Har idag varit nere i Alingsås på Mando och träffat men handledare.
Visste redan innan jag åkte ner att vågen skulle visa plus denna gång och det gjorde den, big time. Tror att det var 3 kg upp på 3 veckor. Detta till trots bröt jag inte ihop som jag brukar göra.
Skillnaden den här gången är att jag inte kan smita, när man har viktväktat eller gått på andra dieter så kan man slinka undan, det är ingen som "jagar" efter en och kollar hur det går, man kan fortsätta att leka struts.
Det kan jag inte den här gången, jag har mina inbokade besök på Mando och de hjälper mig att bena ut varför jag mår som jag gör och varför jag gör som jag gör. Deras hjälp är bra men jag förstår att det behövs mera. Har känt lite panik över att mitt år med Mando snart är till ända men fick i dag reda på att de ska försöka förlänga mitt år med ytterligare några månader. Hoppas verkligen att jag får det.
Detta inlägg blir väldigt öppenhjärtigt, det brukar mina inlägg vara men eftersom jag använder detta lite som en dagbok och jag vet att det inte är så många som läser så är det så här det får va. Är det någons om inte vill läsa så, fine! Sluta.
Ända sedan jag fick min diagnos BED- Binge Eating Disorder har jag haft svårt att ta den till mig. Jaja, tänkte jag när jag fick diagnosen, skitsamma, säg ni att jag har en sjukdom, bara jag får hjälp. Under våren så har jag lite smått börjat kunna ta till mig att jag nog har den här sjukdomen eller vad man nu ska kalla den.
Men det har inte riktigt velat landa.
För 3 veckor sedan träffade jag en företagsläkare utifrån att jag mådde så dåligt över min jobbsituation att jag gick hem. Henne fick jag sitta med i över 1 timma, hon frågade om mååånga saker. Jag nämnde min diagnos och plötsligt föll mycket på plats enligt henne. Hon nämnde några saker om min diagnos men jag mådde ju som sagt inte särskilt bra och tog inte helt till mig det hon sa. Men idag under samtalet i Alingsås kom samma saker åter upp.
Saker som:
Läkaren frågade mig om jag var självmordsbenägen och det är jag inte...........MEN......... jag kan ärligt säga att det finns många dagar då jag önskar att jag inte fanns. Bara inte finnas helt enkelt. Inte dö, bara inte finnas. Eller tankar som att - Tänk om man kunde köra i diket bara lite granna, så att man kunde få ligga på sjukhus några dagar och bara bli omhändertagen. Dessa tankar har jag skämts över så till den grad att jag aldrig nämnt det för någon. Och nu får jag höra att detta är väldigt vanliga tankar och känslor som infinner sig vid sådana diagnoser som jag har.
Ångest,
Depression,
osv osv.
Plötsligt kan jag inte strunta i min diagnos, den är verklig och jag måste lära mig att handskas med den. Det är inte dålig karaktär det beror på utan en sketen moment 22-diagnos. Sjukdomen ligger delvis till grund för det jag tänker och känner och det resulterar i mitt vansinniga ätbeteende. Jag är en emotionellätare, jag äter oavsett vad jag känner, glädje, sorg, rastlöshet, stress osv. Maten är min lindring. Tack gode Gud att jag inte gillar sprit, det hade nog inte slutat bra.
Jag dövar mina känslor med mitt godis och min mat, bara för att därefter få kraftig ångest och för att handskas med min ångest så äter jag mer. SJUKT!!! HELT HIMLA SJUKT!!!!
Nu har jag lekt struts i flera veckor, vågen visar upp, jag äter helt fel och motionerar inte alls i stort sett. Jag ser det som att jag måste börja på ruta 1 igen. Och det kanske jag måste men jag har gjort det förut och jag kan göra det igen. Måste bryta sönder allt i mindre delar. Skissa på en plan, jag är inte helt tillbaka på ruta1, jag har gått upp3 kg inte 35 som förra gången, (har för visso drygt 20 kvar till mitt mål men utgångsläget är inte 40 kg plus utan 3 kg.) Jag får väl börja med korta små promenader som jag fick göra i vintras, jag får väl skriva menyer igen så att jag sköter maten bättre. Låter så himla enkelt, men där faktiskt svårt, i alla fall för mig. Men jag måste ta mig i kragen, det finns ingen annan väg
Deppig men lite hoppfull ändå.
torsdag 27 september 2012
onsdag 26 september 2012
Hur svårt ska det va?
Då sitter jag här i gen, sitter i skiten.
Jag har ju inte mått strålande de sista veckorna och det tar ut sin rätt på mitt matbeteende och min träning.
Jag äter fel och rör mig inte alls som jag ska, och där kommer ångesten som ett brev på posten.
I morgon ska jag ner till Alingsås för vägning, förra veckan var det 2 hg upp, det kunde jag ta, besviken men ok. I morgon är det 3 veckor sedan jag var nere och vägde mig senast och det kommer inte att vara 2hg + utan bra mycket mer. Varför ska det vara så svårt att ta sig upp på banan igen?
I nästa vecka ska jag börja som vanligt igen alltså mina 80%, har ju varit sjukskriven halvtid så jag har bara gjort 40% under september. Vi får se hur det kommer att gå, just nu känns det som att det säker kommer att funka hyfsat men vi får se. Snart är det dags för alla omdömen och utvecklingssamtal och är det något jag drar mig för så är det just utvecklingssamtal. Har ju fått byta handledarelever rakt av och kommer inför dessa samtal att träffa 11 st för mig helt nya föräldrar.....stön.
Snart får vi nya scheman också, alla gamla ska brytas upp och göras om och de som kommer märka av det mest är vi slöjdlärare eftersom det är " vår" fel att det första schemat har blivit så dåligt för alla andra på skolan. Inte vårt fel egentligen men det är på grunda av olika omständigheter kring slöjden som scheman för så många andra blivit dåliga.
På arbetsmarknaden ser jag ingen ljusning. Det finns jobb men inte som jag kan söka, är helt enkelt inte kvalificerad för mer än några enstaka jobb och de söker jag förstås men de är inte så många.
Mitt i skiten mår jag ändå hyfsat om jag jämför med hur det var för 1 år sedan, men det är bräckligt, det räcker med något litet så dras mattan bort under mina fötter.
Jag har ju inte mått strålande de sista veckorna och det tar ut sin rätt på mitt matbeteende och min träning.
Jag äter fel och rör mig inte alls som jag ska, och där kommer ångesten som ett brev på posten.
I morgon ska jag ner till Alingsås för vägning, förra veckan var det 2 hg upp, det kunde jag ta, besviken men ok. I morgon är det 3 veckor sedan jag var nere och vägde mig senast och det kommer inte att vara 2hg + utan bra mycket mer. Varför ska det vara så svårt att ta sig upp på banan igen?
I nästa vecka ska jag börja som vanligt igen alltså mina 80%, har ju varit sjukskriven halvtid så jag har bara gjort 40% under september. Vi får se hur det kommer att gå, just nu känns det som att det säker kommer att funka hyfsat men vi får se. Snart är det dags för alla omdömen och utvecklingssamtal och är det något jag drar mig för så är det just utvecklingssamtal. Har ju fått byta handledarelever rakt av och kommer inför dessa samtal att träffa 11 st för mig helt nya föräldrar.....stön.
Snart får vi nya scheman också, alla gamla ska brytas upp och göras om och de som kommer märka av det mest är vi slöjdlärare eftersom det är " vår" fel att det första schemat har blivit så dåligt för alla andra på skolan. Inte vårt fel egentligen men det är på grunda av olika omständigheter kring slöjden som scheman för så många andra blivit dåliga.
På arbetsmarknaden ser jag ingen ljusning. Det finns jobb men inte som jag kan söka, är helt enkelt inte kvalificerad för mer än några enstaka jobb och de söker jag förstås men de är inte så många.
Mitt i skiten mår jag ändå hyfsat om jag jämför med hur det var för 1 år sedan, men det är bräckligt, det räcker med något litet så dras mattan bort under mina fötter.
tisdag 18 september 2012
Läget
Jag sitter på jobbet och borde inte skriva inlägg på min blogg, men jag ska strax ge mig iväg ut i regnet för att lämna in symaskiner för reparation och köpa in lite garner och mönster till några elever och dessa butiker öppnar inte ännu på en liten stund, så jag bloggar ändå.
Läget då?
Struts, halvbra och hyfsat.
Vad gäller vikten så har den helt hamnat i skymundan när jag mått som jag gjort för jobbets del. Jag har dessvärre återgått till stor del i mina gamla vanor, inte i lika stor utsträckning som tidigare men dit åt.
Ska ner till Alingsås om 1 ½ vecka och det vore bra om det inte var + på vågen då, men fortsätter jag som nu så kommer det att vara det. Så jag måste börja äta enligt mitt schema och komma ut på promenader igen, annars är det ingen fara på taket ännu.
Det jag oroar mig mest för är att året med stödet i Alingsås snart närmar sig sitt slut och paniken gror lite eftersom jag känner att jag inte är klar ännu. Men egentligen borde jag klara det själv. Undrar hur länge jag kan ha kvar min våg??? Den vill jag gärna ha kvar om jag inte får mina träffar i Alingsås.
Jobbet då...
Jag är sjukskriven 50% september ut, sedan får vi se. Det går hyfsat att ta sig till jobbet men det är inte med någon glädje alls, det är av ren plikt. Det vore lättare att ta sig till jobbet om jag visste att det är för en viss tid, till exempel fram till 1 nov. Då ser jag slutet, nu är det bara diffust, jag vet inte hur länge jag ska behöva vara här, hur länge jag ska stå ut.... men som det ser ut på arbetsmarknaden så ska jag ju egentligen vara väldigt tacksam att jag redan har ett jobb. Är inte behörig att söka ett enda jobb som finns på arbetsförmedlingen, förutom lärare då, men det är ju det jag inte vill jobba med just nu...
Har sökt några jobb ändå, men förväntar mig ingen respons.
Min vikarie som jobbar i stället för mig de pass som jag inte jobbar är en friskt fläkt dock. Härlig människa med mycket inspiration men dock inget stöd i just de frågor som jag har mest behov nämligen kurs/läroplaner. I övrigt är hon guld!
Ja det är väl så det ligger till för tillfället..
