Jag kan inte släppa tankarna på Tess.

Ältar fram och tillbaka. Ångrar mig samtidigt som jag tror att det var rätt. Totalt förvirrad.
För att göra saken ännu värre plågar jag mig genom att titta på hundar på blocket och idag hittade jag en hund som på pricken liknar Tess. Gud jag var nära att ringa och säga att vi tar hunden...
Jag saknar den lilla ullbollen så fruktansvärt!!! Det grämer mig så in i vassen.

Jag såg ju bara alla hinder med Tess, hur skulle vår resa till fjällen funka? Hur skulle det gå när jag börjar jobba? Kan min mamma tänka sig att ta ut henne en liten sväng på förmiddagen så att hon klarar sig tills dottern kommer hem?
Inte kan man skaffa hund om man behöver hjälp att ta hand om den. Eller?
Nu är det så kort tid kvar tills jag börjar jobba, hinner valpen vänja sig vid att vara själv vissa stunder?
Jag som sagt ett bra tag nu att det är så skönt att barnen blivit så stora att jag kan uträtta lite ärenden och barnen klarar sig själva. Jag har ju behov av egen tid och det blir det kanske inte om man skaffar sig en valp, det blir ju som att skaffa en bebis igen.

Jag var inte beredd på alla tankar som kom när vi hade Tess här, nu när hon är borta kan jag inte riktigt förstå varför jag gjorde det så stort och svårt., Jo lite kan jag förstå det, det är ett stort ansvar att skaffa hund. Men jag vill så gärna ha den där godingen i mitt knä igen, gosiga vovve.

Ibland känner jag nästan att jag kan knyta an mer till ett djur än till en människa, lite konstigt och lite oroande. Kanske hade jag behövt närheten av den där hunden. Vet att det kan låta konstigt men jag tänker lite som så att djuren är ärliga på något vis. Om de gillar dig så gillar de dig, samtidigt så är det väl kanske så att tar du bara hand om hunden så är dess kärlek ganska kravlös. Inte alls som med människor.
Äh nu rör jag till det.

Lovade att skriva om Tess.

Det har varit några omtumlande veckor, började redan vecka 26, vaknade varje morgon med huvudvärk, den gav sig framåt dagen men det var rätt kämpigt. Skulle ner till Mando för första gången på 4 veckor och efter min "satsning" jag var antagligen spänd inför vägningen för dagen efter Mando var huvudvärken borta.

Samma dag som jag varit på mando åkte jag och barnen upp till Stockholm för att träffa en vän till familjen. Det var lite stressande att åka bort i flera dagar utan att vara i kontroll över maten som jag brukar. Sedan hade hon en del att tala om och det tog på krafterna. Och där kommer ämnet hund in för första gången i denna blogg.

Jag har länge velat ha en hund men ansett att det inte skulle funka av olika anledningar. Men vår vän i Stockholm hade en hund som skulle avlivas för att de inte orkade ta hand om den mera. Jag tog illa vid mig och hunden tydde sig till min dotter och framför allt mig. Vi var där i fem dagar och kom hunden nära. Mådde så dåligt över att den skulle avlivas, min man kom för mig helt överraskande med förslaget att vi skulle ta med hunden hem och prova på att ha hund.

Med detta i huvudet åkte jag hem från Stockholm med den gnagande känslan att det inte var den drömhund jag önskat mig. Så väl hemma började jag kolla efter min drömhund, den visade sig kosta en hel förmögenhet och jag blev lite besviken. Så hittade jag plötsligt ett alternativ.

Det kallas fodervärd, man betalar inget för hunden men man lovar att, som i detta fall en tik ska ge ägaren 2-3 kullar med valpar och sedan är hunden min.
Hela familjen åkte och titta på den mest underbara lilla pälsboll. Men jag var väldigt kluven. Tanken var ju att skaffa en hund för att rädda den från sitt öde, och så tittar vi på en annan hund för att jag är larvig.....
Kändes inte bra.
Jag ältade detta fram och tillbaka, fördelar nackdelar osv. Fördelen med hunden i Stockholm var att hon var 4 år, rumsren och van att vara vissa stunder ensam. Fördelen med fodervärdshunden Tess var att vi kunde få chansen att prova på att ha hund och om det inte funkade så kunde vi lämna tillbaka henne.

Så efter viss påtryckning från familjen hämtade vi fodervärdshunden Tess på torsdagskvällen.
Jag sov på golvet bredvid henne den natten men sedan hittade vi en annan lösning och det gick hur bra som helst. ÄNDÅ, var jag inte tillfreds, bar på konstant oro. Jag vankade runt som en äggsjuk höna, plötsligt såg jag alla hinder, jag såg bara hinder. Hur vi skulle kunna åka på semester, att hunden aldrig skulle klara av att vara så länge ensam så snart som det skulle behövas osv osv. Jag fick ingen ro. Efter många om och men bestämde jag mig för att hunden fick lämnas tillbaka. Vi hämtade Tess på torsdagskvällen och på tisdag förmiddag lämnade vi tillbaka henne. Sista natten var vi i mina föräldrars stuga och hon sov bredvid mig på madrassen på golvet.

Gud va jag har gråtit sedan dess. Ser knappast vad jag skriver nu, tårarna bara sprutar!! Shit va jag saknar den lilla ullbollen!! Är ändå någonstans övertygad om att beslutet var det rätta men AAAAAAAAAAAAAAAA vad jag ångrar mig samtidigt. Ägaren var så förstående, vi hade ju haft henne över helgen på prov. Hon berättade att hon redan hade någon som ev var intresserad av Tess. Och när vi var där för att lämna henne så ringde den nya ägaren och det bestämdes att Tess skulle lämnas till sin nya ägare samma kväll. Jag bröt ihop helt. Har inte hämtat mig ännu och det är över en vecka sedan vi lämnade henne. Och vi hade henne bara i lite drygt 4 dagar.

Hur kan man fästa sig vid en hund på så kort tid? hur hade det inte varit om vi haft henne en vecka eller två? fast det som sagt gått över en vecka kommer gråten över mig rätt var det är, tårarna går inte att hålla tillbaka och jag deppar ihop. Ska lägga in ett foto lite senare på Tess och min dotter, om jag kan, det var ett tag sedan jag fixade med bloggen.

