Vad händer nu?

Nu har jag varit 50% sjukskriven i 3 av 4 veckor. Antar att någon uppföljning ska göra under kommande veckan.

Hur känns det då?
Hm, känner mig egentligen inte helt redo att gå upp till mina 80% igen. Men samtidigt har jag egentligen "bara" släppt 2 lektioner av 7. Det innebär att jag undervisar 5 lektioner varav jag gör 2 helt på egen hand och 3 tillsammans med mitt insatta stöd. Det som saknas nu är planeringstid.

Har funderat lite och tänker att jag kanske kan gå upp till mina 80% men att jag har kvar stödet i några veckor till. Undrar om de går med på det? Hm, ja något sådant tror jag skulle kunna vara en bra idé.

I dag har jag en lyx-dag.
Den började kanske inte så lyxigt, pappa ringde 9.30 och sa att han skulle komma om en timma för att hjälpa os smed poolen. Väldigt snällt naturligtvis, men jag vaknade av att han ringde så jag blev lite stressad. Det gick bra i alla fall och nu är poolen tvättad och hänger på tork i pappas tvätthall.
Dottern och maken skulle på fotbollsresa till Örebro över dagen så det var bara jag och sonen kvar här hemma. Honom skjutsade jag till en kompis för en stund sedan och sedan dess har jag huset för mig själv. Det gillar jag.
Jag har suttit i solstolen på altanen med ljudbok i öronen och slumrat! SÅ gött! Att jag inte får något vettigt gjort ger jag katten i!

Ska vila lite till innan det är dags att hämta sonen och invänta dottern och makens hemkomst.

Nu?

I dag har jag klippt mig. Det blev inte helt som jag tänkt mig men nästan. Det får duga i alla fall, och dessutom så vänjer jag mig och håret kommer att växa lite.
Men på det stora hela är jag nöjd.

När jag satt hos frissan och väntade på min tur skulle jag böja mig ner och knyta skorna och inser att jag är så fet att jag nästan inte når........
Har inte klarat att hålla mig till LCHF, men maken har fortsatt att laga LCHF-mat. Fet mat i kombo med godis......ni kan ju ana er till effekten.
Men så i dag när jag verkligen kände att magen hindrade mig.....jag måste sätta stopp för detta. Vad ska jag göra? Har några soppor i skåpet, kanske ta några dagar på soppa....nee. Usch jag vet inte.

Men något måste jag göra.
Insåg i dag på allvar att jag har väldigt förvirrande tankar kring min kropp. Att jag är överviktigt, ja det vet jag. Att jag kräver stora storlekar, ja det är jag helt på det klara med.
Men någonstans i min hjärna finns en bild av en smalare BantarUlle. Inte smal men smalare. Det är så jag ser mig, lite kraftig men inte fet. Men så ser jag bilden i spegeln, magen som verkligen ser ut som en gravidmage. Jag är verkligen en storperson. Har bara stirrat på vågen och kilona, men plötsligt slås jag i full kraft att jag verkligen är fet. Jag har ju vetat det länge men känslan jag har är en annan. Jag känner mig sprängfet! Magen spricker snart. Den känns som en ballong.

Har ett BMI på 37 nu. Det har jag inte haft mer än när jag varit gravid och då har det ju funnits en orsak till det. Men nu? Godis, för mycket mat och för lite motion.
Usch.

Knallar på

Har haft en hyfsad helg.
Serverade på ungdomarnas café i fredagskväll.
Försökte städa lite i lördags.
Städade och fixade mat till dotterns kalas i söndags.

I går var jag på samtal på morgonen, beställde klipptid och jobbade en lektion.
I dag börjar jag 13.30 och har lektion till 15.20. Sedan är jobbdagen slut.
Sitter ändå och är irriterad. Irriterad på min make....vet inte varför jag håller på så här.
Jag vill ju inget hellre än att vara ifred, vilket min läkare säger är helt normalt när jag mår som jag gör. Varför måste han då göra precis tvärt emot? Han måste lägga sig när och hålla om mig när jag vill sova. Hatar ju när det blir för varmt och det är just vad det blir när mitt element till make lägger sig så nära. Jag älskar att få ha tid för mig själv, att vara själv hemma. Vad gör han, jo han jobbar hemifrån oftare än någonsin. Ja jag vet att jag inte borde klaga men jag blir så frustrerad.

Men nu får jag sluta att sitta här och snacka skit. Ska duscha, och ta mig iväg till jobbet. Måste leta present till dottern också...