Om några veckor fyller jag år och jag kan inte bestämma mig för om jag ska fira det stort eller litet. Många frågar om jag ska fira och flera förväntar sig partaj, jag har lite olika tankar...
Ett mindre släktkalas och sedan ett stort kalas för alla vännerna.
Bara ett lite mindre kalas för närmsta familjen typ 20 pers.
Slå ihop mitt stora kalas för vännerna med 2 andra vänner som fyller i slutet av oktober.
Finns flera alternativ men jag orkar inte skriva dem alla.
Äh, jag kan inte bestämma mig, det är ju lite att fixa med.... Vilka ska bjudas, vad ska det bjudas på, ska man önska sig presenter till sig själv eller andra? då menar jag att gästerna kan donera pengar till olika hjälporganisationer. Det blir så stort plötsligt. Tänk när man fyllde år när man var liten....jag vill bara få lite god tårta och lite paket med papper och snören runt.
Nu måste man planera, fixa och dona och de presenter man får är sällan inslagna eller så vet man i förhand vad man får.... Jag vill bli överraskad!!! Barnsligt men sant!!!
Är ändå tacksam för min familj och mina vänner så misstolka inte mitt inlägg, utan dem vore jag ingenting.
Läget då?
Struts, halvbra och hyfsat.
Vad gäller vikten så har den helt hamnat i skymundan när jag mått som jag gjort för jobbets del. Jag har dessvärre återgått till stor del i mina gamla vanor, inte i lika stor utsträckning som tidigare men dit åt.
Ska ner till Alingsås om 1 ½ vecka och det vore bra om det inte var + på vågen då, men fortsätter jag som nu så kommer det att vara det. Så jag måste börja äta enligt mitt schema och komma ut på promenader igen, annars är det ingen fara på taket ännu.
Det jag oroar mig mest för är att året med stödet i Alingsås snart närmar sig sitt slut och paniken gror lite eftersom jag känner att jag inte är klar ännu. Men egentligen borde jag klara det själv. Undrar hur länge jag kan ha kvar min våg??? Den vill jag gärna ha kvar om jag inte får mina träffar i Alingsås.
Jobbet då...
Jag är sjukskriven 50% september ut, sedan får vi se. Det går hyfsat att ta sig till jobbet men det är inte med någon glädje alls, det är av ren plikt. Det vore lättare att ta sig till jobbet om jag visste att det är för en viss tid, till exempel fram till 1 nov. Då ser jag slutet, nu är det bara diffust, jag vet inte hur länge jag ska behöva vara här, hur länge jag ska stå ut.... men som det ser ut på arbetsmarknaden så ska jag ju egentligen vara väldigt tacksam att jag redan har ett jobb. Är inte behörig att söka ett enda jobb som finns på arbetsförmedlingen, förutom lärare då, men det är ju det jag inte vill jobba med just nu...
Har sökt några jobb ändå, men förväntar mig ingen respons.
Min vikarie som jobbar i stället för mig de pass som jag inte jobbar är en friskt fläkt dock. Härlig människa med mycket inspiration men dock inget stöd i just de frågor som jag har mest behov nämligen kurs/läroplaner. I övrigt är hon guld!
Ja det är väl så det ligger till för tillfället..
Om några veckor fyller jag år och jag kan inte bestämma mig för om jag ska fira det stort eller litet. Många frågar om jag ska fira och flera förväntar sig partaj, jag har lite olika tankar...
Ett mindre släktkalas och sedan ett stort kalas för alla vännerna.
Bara ett lite mindre kalas för närmsta familjen typ 20 pers.
Slå ihop mitt stora kalas för vännerna med 2 andra vänner som fyller i slutet av oktober.
Finns flera alternativ men jag orkar inte skriva dem alla.
Äh, jag kan inte bestämma mig, det är ju lite att fixa med.... Vilka ska bjudas, vad ska det bjudas på, ska man önska sig presenter till sig själv eller andra? då menar jag att gästerna kan donera pengar till olika hjälporganisationer. Det blir så stort plötsligt. Tänk när man fyllde år när man var liten....jag vill bara få lite god tårta och lite paket med papper och snören runt.
Nu måste man planera, fixa och dona och de presenter man får är sällan inslagna eller så vet man i förhand vad man får.... Jag vill bli överraskad!!! Barnsligt men sant!!!
Är ändå tacksam för min familj och mina vänner så misstolka inte mitt inlägg, utan dem vore jag ingenting.
måndag 3 september 2012
Hemma idag.
Jag bestämde mig nästan redan i går för att var hemma idag, finns väl flera anledningar.
Dels för att de jag pratat med råder mig att stanna hemma, att inte köra huvudet i kaklet utan kliva av innan det är kört.
Dessutom så ville jag verkligen inte dit.
Å andra sidan så är det ju så att jag var hemma i fredags och att hålla på att vara hemma varannan dag är ingen idé, har ju redan betalt två karensdagar i förra veckan.
Pratade ju med min rektor i fredags så hon var medveten om situationen. Hon ringde för övrigt i morse och talade om att hon bokat tid hos företagshälsan åt mig i morgon kl 08. Vilket innebär att jag inte åker till jobbet i morgon heller.
Det är ju en vacker dag ute så jag ska försöka komma ut på en promenad, det är ju det minsta jag kan göra när jag är hemma. Båda barnen har slutat skolan nu och sonen följde med en kompis hem och dottern slappar lite innan hon har träning. Så det vore heltok att gå en sväng.
Är fortfarande väldigt kluven i tanken och kan inte riktigt sätta ord på mina tankar som snurrar i ett vansinnigt tempo. Har svårt att skriva....märkte det redan i morse när jag skrev ner arbetsinstruktioner till vikarien. Jag måste gå till baka och ändra en massa, bokstäverna i orden stämmer hyfsat men inte ordningen, kastar om bokstäver hej vilt och mellanslag på fel ställe.
Men så länge jag inte tänker så mycket på jobbet så mår jag hyfsat.
Dels för att de jag pratat med råder mig att stanna hemma, att inte köra huvudet i kaklet utan kliva av innan det är kört.
Dessutom så ville jag verkligen inte dit.
Å andra sidan så är det ju så att jag var hemma i fredags och att hålla på att vara hemma varannan dag är ingen idé, har ju redan betalt två karensdagar i förra veckan.
Pratade ju med min rektor i fredags så hon var medveten om situationen. Hon ringde för övrigt i morse och talade om att hon bokat tid hos företagshälsan åt mig i morgon kl 08. Vilket innebär att jag inte åker till jobbet i morgon heller.
Det är ju en vacker dag ute så jag ska försöka komma ut på en promenad, det är ju det minsta jag kan göra när jag är hemma. Båda barnen har slutat skolan nu och sonen följde med en kompis hem och dottern slappar lite innan hon har träning. Så det vore heltok att gå en sväng.
Är fortfarande väldigt kluven i tanken och kan inte riktigt sätta ord på mina tankar som snurrar i ett vansinnigt tempo. Har svårt att skriva....märkte det redan i morse när jag skrev ner arbetsinstruktioner till vikarien. Jag måste gå till baka och ändra en massa, bokstäverna i orden stämmer hyfsat men inte ordningen, kastar om bokstäver hej vilt och mellanslag på fel ställe.
Men så länge jag inte tänker så mycket på jobbet så mår jag hyfsat.
söndag 2 september 2012
Söndag
Dagen som brukar innebära hjärtklappning från lunch.
Den har ännu inte slagit till men det kan bero på att jag så gott som bestämt mig för att inte gå till jobbet i morgon. Men då får jag lite oroskänslor över det också...vem ska göra genomgångarna med eleverna som de behöver för att komma igång, inte lätt att få någon vikarie att fixa det...jag vet att jag är ganska bra på den delen, eller i alla fall så tror jag det själv. Så varför kan jag bara inte masa mig dit i morgon och göra mitt jobb utan ångest? Förstår det inte.
Känslor och tankar är extremt komplexa.
Skönt att inte tänka på jobbet, plötsligt mår jag bättre.
Strax där efter känner jag stark oro för att jag inte vill jobba, vad är det med mig? Är jag bara en latmask?
Det skulle passa bättre att gå hem om ca 2 veckor, då de kommit igång lite....men orkar jag så långt?
Det bästa vore om jag gick hem!
Om jag blir sjukskriven vad händer då med mitt jobbsökande?
Kan jag söka jobb i "lugn och ro" då?
Hur ser en potentiell ny arbetsgivare på min sjukskrivning?
Skönt att inte behöva åka till jobbet.
Men jag borde ju fixa de där sakerna som jag lovat eleverna..
Mitt sjuka ätbeteende har eskalerat de sista 2 veckorna till att nästan vara som för ett år sedan.
Men det kommer helt i skymundan i min oror för jobbet.
Jag äter inte som jag borde jag rör inte på mig som jag borde och jag förstänger det delvis, eller leker struts i vanlig ordning. Suck
Mitt i eländet så kommer ändå lite konstruktiva tankar fram....
I natt låg och jag gjorde skisser i huvudet över hur jag skulle vilja snickra en ny sänggavel och vilka smarta lösningar jag skulle kunna ha. Även den där hyllan som jag tittat på så länge...jag har hittat en beskrivning på hur man snickrar en sådan...jag tror att jag klarar av det.....sovrummet har vi inte gjort mycket med rent estetiskt, säng, nattduksbord, garderob och byrå that's it. Plötsligt har en helt ny bild av vårt sovrum tagit plats i min hjärna och jag vill börja jobba med det. Får bilder och ideer! Skaparlusten försöker leta sig fram lite försiktigt, i alla fall i huvudet. Den stora utmaningen är att få händerna att ta vid.... men suget finns. Blommor, gardiner, sy kläder, snickra, skriva, borra och måla......många ideer trängs i mitt huvud. Får man syssla med sådant om man är sjukskriven?
Så dyker jag igen.
Så fort jag kan koppla bort jobbet så kommer ångesten över kroppen.....
Men just nu är ändå tanken att om jag nu skulle bli sjukskriven så har jag i alla fall tid med promenader igen....det måste väl vara ok att gå promenader om man är sjukskriven. Men jag vill ju inte bli sjukskriven, eller vill jag det? Borde jag bli sjukskriven?
GAaaah!
