Frustrerad!!!!

Ja det är väl det minsta man kan säga.
Min man har upptäckt fördelarna med att äta en striktare GI diet. Han håller nere på kolhydraterna och satsar på fett i stället. Han behöver inte gå ner i vikt, men han håller sin vikt och han känner sig så mycket piggare än tidigare.
Själv tror jag egentligen på konceptet men klarar inte av att hålla mig från godis och smörgåsar, detta gör mig så frustrerad och tankarna går åter igen till att jag ska gå över till viktklubben på internet.
Jag klarar inte att hålla mig borta från kolhydrater, det är bara så.
Jag kan bli så grinig på alla olika riktningar som dieter tar.
Det är GI, ISO, det är VV det är Viktklubb, det är soppor mm mm. Det finns snart enm sort för varje person, hur i hela friden ska jag veta vad som är bra för just mig och vad som är det bästa på lång sikt och för hälsan.
Jag vill bara veta vad jag ska göra.
Som jag känner just nu så vill jag sätta i gång med viktklubb igen. Där får man äta allt så länge man gör det med mått och håller lite koll på kalorierna. Det känner jag vore det bästa för mig just nu.
Men eftersom mannen kör fet mat och lite kolhydrater så är såserna inte snälla om jag ska hålla kalorierna nere. Suck, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har snart gått upp allt det jag gick ner förra våren och jag tänker inte gå på soppor igen. Har varken råd eller lust eller ork för det. Det är bara en tillfällig lösning för mig i alla fall.
Så fort jag äter kolhydrater får jag dåligt samvete för det, det håller inte i längden.
Jag har försökt tala om det för min man tidigare och han brukar stötta mig, men i detta fallet tycker han ju att det är så bra med den dieten han går på. Saken är den att jag också innerst inne tror att det är en bra diet men jag klarar inte av den själv just nu. Jag blir deppig av att äta det jag enligt denna diet inte ska äta och jag blir deppig av att inte äta det.
Jag tycker maten känns fattig och trist trots att vi anväder både grädde och smör. Jag är verkligen ingen potatis tjej men pasta och ris gillar jag.
Saken är den att jag även tror på det som stod i tidnigen för ett tag sedan. En av de viktigaste sakerna med en diet är att man kan klara av att följa den under en längre tid, kanske till och med låta det bli en livsstil. Det tror jag är det enda för mig. Hitta en ny livsstil. Då känner jag att jag måste följa mitt hjärta, jag vill inte leva hela livet utan smörgår, pasta, ris och frukt eller grönsaker som väcer under jord. Det låter inte som något jag skulle klara resten av livet. Men att få äta av allt men måttligt, känns rimligt. Det borde jag klara av.

Åh vad jag svammlar, det är inte alltid så himla enkelt att sätta ord på sina tankar.
Men jag hoppas ni hänger med på vad jag vill ha sagt.

Jag vill inte vara något offer, jag vill ta tag i mitt liv, inte ha dåligt samvete för allt jag äter, för att jag inte kan hålla mig till en omöjlig diet. Jag mår ju dåligt av att gå upp upp i vikt igen, jag mår dåligt av att känna att jag äter fel.
Jag vill gå ner i vikt, men inte få tillbaka den igen. Jag vill må bra över det jag äter och att mina beslut inte gör mig deppig. Jag vill röra på mig mera, JAG VILL MÅ BRA!
Det är inte så att jag mår jätte kass just nu men detta gnager mig varje dag. Måste hitta en lösning på det. För just nu blir problemet bara större och tar så himla mycket energi, energi som jag behöver för att läka efter min operation, för att få orning på så mycket annat som rör sig i min lilla lilla hjärna, energi som jag behöver för att ta han om mig och min familj och för att orka jobba.
Att det ska behöva vara så vansinnigt meckigt det här med vikt, kan ingen bara lösa det?

Så, nu har jag skrivit av mig lite, nu kanske jag kan ta det lungt en stund.

Trevlig helg på er alla.!