Så de sista veckorna har varit allt annat än vilsamma. Psykiskt tunga. Ändå vet jag att jag är lyckligt lottad på många sätt.

Efter ett långt uppehåll är jag tillbaka igen.
Har i flera dagar försökt komma in på min blogg för att göra ett nytt inlägg men kunde inte för mitt liv komma på vad jag använt för log-in eller för adress för den delen....
Men så plötsligt...å jag som just skulle lägga mig...

Nytt sedan sist?
Nja inte mycket.
Jag är inte sjukskriven utan har jobbat mina 80% sedan oktober förra året.
Just nu har jag sommarlov och det är nog en av de största anledningarna till att jag jobbar kvar som lärare. Och så den lilla petitessen att jag inte fått några andra jobb...

Så hur har jag löst jobbet då?
Jo efter att ha sökt andra jobb hela hösten valde jag att läsa in mina sista poäng slöjd via lärarlyftet i Göteborg. Behöver ha 45 hp för att vara behörig och jag har 44.5 hp. Så nu läser jag 45 nya poäng. Sedan är jag behörig på min tjänst och jag kan söka den sk lärarlegitimationen. När jag har den, DÅ kan jag på allvar göra något annat för då kan jag komma tillbaka om jag inte lyckas med något annat. Så jag tuffar på.

Vikten då????
Ja detta evig slit med den förbaskade vikten.
Jag skrevs ut från Mando i januari. För att min tid där var till ända och min dietist skulle sluta.
Jag hade ju egentligen bara gått upp i vikt hela hösten så det gav inget.
När jag slutade gav jag mig den på att äta enligt mitt matschema och gjorde så i 4 veckor. Resultatet på min våg??? +2 kg.

Ringde ner till Mando och frågade om jag inte kunde få lite telefonkonsultation i alla fall. Resultatet? Inskrivning igen och åter turer till Alingsås med ny dietist. Resultatet på vågen +.

Så för 2 månader sedan kände jag att botten var nådd. Jag tänkte satsa på gymmet och en pt. Här skulle tränas!!!! Men 550:-/månad och så PT utöver det. På rent vres vägrade jag. Beklagade mig för en kompis och hon kom på en lösning.

Jag lovade att jag skulle komma upp i mina 10 000 steg varje dag och hon lovade att röra på sig minst 30 minuter varje dag. Den som inte genomförde det som lovats skulle ge den andre 500:-.
Båda två gick in i denna deal till fullo, ingen ville betala något.

När jag berättade detta på Mando satte min nya dietist hårt mot hårt. Eftersom jag inte tog till mig råd och svarade på "behandlingen" så skulle jag inte få möjlighet att vara kvar så länge till om jag inte satsade...
Kände mig inte så värst inspirerad när jag åkte därifrån. Nästa besök var inbokat hela 4 veckor senare.

Väl hemma så tänkte jag att det var väl bara att sätta igång.
Och på den vägen är det.
Jag kämpar på.
Jag går minst 10 000 steg varje dag och jag följer mitt matschema ganska ok.

Det är läget idag.
I morgon ska jag skriva om Tess.

Ok. here we go!

Har idag varit nere i Alingsås på Mando och träffat men handledare.
Visste redan innan jag åkte ner att vågen skulle visa plus denna gång och det gjorde den, big time. Tror att det var 3 kg upp på 3 veckor. Detta till trots bröt jag inte ihop som jag brukar göra.
Skillnaden den här gången är att jag inte kan smita, när man har viktväktat eller gått på andra dieter så kan man slinka undan, det är ingen som "jagar" efter en och kollar hur det går, man kan fortsätta att leka struts.

Det kan jag inte den här gången, jag har mina inbokade besök på Mando och de hjälper mig att bena ut varför jag mår som jag gör och varför jag gör som jag gör. Deras hjälp är bra men jag förstår att det behövs mera. Har känt lite panik över att mitt år med Mando snart är till ända men fick i dag reda på att de ska försöka förlänga mitt år med ytterligare några månader. Hoppas verkligen att jag får det.

Detta inlägg blir väldigt öppenhjärtigt, det brukar mina inlägg vara men eftersom jag använder detta lite som en dagbok och jag vet att det inte är så många som läser så är det så här det får va. Är det någons om inte vill läsa så, fine! Sluta.

Ända sedan jag fick min diagnos BED- Binge Eating Disorder har jag haft svårt att ta den till mig. Jaja, tänkte jag när jag fick diagnosen, skitsamma, säg ni att jag har en sjukdom, bara jag får hjälp. Under våren så har jag lite smått börjat kunna ta till mig att jag nog har den här sjukdomen eller vad man nu ska kalla den.
Men det har inte riktigt velat landa.

För 3 veckor sedan träffade jag en företagsläkare utifrån att jag mådde så dåligt över min jobbsituation att jag gick hem. Henne fick jag sitta med i över 1 timma, hon frågade om mååånga saker. Jag nämnde min diagnos och plötsligt föll mycket på plats enligt henne. Hon nämnde några saker om min diagnos men jag mådde ju som sagt inte särskilt bra och tog inte helt till mig det hon sa. Men idag under samtalet i Alingsås kom samma saker åter upp.

Saker som:
Läkaren frågade mig om jag var självmordsbenägen och det är jag inte...........MEN......... jag kan ärligt säga att det finns många dagar då jag önskar att jag inte fanns. Bara inte finnas helt enkelt. Inte dö, bara inte finnas. Eller tankar som att - Tänk om man kunde köra i diket bara lite granna, så att man kunde få ligga på sjukhus några dagar och bara bli omhändertagen. Dessa tankar har jag skämts över så till den grad att jag aldrig nämnt det för någon. Och nu får jag höra att detta är väldigt vanliga tankar och känslor som infinner sig vid sådana diagnoser som jag har.
Ångest,
Depression,
osv osv.

Plötsligt kan jag inte strunta i min diagnos, den är verklig och jag måste lära mig att handskas med den. Det är inte dålig karaktär det beror på utan en sketen moment 22-diagnos. Sjukdomen ligger delvis till grund för det jag tänker och känner och det resulterar i mitt vansinniga ätbeteende. Jag är en emotionellätare, jag äter oavsett vad jag känner, glädje, sorg, rastlöshet, stress osv. Maten är min lindring. Tack gode Gud att jag inte gillar sprit, det hade nog inte slutat bra.
Jag dövar mina känslor med mitt godis och min mat, bara för att därefter få kraftig ångest och för att handskas med min ångest så äter jag mer.  SJUKT!!! HELT HIMLA SJUKT!!!!