Den har ännu inte slagit till men det kan bero på att jag så gott som bestämt mig för att inte gå till jobbet i morgon. Men då får jag lite oroskänslor över det också...vem ska göra genomgångarna med eleverna som de behöver för att komma igång, inte lätt att få någon vikarie att fixa det...jag vet att jag är ganska bra på den delen, eller i alla fall så tror jag det själv. Så varför kan jag bara inte masa mig dit i morgon och göra mitt jobb utan ångest? Förstår det inte.
Känslor och tankar är extremt komplexa.
Skönt att inte tänka på jobbet, plötsligt mår jag bättre.
Strax där efter känner jag stark oro för att jag inte vill jobba, vad är det med mig? Är jag bara en latmask?
Det skulle passa bättre att gå hem om ca 2 veckor, då de kommit igång lite....men orkar jag så långt?
Det bästa vore om jag gick hem!
Om jag blir sjukskriven vad händer då med mitt jobbsökande?
Kan jag söka jobb i "lugn och ro" då?
Hur ser en potentiell ny arbetsgivare på min sjukskrivning?
Skönt att inte behöva åka till jobbet.
Men jag borde ju fixa de där sakerna som jag lovat eleverna..
Mitt sjuka ätbeteende har eskalerat de sista 2 veckorna till att nästan vara som för ett år sedan.
Men det kommer helt i skymundan i min oror för jobbet.
Jag äter inte som jag borde jag rör inte på mig som jag borde och jag förstänger det delvis, eller leker struts i vanlig ordning. Suck
Mitt i eländet så kommer ändå lite konstruktiva tankar fram....
I natt låg och jag gjorde skisser i huvudet över hur jag skulle vilja snickra en ny sänggavel och vilka smarta lösningar jag skulle kunna ha. Även den där hyllan som jag tittat på så länge...jag har hittat en beskrivning på hur man snickrar en sådan...jag tror att jag klarar av det.....sovrummet har vi inte gjort mycket med rent estetiskt, säng, nattduksbord, garderob och byrå that's it. Plötsligt har en helt ny bild av vårt sovrum tagit plats i min hjärna och jag vill börja jobba med det. Får bilder och ideer! Skaparlusten försöker leta sig fram lite försiktigt, i alla fall i huvudet. Den stora utmaningen är att få händerna att ta vid.... men suget finns. Blommor, gardiner, sy kläder, snickra, skriva, borra och måla......många ideer trängs i mitt huvud. Får man syssla med sådant om man är sjukskriven?
Så dyker jag igen.
Så fort jag kan koppla bort jobbet så kommer ångesten över kroppen.....
Men just nu är ändå tanken att om jag nu skulle bli sjukskriven så har jag i alla fall tid med promenader igen....det måste väl vara ok att gå promenader om man är sjukskriven. Men jag vill ju inte bli sjukskriven, eller vill jag det? Borde jag bli sjukskriven?
GAaaah!
tisdag 28 augusti 2012
Samma skit igen
Jaha här sitter jag då, 2 veckor in på terminen och mår i princip som förra året vid samma tid.
Är inte riktigt sjukskriven ännu men som det känns nu är det väl bara en tidsfråga.
Gick till min rektor förra måndagen och talade om att jag ville ta tjänstledigt, hon var förstående och stöttade mig, vilket var skönt. Förra året satt jag bara och tjöt och vad än folk sa till mig så tyckte jag att det låt ok.
Jag var inte beredd att sluta jobba som lärare, ville inte offra mina långa lov och tyckte att jag skulle vara en looser om jag slutade.
I år känner jag att loven inte kan väga upp känslan jag har för mitt arbete och att jag inte kan gå som lärare i 25 år till utan måste få göra något annat med mitt liv, något för mig meningsfullt.
Så mitt beslut känns rätt och riktigt.
Problemet är nu att hitta ett annat jobb och att hitta en ersättare på min tjänst annars kan jag inte ta ledigt.... så lite moment 22 är det.
Stressen över jobbsituationen tar ut sin rätt på kropp och psyke, jag sover inte så bra, vaknar med en vansinnig huvudvärk och jag känner mig under isen. Jag gråter lätt men inte inför folk, håller en fin fasad... hur länge det nu håller.
Lektionerna som jag haft hittills har funkat bra så jag ska väl inte klaga men det känns ändå ohållbart. Folk tror att jag är stark för att jag håller minen men kanske att de genomskådar hur jag mår genom allt mitt prat.
Stressen gör också att jag inte orkat gå mina promenader, jag gick minst 1 timma varje morgon i över 5 veckor, nu har jag inte gått på en vecka. Jag har återfallit i godisträsket också så det känns riktigt illa.
Jag behöver ett nytt jobb nu och de hänger inte på träd. Har ringt runt en hel del men det har inte gett något napp, det är lite av en nedgång på de flesta ställen tydligen...
Nyss skulle jag dessutom ändra layout på min blogg och det gick åt pipan, den som är där nu får jag helt enkelt inte bort och den funkar ju inte alls....stön.
Jaha det var livet hos mig för stunden..
Är inte riktigt sjukskriven ännu men som det känns nu är det väl bara en tidsfråga.
Gick till min rektor förra måndagen och talade om att jag ville ta tjänstledigt, hon var förstående och stöttade mig, vilket var skönt. Förra året satt jag bara och tjöt och vad än folk sa till mig så tyckte jag att det låt ok.
Jag var inte beredd att sluta jobba som lärare, ville inte offra mina långa lov och tyckte att jag skulle vara en looser om jag slutade.
I år känner jag att loven inte kan väga upp känslan jag har för mitt arbete och att jag inte kan gå som lärare i 25 år till utan måste få göra något annat med mitt liv, något för mig meningsfullt.
Så mitt beslut känns rätt och riktigt.
Problemet är nu att hitta ett annat jobb och att hitta en ersättare på min tjänst annars kan jag inte ta ledigt.... så lite moment 22 är det.
Stressen över jobbsituationen tar ut sin rätt på kropp och psyke, jag sover inte så bra, vaknar med en vansinnig huvudvärk och jag känner mig under isen. Jag gråter lätt men inte inför folk, håller en fin fasad... hur länge det nu håller.
Lektionerna som jag haft hittills har funkat bra så jag ska väl inte klaga men det känns ändå ohållbart. Folk tror att jag är stark för att jag håller minen men kanske att de genomskådar hur jag mår genom allt mitt prat.
Stressen gör också att jag inte orkat gå mina promenader, jag gick minst 1 timma varje morgon i över 5 veckor, nu har jag inte gått på en vecka. Jag har återfallit i godisträsket också så det känns riktigt illa.
Jag behöver ett nytt jobb nu och de hänger inte på träd. Har ringt runt en hel del men det har inte gett något napp, det är lite av en nedgång på de flesta ställen tydligen...
Nyss skulle jag dessutom ändra layout på min blogg och det gick åt pipan, den som är där nu får jag helt enkelt inte bort och den funkar ju inte alls....stön.
Jaha det var livet hos mig för stunden..
måndag 6 augusti 2012
Sista veckan
Inleder min sista semestervecka idag, har lyckats hålla jobbet borta från tankarna ganska ok under sommaren. Har nog bestämt mig för att söka en annan tjänst efter jul en slöjdtjänst på en skola i samhället där jag bor. Känner att personen som har haft tjänsten tidigare har gjort ett väldigt bra jobb så det finns en helt del tvivel hos mig att jag skulle göra ett lika bra jobb som henne men söka ska jag. I dagsläget är jag inte behörig eftersom jag inte fått ut alla mina sista poäng från LiU så jag får väl ligga på det lite.
Saken är den att detta förmodligen kommer att bli mitt sista försök som lärare. Funkar det inte bättre än det gör nu så säger jag upp mig för att göra något annat. Jag kan inte fortsätta att leva för mina lov. Tiden mellan loven måste ju funka också.
Beslutet att sluta har gett mig lite sinnesro antar jag, för när jag gick på semester fanns samma tunga känslor som jag upplevde i augusti förra året då jag blev sjukskriven, så tunga känslor har jag för mitt jobb.
Vi får se hur det blir.
Vikt och träning då?
Jag kan fortfarande gå och nalla i skåpen och även om det inte alls är i samma stil som för ett år sedan så är det ändå ett sjukt beteende och kan lätt spåra ur. SÅ på något hemskt vis så kommer det bli skönt med rutiner igen. Men jag måste ju lära mig att hantera ledighet och ha egna rutiner så att jag klarar semester mm.
Träningen...jag går mina promenader men inget händer på vågen. Kan det vara att kroppen vant sig vid att få sin morgonpromenad och jag tränat upp en viss kondition under de här veckorna så att det nu krävs annan rörelse? Så idag blev det promenad och intervall. Har ingen aning om hur lång tid det tog eller hur många steg jag tog men det kändes i kroppen efteråt. Jag fick en hyfsad sväng kanske ca 4-5 km mot vanliga mornar då jag går 6½ km. Efter det så tog jag en runda i spåret på ca 2½ km. Jag testade samma intervaller som jag gjorde i våras springa 2 stolpar, gå 2, springa 2 gå 2 och göra så hela varvet. Jag var riktigt svettig när jag kom hem och det roliga var att jag kände att jag hade mer kraft under de delar när jag sprang nu än jag hade i våras så lite kondis har det nog gett att gå minst 1 timma varje morgon i snart 4 veckor.
Så nu ska jag testa det någon mer gång under veckan och så ska jag se om jag kan ta promenad med stavar under någon promenad denna veckan. Sedan får jag väl bita i det sura äpplet och testa lite armhävningar och situps. Se om det gör någon skillnad. För jag älskar ju mina promenader.
Det är lika bra att försöka komma igång för nu märker jag ju att kroppen inte vill släppa ifrån sig sina kilon på samma sätt som tidigare, och det känns ju strålande när man bara kommit halvvägs. Får fråga min nya handledare på Mando på onsdag när jag kommer till Alingsås. Han är dietist och tillika muskelbyggare om jag inte tar fel på kroppshyddan hans. Kanske kan jag få mer träningstips då.
Det värsta är att jag har på känn att vågen i Alingsås kommer att visa på + på onsdag och då vet jag att jag kommer att bli hysterisk. Låter ju som ett trevlig första möte med min nya handledare, snacka om lågvattenmärke... hehe.