Ändrat läge

Sedan jag skrev senast har en hel del förändrats.

På måndagen hade jag först ett samtal via telefon med min läkare på vårdcentralen. Det bestämdes att jag skulle ta en halv tablett till av mina tabletter.
Sedan var det dags för samtal med min samtalscoach (vet inte vad jag ska kalla henne). Det var ett bra samtal och det kändes som att vi närmar oss delar av roten till att jag mår som jag gör. Då menar jag mest min dålig självkänsla.

Efter detta samtal var det dags för jobb och efter det dags för nästa samtal på Previa som är vår företagshälsovård. Ett långt samtal men bra. Det jag önskade var att inte gå hem utan att om möjligt få stöd under några av mina lektioner för att ha någon att bolla med osv.

På tisdagen var jag helt förbi, men jobbade min korta dag.
Onsdagen lika så.
Torsdagen var jag hemma och jobbade.
Fredagen närmade sig och jag hade blivit lovad att få hjälp på alla tre lektionerna....

Men på väg till jobbet på fredagen brast det. Hjärtklappning och huvudvärk, tårarna sprutade och jag mådde så dåligt. Väl på jobbet satt jag kvar i bilen en liten stund för att samla mig.
När jag kom in i arbetsrummet var det någon som frågade mig någonting och då brast det igen. Kollegorna fick ta hand om mig och den hjälp som jag skulle ha fick helt sonika starta upp lektionerna själv. Hon har dock jobbat på skolan i över 30 år så vi snackar veteran.
Försökte sansa mig och skulle sedan gå till kopieringsrummet för att fixa lite kopior på några papper.
Där blev jag konfronterad av vår speciallärare, rörande en sak som hon tagit upp med mig tidigare under veckan. Av någon underlig anledning kunde slå det ifrån mig, kunde snabbt räkna ut att det faktiskt var hon själv som handlat tokigt.

På väg från kopieringen sprang rektor i fatt mig och berättade att hon bokat in ett nytt möte för oss båda på Previa klockan 11 samma dag. Då brast det igen....suck.

Det tog ett tag innan jag kom ut till slöjdsalen för att hjälpa min kollega.

Samtalet på Previa var tufft men bra. Det bestämdes att jag skulle sjukskrivas på halvtid under september och att jag skulle få extra stöttning på flera lektioner. Men jag hade svårt att ta in att jag skulle behöva vara sjukskriven, det har jag aldrig varit, eller jo det har jag men det var efter gallstensanfall och galloperation och liknande. Jag känner att mina kollegor får ta smällen och det är svårt. Vet inte varför en det var svårt att ta in, samtidigt som jag kände att jag verkligen inte orkade jobba mera än det som sagts.

Så på den vägen är det.

Jag jobbar lite varje dag utom på torsdagar. Jag har stöd hela onsdagen och fredagen men jag jobbar bara en av lektionerna på fredagar. Det är ju helt otroligt att jag fick sådant stöd.

I måndags tog jag nya blodprover, misstänker att de inte visar något nytt utan att jag på pappret mår hur bra som helst. Jag är helt enkelt bara, fet lat och otacksam.
Men själv känner jag mig oerhört trött, känns som om jag har en ständig förkylning i kroppen. Dock utan snuva, halsont eller feber. Tung och seg i kroppen, tung i huvudet och liksom som en dimridå i skallen. Jag har svårt att koncentrera mig, svårt att minnas. Jag blir lätt irriterad och less på saker och ting. Får liksom ingenting gjort, inget alls.

På Previa frågade de om jag led av självmordstankar och det gör jag inte. Men ibland känner jag ändå att det vore skönt att inte finnas.

Usch ja, nu blev det deppigt värre. Men eftersom jag känner att det är viktigt att jag skriver ner saker för att minnas och för att i efterhand kunna se tillbaka på tiden som varit och se hur mycket bättre jag mår senare så fortsätter jag att skriva när jag orkar.

Maten då?
Var på Liseberg i lördags och då havererade min diet. Och nu är det svårt att ta sig i kragen igen. Det söta har ju lite varit min snuttefilt när jag mått dåligt och att inte ha den nu har varit svårt. Så jag måste göra ett nytt försök med LCHF men inte just idag.

Nystart

Har inte skrivit på ett tag, har inte ens tänkt på det.
Det här inlägget blir både långt och ganska tråkigt men jag känner att det är viktigt att jag får det ur mig och att jag kan kolla tillbaka på mina anteckningar senare.