Nu har jag lekt struts i flera veckor, vågen visar upp, jag äter helt fel och motionerar inte alls i stort sett. Jag ser det som att jag måste börja på ruta 1 igen. Och det kanske jag måste men jag har gjort det förut och jag kan göra det igen. Måste bryta sönder allt i mindre delar. Skissa på en plan, jag är inte helt tillbaka på ruta1, jag har gått upp3 kg inte 35 som förra gången, (har för visso drygt 20 kvar till mitt mål men utgångsläget är inte 40 kg plus utan 3 kg.) Jag får väl börja med korta små promenader som jag fick göra i vintras, jag får väl skriva menyer igen så att jag sköter maten bättre.  Låter så himla enkelt, men där faktiskt svårt, i alla fall för mig. Men jag måste ta mig i kragen, det finns ingen annan väg

Deppig men lite hoppfull ändå.

Hur svårt ska det va?

Då sitter jag här i gen, sitter i skiten.
Jag har ju inte mått strålande de sista veckorna och det tar ut sin rätt på mitt matbeteende och min träning.
Jag äter fel och rör mig inte alls som jag ska, och där kommer ångesten som ett brev på posten.
I morgon ska jag ner till Alingsås för vägning, förra veckan var det 2 hg upp, det kunde jag ta, besviken men ok. I morgon är det 3 veckor sedan jag var nere och vägde mig senast och det kommer inte att vara 2hg + utan bra mycket mer. Varför ska det vara så svårt att ta sig upp på banan igen?

I nästa vecka ska jag börja som vanligt igen alltså mina 80%, har ju varit sjukskriven halvtid så jag har bara gjort 40% under september. Vi får se hur det kommer att gå, just nu känns det som att det säker kommer att funka hyfsat men vi får se. Snart är det dags för alla omdömen och utvecklingssamtal och är det något jag drar mig för så är det just utvecklingssamtal. Har ju fått byta handledarelever rakt av och kommer inför dessa samtal att träffa 11 st för mig helt nya föräldrar.....stön.
Snart får vi nya scheman också, alla gamla ska brytas upp och göras om och de som kommer märka av det mest är vi slöjdlärare eftersom det är " vår" fel att det första schemat har blivit så dåligt för alla andra på skolan. Inte vårt fel egentligen men det är på grunda av olika omständigheter kring slöjden som scheman för så många andra blivit dåliga.

På arbetsmarknaden ser jag ingen ljusning. Det finns jobb men inte som jag kan söka, är helt enkelt inte kvalificerad för mer än några enstaka jobb och de söker jag förstås men de är inte så många.

Mitt i skiten mår jag ändå hyfsat om jag jämför med hur det var för 1 år sedan, men det är bräckligt, det räcker med något litet så dras mattan bort under mina fötter.

Läget

Jag sitter på jobbet och borde inte skriva inlägg på min blogg, men jag ska strax ge mig iväg ut i regnet för att lämna in symaskiner för reparation och köpa in lite garner och mönster till några elever  och dessa butiker öppnar inte ännu på en liten stund, så jag bloggar ändå.

Läget då?
Struts, halvbra och hyfsat.

Vad gäller vikten så har den helt hamnat i skymundan när jag mått som jag gjort för jobbets del. Jag har dessvärre återgått till stor del i mina gamla vanor, inte i lika stor utsträckning som tidigare men dit åt.
Ska ner till Alingsås om 1 ½ vecka och det vore bra om det inte var + på vågen då, men fortsätter jag som nu så kommer det att vara det. Så jag måste börja äta enligt mitt schema och komma ut på promenader igen, annars är det ingen fara på taket ännu.
Det jag oroar mig mest för är att året med stödet i Alingsås snart närmar sig sitt slut och paniken gror lite eftersom jag känner att jag inte är klar ännu. Men egentligen borde jag klara det själv. Undrar hur länge jag kan ha kvar min våg??? Den vill jag gärna ha kvar om jag inte får mina träffar i Alingsås.

Jobbet då...
Jag är sjukskriven 50% september ut, sedan får vi se. Det går hyfsat att ta sig till jobbet men det är inte med någon glädje alls, det är av ren plikt. Det vore lättare att ta sig till jobbet  om jag visste att det är för en viss tid, till exempel fram till 1 nov. Då ser jag slutet, nu är det bara diffust, jag vet inte hur länge jag ska behöva vara här, hur länge jag ska stå ut.... men som det ser ut på arbetsmarknaden så ska jag ju egentligen vara väldigt tacksam att jag redan har ett jobb. Är inte behörig att söka ett enda jobb som finns på arbetsförmedlingen, förutom lärare då, men det är ju det jag inte vill jobba med just nu...
Har sökt några jobb ändå, men förväntar mig ingen respons.
Min vikarie som jobbar i stället för mig de pass som jag inte jobbar är en friskt fläkt dock. Härlig människa med mycket inspiration men dock inget stöd i just de frågor som jag har mest behov nämligen kurs/läroplaner. I övrigt är hon guld!

Ja det är väl så det ligger till för tillfället..
Om några veckor fyller jag år och jag kan inte bestämma mig för om jag ska fira det stort eller litet. Många frågar om jag ska fira och flera förväntar sig partaj, jag har lite olika tankar...
Ett mindre släktkalas och sedan ett stort kalas för alla vännerna.
Bara ett lite mindre kalas för närmsta familjen typ 20 pers.
Slå ihop mitt stora kalas för vännerna med 2 andra vänner som fyller i slutet av oktober.
Finns flera alternativ men jag orkar inte skriva dem alla.
Äh, jag kan inte bestämma mig, det är ju lite att fixa med.... Vilka ska bjudas, vad ska det bjudas på, ska man önska sig presenter till sig själv eller andra? då menar jag att gästerna kan donera pengar till olika hjälporganisationer. Det blir så stort plötsligt. Tänk när man fyllde år när man var liten....jag vill bara få lite god tårta och lite paket med papper och snören runt.
Nu måste man planera, fixa och dona och de presenter man får är sällan inslagna eller så vet man i förhand vad man får.... Jag vill bli överraskad!!! Barnsligt men sant!!!
Är ändå tacksam för min familj och mina vänner så misstolka inte mitt inlägg, utan dem vore jag ingenting.

