Tiden går

Det är en hel evighet sedan jag skrev senast. Inte så mycket har hänt.
Livet är väl mest upp och ned som vanligt.
Åker fortfarande till Alingsås men inte en gång i veckan. Har börjat slarva med maten igen, men kommit i gång bra med promenaderna. Det har blivit en timma om dagen i över en vecka nu.
Jag får fortfarande positiva resultat på vågen. Det går sakta men säkert nedåt. Snittet är mellan 5och 6 hg per vecka, har inte gjort några stora hopp utan går ner 5-6 hg varje vecka. Så snart har jag gått ner 20 kg, med halt vanlig mat och promenader.
Bara 20 kg kvar, hehe. Så här är det inte snacka om beach 2012 utan 2013 men det har jag vetat hela tiden.

Mina nojjor angående åldern hänger i, men det är nog inte lika mycket en 40-årskris som en helt vanlig kris som råkade infalla runt 40 strecket. Så jag kallar det fortfarande min 40-årskris, lite på allvar och lite med glimten i ögat.

Jag vill fortfarande lära mig att köra bil på en racerbana, jag vill fortfarande tatuera mig, jag vill åka till USA, jag vill byta jobb och jag vill bli "fit". Hehe, önskelistan är lång.

Har ju sagt i flera år att när jag fyller 40 ska jag åka till USA, själv. Har prata om det så länge och nu börjar det närma sig, min man frågade mig häromdagen när jag planerade att åka.......plötsligt står jag som ett fån. Vad exakt är det jag ska göra? själv!

Inser att jag måste hitta en plan för mitt äventyr för jag vill för mycket med min resa.

Vill till San Francisco: Det är snart 20 år sedan jag kom dit som Au-pair. Men familjen bor inte kvar och jag har ingen kontakt med dem, de jag umgicks med är inte heller kvar...

Vill till Seattle: Det var dit jag först kom som Au-pair hösten 1992. Den familjen har jag fortfarande kontakt med och det vore jätte kul att få träffa min värdmamma igen.

Vill till Charlottesville: Där bodde vi i 4 månader för 6 år sedan när vi var över med familjen. Men de familjerna vi umgicks med finns inte där, en finns i Sverige och en har flyttat till Missouri.

Vill till Jenelle i Springfield Missouri: Henne har jag inte träffat sedan vi lämnade Charlottesville i november 2006.

Den utlimata drömmen!!!!!!!!!!!! Åka till Los Angles och få vara med en dag i studion under en inspelning av Bones!!!!!

Hehe, ni förstår ju att det inte är lätt!!HaHaHaHaHaHaHa

You're never to young or to old to dream!!!

Börjar fundera på om jag inte ska åka själv trots allt, kanske ta med en kompis? Men om jag ska hälsa på bekanta så kanske det är bäst att åka själv. Ulle i ett nötskal...kan aldrig bestämma sig.

Andra planer för framtiden.....funderar på att utbilda mig till fot-terapeut. Men skulle gärna göra lite "prao" först för att se om det är något som jag kan tänka mig på allvar. Om så är fallet så finns en utbildning i Göteborg på 1½ år, vilket är överkomligt båda vad gäller tid och studielån. Måste först läsa lite grunder från gymnasiets omvårdnadsutbildning men det tror jag att jag kan göra via komvux eller möjligen på distans. Men även här har jag svårt att bestämma mig. Tror dock att det finns en marknad för fotterapeut och jag kan inte tänka mig att jobba kvar som lärare så länge till. Det börjar bli svårt att försvara sitt kärriärsval när man endast lever för sin ledighet.

Ja så ligger landet just i dag.

Det svänger

Ja jösses, hormoner eller vem vet vad men jag är som en berg- och dalbana.
Förra inlägget är ju super tungt, nu mår jag bättre. Vet att jag kan dyka redan i morgon så varför inte passa på att skriva lite när man mår bra. Kan ju vara kul att minnas hur tankarna snurrar sådana dagar.

Skrev ju i förra inlägget att jag var helt galen Tv-serien Bones. Ja katten vet om jag inte är lite betuttad i huvudrolls innehaven Both. Som en lite skoltös. Helt sjukt.

Jag åker ju till Alingsås en gång i veckan fortfarande, och när jag kört den där sträckan på det dryga 10 milen enkel resa varje vecka så har jag börjat gilla att köra bil. Älskar att kunna dra på lite när man kör om en långsammare bil. Och vips så vill jag bli racerförare! Racerstjärna! HAHAHAHAHA!!!!!! Ja håll i hatten.

Det är som om 40-årskrisen slagit sina klor i mig! Jag vill en massa konstiga saker, göra en massa konstigheter, är väl rädd att bli gammal och att inte hinna med saker som jag plötsligt fått för mig att jag vill göra. Galet men kul.