Jag har ju aldrig tränat och har ingen erfarenhet eller kunskap kring allt detta, visst kan jag googla men det är svårt att hitta bra information. Det finns många teorier och det gäller att solla.
Tanken jag har haft när jag gått mina promenader är ändå att när jag blir smalare och skinnet kanske börjar bli lite väl hängigt så får jag väl börja styrketräna lite så att jag jag kan sträcka huden lite med muskler. Vet inte om det funkar så men det borde kunna hjälpa lite framförallt på armarna och kanske ryggen. Mage lår och bröst är väl inte så mycket att göra åt. Ännu har viktnedgången dock gått relativt långsamt och jämt. Ca 6 hg i veckan varje vecka sedan årsskiftet fram tills nu då vill säga. Så ännu har jag inte så mycket tillo häng och huden har hängt med hyfsat, men jag är inte klar. Hoppas jag.
Nu förväntas jag snart laga middag och jag har ingen aning om vad jag ska göra så det får nog bli äggmacka hos familjen i dag.
Saken är den att detta förmodligen kommer att bli mitt sista försök som lärare. Funkar det inte bättre än det gör nu så säger jag upp mig för att göra något annat. Jag kan inte fortsätta att leva för mina lov. Tiden mellan loven måste ju funka också.
Beslutet att sluta har gett mig lite sinnesro antar jag, för när jag gick på semester fanns samma tunga känslor som jag upplevde i augusti förra året då jag blev sjukskriven, så tunga känslor har jag för mitt jobb.
Vi får se hur det blir.
Vikt och träning då?
Jag kan fortfarande gå och nalla i skåpen och även om det inte alls är i samma stil som för ett år sedan så är det ändå ett sjukt beteende och kan lätt spåra ur. SÅ på något hemskt vis så kommer det bli skönt med rutiner igen. Men jag måste ju lära mig att hantera ledighet och ha egna rutiner så att jag klarar semester mm.
Träningen...jag går mina promenader men inget händer på vågen. Kan det vara att kroppen vant sig vid att få sin morgonpromenad och jag tränat upp en viss kondition under de här veckorna så att det nu krävs annan rörelse? Så idag blev det promenad och intervall. Har ingen aning om hur lång tid det tog eller hur många steg jag tog men det kändes i kroppen efteråt. Jag fick en hyfsad sväng kanske ca 4-5 km mot vanliga mornar då jag går 6½ km. Efter det så tog jag en runda i spåret på ca 2½ km. Jag testade samma intervaller som jag gjorde i våras springa 2 stolpar, gå 2, springa 2 gå 2 och göra så hela varvet. Jag var riktigt svettig när jag kom hem och det roliga var att jag kände att jag hade mer kraft under de delar när jag sprang nu än jag hade i våras så lite kondis har det nog gett att gå minst 1 timma varje morgon i snart 4 veckor.
Så nu ska jag testa det någon mer gång under veckan och så ska jag se om jag kan ta promenad med stavar under någon promenad denna veckan. Sedan får jag väl bita i det sura äpplet och testa lite armhävningar och situps. Se om det gör någon skillnad. För jag älskar ju mina promenader.
Det är lika bra att försöka komma igång för nu märker jag ju att kroppen inte vill släppa ifrån sig sina kilon på samma sätt som tidigare, och det känns ju strålande när man bara kommit halvvägs. Får fråga min nya handledare på Mando på onsdag när jag kommer till Alingsås. Han är dietist och tillika muskelbyggare om jag inte tar fel på kroppshyddan hans. Kanske kan jag få mer träningstips då.
Det värsta är att jag har på känn att vågen i Alingsås kommer att visa på + på onsdag och då vet jag att jag kommer att bli hysterisk. Låter ju som ett trevlig första möte med min nya handledare, snacka om lågvattenmärke... hehe.
Jag har ju aldrig tränat och har ingen erfarenhet eller kunskap kring allt detta, visst kan jag googla men det är svårt att hitta bra information. Det finns många teorier och det gäller att solla.
Tanken jag har haft när jag gått mina promenader är ändå att när jag blir smalare och skinnet kanske börjar bli lite väl hängigt så får jag väl börja styrketräna lite så att jag jag kan sträcka huden lite med muskler. Vet inte om det funkar så men det borde kunna hjälpa lite framförallt på armarna och kanske ryggen. Mage lår och bröst är väl inte så mycket att göra åt. Ännu har viktnedgången dock gått relativt långsamt och jämt. Ca 6 hg i veckan varje vecka sedan årsskiftet fram tills nu då vill säga. Så ännu har jag inte så mycket tillo häng och huden har hängt med hyfsat, men jag är inte klar. Hoppas jag.
Nu förväntas jag snart laga middag och jag har ingen aning om vad jag ska göra så det får nog bli äggmacka hos familjen i dag.
fredag 3 augusti 2012
Dagen efter
Ja inte för att jag är bakfull eller så, har ju aldrig varit full så en statistisk omöjlighet, tyvärr? Som tur är?
I går var den värsta dagen på evigheter.
Började på morgonen och höll i hela dagen. Ville helt lämna hus och hem och bara förvinna. Det var inget bra. Höll på att krypa ur mitt eget skinn, mådde inte bra alls. PMS tror jag.
Då mår jag dåligt för allt, jag är arg som ett bi och helt omöjlig att umgås med. Det var dock sonens födelsedag så jag fick försöka att lägga band på känslorna.
Vikten är ju naturligtvis en del i det hela. Beskrev ju härom dagen hur det stod till med vikten så jag tror inte att jag behöver skriva någon repris. När den helt värdelösa dagen så sakteliga drog sig mot sitt slut skulle jag vattna min mammas blommor eftersom de är bortresta, förra gången råkade jag sätta i gång larmet och naturligtvis så även igår. Great! Min mor har väldigt gott om blommor, och jag tror att jag fick torka upp spillt vatten kring varannan kruka....oboy!
Sedan gjorde jag det, det mest idiotiska på hela dagen. Jag åkte för att köpa mig en mjukglass och en chokladbit. Satte i mig allt med hull och hår. Så har jag inte gjort på över 8 månader.
Om jag mådde bra efteråt? Nja vad tror ni?
Om jag nu har sådan nojja för att få plus på vågen och vågen har stått still i 2 veckor trots 1 timmas promenad varje morgon och i går faktiskt 85 minuter promenad på morgonen. Varför i all världen smäller jag i mig glass och godis??? Jag är sjuk! Helt himla otrolig.
Det värsta är att jag vill ha mer, mer glass och godis.
Vägen känns mest som en rondell just nu!
I går var den värsta dagen på evigheter.
Började på morgonen och höll i hela dagen. Ville helt lämna hus och hem och bara förvinna. Det var inget bra. Höll på att krypa ur mitt eget skinn, mådde inte bra alls. PMS tror jag.
Då mår jag dåligt för allt, jag är arg som ett bi och helt omöjlig att umgås med. Det var dock sonens födelsedag så jag fick försöka att lägga band på känslorna.
Vikten är ju naturligtvis en del i det hela. Beskrev ju härom dagen hur det stod till med vikten så jag tror inte att jag behöver skriva någon repris. När den helt värdelösa dagen så sakteliga drog sig mot sitt slut skulle jag vattna min mammas blommor eftersom de är bortresta, förra gången råkade jag sätta i gång larmet och naturligtvis så även igår. Great! Min mor har väldigt gott om blommor, och jag tror att jag fick torka upp spillt vatten kring varannan kruka....oboy!
Sedan gjorde jag det, det mest idiotiska på hela dagen. Jag åkte för att köpa mig en mjukglass och en chokladbit. Satte i mig allt med hull och hår. Så har jag inte gjort på över 8 månader.
Om jag mådde bra efteråt? Nja vad tror ni?
Om jag nu har sådan nojja för att få plus på vågen och vågen har stått still i 2 veckor trots 1 timmas promenad varje morgon och i går faktiskt 85 minuter promenad på morgonen. Varför i all världen smäller jag i mig glass och godis??? Jag är sjuk! Helt himla otrolig.
Det värsta är att jag vill ha mer, mer glass och godis.
Vägen känns mest som en rondell just nu!
torsdag 2 augusti 2012
inte vimsig!
Tittade just på sommarens bilder....och hur tänkte jag?
Jag är fortfarande FET!!!!!!
Morgonens humör kom just tillbaka!
Jag är fortfarande FET!!!!!!
Morgonens humör kom just tillbaka!
Vimsig
Jag måste vara schizofren.
Helt makalös till att må olika från dag till dag eller timma till timma.
I går hade jag en ganska bra dag, det var vår bröllopsdag och vi firade med att gå på fin restaurang på kvällen. Nu mår jag inte så bra över all mat jag åt =ångest.
På lördag ska vi på bröllop = ångest.
Jag har sedan årsskiftet gått ner snart 20 kg men sista 3 veckorna står vågen stilla här hemma. Hur är det möjligt? Jag hade gått ner i vikt efter vår resa till Holland, då gick jag 5 gånger på 14 dagar, jag åt chips till maten på kvällen och jag var på restaurang och åt helt galen mat vid 2 tillfällen.
Sedan jag kom hem har jag gått en timma varje morgon inte ätit chips osv. Vågen visar mer än innan resan till Holland, va??? Jag får krupp!!!
Kommer väl att bryta ihop på tisdag när jag ska till Mando i Alingsås. Dessutom ska jag få en ny handledare på Mando, har haft en tjej som heter Anna hela tiden en hon slutade för några veckor sedan och när jag kommer dit på tisdag ska jag träffa Johan, dietist och muskelknutte. Känns fint att introducera sin nya handledare med ett sammanbrott! Yay!
Jag kan vissa dagar tycka att jag är ganska stolt över att jag gått ner mina första 20 kilo, har lika mycket kvar. Jag har börjat klä mig i lite mer figurnära kläder.
Fick ett ryck häromdagen och räknade ut mitt BMI, BIG misstake!!! Jag är fortfarande fet!!! INte bara överviktig utan fet!!! Vilken gå käftsmäll det var! Tackar.
Det gick någon dag och jag träffade på en kompis och hennes väninna A. A hade gått ner 60 kg på 2 år med hjälp av Gastic Bypas operation. Hon var 4 cm kortare än mig och vägde 4 kg mer än mig. Vi ser så TOTALT olika ut jag kände mig smal bredvid henne.