Hemma idag.

Jag bestämde mig nästan redan i går för att var hemma idag, finns väl flera anledningar.
Dels för att de jag pratat med råder mig att stanna hemma, att inte köra huvudet i kaklet utan kliva av innan det är kört.
Dessutom så ville jag verkligen inte dit.
Å andra sidan så är det ju så att jag var hemma i fredags och att hålla på att vara hemma varannan dag är ingen idé, har ju redan betalt två karensdagar i förra veckan.

Pratade ju med min rektor i fredags så hon var medveten om situationen. Hon ringde för övrigt i morse och talade om att hon bokat tid hos företagshälsan åt mig i morgon kl 08. Vilket innebär att jag inte åker till jobbet i morgon heller.

Det är ju en vacker dag ute så jag ska försöka komma ut på en promenad, det är ju det minsta jag kan göra när jag är hemma. Båda barnen har slutat skolan nu och sonen följde med en kompis hem och dottern slappar lite innan hon har träning. Så det vore heltok att gå en sväng.

Är fortfarande väldigt kluven i tanken och kan inte riktigt sätta ord på mina tankar som snurrar i ett vansinnigt tempo. Har svårt att skriva....märkte det redan i morse när jag skrev ner arbetsinstruktioner till vikarien. Jag måste gå till baka och ändra en massa, bokstäverna i orden stämmer hyfsat men inte ordningen, kastar om bokstäver hej vilt och mellanslag på fel ställe.

Men så länge jag inte tänker så mycket på jobbet så mår jag hyfsat.

Söndag

Dagen som brukar innebära hjärtklappning från lunch.
Den har ännu inte slagit till men det kan bero på att jag så gott som bestämt mig för att inte gå till jobbet i morgon. Men då får jag lite oroskänslor över det också...vem ska göra genomgångarna med eleverna som de behöver för att komma igång, inte lätt att få någon vikarie att fixa det...jag vet att jag är ganska bra på den delen, eller i alla fall så tror jag det själv. Så varför kan jag bara inte masa mig dit i morgon och göra mitt jobb utan ångest? Förstår det inte.

Känslor och tankar är extremt komplexa.
Skönt att inte tänka på jobbet, plötsligt mår jag bättre.
Strax där efter känner jag stark oro för att jag inte vill jobba, vad är det med mig? Är jag bara en latmask?
Det skulle passa bättre att gå hem om ca 2 veckor, då de kommit igång lite....men orkar jag så långt?
Det bästa vore om jag gick hem!
Om jag blir sjukskriven vad händer då med mitt jobbsökande?
Kan jag söka jobb i "lugn och ro" då?
Hur ser en potentiell ny arbetsgivare på min sjukskrivning?
Skönt att inte behöva åka till jobbet.
Men jag borde ju fixa de där sakerna som jag lovat eleverna..
Mitt sjuka ätbeteende har eskalerat de sista 2 veckorna till att nästan vara som för ett år sedan.
Men det kommer helt i skymundan i min oror för jobbet.
Jag äter inte som jag borde jag rör inte på mig som jag borde och jag förstänger det delvis, eller leker struts i vanlig ordning. Suck

Mitt i eländet så kommer ändå lite konstruktiva tankar fram....
I natt låg och jag gjorde skisser i huvudet över hur jag skulle vilja snickra en ny sänggavel och vilka smarta lösningar jag skulle kunna ha. Även den där hyllan som jag tittat på så länge...jag har hittat en beskrivning på hur man snickrar en sådan...jag tror att jag klarar av det.....sovrummet har vi inte gjort mycket med rent estetiskt, säng, nattduksbord, garderob och byrå that's it. Plötsligt har en helt ny bild av vårt sovrum tagit plats i min hjärna och jag vill börja jobba med det. Får bilder och ideer! Skaparlusten försöker leta sig fram lite försiktigt, i alla fall i huvudet. Den stora utmaningen är att få händerna att ta vid.... men suget finns. Blommor, gardiner, sy kläder, snickra, skriva, borra och måla......många ideer trängs i mitt huvud. Får man syssla med sådant om man är sjukskriven?

Så dyker jag igen.
Så fort jag kan koppla bort jobbet så kommer ångesten över kroppen.....

Men just nu är ändå tanken att om jag nu skulle bli sjukskriven så har jag i alla fall tid med promenader igen....det måste väl vara ok att gå promenader om man är sjukskriven. Men jag vill ju inte bli sjukskriven, eller vill jag det? Borde jag bli sjukskriven?

GAaaah!

Samma skit igen

Jaha här sitter jag då, 2 veckor in på terminen och mår i princip som förra året vid samma tid.
Är inte riktigt sjukskriven ännu men som det känns nu är det väl bara en tidsfråga.

Gick till min rektor förra måndagen och talade om att jag ville ta tjänstledigt, hon var förstående och stöttade mig, vilket var skönt. Förra året satt jag bara och tjöt och vad än folk sa till mig så tyckte jag att det låt ok.
Jag var inte beredd att sluta jobba som lärare, ville inte offra mina långa lov och tyckte att jag skulle vara en looser om jag slutade.
I år känner jag att loven inte kan väga upp känslan jag har för mitt arbete och att jag inte kan gå som lärare i 25 år till utan måste få göra något annat med mitt liv, något för mig meningsfullt.
Så mitt beslut känns rätt och riktigt.

Problemet är nu att hitta ett annat jobb och att hitta en ersättare på min tjänst annars kan jag inte ta ledigt.... så lite moment 22 är det.

Stressen över jobbsituationen tar ut sin rätt på kropp och psyke, jag sover inte så bra, vaknar med en vansinnig huvudvärk och jag känner mig under isen. Jag gråter lätt men inte inför folk, håller en fin fasad... hur länge det nu håller.
Lektionerna som jag haft hittills har funkat bra så jag ska väl inte klaga men det känns ändå ohållbart. Folk tror att jag är stark för att jag håller minen men kanske att de genomskådar hur jag mår genom allt mitt prat.
Stressen gör också att jag inte orkat gå mina promenader, jag gick minst 1 timma varje morgon i över 5 veckor, nu har jag inte gått på en vecka. Jag har återfallit i godisträsket också så det känns riktigt illa.