Tatueringen som jag pratat om i flera år, ska den bli gjort i år kanske. Har alltid sagt att jag ska tatuera mig när jag nått min målvikt. Men jösses då vet man ju inte om det blir någon tatuering.. Men vad ska jag tatuera och vart? Ja den frågan återstår. Den måste ju betyda något.

Nu hinner jag inte skriva mera tokigheter just nu men det kommer kanske mera.

Jag blir galen.

Ja som rubriken antyder så tror jag att jag håller på att förlora förståndet...
så är du inte upplaggd för en massa skitsnack så sluta läsa här.

Vet inte vad som hänt. Hormoner? eller allmän noja. 40års-kris?
I lördags var jag så irriterad så jag trodde jag skulle gå i bitar. Har inte den blekaste aning om varför. jag var så himla arg och sur, usch.
I söndags var jag ledsen kunde inte hindra tårarna från att rina stup i kvarten hela dagen. Och nej det var inte PMS, för den är just avklarad.

Vad händer?
Jag är just nu så äcklad av mig själv, tycker att jag är så himla ful och patetisk. Jag har denna veckan kommit i gång med mina promenader igen, men det är tufft att ta sig ut. Väl ute så är det inga problem.
Men maten...jag får det bara inte att funka. Först äter jag som jag ska och det går bra, sedan plötsligt får jag vikt noja och skippar ett mellanmål, oftast av ren lathet eller för att jag helt enkelt inte är sugen på något att äta. Det går en liten stund och så slår godissuget till. Har man inte godis så tar man något annat.....morr.

Det blir inte lättare när man har gäster eller är på kalas och likande, jag har så fruktansvärt dålig karaktär, kan titta på godsakerna en lång stund men om de inte försvinner så kan jag inte motstå frestelsen att äta lite. Har jag ätit lite godsaker så straffar jag mig själv genom att utesluta ett mellan mål eller kvällsmat...= suget ökar igen. Är jag helt himla blåst? Så himla osmart.
Delvis är jag väl lite deppig över att viktminskningen går så långsamt, men det blir ju inte bättre av att jag äte sådant som jag inte ska, i morgon blir det ju + på vågaset i Alingsås. Det är ju ännu deppigare och ännu svårare att hantera.

Jag kan för första gången på länge inte ens sätta ord på mina känslor.
Kan inte förklara i ord hur besviken jag är på mig själv, hur mycket jag avskyr det jag gör mot mig själv, hur mycket jag hatar det jag ser i spegeln, hur mycket jag äcklas av min kropp.

Jag vill kunna känna att jag är lite nöjd med mig själv, att jag skulle kunna tycka om mig självl ite granna i alla fall. Tycka att jag är lite bra på någonting, behöver inte vara bäst.
Men i stället ser jag bara allt dåligt.
För att smita från alla destruktiva tankar har jag tittat mycket på min favorit tv-serie Bones. Men vad händer? Jo jag finner mig helt absorberad i serien och blir helt verklighetsavtrubbad och asocial.

Måste ge mig ut på min promenad innan jag bryter ihop helt.

Funderingar

I morse i bilen satt jag och funderade på livet.
Jag tänkte att detta måste jag skriva i min blogg.
Nu är klockan snart 15 och jag har nästan glömt av vad det var jag tänkte på. Hur är det med hjärnan egentligen?
Och det var även hjärnan som var inblandad i morgonens tankar. Hehe, det klart den var.. men jag syftar på något annat.

När jag var på samtal senast så kom vi in på självbild. Jag vet ju att både självbild och självförtroende är stor bristvara hos mig.
Något som jag reflekterat över det sista är något som oroar mig en del.

Häng i nu för nu blir det snurrigt.

Jag vet att jag är tjock.
Men när jag jobbar eller går på stan så tänker jag inte hela tiden på hur tjock jag är. Det är främst när jag ser mig själv i en spegel som jag nockas av hur tjock jag är. Hur illa kläderna sitter, hur stor rumpa, mage, lår eller byst jag har osv. Som om jag på något vis har en annan bild av mig själv i mitt huvud. En bild av en mer normalviktigt person.

Detta gör mig otroligt frustrerad. Hur kan det vara så?
Jag vet ju vilken storlek jag drar i kläder, jag vet vad vågen pekar på, jag vet att jag är tung och stor. Så hur kan jag ha en annan bild i mitt huvud?

Sedan jag blev sjuk för två veckor sedan har jag inte fått ordning på någonting. Jag kommer inte ut på mina promenader, jag äter inte som jag ska, har börjat fuska med godsaker, har svårt för varm mat osv. Jag borde ju inte ha några problem med att få ordning på det igen, för det gav ju positiva resultat på både våg och måttband.
Jag ger ju plötsligt efter för mina gamla vanor igen.
Utsätter mig för situationer då jag blir frestad att äta sådan jag inte ska, landar i soffan och saknar förmåga att ta mig upp ur den och ge mig ut på promenad.