Det gick någon dag igen och jag gick en av mina promenader, gick förbi ett skyltfönster och inser....att jag är FET!!!
Men jag ger snart upp, jag orkar inte detta.
Skulle beskriva mig själv med ett ord för ett tag sedan, kom inte på något först men efter mycket grubblande så slog det mig. TROLL. Ni vet de där lyckotrollen...
Risigt hår, förvisso inte grönt eller rosa som dotterns troll, riktigt så allvarlig 40-års kris har jag inte.
Många små rynkor runt ögonen när jag ler,
Hängande bröst,
Fet mage,
Stor bak och breda fötter.
Mitt i prick!
Kanske att jag har lite längre ben men annars stämmer det fint!
Gahhhhh!
I morse slog dessutom hormonerna till med stora släggan. Vaknade arg som ett bi, kunde inte skaka av mig känslan. Höll på att krypa ur skinnet, kände mig helt galen. Skitarg och smått hysterisk firade jag sonens födelsedag med resten av familjen, lyckades hålla masken hyfsat. Därefter skulle vi gå promenad, mötte min väninna efter 200 m och hon frågade hur det stod till hon såg direkt att jag var helt off.
Efter promenaden mådde jag bättre, det fick bli en lång promenad, gick i 85 minuter och kom drygt 1 mil.
Maken som gick med hade ju grundat med tårta till frukost medan jag grundat med yoghurt och havreringar. Han tog yoghurt och havreringar när vi kom hem. Vi skulle åka in ett ärende till stan och maken pratar om hur hungrig han redan är och hur det liksom pirrar i benen efter promenaden....Men va f---- jag kände inget i benen jag var inte hungrig fast jag ätit min frukost nästan 2 timmar innan han åt sin.... Orättvist är vad det är. Varför förbränner han mer än mig?
Nu får det vara nog med gnäll, jag tar en middagslur!
Helt makalös till att må olika från dag till dag eller timma till timma.
I går hade jag en ganska bra dag, det var vår bröllopsdag och vi firade med att gå på fin restaurang på kvällen. Nu mår jag inte så bra över all mat jag åt =ångest.
På lördag ska vi på bröllop = ångest.
Jag har sedan årsskiftet gått ner snart 20 kg men sista 3 veckorna står vågen stilla här hemma. Hur är det möjligt? Jag hade gått ner i vikt efter vår resa till Holland, då gick jag 5 gånger på 14 dagar, jag åt chips till maten på kvällen och jag var på restaurang och åt helt galen mat vid 2 tillfällen.
Sedan jag kom hem har jag gått en timma varje morgon inte ätit chips osv. Vågen visar mer än innan resan till Holland, va??? Jag får krupp!!!
Kommer väl att bryta ihop på tisdag när jag ska till Mando i Alingsås. Dessutom ska jag få en ny handledare på Mando, har haft en tjej som heter Anna hela tiden en hon slutade för några veckor sedan och när jag kommer dit på tisdag ska jag träffa Johan, dietist och muskelknutte. Känns fint att introducera sin nya handledare med ett sammanbrott! Yay!
Jag kan vissa dagar tycka att jag är ganska stolt över att jag gått ner mina första 20 kilo, har lika mycket kvar. Jag har börjat klä mig i lite mer figurnära kläder.
Fick ett ryck häromdagen och räknade ut mitt BMI, BIG misstake!!! Jag är fortfarande fet!!! INte bara överviktig utan fet!!! Vilken gå käftsmäll det var! Tackar.
Det gick någon dag och jag träffade på en kompis och hennes väninna A. A hade gått ner 60 kg på 2 år med hjälp av Gastic Bypas operation. Hon var 4 cm kortare än mig och vägde 4 kg mer än mig. Vi ser så TOTALT olika ut jag kände mig smal bredvid henne.
Det gick någon dag igen och jag gick en av mina promenader, gick förbi ett skyltfönster och inser....att jag är FET!!!
Men jag ger snart upp, jag orkar inte detta.
Skulle beskriva mig själv med ett ord för ett tag sedan, kom inte på något först men efter mycket grubblande så slog det mig. TROLL. Ni vet de där lyckotrollen...
Risigt hår, förvisso inte grönt eller rosa som dotterns troll, riktigt så allvarlig 40-års kris har jag inte.
Många små rynkor runt ögonen när jag ler,
Hängande bröst,
Fet mage,
Stor bak och breda fötter.
Mitt i prick!
Kanske att jag har lite längre ben men annars stämmer det fint!
Gahhhhh!
I morse slog dessutom hormonerna till med stora släggan. Vaknade arg som ett bi, kunde inte skaka av mig känslan. Höll på att krypa ur skinnet, kände mig helt galen. Skitarg och smått hysterisk firade jag sonens födelsedag med resten av familjen, lyckades hålla masken hyfsat. Därefter skulle vi gå promenad, mötte min väninna efter 200 m och hon frågade hur det stod till hon såg direkt att jag var helt off.
Efter promenaden mådde jag bättre, det fick bli en lång promenad, gick i 85 minuter och kom drygt 1 mil.
Maken som gick med hade ju grundat med tårta till frukost medan jag grundat med yoghurt och havreringar. Han tog yoghurt och havreringar när vi kom hem. Vi skulle åka in ett ärende till stan och maken pratar om hur hungrig han redan är och hur det liksom pirrar i benen efter promenaden....Men va f---- jag kände inget i benen jag var inte hungrig fast jag ätit min frukost nästan 2 timmar innan han åt sin.... Orättvist är vad det är. Varför förbränner han mer än mig?
Nu får det vara nog med gnäll, jag tar en middagslur!
lördag 21 juli 2012
Tiden går
Det är en hel evighet sedan jag skrev senast. Inte så mycket har hänt.
Livet är väl mest upp och ned som vanligt.
Åker fortfarande till Alingsås men inte en gång i veckan. Har börjat slarva med maten igen, men kommit i gång bra med promenaderna. Det har blivit en timma om dagen i över en vecka nu.
Jag får fortfarande positiva resultat på vågen. Det går sakta men säkert nedåt. Snittet är mellan 5och 6 hg per vecka, har inte gjort några stora hopp utan går ner 5-6 hg varje vecka. Så snart har jag gått ner 20 kg, med halt vanlig mat och promenader.
Bara 20 kg kvar, hehe. Så här är det inte snacka om beach 2012 utan 2013 men det har jag vetat hela tiden.
Mina nojjor angående åldern hänger i, men det är nog inte lika mycket en 40-årskris som en helt vanlig kris som råkade infalla runt 40 strecket. Så jag kallar det fortfarande min 40-årskris, lite på allvar och lite med glimten i ögat.
Jag vill fortfarande lära mig att köra bil på en racerbana, jag vill fortfarande tatuera mig, jag vill åka till USA, jag vill byta jobb och jag vill bli "fit". Hehe, önskelistan är lång.
Har ju sagt i flera år att när jag fyller 40 ska jag åka till USA, själv. Har prata om det så länge och nu börjar det närma sig, min man frågade mig häromdagen när jag planerade att åka.......plötsligt står jag som ett fån. Vad exakt är det jag ska göra? själv!
Inser att jag måste hitta en plan för mitt äventyr för jag vill för mycket med min resa.
Vill till San Francisco: Det är snart 20 år sedan jag kom dit som Au-pair. Men familjen bor inte kvar och jag har ingen kontakt med dem, de jag umgicks med är inte heller kvar...
Vill till Seattle: Det var dit jag först kom som Au-pair hösten 1992. Den familjen har jag fortfarande kontakt med och det vore jätte kul att få träffa min värdmamma igen.
Vill till Charlottesville: Där bodde vi i 4 månader för 6 år sedan när vi var över med familjen. Men de familjerna vi umgicks med finns inte där, en finns i Sverige och en har flyttat till Missouri.
Vill till Jenelle i Springfield Missouri: Henne har jag inte träffat sedan vi lämnade Charlottesville i november 2006.
Den utlimata drömmen!!!!!!!!!!!! Åka till Los Angles och få vara med en dag i studion under en inspelning av Bones!!!!!
Hehe, ni förstår ju att det inte är lätt!!HaHaHaHaHaHaHa
You're never to young or to old to dream!!!
Börjar fundera på om jag inte ska åka själv trots allt, kanske ta med en kompis? Men om jag ska hälsa på bekanta så kanske det är bäst att åka själv. Ulle i ett nötskal...kan aldrig bestämma sig.
Andra planer för framtiden.....funderar på att utbilda mig till fot-terapeut. Men skulle gärna göra lite "prao" först för att se om det är något som jag kan tänka mig på allvar. Om så är fallet så finns en utbildning i Göteborg på 1½ år, vilket är överkomligt båda vad gäller tid och studielån. Måste först läsa lite grunder från gymnasiets omvårdnadsutbildning men det tror jag att jag kan göra via komvux eller möjligen på distans. Men även här har jag svårt att bestämma mig. Tror dock att det finns en marknad för fotterapeut och jag kan inte tänka mig att jobba kvar som lärare så länge till. Det börjar bli svårt att försvara sitt kärriärsval när man endast lever för sin ledighet.
Ja så ligger landet just i dag.
Livet är väl mest upp och ned som vanligt.
Åker fortfarande till Alingsås men inte en gång i veckan. Har börjat slarva med maten igen, men kommit i gång bra med promenaderna. Det har blivit en timma om dagen i över en vecka nu.
Jag får fortfarande positiva resultat på vågen. Det går sakta men säkert nedåt. Snittet är mellan 5och 6 hg per vecka, har inte gjort några stora hopp utan går ner 5-6 hg varje vecka. Så snart har jag gått ner 20 kg, med halt vanlig mat och promenader.
Bara 20 kg kvar, hehe. Så här är det inte snacka om beach 2012 utan 2013 men det har jag vetat hela tiden.
Mina nojjor angående åldern hänger i, men det är nog inte lika mycket en 40-årskris som en helt vanlig kris som råkade infalla runt 40 strecket. Så jag kallar det fortfarande min 40-årskris, lite på allvar och lite med glimten i ögat.