Jag behöver ett nytt jobb nu och de hänger inte på träd. Har ringt runt en hel del men det har inte gett något napp, det är lite av en nedgång på de flesta ställen tydligen...

Nyss skulle jag dessutom ändra layout på min blogg och det gick åt pipan, den som är där nu får jag helt enkelt inte bort och den funkar ju inte alls....stön.

Jaha det var livet hos mig för stunden..

Sista veckan

Inleder min sista semestervecka idag, har lyckats hålla jobbet borta från tankarna ganska ok under sommaren. Har nog bestämt mig för att söka en annan tjänst efter jul en slöjdtjänst på en skola i samhället där jag bor. Känner att personen som har haft tjänsten tidigare har gjort ett väldigt bra jobb så det finns en helt del tvivel hos mig att jag skulle göra ett lika bra jobb som henne men söka ska jag. I dagsläget är jag inte behörig eftersom jag inte fått ut alla mina sista poäng från LiU så jag får väl ligga på det lite.
Saken är den att detta förmodligen kommer att bli mitt sista försök som lärare. Funkar det inte bättre än det gör nu så säger jag upp mig för att göra något annat. Jag kan inte fortsätta att leva för mina lov. Tiden mellan loven måste ju funka också.

Beslutet att sluta har gett mig lite sinnesro antar jag, för när jag gick på semester fanns samma tunga känslor som jag upplevde i augusti förra året då jag blev sjukskriven, så tunga känslor har jag för mitt jobb.

Vi får se hur det blir.

Vikt och träning då?
Jag kan fortfarande gå och nalla i skåpen och även om det inte alls är i samma stil som för ett år sedan så är det ändå ett sjukt beteende och kan lätt spåra ur. SÅ på något hemskt vis så kommer det bli skönt med rutiner igen. Men jag måste ju lära mig att hantera ledighet och ha egna rutiner så att jag klarar semester mm.

Träningen...jag går mina promenader men inget händer på vågen. Kan det vara att kroppen vant sig vid att få sin morgonpromenad och jag tränat upp en viss kondition under de här veckorna så att det nu krävs annan rörelse? Så idag blev det promenad och intervall. Har ingen aning om hur lång tid det tog eller hur många steg jag tog men det kändes i kroppen efteråt. Jag fick en hyfsad sväng kanske ca 4-5 km mot vanliga mornar då jag går 6½ km. Efter det så tog jag en runda i spåret på ca 2½ km. Jag testade samma intervaller som jag gjorde i våras springa 2 stolpar, gå 2, springa 2 gå 2 och göra så hela varvet. Jag var riktigt svettig när jag kom hem och det roliga var att jag kände att jag hade mer kraft under de delar när jag sprang nu än jag hade i våras så lite kondis har det nog gett att gå minst 1 timma varje morgon i snart 4 veckor.

Så nu ska jag testa det någon mer gång under veckan och så ska jag se om jag kan ta promenad med stavar under någon promenad denna veckan. Sedan får jag väl bita i det sura äpplet och testa lite armhävningar och situps. Se om det gör någon skillnad. För jag älskar ju mina promenader.

Det är lika bra att försöka komma igång för nu märker jag ju att kroppen inte vill släppa ifrån sig sina kilon på samma sätt som tidigare, och det känns ju strålande när man bara kommit halvvägs. Får fråga min nya handledare på Mando på onsdag när jag kommer till Alingsås. Han är dietist och tillika muskelbyggare om jag inte tar fel på kroppshyddan hans. Kanske kan jag få mer träningstips då.

Det värsta är att jag har på känn att vågen i Alingsås kommer att visa på + på onsdag och då vet jag att jag kommer att bli hysterisk. Låter ju som ett trevlig första möte med min nya handledare, snacka om lågvattenmärke... hehe.

Jag har ju aldrig tränat och har ingen erfarenhet eller kunskap kring allt detta, visst kan jag  googla men det är svårt att hitta bra information. Det finns många teorier och det gäller att solla.

Tanken jag har haft när jag gått mina promenader är ändå att när jag blir smalare och skinnet kanske börjar bli lite väl hängigt så får jag väl börja styrketräna lite så att jag jag kan sträcka huden lite med muskler. Vet inte om det funkar så men det borde kunna hjälpa lite framförallt på armarna och kanske ryggen. Mage lår och bröst är väl inte så mycket att göra åt. Ännu har viktnedgången dock gått relativt långsamt och jämt. Ca 6 hg i veckan varje vecka sedan årsskiftet fram tills nu då vill säga. Så ännu har jag inte så  mycket tillo häng och huden har hängt med hyfsat, men jag är inte klar. Hoppas jag.

Nu förväntas jag snart laga middag och jag har ingen aning om vad jag ska göra så det får nog bli äggmacka hos familjen i dag.

Dagen efter

Ja inte för att jag är bakfull eller så, har ju aldrig varit full så en statistisk omöjlighet, tyvärr? Som tur är?

I går var den värsta dagen på evigheter.

Började på morgonen och höll i hela dagen. Ville helt lämna hus och hem och bara förvinna. Det var inget bra. Höll på att krypa ur mitt eget skinn, mådde inte bra alls. PMS tror jag.

Då mår jag dåligt för allt, jag är arg som ett bi och helt omöjlig att umgås med. Det var dock sonens födelsedag så jag fick försöka att lägga band på känslorna.

Vikten är ju naturligtvis en del i det hela. Beskrev ju härom dagen hur det stod till med vikten så jag tror inte att jag behöver skriva någon repris. När den helt värdelösa dagen så sakteliga drog sig mot sitt slut skulle jag vattna min mammas blommor eftersom de är bortresta, förra gången råkade jag sätta i gång larmet och naturligtvis så även igår. Great! Min mor har väldigt gott om blommor, och jag tror att jag fick torka upp spillt vatten kring varannan kruka....oboy!

Sedan gjorde jag det, det mest idiotiska på hela dagen. Jag åkte för att köpa mig en mjukglass och en chokladbit. Satte i mig allt med hull och hår. Så har jag inte gjort på över 8 månader.
Om jag mådde bra efteråt? Nja vad tror ni?
Om jag nu har sådan nojja för att få plus på vågen och vågen har stått still i 2 veckor trots 1 timmas promenad varje morgon och i går faktiskt 85 minuter promenad på morgonen. Varför i all världen smäller jag i mig glass och godis??? Jag är sjuk! Helt himla otrolig.