Jag har varit igång på jobbet i två veckor. Två helvetiska veckor om du frågar mig.
Den första veckan var utan elever, vi har en hel del nytt att ta itu med så det var en extremt biffig start. Ny ledning, med ny rektor, 2 nya biträdande rektorer, ny läroplan, nytt betygssystem och ny lärplattform på nätet. Minst sagt diger dagordning för en semesterslö hjärna.
Jag kunde inte ta in någonting, jag fattade noll kände mig totalt förvirrad och hängde inte med alls.
Gick hem efter första veckan med en obehaglig klump imagen och huvudvärk.

På måndagen var det dags att ta emot eleverna. Jag hade bara en kort lektion den dagen. Och ändå gladde jag mig samma sekund som jag kunde låta mina elever gå hem.

Kollegorna har väl delvis förstått att jag inte mått ok, de har kollat läget osv. I tisdags var de oroliga på allvar och tog tag i det hela. Arbetslagsledaren tog ut mig för ett samtal, då brast det för mig. Tårarna rann, jag ville bara gå hem, inte ha några elever osv osv. Hon kallade in rektor som också fick en dos av mitt tillstånd. Därefter skulle jag ha ett kort möte med en av våra biträdande rektorer angående en handledarelev som jag har sedan återkoppling till rektor osv.

Hela eftermiddagen rusade förbi och jag kände mig också helt förbi. Arbetslaget var upprörda över rektorn hanterande av situationen och det stormade lite i arbetsrummet. Mitt i röran satt jag. Helt tom på känslor. Som ett löv för vinden. Allt alla sa verkade stämma, jag hade nog hängt på nästan vad som helst i det läget.

Det som bestämdes av rektor, i samråd med mig, var: på onsdagen skulle jag träffa henne för att vi skulle hjälpas åt att konkretisera den nya läroplanen för mig i slöjd. (jag är ensam textillärare på skolan och får ofta jobba själv) På måndag, i morgon alltså, ska jag få gå till företagshälsan för att träffa någon där och sedan får vi se vart det leder.

Arbetslagsledaren var upprörd över att jag inte skickats hem och sjukskrivits, en annan kollega var upprörd över att jag var tvungen att ha ett möte med biträdande rektor ang besvärlig elev precis efter att jag brutit ihop.

När jag satt i bilen på vägen hem började hjärnan så sakteliga komma tillbaka lite granna. Det var nog bra att jag inte gått hem direkt, jag hade nog känt mig totalt misslyckad, och jag hade fortfarande inte haft koll på nya läroplanen vilket hade inneburit att jag förmodligen aldrig skulle vilja komma tillbaka heller. Dessutom blir jag lätt helt försoffad och hade gått och ältat allt till leda. Efter onsdagens möte med rektorn så kändes det lite bättre.

På torsdagen hade jag ingen lektion, kommer att vara så under de närmsta 7 veckorna. Så jag stannade hemma.

På fredag morgon var jag stressad över veckans biffigaste dag. Lektioner 8.00-9.50 utan rast. Lunch och sedan 2 h lektion igen. Åttorna har vi gjort en ny plan för, vilket kändes ovant och lite stressande. Jag var inte så stressad tidsmässigt utan mest i sinnet.
SÅ stressad att jag gjorde något som jag inte gjort på säkert 20 år.... och jag märkte det inte förrän 15.30 på eftermiddagen, efter hela skoldagen som tur var. Men jag kan fortfarande inte fatta att jag gjorde det!!!

Efter alla lektionerna tog jag en snabb mellis och åkte sedan ner på stan för att köpa bänkpapper, mappar, skolväska och liknande till barnen. Väl på väg mellan alla butiker inser jag till min förvåning att jag inte har någon BH på mig. Hur i hela världen kunde jag glömma det? Jag har väl haft BH på mig så gott som varje dag sedan 25 år tillbaka. Att jag dessutom inte märkt det förrän på eftermiddagen är helt ofattbart! Hade dock en klänning med ganska kraftig smock upptill så det hade väl hjälpt till lite. Men HJÄLP! Sådant händer bara inte. Snacka om att inte riktigt vara med i matchen.

Nåja, nu är det söndag och snart dags för ny vecka och jag känner oron komma smygande. Jag har samtal med min coach för första gången i höst, det är tur. Det samtalet har jag i morgon bitti. Klockan 15 ska jag till företagshälsan för att träffa någon där. Plötsligt händer det en massa saker. Vilket är bra, men förvirrande och lite stressande.