Jag vill fortfarande lära mig att köra bil på en racerbana, jag vill fortfarande tatuera mig, jag vill åka till USA, jag vill byta jobb och jag vill bli "fit". Hehe, önskelistan är lång.
Har ju sagt i flera år att när jag fyller 40 ska jag åka till USA, själv. Har prata om det så länge och nu börjar det närma sig, min man frågade mig häromdagen när jag planerade att åka.......plötsligt står jag som ett fån. Vad exakt är det jag ska göra? själv!
Inser att jag måste hitta en plan för mitt äventyr för jag vill för mycket med min resa.
Vill till San Francisco: Det är snart 20 år sedan jag kom dit som Au-pair. Men familjen bor inte kvar och jag har ingen kontakt med dem, de jag umgicks med är inte heller kvar...
Vill till Seattle: Det var dit jag först kom som Au-pair hösten 1992. Den familjen har jag fortfarande kontakt med och det vore jätte kul att få träffa min värdmamma igen.
Vill till Charlottesville: Där bodde vi i 4 månader för 6 år sedan när vi var över med familjen. Men de familjerna vi umgicks med finns inte där, en finns i Sverige och en har flyttat till Missouri.
Vill till Jenelle i Springfield Missouri: Henne har jag inte träffat sedan vi lämnade Charlottesville i november 2006.
Den utlimata drömmen!!!!!!!!!!!! Åka till Los Angles och få vara med en dag i studion under en inspelning av Bones!!!!!
Hehe, ni förstår ju att det inte är lätt!!HaHaHaHaHaHaHa
You're never to young or to old to dream!!!
Börjar fundera på om jag inte ska åka själv trots allt, kanske ta med en kompis? Men om jag ska hälsa på bekanta så kanske det är bäst att åka själv. Ulle i ett nötskal...kan aldrig bestämma sig.
Andra planer för framtiden.....funderar på att utbilda mig till fot-terapeut. Men skulle gärna göra lite "prao" först för att se om det är något som jag kan tänka mig på allvar. Om så är fallet så finns en utbildning i Göteborg på 1½ år, vilket är överkomligt båda vad gäller tid och studielån. Måste först läsa lite grunder från gymnasiets omvårdnadsutbildning men det tror jag att jag kan göra via komvux eller möjligen på distans. Men även här har jag svårt att bestämma mig. Tror dock att det finns en marknad för fotterapeut och jag kan inte tänka mig att jobba kvar som lärare så länge till. Det börjar bli svårt att försvara sitt kärriärsval när man endast lever för sin ledighet.
Ja så ligger landet just i dag.
tisdag 27 mars 2012
Det svänger
Ja jösses, hormoner eller vem vet vad men jag är som en berg- och dalbana.
Förra inlägget är ju super tungt, nu mår jag bättre. Vet att jag kan dyka redan i morgon så varför inte passa på att skriva lite när man mår bra. Kan ju vara kul att minnas hur tankarna snurrar sådana dagar.
Skrev ju i förra inlägget att jag var helt galen Tv-serien Bones. Ja katten vet om jag inte är lite betuttad i huvudrolls innehaven Both. Som en lite skoltös. Helt sjukt.
Jag åker ju till Alingsås en gång i veckan fortfarande, och när jag kört den där sträckan på det dryga 10 milen enkel resa varje vecka så har jag börjat gilla att köra bil. Älskar att kunna dra på lite när man kör om en långsammare bil. Och vips så vill jag bli racerförare! Racerstjärna! HAHAHAHAHA!!!!!! Ja håll i hatten.
Det är som om 40-årskrisen slagit sina klor i mig! Jag vill en massa konstiga saker, göra en massa konstigheter, är väl rädd att bli gammal och att inte hinna med saker som jag plötsligt fått för mig att jag vill göra. Galet men kul.
Tatueringen som jag pratat om i flera år, ska den bli gjort i år kanske. Har alltid sagt att jag ska tatuera mig när jag nått min målvikt. Men jösses då vet man ju inte om det blir någon tatuering.. Men vad ska jag tatuera och vart? Ja den frågan återstår. Den måste ju betyda något.
Nu hinner jag inte skriva mera tokigheter just nu men det kommer kanske mera.
Förra inlägget är ju super tungt, nu mår jag bättre. Vet att jag kan dyka redan i morgon så varför inte passa på att skriva lite när man mår bra. Kan ju vara kul att minnas hur tankarna snurrar sådana dagar.
Skrev ju i förra inlägget att jag var helt galen Tv-serien Bones. Ja katten vet om jag inte är lite betuttad i huvudrolls innehaven Both. Som en lite skoltös. Helt sjukt.
Jag åker ju till Alingsås en gång i veckan fortfarande, och när jag kört den där sträckan på det dryga 10 milen enkel resa varje vecka så har jag börjat gilla att köra bil. Älskar att kunna dra på lite när man kör om en långsammare bil. Och vips så vill jag bli racerförare! Racerstjärna! HAHAHAHAHA!!!!!! Ja håll i hatten.
Det är som om 40-årskrisen slagit sina klor i mig! Jag vill en massa konstiga saker, göra en massa konstigheter, är väl rädd att bli gammal och att inte hinna med saker som jag plötsligt fått för mig att jag vill göra. Galet men kul.
Tatueringen som jag pratat om i flera år, ska den bli gjort i år kanske. Har alltid sagt att jag ska tatuera mig när jag nått min målvikt. Men jösses då vet man ju inte om det blir någon tatuering.. Men vad ska jag tatuera och vart? Ja den frågan återstår. Den måste ju betyda något.
Nu hinner jag inte skriva mera tokigheter just nu men det kommer kanske mera.
måndag 12 mars 2012
Jag blir galen.
Ja som rubriken antyder så tror jag att jag håller på att förlora förståndet...
så är du inte upplaggd för en massa skitsnack så sluta läsa här.
Vet inte vad som hänt. Hormoner? eller allmän noja. 40års-kris?
I lördags var jag så irriterad så jag trodde jag skulle gå i bitar. Har inte den blekaste aning om varför. jag var så himla arg och sur, usch.
I söndags var jag ledsen kunde inte hindra tårarna från att rina stup i kvarten hela dagen. Och nej det var inte PMS, för den är just avklarad.
Vad händer?
Jag är just nu så äcklad av mig själv, tycker att jag är så himla ful och patetisk. Jag har denna veckan kommit i gång med mina promenader igen, men det är tufft att ta sig ut. Väl ute så är det inga problem.
Men maten...jag får det bara inte att funka. Först äter jag som jag ska och det går bra, sedan plötsligt får jag vikt noja och skippar ett mellanmål, oftast av ren lathet eller för att jag helt enkelt inte är sugen på något att äta. Det går en liten stund och så slår godissuget till. Har man inte godis så tar man något annat.....morr.
Det blir inte lättare när man har gäster eller är på kalas och likande, jag har så fruktansvärt dålig karaktär, kan titta på godsakerna en lång stund men om de inte försvinner så kan jag inte motstå frestelsen att äta lite. Har jag ätit lite godsaker så straffar jag mig själv genom att utesluta ett mellan mål eller kvällsmat...= suget ökar igen. Är jag helt himla blåst? Så himla osmart.
Delvis är jag väl lite deppig över att viktminskningen går så långsamt, men det blir ju inte bättre av att jag äte sådant som jag inte ska, i morgon blir det ju + på vågaset i Alingsås. Det är ju ännu deppigare och ännu svårare att hantera.
Jag kan för första gången på länge inte ens sätta ord på mina känslor.
Kan inte förklara i ord hur besviken jag är på mig själv, hur mycket jag avskyr det jag gör mot mig själv, hur mycket jag hatar det jag ser i spegeln, hur mycket jag äcklas av min kropp.
Jag vill kunna känna att jag är lite nöjd med mig själv, att jag skulle kunna tycka om mig självl ite granna i alla fall. Tycka att jag är lite bra på någonting, behöver inte vara bäst.
Men i stället ser jag bara allt dåligt.
För att smita från alla destruktiva tankar har jag tittat mycket på min favorit tv-serie Bones. Men vad händer? Jo jag finner mig helt absorberad i serien och blir helt verklighetsavtrubbad och asocial.
Måste ge mig ut på min promenad innan jag bryter ihop helt.
så är du inte upplaggd för en massa skitsnack så sluta läsa här.
Vet inte vad som hänt. Hormoner? eller allmän noja. 40års-kris?
I lördags var jag så irriterad så jag trodde jag skulle gå i bitar. Har inte den blekaste aning om varför. jag var så himla arg och sur, usch.
I söndags var jag ledsen kunde inte hindra tårarna från att rina stup i kvarten hela dagen. Och nej det var inte PMS, för den är just avklarad.
Vad händer?
Jag är just nu så äcklad av mig själv, tycker att jag är så himla ful och patetisk. Jag har denna veckan kommit i gång med mina promenader igen, men det är tufft att ta sig ut. Väl ute så är det inga problem.
Men maten...jag får det bara inte att funka. Först äter jag som jag ska och det går bra, sedan plötsligt får jag vikt noja och skippar ett mellanmål, oftast av ren lathet eller för att jag helt enkelt inte är sugen på något att äta. Det går en liten stund och så slår godissuget till. Har man inte godis så tar man något annat.....morr.
Det blir inte lättare när man har gäster eller är på kalas och likande, jag har så fruktansvärt dålig karaktär, kan titta på godsakerna en lång stund men om de inte försvinner så kan jag inte motstå frestelsen att äta lite. Har jag ätit lite godsaker så straffar jag mig själv genom att utesluta ett mellan mål eller kvällsmat...= suget ökar igen. Är jag helt himla blåst? Så himla osmart.
Delvis är jag väl lite deppig över att viktminskningen går så långsamt, men det blir ju inte bättre av att jag äte sådant som jag inte ska, i morgon blir det ju + på vågaset i Alingsås. Det är ju ännu deppigare och ännu svårare att hantera.
Jag kan för första gången på länge inte ens sätta ord på mina känslor.
Kan inte förklara i ord hur besviken jag är på mig själv, hur mycket jag avskyr det jag gör mot mig själv, hur mycket jag hatar det jag ser i spegeln, hur mycket jag äcklas av min kropp.
Jag vill kunna känna att jag är lite nöjd med mig själv, att jag skulle kunna tycka om mig självl ite granna i alla fall. Tycka att jag är lite bra på någonting, behöver inte vara bäst.