Det värsta är att jag vill ha mer, mer glass och godis.
Vägen känns mest som en rondell just nu!

inte vimsig!

Tittade just på sommarens bilder....och hur tänkte jag?
Jag är fortfarande FET!!!!!!
Morgonens humör kom just tillbaka!

Vimsig

Jag måste vara schizofren.
Helt makalös till att må olika från dag till dag eller timma till timma.
I går hade jag en ganska bra dag, det var vår bröllopsdag och vi firade med att gå på fin restaurang på kvällen. Nu mår jag inte så bra över all mat jag åt =ångest.
På lördag ska vi på bröllop = ångest.

Jag har sedan årsskiftet gått ner snart 20 kg men sista 3 veckorna står vågen stilla här hemma. Hur är det möjligt? Jag hade gått ner i vikt efter vår resa till Holland, då gick jag 5 gånger på 14 dagar, jag åt chips till maten på kvällen och jag var på restaurang och åt helt galen mat vid 2 tillfällen.
Sedan jag kom hem har jag gått en timma varje morgon inte ätit chips osv. Vågen visar mer än innan resan till Holland, va??? Jag får krupp!!!

Kommer väl att bryta ihop på tisdag när jag ska till Mando i Alingsås. Dessutom ska jag få en ny handledare på Mando, har haft en tjej som heter Anna hela tiden en hon slutade för några veckor sedan och när jag kommer dit på tisdag ska jag träffa Johan, dietist och muskelknutte. Känns fint att introducera sin nya handledare med ett sammanbrott! Yay!

Jag kan vissa dagar tycka att jag är ganska stolt över att jag gått ner mina första 20 kilo, har lika mycket kvar. Jag har börjat klä mig i lite mer figurnära kläder.
Fick ett ryck häromdagen och räknade ut mitt BMI, BIG misstake!!! Jag är fortfarande fet!!! INte bara överviktig utan fet!!! Vilken gå käftsmäll det var! Tackar.
Det gick någon dag och jag träffade på en kompis och hennes väninna A. A hade gått ner 60 kg på 2 år med hjälp av Gastic Bypas operation. Hon var 4 cm kortare än mig och vägde 4 kg mer än mig. Vi ser så TOTALT olika ut jag kände mig smal bredvid henne.
Det gick någon dag igen och jag gick en av mina promenader, gick förbi ett skyltfönster och inser....att jag är FET!!!

Men jag ger snart upp, jag orkar inte detta.

Skulle beskriva mig själv med ett ord för ett tag sedan, kom inte på något först men efter mycket grubblande så slog det mig. TROLL. Ni vet de där lyckotrollen...
Risigt hår, förvisso inte grönt eller rosa som dotterns troll, riktigt så allvarlig 40-års kris har jag inte.
Många små rynkor runt ögonen när jag ler,
Hängande bröst,
Fet mage,
Stor bak och breda fötter.
Mitt i prick!
Kanske att jag har lite längre ben men annars stämmer det fint!

Gahhhhh!

I morse slog dessutom hormonerna till med stora släggan. Vaknade arg som ett bi, kunde inte skaka av mig känslan. Höll på att krypa ur skinnet, kände mig helt galen. Skitarg och smått hysterisk firade jag sonens födelsedag med resten av familjen, lyckades hålla masken hyfsat. Därefter skulle vi gå promenad, mötte min väninna efter 200 m och hon frågade hur det stod till hon såg direkt att jag var helt off.
Efter promenaden mådde jag bättre, det fick bli en lång promenad, gick i 85 minuter och kom drygt 1 mil.
Maken som gick med hade ju grundat med tårta till frukost medan jag grundat med yoghurt och havreringar. Han tog yoghurt och havreringar när vi kom hem. Vi skulle åka in ett ärende till stan och maken pratar om hur hungrig han redan är och hur det liksom pirrar i benen efter promenaden....Men va f---- jag kände inget i benen jag var inte hungrig fast jag ätit min frukost nästan 2 timmar innan han åt sin.... Orättvist är vad det är. Varför förbränner han mer än mig?

Nu får det vara nog med gnäll, jag tar en middagslur!

Tiden går

Det är en hel evighet sedan jag skrev senast. Inte så mycket har hänt.
Livet är väl mest upp och ned som vanligt.
Åker fortfarande till Alingsås men inte en gång i veckan. Har börjat slarva med maten igen, men kommit i gång bra med promenaderna. Det har blivit en timma om dagen i över en vecka nu.
Jag får fortfarande positiva resultat på vågen. Det går sakta men säkert nedåt. Snittet är mellan 5och 6 hg per vecka, har inte gjort några stora hopp utan går ner 5-6 hg varje vecka. Så snart har jag gått ner 20 kg, med halt vanlig mat och promenader.
Bara 20 kg kvar, hehe. Så här är det inte snacka om beach 2012 utan 2013 men det har jag vetat hela tiden.

Mina nojjor angående åldern hänger i, men det är nog inte lika mycket en 40-årskris som en helt vanlig kris som råkade infalla runt 40 strecket. Så jag kallar det fortfarande min 40-årskris, lite på allvar och lite med glimten i ögat.

Jag vill fortfarande lära mig att köra bil på en racerbana, jag vill fortfarande tatuera mig, jag vill åka till USA, jag vill byta jobb och jag vill bli "fit". Hehe, önskelistan är lång.

Har ju sagt i flera år att när jag fyller 40 ska jag åka till USA, själv. Har prata om det så länge och nu börjar det närma sig, min man frågade mig häromdagen när jag planerade att åka.......plötsligt står jag som ett fån. Vad exakt är det jag ska göra? själv!

Inser att jag måste hitta en plan för mitt äventyr för jag vill för mycket med min resa.

Vill till San Francisco: Det är snart 20 år sedan jag kom dit som Au-pair. Men familjen bor inte kvar och jag har ingen kontakt med dem, de jag umgicks med är inte heller kvar...

Vill till Seattle: Det var dit jag först kom som Au-pair hösten 1992. Den familjen har jag fortfarande kontakt med och det vore jätte kul att få träffa min värdmamma igen.

