Depp

Det är lördag, jag sitter ensam och jag känner mig så fånig.

I går var jag i stan för att köpa ett nytt läppstift, sonen har förstört mitt andra.
Jag tog tillfället i akt och provade lite kläder. Jag blev så besviken på mig själv. Av veckovägningarna kan jag ju se att vikten ökar, jag förstår ju också varför det ökar på vågen.
Men när jag skulle prova en jeansklänning på Lindex fick jag prova storlek 46. Förra sommaren hade kläder i storlek 40 eller 42 nu har jag 46 igen. Inte på alla kläder men det är ju däråt det lutar. Klänningen jag köpte för att ha på bröllopet nästa helg är tack och lov inte av den tighta sorten men ju tjockare jag blir desto mer gravidvarning blir det.
Blir så deppig av detta.....Pyton.

Att vågen visar plus varje vecka beror ju på att jag inte kan låta bli godis och bullar. Jag är skogstokig i bullar godis och glass, trots att jag av någon anledning alltid blir dålig i magen av mycket glass. Häromdagen trodde jag på allvar att jag skulle behöva kräkas. Men det gjorde jag inte. Bestämmer mig varje dag för att jag ska klara dagen utan godis och annat onyttigt, men det gör jag inte. Jag frossar i godis och onyttigheter. Hjälp, jag känner paniken komma krypande. jag vill inte köra soppor igen, har gjort det sammanlagt 3 eller 4 gånger och jag går ner i vikt ok men jag går ju upp det på en gång. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till mat. Men hur? Önskar att det fanns hjälp att få! Synd att man inte är miljonär så man kan ha sin egen personliga tränare och kock. Måste hitta enkel och god mat som jag kan klara av att fixa. Jag är ju så kräsen... Det vore så mycket enklare om jag kunde äta allt brukar min man säga åt mig, men nu gör jag inte det.

Tur att jag är ensam hemma för nu tjuter jag snart igen. Jag älskar min familj, mina barn, men ibland vill jag bara lämna allt, åka bort och vara ensam. Då kanske jag skulle uppskatta alltihop mera när jag kommer hem. Inbillar mig att det vore enklare om jag vore själv.....yeah right, vem försöker jag lura...
Det känns deppigt och tungt just nu, mer än på länge. Kan det bero på att jag tagit bort mina tabletter eller är det bara livet som kommer ikapp mig? Eller bara simpel PMS. Jobbigt är det i alla fall.

Jag borde:
Promenera minst 30 minuter varje dag och gärna längre någon gång i veckan.
Laga mat varje dag så att jag har matlådor att ta med till jobbet.
Äta planerat och balanserat.
Hitta struktur och försöka planera mina dagar.

Det borde ju inte vara så svårt men jag klara det ju inte. Hur börjar jag för att inte ta mig vatten över huvudet? Något som jag klarar så att jag inte känner att jag misslyckas hela tiden.
Min mentor som jag pratar med varannan vecka tycker inte att jag ska fokusera så vid vikten. Men det är ju helt omöjligt för mig. Det är ju den som så starkt bidrar till att jag mår skit! Eller?

I går hade jag min första lektion med eleverna i åttan. Min första lektion detta läsåret. Jag var så nervös men det gick hyfsat, trots att det gick ganska bra ser jag inte fram emot att träffa övriga elever på måndag. Jag har 6-7 elever som jag är handledare åt, detta är helt nytt för mig och jag kommer att träffa dem 1 gång i veckan. Dessa har jag utvecklingssamtal med och kontakt med föräldrar vid behov. Jösses, vad har jag gett mig in på?

Nu får det räcka med gnäll för idag. Nu har jag ju delat med mig så nu får jag klara mig själv.