Men i stället ser jag bara allt dåligt.
För att smita från alla destruktiva tankar har jag tittat mycket på min favorit tv-serie Bones. Men vad händer? Jo jag finner mig helt absorberad i serien och blir helt verklighetsavtrubbad och asocial.
Måste ge mig ut på min promenad innan jag bryter ihop helt.
fredag 2 mars 2012
Funderingar
I morse i bilen satt jag och funderade på livet.
Jag tänkte att detta måste jag skriva i min blogg.
Nu är klockan snart 15 och jag har nästan glömt av vad det var jag tänkte på. Hur är det med hjärnan egentligen?
Och det var även hjärnan som var inblandad i morgonens tankar. Hehe, det klart den var.. men jag syftar på något annat.
När jag var på samtal senast så kom vi in på självbild. Jag vet ju att både självbild och självförtroende är stor bristvara hos mig.
Något som jag reflekterat över det sista är något som oroar mig en del.
Häng i nu för nu blir det snurrigt.
Jag vet att jag är tjock.
Men när jag jobbar eller går på stan så tänker jag inte hela tiden på hur tjock jag är. Det är främst när jag ser mig själv i en spegel som jag nockas av hur tjock jag är. Hur illa kläderna sitter, hur stor rumpa, mage, lår eller byst jag har osv. Som om jag på något vis har en annan bild av mig själv i mitt huvud. En bild av en mer normalviktigt person.
Detta gör mig otroligt frustrerad. Hur kan det vara så?
Jag vet ju vilken storlek jag drar i kläder, jag vet vad vågen pekar på, jag vet att jag är tung och stor. Så hur kan jag ha en annan bild i mitt huvud?
Sedan jag blev sjuk för två veckor sedan har jag inte fått ordning på någonting. Jag kommer inte ut på mina promenader, jag äter inte som jag ska, har börjat fuska med godsaker, har svårt för varm mat osv. Jag borde ju inte ha några problem med att få ordning på det igen, för det gav ju positiva resultat på både våg och måttband.
Jag ger ju plötsligt efter för mina gamla vanor igen.
Utsätter mig för situationer då jag blir frestad att äta sådan jag inte ska, landar i soffan och saknar förmåga att ta mig upp ur den och ge mig ut på promenad.
Hur kan man göra så här mot sig själv? Det strider ju mot allt sunt förnuft över huvud taget.
Men nu får det vara för idag.
Dags att ta helg.
En helg som jag inte helt ser fram emot.
MÅSTE städa och tvätta.
Borde köpa kläder och skor till barnen.
Ska på a40-års fest, vet inte vad jag ska ta på mig och hur det påverkar mitt matschema.
Ska på dotterns simtävling och måste gå upp klockan 6 för att fixa fika och hinna äta frukost innan vi måste i väg.
I kväll kommer dotterns kompis för att sova över.....
Sedan har vi:
Bära pellets, tvätta bilarna, tvätta fönster, måla taket, laga mat osv osv osv.
Jag äger inte förmågan "söndra och härska", så jag blir bara stressad och får då inget gjort...
Nu får det vara slutgnällt för idag. Bloggen blir ju en slasktratt!
Jag tänkte att detta måste jag skriva i min blogg.
Nu är klockan snart 15 och jag har nästan glömt av vad det var jag tänkte på. Hur är det med hjärnan egentligen?
Och det var även hjärnan som var inblandad i morgonens tankar. Hehe, det klart den var.. men jag syftar på något annat.
När jag var på samtal senast så kom vi in på självbild. Jag vet ju att både självbild och självförtroende är stor bristvara hos mig.
Något som jag reflekterat över det sista är något som oroar mig en del.
Häng i nu för nu blir det snurrigt.
Jag vet att jag är tjock.
Men när jag jobbar eller går på stan så tänker jag inte hela tiden på hur tjock jag är. Det är främst när jag ser mig själv i en spegel som jag nockas av hur tjock jag är. Hur illa kläderna sitter, hur stor rumpa, mage, lår eller byst jag har osv. Som om jag på något vis har en annan bild av mig själv i mitt huvud. En bild av en mer normalviktigt person.
Detta gör mig otroligt frustrerad. Hur kan det vara så?
Jag vet ju vilken storlek jag drar i kläder, jag vet vad vågen pekar på, jag vet att jag är tung och stor. Så hur kan jag ha en annan bild i mitt huvud?
Sedan jag blev sjuk för två veckor sedan har jag inte fått ordning på någonting. Jag kommer inte ut på mina promenader, jag äter inte som jag ska, har börjat fuska med godsaker, har svårt för varm mat osv. Jag borde ju inte ha några problem med att få ordning på det igen, för det gav ju positiva resultat på både våg och måttband.
Jag ger ju plötsligt efter för mina gamla vanor igen.
Utsätter mig för situationer då jag blir frestad att äta sådan jag inte ska, landar i soffan och saknar förmåga att ta mig upp ur den och ge mig ut på promenad.
Hur kan man göra så här mot sig själv? Det strider ju mot allt sunt förnuft över huvud taget.
Men nu får det vara för idag.
Dags att ta helg.
En helg som jag inte helt ser fram emot.
MÅSTE städa och tvätta.
Borde köpa kläder och skor till barnen.
Ska på a40-års fest, vet inte vad jag ska ta på mig och hur det påverkar mitt matschema.
Ska på dotterns simtävling och måste gå upp klockan 6 för att fixa fika och hinna äta frukost innan vi måste i väg.
I kväll kommer dotterns kompis för att sova över.....
Sedan har vi:
Bära pellets, tvätta bilarna, tvätta fönster, måla taket, laga mat osv osv osv.
Jag äger inte förmågan "söndra och härska", så jag blir bara stressad och får då inget gjort...
Nu får det vara slutgnällt för idag. Bloggen blir ju en slasktratt!
torsdag 1 mars 2012
Tiden går fort
Det är första mars och jag har inte skrivit på drygt 2 veckor.
Jag blev själv sjuk efter mitt förra inlägg och mår fortfarande inte prima, hostan vägrar att ge sig.
Resultatet har ju blivit att jag inte varit ute på promenad varje dag som jag kommit igång med tidigare. Eftersom jag gick upp i vikt efter att ha uteslutit promenaderna under våra 4 dagar i "fjällen" så började paniken krypa sig på. Därför har jag inte följt mitt matschema till punkt och pricka. Och vips så var man utanför banan igen.
SÅ nu gäller det att börja med de dagliga promenaderna igen och att äta som jag bör.
I går kraschade jag helt och åt choklad och kakor mm, resultatet blev det vanliga. Lätt illamående resten av dagen och en krypande ångest över mitt tilltag.
Vaknar i dag och tänker som vanligt, i dag ska jag klara av att följa mitt matschema och gå en extra lång promenad eftersom jag slutar tidigt idag.
Vad jag tänker just nu???? Vet ju att det finns chokladbollar kvar i mitt skåp i klassrummet......om jag skulle mumsa i mig en......
Sjukt!!! Sjukt är vad det är.
Jag blev själv sjuk efter mitt förra inlägg och mår fortfarande inte prima, hostan vägrar att ge sig.
Resultatet har ju blivit att jag inte varit ute på promenad varje dag som jag kommit igång med tidigare. Eftersom jag gick upp i vikt efter att ha uteslutit promenaderna under våra 4 dagar i "fjällen" så började paniken krypa sig på. Därför har jag inte följt mitt matschema till punkt och pricka. Och vips så var man utanför banan igen.
SÅ nu gäller det att börja med de dagliga promenaderna igen och att äta som jag bör.
I går kraschade jag helt och åt choklad och kakor mm, resultatet blev det vanliga. Lätt illamående resten av dagen och en krypande ångest över mitt tilltag.
Vaknar i dag och tänker som vanligt, i dag ska jag klara av att följa mitt matschema och gå en extra lång promenad eftersom jag slutar tidigt idag.
Vad jag tänker just nu???? Vet ju att det finns chokladbollar kvar i mitt skåp i klassrummet......om jag skulle mumsa i mig en......
Sjukt!!! Sjukt är vad det är.
måndag 13 februari 2012
Ok trots allt
Var nere i Alingsås på Mando idag på morgonen, det var med stor bävan som jag klev på den förbaskade vågen. Men det gick bra - 0.5 kg. Så nu är jag tillbaka där jag var för 2 veckor sedan.
På ren ilska och frustration gick jag i 2 timmar i går.
Efter mindre än halva tiden trampade jag snett och stukade foten, likande en liten bit för att se om det gick och efter ett litet tag gick det helt ok så jag fortsatte att gå i drygt en timma till.
När jag kom hem fixade jag mat och satte mig fram för TV.n och åt. Började känna av foten lite men tänkte in så mycket på det, tills jag skulle ställa mig upp och duka av..... det gick inte.
Kunde inte stödja på foten. Fick bli sängen med foten i högläge, jösses vad det tog i och gjorde ont. Fick bli alvedon.
Maken trodde inte att jag skulle kunna köra till Alingsås i dag, att det skulle ta flera dagar innan foten var bra. Men gissa om jag vart glad när jag kunde gå på foten i morse, så det blev en tripp till Alingsås, däefter fortsatte jag ner till Lena i Mölndal för att låna filmer och äta lunch. Därefter en liten tripp till IKEA. Precis som jag önskat fast det verkade omöjligt från början.
Allt berodd dock på att maken var hemma med en krasslig dotter och för att han inte trodde att jag skulle kunna ta hand om henne om jag inte kunde gå. NU visade det sig att han själv nog var den som känt sig mest hängig idag. En talle i näsan.....inte lätt när man är man.
På ren ilska och frustration gick jag i 2 timmar i går.
Efter mindre än halva tiden trampade jag snett och stukade foten, likande en liten bit för att se om det gick och efter ett litet tag gick det helt ok så jag fortsatte att gå i drygt en timma till.
När jag kom hem fixade jag mat och satte mig fram för TV.n och åt. Började känna av foten lite men tänkte in så mycket på det, tills jag skulle ställa mig upp och duka av..... det gick inte.
Kunde inte stödja på foten. Fick bli sängen med foten i högläge, jösses vad det tog i och gjorde ont. Fick bli alvedon.