Vill till Charlottesville: Där bodde vi i 4 månader för 6 år sedan när vi var över med familjen. Men de familjerna vi umgicks med finns inte där, en finns i Sverige och en har flyttat till Missouri.

Vill till Jenelle i Springfield Missouri: Henne har jag inte träffat sedan vi lämnade Charlottesville i november 2006.

Den utlimata drömmen!!!!!!!!!!!! Åka till Los Angles och få vara med en dag i studion under en inspelning av Bones!!!!!

Hehe, ni förstår ju att det inte är lätt!!HaHaHaHaHaHaHa

You're never to young or to old to dream!!!

Börjar fundera på om jag inte ska åka själv trots allt, kanske ta med en kompis? Men om jag ska hälsa på bekanta så kanske det är bäst att åka själv. Ulle i ett nötskal...kan aldrig bestämma sig.

Andra planer för framtiden.....funderar på att utbilda mig till fot-terapeut. Men skulle gärna göra lite "prao" först för att se om det är något som jag kan tänka mig på allvar. Om så är fallet så finns en utbildning i Göteborg på 1½ år, vilket är överkomligt båda vad gäller tid och studielån. Måste först läsa lite grunder från gymnasiets omvårdnadsutbildning men det tror jag att jag kan göra via komvux eller möjligen på distans. Men även här har jag svårt att bestämma mig. Tror dock att det finns en marknad för fotterapeut och jag kan inte tänka mig att jobba kvar som lärare så länge till. Det börjar bli svårt att försvara sitt kärriärsval när man endast lever för sin ledighet.

Ja så ligger landet just i dag.

Det svänger

Ja jösses, hormoner eller vem vet vad men jag är som en berg- och dalbana.
Förra inlägget är ju super tungt, nu mår jag bättre. Vet att jag kan dyka redan i morgon så varför inte passa på att skriva lite när man mår bra. Kan ju vara kul att minnas hur tankarna snurrar sådana dagar.

Skrev ju i förra inlägget att jag var helt galen Tv-serien Bones. Ja katten vet om jag inte är lite betuttad i huvudrolls innehaven Both. Som en lite skoltös. Helt sjukt.

Jag åker ju till Alingsås en gång i veckan fortfarande, och när jag kört den där sträckan på det dryga 10 milen enkel resa varje vecka så har jag börjat gilla att köra bil. Älskar att kunna dra på lite när man kör om en långsammare bil. Och vips så vill jag bli racerförare! Racerstjärna! HAHAHAHAHA!!!!!! Ja håll i hatten.

Det är som om 40-årskrisen slagit sina klor i mig! Jag vill en massa konstiga saker, göra en massa konstigheter, är väl rädd att bli gammal och att inte hinna med saker som jag plötsligt fått för mig att jag vill göra. Galet men kul.

Tatueringen som jag pratat om i flera år, ska den bli gjort i år kanske. Har alltid sagt att jag ska tatuera mig när jag nått min målvikt. Men jösses då vet man ju inte om det blir någon tatuering.. Men vad ska jag tatuera och vart? Ja den frågan återstår. Den måste ju betyda något.

Nu hinner jag inte skriva mera tokigheter just nu men det kommer kanske mera.

Jag blir galen.

Ja som rubriken antyder så tror jag att jag håller på att förlora förståndet...
så är du inte upplaggd för en massa skitsnack så sluta läsa här.

Vet inte vad som hänt. Hormoner? eller allmän noja. 40års-kris?
I lördags var jag så irriterad så jag trodde jag skulle gå i bitar. Har inte den blekaste aning om varför. jag var så himla arg och sur, usch.
I söndags var jag ledsen kunde inte hindra tårarna från att rina stup i kvarten hela dagen. Och nej det var inte PMS, för den är just avklarad.

Vad händer?
Jag är just nu så äcklad av mig själv, tycker att jag är så himla ful och patetisk. Jag har denna veckan kommit i gång med mina promenader igen, men det är tufft att ta sig ut. Väl ute så är det inga problem.
Men maten...jag får det bara inte att funka. Först äter jag som jag ska och det går bra, sedan plötsligt får jag vikt noja och skippar ett mellanmål, oftast av ren lathet eller för att jag helt enkelt inte är sugen på något att äta. Det går en liten stund och så slår godissuget till. Har man inte godis så tar man något annat.....morr.

Det blir inte lättare när man har gäster eller är på kalas och likande, jag har så fruktansvärt dålig karaktär, kan titta på godsakerna en lång stund men om de inte försvinner så kan jag inte motstå frestelsen att äta lite. Har jag ätit lite godsaker så straffar jag mig själv genom att utesluta ett mellan mål eller kvällsmat...= suget ökar igen. Är jag helt himla blåst? Så himla osmart.
Delvis är jag väl lite deppig över att viktminskningen går så långsamt, men det blir ju inte bättre av att jag äte sådant som jag inte ska, i morgon blir det ju + på vågaset i Alingsås. Det är ju ännu deppigare och ännu svårare att hantera.

Jag kan för första gången på länge inte ens sätta ord på mina känslor.
Kan inte förklara i ord hur besviken jag är på mig själv, hur mycket jag avskyr det jag gör mot mig själv, hur mycket jag hatar det jag ser i spegeln, hur mycket jag äcklas av min kropp.

Jag vill kunna känna att jag är lite nöjd med mig själv, att jag skulle kunna tycka om mig självl ite granna i alla fall. Tycka att jag är lite bra på någonting, behöver inte vara bäst.
Men i stället ser jag bara allt dåligt.
För att smita från alla destruktiva tankar har jag tittat mycket på min favorit tv-serie Bones. Men vad händer? Jo jag finner mig helt absorberad i serien och blir helt verklighetsavtrubbad och asocial.

Måste ge mig ut på min promenad innan jag bryter ihop helt.

Funderingar

I morse i bilen satt jag och funderade på livet.
Jag tänkte att detta måste jag skriva i min blogg.
Nu är klockan snart 15 och jag har nästan glömt av vad det var jag tänkte på. Hur är det med hjärnan egentligen?
Och det var även hjärnan som var inblandad i morgonens tankar. Hehe, det klart den var.. men jag syftar på något annat.

