Ja jösses.
Vad ska man ta sig till, tro och tycka om allt som händer.
Har snöat in på LCHF dieten. Det går ut på att man stick i stäv med allt man tidigare trott ska äta fett, mycket fett, och helst så lite kolhydrater som möjligt. Jag har ju läst Anna JD Jacobssons blogg länge.
Har testat en gång tidigare men det gick inge bra.
Nu har jag kommit över mera litteratur i ämnet och har stått i valet och kvalet i flera veckor. När så mitt sista soppförsök gick i stöpet tänkte jag att, kanske det är värt ett försök ändå. Anna skriver ju att hon blev helt av med sitt söt sug. Och det vore ju ett lyft.
Så jag började i förra veckan, det gick bra på mornarna men sket sig vid lunch och har det redan gått fel så spelar det ju inten roll om man käkar på resten av dagen.....Någon som känner igen sig. Sjukt! Ja visst men så funkar min galna hjärna.
I vilket fallså gick det ju inte så bra mer än till frukost. Menså i torsdags kom jag till ett vägsjäl. Jag hade 100 kronor, skulle köpa ägg, bröd och ??? godis eller skulle jag ta en västgörakloster ost. Enligt den "nya" dieten är det ju bättre att ta en eller två skoivor ost i stället för godis eller macka. Jag stod där och vägde för och emot, fram och tillbaka, till sist tog jag osten. Jag minns att jag hela tiden jag stod i kö bredvid godiset tänkte....varför gjorde jag så här? Jag kommer ju att vilja ha det förbaskade godiset i kväll..... Men jag köpte osten.
Ångrade mig inte. Jag klarade redaten av torsdagen, klarade hela fredagen, hela lördagen och det kändes bra, jag var faktiskt inte så godissugen mer än just när jag ätit och innan jag kände att jag var belåten, det dröjer ju en stund när man som jag äter snabbt.
Sedan kom det något av ett bakslag kan man väl säga. På lördagen belv jag dålig i magen, förmodligen hade magen fått någ av fett. Men det var inte så farligt, jag hade inte ont eller så.
Klockan 02.30 natten till söndag, DÅ hade jag ont. Då gjorde mina gallstenar sig påminnda på ett högst otrevligt sätt. Jag vet ju att jag har stenar eftersom jag fick ett anfall för 6 år sedan då dottern var liten. Hua vad ont jag hade. Ringde sjukvårsdupplysningen, vilket svar jag fick. Försök att framkalla kräkning, tag sedan en fingerborg spirt och efter det en klunk vatten.
Jag har ingen sprit hemma. Kräkas??? GLÄ!!! Det gör jag inte frivilligt.
Jag knaprade i mig två alvedon och hoppades att det skulle hjälpa. Men icke.
Jag sov lite granna men inte mycket.
På morgonen gick jag upp, hade ont som få, åkte till mötet, hade fortfarande ont. Åkte till svårmor för att fira hennes födelsedag, denna gång utrustad med mannens Diclofenac eller något sådant, åt mat tog en tablett och satte mig till sist i en fotölj med fotpall, drog en filt över mig och somnade efter en stund. Det dröjde inte länge förrän det började mola igen. Men tablett fick jag vänta med tills kvällen, max 3 om dagen.
Natten var allt annat än angenäm. Vaknade av att jag hade frossa, frös och där efter svettades jag utan dess like.
I dag har jag jobbat, går som en vandrande pinne. Jag har inte ont på samma sätt idag, utan idag känns det mer som en helt otroligt jobbig träningsvärk. Kan ju för all sin dar kanppast röra mig.
Yr och matt har jag varit. Jag har suttit på stolen, eleverna har fått komma till mig.
Allt detta för en sketen diet. Men saken är den att det verkligen rört sig nedåt på vågen. Dessutom är detta tydligen ett ganska vanligt övergångsproblem. Men det ska gå över. orkar inte förklara alla vändor.
Så jag ska ge det lite mer tid men fortsätter det så här får jag lägga av, eller testa en något mildare variant.
Humöret...tja vad ska jag säga, något bättre är det för stunden, men jag vet att jag är ömtåligt jsut nu och lätt halkar ner i skiten igen. Bäst att försöka ta det lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar