Jag snacka om ber o- coh dalbana. I går var jag nära sammanbrott, i dag mår jag bättre. Affären var ju stängd igår så att trapp aupp i morse gick inte. I morgon skulle det ske.
Jag gjorde det som jag inte trode jag sjulle våga, jag ställde mig på vågen i morse och den pekade bara 2 hg upp sedan onsdags i förra veckan. Det sporrade mig och jag känner, just nu, att jag nog borde klara de där sista 2,7 kg i alla fall. Vid midnatt ska min uppsats vara iväg så om jag bara klarar kvällen och natten så borde jag klara resten också. Dessutom visar det sig att den enda lektion jag har i morgon är inställd, eleverna ska på skolresa. Jag får alltså efter att ha suttit uppe sent i natt möjligeht till sovmorgon innan jag ska vara på min VFU skola kl11.40. Det kanju inte bli bättre.
Så tankarna klockan 13 på onsdagen är att jag borde klara det sista också.
Återkom gärna efter klockan 19 i kväll, jag lär ha enhelt annan inställning! Men just nu gottar jag mig i att må bra och känna mig stark. Det är bäst att ta tillvara på detta tillfälle jag har inte dessa ofta. Och det brukar växla snabbt.
De sista veckorna har varit extremt hårda för mitt psyke. Stressen och sopporna har varit nära att knäcka mig. Jag har inte kunnat se några ljusglimtar i mörkret oavsett hur många snälla kommentarer jag fått. Jag har trots att jag har många goda vänner och en man som älskar mig haft svårt att finna en plats där jag kan gråta ut när det har känts för bedrövligt. Det har varit tufft. Jag har hela tiden hållt fasaden uppe, allt går bra och jag mår fint. Men när man inte orkar hålla fasaden uppe längre då blir det så himla tungt. man blir svag och bräcklig, man känner inte att de snälla kommentarerna hjälper, för man kan inte se det de andra ser. Visst kläderna blir större, måtten och vågen visar att man gått ner men man ser det inte med egna ögon. Skalet har blivit smalare men i sinnet är jag fortfarande stor och fet. Min identitet som jag dragits med så länge och som jag avskytt är inte längre min identitet. Det känns konstigt och jag hänger inte alls med. Stora Ulle har blivit mindre men förstår det inte själv, ser det inte själv och känner sig ändå inte nöjd. Så frustrerande.
Hepp, nu stormar mina elever in för dagens sista lektion. Tack och lov att det bara är några få dagar kvar tills sommarlovet.
1 kommentar:
Hej Vännen. Du behöver inte oroa dig för mig :) Går fint för mig. Jag har börjat min upptrappning idag...trots att jag inte är i mål än. Å det känns så jävla bra :) Så underbart att få äta, fast magen bråkar endel med mig. Förstår precis hur du känner dig med din identitetskris. Jag är oxå fortfarande tjockVicky. I sinnet. Men älskar numer att spegla mig...försöker förstå att den snygga tjejjen faktiskt är jag. Helt underbart. Tycker du ska trappa upp i lugn och ro och försöka hitta dig själv. Hoppas verkligen att det känns bra nu. Jag har förresten lagt upp bilder på min blogg nu :)
Skicka en kommentar