Den stora stötestenen vikten då. Ja för den är ju alltid med.
Började min avvänjning i måndags. Kör LCHF en period nu för att kapa sockersuget. Det har gått bra hittills. Jag var grymt sugen på att köpa mig en stor påse gott efter mitt sammanbrott i tisdags, men klarade av att stå emot. I dag är jag också grymt sugen på sött, framför allt chokladkaka typ brownie. Men jag ska försöka köra någon vecka till för att så småning om fasa över mot GI. Får väl se om det håller. Just nu är väl fokus på annat håll.

igen

Det är förvånansvärt att jag ens bryr mig om att skriva om skiten. Tack för era värmande kommentarer. Men jag måste få det ur mig. Måste få spy ur mig allt som gnager mig.

I dag ska jag ut med tjejerna på middag. Ser inte fram emot det alls. Jag vet att det blir bra när jag väl är där men just nu har jag ingen lust.

Jag har väl just inte lust med någonting. Det är en del av min sjukdomsbild säger läkaren. Men det gör ju inte saken bättre. Jag vill ju inte känna så här. Jag tycker ju just inte att något är särskilt skoj.
Nej jag har inga självmordstankar. Inte över huvudtaget. Men ibland skulle man ändå inte vilja finnas, bara få försvinna. Så känns det just nu.

Äh, jag går och lägger mig igen. Då går jag i alla fall inte lös i skafferiet.

Piss

Ja det är så det känns.
Plötsligt känns det för lågt tills nästa samtal med min samtalscoach.
Jag skulle behöva buras in. Sättas i karantän, sockerkarantän. Det här går bara inte. Jag klarar inte att hålla mig ifrån det söta, det goda. Planen är att jag inte ska ta bort det helt heller, men jag kan ju inte byta ut det mot mat.

Jag är en matmissbrukare, jag förstår det, men vad hjälper det. Jag är fet, jag är överviktig. Jag har ett BMI som är direkt hälsovådligt. MEN, jag är inte fetast, jag har inga större problem med hälsan och BMI? det är bara en omdiskuterad siffersats.


Jag vill inte se ut som jag gör, må som jag gör.
Det borde vara tillräckligt som motivation. Men så katten att jag tar mig ur skiten.
Har lånat några böcker att läsa om ätstörningar och depression, böcker om självhjälp. Men jag ids inte, orkar inte läsa dem. När jag börjar läsa känns det som om jag inte fattar ordens innebörd, jag fattar inget, tar inte till mig. De hjälper inte. Det lilla jag nu läst.

Jag är medlem i viktklubb. Försöker bokföra allt jag äter, jag väger och är noggrann, bara för att sedan balla ur helt och spräcka min matbudget så det stänker om det. Varför gör jag så här? Varför misshandlar jag mig själv på detta vis? Varför känns det som om jag måste ha något i munnen hela tiden? Varför är jag sugen hela tiden? Jag fattar inte varför!

Ja ni stackare som läser har ju hört mitt gnäll förut, inget nytt. Men jag måste skriva av mig, det brukar kännas liiiite bättre efter att jag vräkt ur mig mina gnälligast tankar.

Jag inbillar mig inte att jag ska bli lycklig om jag går ner i vikt, jag inbillar mig bara att det vore en sak mindre att deppa över. Jag förstår också att även om jag går ner allt jag vill gå ner så är det bara inledningen. Att hålla vikten kommer att vara själva matchen och den är låååång.
Kan inte förstå hur jag kan låta det gå så långt? Varför lägger jag inte "bara" i bromsen när jag gått upp några kilon. Jag leker struts ändå fram tills "tjockis-kläderna" börjar strama. Va katten! Jag vill bara slå något hårt i huvudet på mig själv.

Jaja, det är bara jag som kan ta mig ur detta.Det är jag som har ätit mig hit. Jaja, det är bara att äta mindre och träna mera. Det är bara att ta sig i kragen. Låter busenkelt. Så varför är det inte det? En enkel ekvation, förbränn! Om du inte förbränner så mycket så dra ner på maten!

Vädret tillåter en lång cyckeltur, men jag ska på styrelsemöte klockan 19. Jaha, det är om två timmar och tio minuter, cykelturen tar 1 timma. Då har jag ändå tid att eftersvettas och duscha. Det finns alltså ingen ursäkt. Se där. Bara att ge sig iväg.....eller? Det blåser väldigt, det var urjobbigt när jag cyklade sist, hur mycket blåste det då om jag jämför med idag? Har inte minsta lust. Inte ork. Ja får se hur det blir.