När jag var på samtal senast så kom vi in på självbild. Jag vet ju att både självbild och självförtroende är stor bristvara hos mig.
Något som jag reflekterat över det sista är något som oroar mig en del.

Häng i nu för nu blir det snurrigt.

Jag vet att jag är tjock.
Men när jag jobbar eller går på stan så tänker jag inte hela tiden på hur tjock jag är. Det är främst när jag ser mig själv i en spegel som jag nockas av hur tjock jag är. Hur illa kläderna sitter, hur stor rumpa, mage, lår eller byst jag har osv. Som om jag på något vis har en annan bild av mig själv i mitt huvud. En bild av en mer normalviktigt person.

Detta gör mig otroligt frustrerad. Hur kan det vara så?
Jag vet ju vilken storlek jag drar i kläder, jag vet vad vågen pekar på, jag vet att jag är tung och stor. Så hur kan jag ha en annan bild i mitt huvud?

Sedan jag blev sjuk för två veckor sedan har jag inte fått ordning på någonting. Jag kommer inte ut på mina promenader, jag äter inte som jag ska, har börjat fuska med godsaker, har svårt för varm mat osv. Jag borde ju inte ha några problem med att få ordning på det igen, för det gav ju positiva resultat på både våg och måttband.
Jag ger ju plötsligt efter för mina gamla vanor igen.
Utsätter mig för situationer då jag blir frestad att äta sådan jag inte ska, landar i soffan och saknar förmåga att ta mig upp ur den och ge mig ut på promenad.

Hur kan man göra så här mot sig själv? Det strider ju mot allt sunt förnuft över huvud taget.

Men nu får det vara för idag.
Dags att ta helg.
En helg som jag inte helt ser fram emot.
MÅSTE städa och tvätta.
Borde köpa kläder och skor till barnen.
Ska på a40-års fest, vet inte vad jag ska ta på mig och hur det påverkar mitt matschema.
Ska på dotterns simtävling och måste gå upp klockan 6 för att fixa fika och hinna äta frukost innan vi måste i väg.
I kväll kommer dotterns kompis för att sova över.....
Sedan har vi:
Bära pellets, tvätta bilarna, tvätta fönster, måla taket, laga mat osv osv osv.
Jag äger inte förmågan "söndra och härska", så jag blir bara stressad och får då inget gjort...

Nu får det vara slutgnällt för idag. Bloggen blir ju en slasktratt!

Tiden går fort

Det är första mars och jag har inte skrivit på drygt 2 veckor.

Jag blev själv sjuk efter mitt förra inlägg och mår fortfarande inte prima, hostan vägrar att ge sig.
Resultatet har ju blivit att jag inte varit ute på promenad varje dag som jag kommit igång med tidigare. Eftersom jag gick upp i vikt efter att ha uteslutit promenaderna under våra 4 dagar i "fjällen" så började paniken krypa sig på. Därför har jag inte följt mitt matschema till punkt och pricka. Och vips så var man utanför banan igen.

SÅ nu gäller det att börja med de dagliga promenaderna igen och att äta som jag bör.
I går kraschade jag helt och åt choklad och kakor mm, resultatet blev det vanliga. Lätt illamående resten av dagen och en krypande ångest över mitt tilltag.

Vaknar i dag och tänker som vanligt, i dag ska jag klara av att följa mitt matschema och gå en extra lång promenad eftersom jag slutar tidigt idag.
Vad jag tänker just nu???? Vet ju att det finns chokladbollar kvar i mitt skåp i klassrummet......om jag skulle mumsa i mig en......
Sjukt!!! Sjukt är vad det är.

Ok trots allt

Var nere i Alingsås på Mando idag på morgonen, det var med stor bävan som jag klev på den förbaskade vågen. Men det gick bra - 0.5 kg. Så nu är jag tillbaka där jag var för 2 veckor sedan.

På ren ilska och frustration gick jag i 2 timmar i går.
Efter mindre än halva tiden trampade jag snett och stukade foten, likande en liten bit för att se om det gick och efter ett litet tag gick det helt ok så jag fortsatte att gå i drygt en timma till.
När jag kom hem fixade jag mat och satte mig fram för TV.n och åt. Började känna av foten lite men tänkte in så mycket på det, tills jag skulle ställa mig upp och duka av..... det gick inte.
Kunde inte stödja på foten. Fick bli sängen med foten i högläge, jösses vad det tog i och gjorde ont. Fick bli alvedon.
Maken trodde inte att jag skulle kunna köra till Alingsås i dag, att det skulle ta flera dagar innan foten var bra. Men gissa om jag vart glad när jag kunde gå på foten i morse, så det blev en tripp till Alingsås, däefter fortsatte jag ner till Lena i Mölndal för att låna filmer och äta lunch. Därefter en liten tripp till IKEA. Precis som jag önskat fast det verkade omöjligt från början.

Allt berodd dock på att maken var hemma med en krasslig dotter och för att han inte trodde att jag skulle kunna ta hand om henne om jag inte kunde gå. NU visade det sig att han själv nog var den som känt sig mest hängig idag. En talle i näsan.....inte lätt när man är man.

Jag får bryt!!!

Trillade dit idag igen.
Att det ska vara så vansinnigt svårt att hålla sig ifrån det man inte borde äta.
I dag stod det chips kvar i skålar nere i gillestugan när jag kom dit. Plötsligt så vräker jag i mig, precis som förr.
Det var ju inte så smart och så fort man kommer till sans nockas man av det dåliga samvetet och ångesten.
Första instinkten är ju att inte äta något mera på hela dagen som straff. Men det är ju ohållbart.
Kompensera med en lååång promenad då. Bättre än inget. Så det blev en promenad på nära på 2 timmar. 15000 raska steg. Men det är ändå inte nog för att förbränna chipsen jag åt.

Varför ska det vara så svårt att ta in att det inte är värt att stoppa i sig skiten om man tror att man ska klara av att förbränna det. Skulle ju behöva gå i 4 timmar till om det skulle vara någon idé.
Det enda som plötsligt är solklart är ju varför man ser ut som man gör. Har ju inte rör på mig så mycket men ätit som en häst.

Så nu vet jag ju att det är + på vågen i morgon. Varför gör jag så här mot mig själv?

För att ändå få fram något positivt så har jag nog inte promenerat så här flitigt någonsin. Måste åtminstone försöka hålla dem.