagen höll jag på att krypa ur skinnet. När han väl kom till platsen där vi höll till häll han sig undan. Jag slutade vara nervös och var i stället milt sagt irriterad. Vilken skitstövel! Morr.
Kvällen gick och av någon underlig anledning åkte vi till en sommarstuga och satt där hela kvällen, detta var i april så det var inte varmt. Jag hade kjol och frös som en gris. Satt på en stol med benen uppdragna och slumrade till en stund. Vaknade av att folk ropar.... - Kyss henne då!!
Slår upp ögonen och där står HAN med ansiktet inte långt från mitt. Jag ryggade tillbaka och inget mer hände. Efter en stund skulle vi åka hemåt. Jag var en av de få tjejerna som fått mitt körkort så jag hade bilen full av yngre tjejer. Stugan ligger ute i skogen och det var ju helt mörkt och mitt i natten. När jag nästan var framme vid bilen ropade HAN tillbaka mig till stugan. Jag släppte in tjejerna i bilen och vände tillbaka i mörkret.
Vi blev stående utan för stugan tysta en stund. Sedan tog HAN till orda. Blygt svammel från oss båda, och så konstaterades det på något vis att det kanske inte var någon idé att det "blev" något eftersom jag skulle till USA. Kan inte minnas vad vi sa men det var det samtalet gick ut på. Det var en tom Ulle som körde vägen hem den kvällen, jag hade inga känslor och kunde inte tänka.

Senare fick jag reda på att hans bror och dennes flickvän tillsammans satt kvar i stugan när HAN kom tillbaka. HAN hade suckat och de hade sagt åt honom att han hade haft chansen. Han suckade igen och sa att jag ju ville åka till USA.
Detta var våren 1992.
Sommaren var intensiv och vi umgicks mycket tillsammans i vårt gäng. Jag var fortfarande kär men inget hände.
I oktober 1992 åkte jag till USA, jag vet att jag inte hade åkt om HAN så mycket som hade pipit åt mig, så jag är glad att jag kom iväg.
Känslorna för HONOM hade jag kvar när jag kom hem ett år senare. I dagboken kunde jag läsa att jag fått reda på av någon i gänget att han bara hade skojat med mig våren innan för att se hur en annan tjej i gänget skulle reagera. Det var inga fina ord om honom skriva i min dagbok den dagen. Hahahaha. Skulle kunna skriva en hel novell kring detta, var ju kär i killen i 7-8 år.

I dag är killen gift med min mans lillasyster. Alltså min svåger. Han var tillsammans med min svägerska marskalk på mitt bröllop. Vi umgås fortfarande i samma gäng som hängt ihop sedan vi var i yngre tonåren. Livet!!!! Man kan aldrig ta ut något i förskott!!!

Vad glad jag är att man har så många festliga minnen.

3 kommentarer:

Lena sa...

Haha vilken underbar historia!! Har ni snackat om det i efterhand?

Ha en bra dag! Kram

Anonym sa...

Kul historia- och visst är det kul med gamla minnen!!!!

Kram

Soulsister sa...

Härligt med så festliga minnen, hittade en dagbok för ett tag sen när vi rensade här hemma...jisses va ja garvade. Dels åt historierna, dels år språkbruket :)

KRAM