Igen

Tankarna snurrar, jag försöker forma texten till mitt inlägg och fastnar direkt när jag ska sätta en titel på det hela.
Ja ibland är det inte lätt.
Har i flera veckors tid kämpat med mitt sockersug. Jag har förlorat varje dag. Jag kan inte kontrollera det.
Mina kläder börjar sitta åt och jag blir deppig över det faktum att jag inte kan "skärpa" mig. Äter för stora portioner, för mycket sött och gott.
Vaknar varje morgon med samma löfte......IDAG ska jag klara mig utan att äta något sött. I alla fall inte godis, kakor och liknande. Men så trillar jag dit innan jag vet ordet av. Och har jag väl börjat finns det ingen hejd, då har jag ju redan misslyckats så då fortsätter jag lite till.
Har gått loss på smörgåsar, det är ju så enkelt och smidigt. Jag ids inte laga mat.
Min coach har frågat om jag inte kan skriva ner mina tankar om varför jag tar till det söta. Men ska sanningen fram så kan jag inte ofta ge någon anledning, jag kan vara glad, ledsen, upprörd, uttråkad, irriterad, trött eller vem vet....det spelar ingen roll. Suget finns där mest hela tiden. Den enda dagen jag inte små åt hela tiden var en dag när jag hade en hektisk eftermiddag fast på ett positivt sätt: Då hade jag inte tid att tänka på mat eller godis, men så är det ju inte ofta.
I dag kom maken hem från 5 dagar i Paris, han påpekade lite försiktigt att jag nog kanske började lägga på mig lite igen. Och det är ju så sant, går inte att förneka.

I dag har jag klarat mig hittills. Har inte tagit något sött mer än tuggummi. Har inte småätit ännu heller. Men så fort jag kom hem och började fundera över vad som behövdes handlas så gick min hjärna i gång på vad som vore gott.
jag måste bara klara av en hel dag utan godis eller kakor. Det ska gå. Men vad är en dag om jag trillar dit i morgon igen?

Saken är den att jag inte kan förlika mig med tanken att jag är överkänslig mot socker och ska hålla mig undan sådant. Ska jag aldrig mera få äta godis? Jag kan på något vis nästan förstå alkoholister, rökare och snusare. Det är inte en lätt kamp man har med sina beroende-demoner. För beroende är jag helt klart. Alla andra får tycka och tro vad de vill. Men detta är ingen enkel match och det har inte med min karaktär att göra.

Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur detta.
Försöker hela tiden tänka att jag ska skriva upp en meny för veckorna för att göra det enklare för mig. Jag vet att det funkar bättre då, men jag orkar inte sätta mig och skriva den förbaskade menyn. En fet spark där bak skulle jag nog behöva. Uppmuntran kanske skulle hjälpa........ jo det önskar jag att det gjorde men det tar inte alltid på mig. Jag blir bara mer besviken på mig själv för att jag inte klarar av att leva upp till det som alla peppar mig till. Låter sjukt, jag vet, men det är så jag funkar.

Nu går plötsligt hela bloggen i svart, fast solen skiner och det är underbart höstväder ute. Jag känner mig inte så deppig egentligen, men jag var tvungen att få det ur mig. Det som gnager i mig natt som dag. Den ständiga tanken på mat, godis, mackor, kakor. Den ständiga deppigheten över att inte orka, och inte klara av att hålla vikten, att inte kunna hålla mig borta från godis och att inte kunna bryta gamla vanor.

Måste ta mig samman, får försöka fixa en meny och röra på mig lite. Det ska ju egentligen inte vara omöjligt........... eller hur. Det ska ju vara möjligt..........att yta ut gamla vanor mot nya och att hitta en balans som gör att jag inte behöver tänka på detta sätt varje dag livet ut.