Hur kan man göra så här mot sig själv? Det strider ju mot allt sunt förnuft över huvud taget.

Men nu får det vara för idag.
Dags att ta helg.
En helg som jag inte helt ser fram emot.
MÅSTE städa och tvätta.
Borde köpa kläder och skor till barnen.
Ska på a40-års fest, vet inte vad jag ska ta på mig och hur det påverkar mitt matschema.
Ska på dotterns simtävling och måste gå upp klockan 6 för att fixa fika och hinna äta frukost innan vi måste i väg.
I kväll kommer dotterns kompis för att sova över.....
Sedan har vi:
Bära pellets, tvätta bilarna, tvätta fönster, måla taket, laga mat osv osv osv.
Jag äger inte förmågan "söndra och härska", så jag blir bara stressad och får då inget gjort...

Nu får det vara slutgnällt för idag. Bloggen blir ju en slasktratt!

Tiden går fort

Det är första mars och jag har inte skrivit på drygt 2 veckor.

Jag blev själv sjuk efter mitt förra inlägg och mår fortfarande inte prima, hostan vägrar att ge sig.
Resultatet har ju blivit att jag inte varit ute på promenad varje dag som jag kommit igång med tidigare. Eftersom jag gick upp i vikt efter att ha uteslutit promenaderna under våra 4 dagar i "fjällen" så började paniken krypa sig på. Därför har jag inte följt mitt matschema till punkt och pricka. Och vips så var man utanför banan igen.

SÅ nu gäller det att börja med de dagliga promenaderna igen och att äta som jag bör.
I går kraschade jag helt och åt choklad och kakor mm, resultatet blev det vanliga. Lätt illamående resten av dagen och en krypande ångest över mitt tilltag.

Vaknar i dag och tänker som vanligt, i dag ska jag klara av att följa mitt matschema och gå en extra lång promenad eftersom jag slutar tidigt idag.
Vad jag tänker just nu???? Vet ju att det finns chokladbollar kvar i mitt skåp i klassrummet......om jag skulle mumsa i mig en......
Sjukt!!! Sjukt är vad det är.

Ok trots allt

Var nere i Alingsås på Mando idag på morgonen, det var med stor bävan som jag klev på den förbaskade vågen. Men det gick bra - 0.5 kg. Så nu är jag tillbaka där jag var för 2 veckor sedan.

På ren ilska och frustration gick jag i 2 timmar i går.
Efter mindre än halva tiden trampade jag snett och stukade foten, likande en liten bit för att se om det gick och efter ett litet tag gick det helt ok så jag fortsatte att gå i drygt en timma till.
När jag kom hem fixade jag mat och satte mig fram för TV.n och åt. Började känna av foten lite men tänkte in så mycket på det, tills jag skulle ställa mig upp och duka av..... det gick inte.
Kunde inte stödja på foten. Fick bli sängen med foten i högläge, jösses vad det tog i och gjorde ont. Fick bli alvedon.
Maken trodde inte att jag skulle kunna köra till Alingsås i dag, att det skulle ta flera dagar innan foten var bra. Men gissa om jag vart glad när jag kunde gå på foten i morse, så det blev en tripp till Alingsås, däefter fortsatte jag ner till Lena i Mölndal för att låna filmer och äta lunch. Därefter en liten tripp till IKEA. Precis som jag önskat fast det verkade omöjligt från början.

Allt berodd dock på att maken var hemma med en krasslig dotter och för att han inte trodde att jag skulle kunna ta hand om henne om jag inte kunde gå. NU visade det sig att han själv nog var den som känt sig mest hängig idag. En talle i näsan.....inte lätt när man är man.

Jag får bryt!!!

Trillade dit idag igen.
Att det ska vara så vansinnigt svårt att hålla sig ifrån det man inte borde äta.
I dag stod det chips kvar i skålar nere i gillestugan när jag kom dit. Plötsligt så vräker jag i mig, precis som förr.
Det var ju inte så smart och så fort man kommer till sans nockas man av det dåliga samvetet och ångesten.
Första instinkten är ju att inte äta något mera på hela dagen som straff. Men det är ju ohållbart.
Kompensera med en lååång promenad då. Bättre än inget. Så det blev en promenad på nära på 2 timmar. 15000 raska steg. Men det är ändå inte nog för att förbränna chipsen jag åt.

Varför ska det vara så svårt att ta in att det inte är värt att stoppa i sig skiten om man tror att man ska klara av att förbränna det. Skulle ju behöva gå i 4 timmar till om det skulle vara någon idé.
Det enda som plötsligt är solklart är ju varför man ser ut som man gör. Har ju inte rör på mig så mycket men ätit som en häst.

Så nu vet jag ju att det är + på vågen i morgon. Varför gör jag så här mot mig själv?

För att ändå få fram något positivt så har jag nog inte promenerat så här flitigt någonsin. Måste åtminstone försöka hålla dem.