13 dagar kvar!

Nu har jag äntligen kommit hem från universitetet. Det var förhoppningsvis sista gången jag var där. Har fortfarande en del rester som jag behöver få gjorda, men de hoppas jag kunna maila över och skicka foton på. Så ännu är jag inte klar. Men jag behöver kanske inte åka dit igen.

I vanliga fall brukar jag åka kvällen innan för att slippa stressa så på morgonen, det är 30 mil till Linköping och att köra dem samma dag som manhar föreläsningar mellan 9-19 är ingen höjdare. Men denna gången hade jag inte fått övernattning mer än en natt, så det fick gå. Hade en blus att sy färdigt innan denna träffen, jag sydde ihop den häromdagen, den satt riktigt illa, såg ut som Dolly Parton fast det var tomt innanför blusen. Har relativt stor byst, men blusens rynkor gjorde att blusen blev lite väl puffig framtill. Så jag fick sprätta isär allt ihop, rita av mönsterdelarna en storlek mindre och klippa om alltsammans. Redan gällde det att få ihop allt igen. Det hann bli rätt sent på onsdagskvällen, jag slet som bara den. Plötsligt ringde min mobil, det var alarmet, det var dags att gå upp för att packa och göra sig i ordning. Men jag hade ju inte ens laggt mig. Ujuj.

Jadet fick ju gå. Packade och fixade mig i en hast och gav mig iväg. Körde bara en bit själv, resten av resan åkte jag med en klasskamrat. Jag slumrade ca 10 minuter under resan men annars var jag vaken. Höll mig vaken hela dagen på föreläsningarna. Det var opponentskap som gällde. Vi skulle försvara våra uppsatser. Kan inte påstå att jag helt följde med i vad alla andras uppsatser handlade om men jag var vaken, med nöd och näppe stundvis.

På torsdagskvällen hade vi avslutningsfest. Alla bidrog med något, jag köpte engångsglas, engångsmugar och te. Köpte mig en flaska mineralvatten med smak för att festa till det lite. De andra grillade och en massa goda saker. Men det går bra nu när jag vet att jag ska börja äta den 19 juni. Men jag var så trött, frös gjorde jag också. rummet vi samlades i kallas för grottan, det ligger i källaren på ett gammalt hus, det är som en ett gammalt källarrum sedanmedeltiden, lågt i tak, välvda stentak, ljudet var enormt fast rummet var relativt litet. Eftersom jag har lite problem med att höra vad folksäger i ett stort sorl tyckte jag snabbt att det blev lite jobbigt. Att vara trött och frysa gjorde inte saken bättre. Jag drog mig tillbaka till mitt rum efter mindre än 2½ timma. Bäddade sängen, ställde mig i duschen för att värma mig och kröp sedan ner i sängen runt klockan 21. Har en lagt in en CD med självförtroende träning på min MP3 och satte på den. Lars-Eric Uneståhls magiska röst, gjorde att jag som vanlgit somnade på tre röda sekunder. Sov gott hela natten, och var hur trött som helst när klockan ringde för väckning.

Dagen gick bra och när klcokan var 15.30 vände vi hemmåt igen. Ett snabbstopp på IKEA i Jönköping och jag var hemma före 20.00. Försökte hämta ut mitt paket med tankini på ICA innan jag åkte hem men det var fel på datorn så jag ska göra ett nytt försök i dag.

Ojoj, det blir ett långt inlägg idag. Orkar ni? Annars är det bara att strunta i mitt svammel. Jag har bara ett stort behöv av att skriva av mig så att jag inte glömmer.

I början av veckan hade vi lite samtal i familjen om min mans eventuella resa till USA. Han skulle ev på konferens till Seattle. Jag var där som Au-pair 1992, och har inte varit där sedan dess. Skulle gärna hänga på dit men det var inte det som saken gällde just nu. Mannen planerade att ev göra en liten avstickare till Chrlottesville där vi bodde i 4 månader för 3 år sedan. Då fick jag fnatt, det är ju jag som tjatat i drygt 2½ år att få åka tillbaka för att hälsa på. Jag måste erkänna att jag blev lite deppig. Då frågar min mamma om jag inte kan följa med dit. Förklarade att det inte fins på kartan att familjen ska kunna ge sig iväg, tre flygbiljetter är lite mer än vi klarar av just nu. Men då hände det något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Min mor frågade när svärföräldrarna hade semester och om inte de tillsammans kunde ta hand om våra barn så att vi skulle kunna åka. Jag stod nog med öppen mun är jag rädd.
genast började min lilla turbio hjärna jobba för högtryck. Hoppet tändes.
kanske jag skulle kunna åka äntligen???
Surfade samma kväll efter biljettpriser, hittade för 6500 kronor inklusive tåg till Stockholm och Arlanda. det var ju för dyrt. Sms:ade mamma dagen efter och förklarade läget. Då kommer näste surprice. Hon kunde tänka sig att hjälpa mig med lite av pengarna. Wow. Jag började känna ett mindre glädjerus.
På kvällen surfade jag åter efter priser. Hittade en liknande resa för det sammanlagda priser 4800. Det var ju mycket bättre. Jag börajde prata med min man, han var väl lite tystlåten, tillsist fick jg säga åt honom att säga vad han tyckte. Jag var ju i det nämaste i extas vid det här laget.
Efter en stund resonerade så kom vi fram till att vi nog inte hade pengar trots att jag kunde låna till resten av resan av mamma. Man måste ju betala tillbaka även till mammor. Och det skulle kännas tungt ekonomiskt. Det är ju sant, men jag blev så besviken. Det blev en mindre kraschlanding. Åh vad deppig jag blev.

Men planen vi gjorde upp var att jag ska spara tills nästa år och försöka göra resan då. Och det får jag väl acceptera,m en det satt långt inne.

Nu har det gått några dagar och jag har sansat mig. Men lite deppig är jag fortfarande.

Men mitt i deppandes är i alla fall vågen snäll mot mig. Min man sa i morse att min rumpa blivit lös!!! Va?! Hur ska man ta en sådan kommentar? Han menade inget illa med det utan förklarade att det nog berodde på att jag gått ner i vikt och att huden inte hängt med och at den därför kändes lös. Och det är nog sant. För när jag tänker efter så minns jag att jag upplevde att trots min viktminskning förra året tyckte jag att låren fladdrade när jag gick, så jag måste gått väldigt konstigt på stranden när jag gick i badkläder. Tyckte att mitt lösa hull rörde sig mer än jag varit van vid. Fniss. Ja det är väl konstigt att jag alltid hittar något att störa mig på när det kommer till mig själv. Oftast inte bara en sak utan många. Måste ta tag i det.

Men nu ska jag avsluta mitt svammel. Antar att texten är full av mystiska stavfel och annat lustigt, men det bjuder jag på idag. Nu ska jag ut i solen!