Maken trodde inte att jag skulle kunna köra till Alingsås i dag, att det skulle ta flera dagar innan foten var bra. Men gissa om jag vart glad när jag kunde gå på foten i morse, så det blev en tripp till Alingsås, däefter fortsatte jag ner till Lena i Mölndal för att låna filmer och äta lunch. Därefter en liten tripp till IKEA. Precis som jag önskat fast det verkade omöjligt från början.
Allt berodd dock på att maken var hemma med en krasslig dotter och för att han inte trodde att jag skulle kunna ta hand om henne om jag inte kunde gå. NU visade det sig att han själv nog var den som känt sig mest hängig idag. En talle i näsan.....inte lätt när man är man.
söndag 12 februari 2012
Jag får bryt!!!
Trillade dit idag igen.
Att det ska vara så vansinnigt svårt att hålla sig ifrån det man inte borde äta.
I dag stod det chips kvar i skålar nere i gillestugan när jag kom dit. Plötsligt så vräker jag i mig, precis som förr.
Det var ju inte så smart och så fort man kommer till sans nockas man av det dåliga samvetet och ångesten.
Första instinkten är ju att inte äta något mera på hela dagen som straff. Men det är ju ohållbart.
Kompensera med en lååång promenad då. Bättre än inget. Så det blev en promenad på nära på 2 timmar. 15000 raska steg. Men det är ändå inte nog för att förbränna chipsen jag åt.
Varför ska det vara så svårt att ta in att det inte är värt att stoppa i sig skiten om man tror att man ska klara av att förbränna det. Skulle ju behöva gå i 4 timmar till om det skulle vara någon idé.
Det enda som plötsligt är solklart är ju varför man ser ut som man gör. Har ju inte rör på mig så mycket men ätit som en häst.
Så nu vet jag ju att det är + på vågen i morgon. Varför gör jag så här mot mig själv?
För att ändå få fram något positivt så har jag nog inte promenerat så här flitigt någonsin. Måste åtminstone försöka hålla dem.
Att det ska vara så vansinnigt svårt att hålla sig ifrån det man inte borde äta.
I dag stod det chips kvar i skålar nere i gillestugan när jag kom dit. Plötsligt så vräker jag i mig, precis som förr.
Det var ju inte så smart och så fort man kommer till sans nockas man av det dåliga samvetet och ångesten.
Första instinkten är ju att inte äta något mera på hela dagen som straff. Men det är ju ohållbart.
Kompensera med en lååång promenad då. Bättre än inget. Så det blev en promenad på nära på 2 timmar. 15000 raska steg. Men det är ändå inte nog för att förbränna chipsen jag åt.
Varför ska det vara så svårt att ta in att det inte är värt att stoppa i sig skiten om man tror att man ska klara av att förbränna det. Skulle ju behöva gå i 4 timmar till om det skulle vara någon idé.
Det enda som plötsligt är solklart är ju varför man ser ut som man gör. Har ju inte rör på mig så mycket men ätit som en häst.
Så nu vet jag ju att det är + på vågen i morgon. Varför gör jag så här mot mig själv?
För att ändå få fram något positivt så har jag nog inte promenerat så här flitigt någonsin. Måste åtminstone försöka hålla dem.
lördag 11 februari 2012
Tålamodet tryter
Nu är det verkligen kämpigt.
Det tar emot som katten att ge sig ut på promenad, när jag väl tagit mig ut är det inget större problem men att bara resa sig upp, klä på sig och få på skorna är en kamp.
I dag har jag fått lite gjort här hemma men inte på långa vägar så mycket som jag tänkt från början. Fick en idé om att åka till Mölndal och hälsa på Lena men kände nästan på en gång att jag inte var säker på om jag skulle orka med det riktigt. Men jag ville verkligen åka.
Så visade det sig att Lena fortfarande kände sig hängig så jag beslutade mig för att inte åka just idag.
Det har ändå varit en trevlig dag på det stora hela. Min väninna kom förbi en stund och det var ett tag sedan vi sågs så det var uppskattat.
Jag har fixat köket så att det ser hyfsat ut liksom badrummet.
Jag har provbakat kakor som jag tänkte baka med barnen i söndagsskolan i morgon. Det var då det började gå snett. Jag smakade på degen och jag smakade på kakorna. Jag var så sugen på godis att jag nästan började lipa.
När jag ett bra tag senare kom ut på min promenad tänkte jag bara på hur gärna jag ville fortsätta att äta sött och chips, att jag kommer att få ett + på vågen på måndag igen osv.
Plötsligt insåg jag att jag inte ätit middag och att det var hungrig jag var och inte enbart sugen på gott. Hade ju varit bra att tänka på tidigare. Tänk att mat och godis kan ge sådan ångest!!!
Nåväl jag gick i en timma så jag har kommit upp i drygt 11 000 steg, men nu börjar oron gnaga över vågen på måndag. Behöver gå ut på en minst lika lång promenad i morgon och verkligen äta som jag ska för att ha en chans att åtminstone få +-0 på måndag. Men jag tror ju förstås att det kommer att bli ett plus. Så fastän jag vet att det är fel så väljer jag nu att inte äta min middag och min kvällsmellis för att kompensera att jag åt kakor... Gud var ska detta sluta?
Jag är liksom less på att inte få äta godis och kakor. Jag vet att jag kommer att få äta det så småning om men inte just nu. Efter det jobbiga besöket i Alingsås i måndags är det ganska kämpigt att äta rätt och just nu känns det mer som en diet än en livsstil. Hur mesigt som helst....
Det är viktigare nu än någonsin att hålla i och inte ge efter för suget efter godis, kokor och chips och oviljan att ge sig ut på promenad.
Lite deppig just nu, förut var jag arg. Humöret växlar en del.
Det tar emot som katten att ge sig ut på promenad, när jag väl tagit mig ut är det inget större problem men att bara resa sig upp, klä på sig och få på skorna är en kamp.
I dag har jag fått lite gjort här hemma men inte på långa vägar så mycket som jag tänkt från början. Fick en idé om att åka till Mölndal och hälsa på Lena men kände nästan på en gång att jag inte var säker på om jag skulle orka med det riktigt. Men jag ville verkligen åka.
Så visade det sig att Lena fortfarande kände sig hängig så jag beslutade mig för att inte åka just idag.
Det har ändå varit en trevlig dag på det stora hela. Min väninna kom förbi en stund och det var ett tag sedan vi sågs så det var uppskattat.
Jag har fixat köket så att det ser hyfsat ut liksom badrummet.
Jag har provbakat kakor som jag tänkte baka med barnen i söndagsskolan i morgon. Det var då det började gå snett. Jag smakade på degen och jag smakade på kakorna. Jag var så sugen på godis att jag nästan började lipa.
När jag ett bra tag senare kom ut på min promenad tänkte jag bara på hur gärna jag ville fortsätta att äta sött och chips, att jag kommer att få ett + på vågen på måndag igen osv.
Plötsligt insåg jag att jag inte ätit middag och att det var hungrig jag var och inte enbart sugen på gott. Hade ju varit bra att tänka på tidigare. Tänk att mat och godis kan ge sådan ångest!!!
Nåväl jag gick i en timma så jag har kommit upp i drygt 11 000 steg, men nu börjar oron gnaga över vågen på måndag. Behöver gå ut på en minst lika lång promenad i morgon och verkligen äta som jag ska för att ha en chans att åtminstone få +-0 på måndag. Men jag tror ju förstås att det kommer att bli ett plus. Så fastän jag vet att det är fel så väljer jag nu att inte äta min middag och min kvällsmellis för att kompensera att jag åt kakor... Gud var ska detta sluta?
Jag är liksom less på att inte få äta godis och kakor. Jag vet att jag kommer att få äta det så småning om men inte just nu. Efter det jobbiga besöket i Alingsås i måndags är det ganska kämpigt att äta rätt och just nu känns det mer som en diet än en livsstil. Hur mesigt som helst....
Det är viktigare nu än någonsin att hålla i och inte ge efter för suget efter godis, kokor och chips och oviljan att ge sig ut på promenad.
Lite deppig just nu, förut var jag arg. Humöret växlar en del.
tisdag 7 februari 2012
Skärpning
Läser inlägget från i går och skäms.
Jag måste på något vis ta mig ur vinkelvolten.
Sluta se mig själv som något offer, sluta tycka så himla synd om mig själv.
På rent trots åt jag upp resterna i godispåsen på vägen hem från jobbet.
Väl hemma så hade jag en hel del att göra och klockan hann bli ca 20.30 innan jag kom ut på min promenad. Skulle minsann se till att få ihop mina 9000 steg, minst.
I Alingsås säger de att jag behöver gå snabbare, ca 5000 steg på en halvtimma. Jag brukar hamna på ungefär 3500-4000 steg på en halvtimma. Så nu plockade jag på mig lurarna och spelade bra musik som jag tycker om som har lite mera fart. Det var lite svårt att gå till vissa av låtarna eftersom de gick lite väl snabbt, fick ta pytte steg om jag skulle hinna, det blev konstigt. Vissa låtar var lite lite konstig takt att gå till men jag höll farten ganska bra tyckte jag.
När jag kommer in visar det sig att jag gått 6717 steg på de 52 minuter jag varit ute. Om jag räknar ut snittet på det så blir det 129 steg i minuten och 3875 steg på 30 minuter. Inte ens i närheten av 5000 steg /30 min. Å andra sidan så kanske jag skulle klara det bättre om det var just en halvtimma jag gick och inte 52 minuter. Men jag behöver alltså gå mycket fortare.
Det får jag träna på. Fick i alla fall ihop närmare 11 000 steg så jag är ganska nöjd ändå.
Nu måste jag sona mitt smaskande från igår och se till att få ihop mina steg resten av veckan och gärna lite bonus-steg.
Kändes om en tung start på veckan och jag kände just vibbarna av en nedåtgående spiral, men så slog det mig med full kraft!!!!!
Jag är ledig nästa vecka!!! Håll ut nu.
Hehe, jag klagar över livet som lärare och funderar på nytt jobb, men hur skulle jag orka leva utan mina lov? Blir kvar ett tag till. Våren är ju underbar på så sätt.
Lov vecka 7,
lov vecka 14 och sedan 10 veckor till sommaren....
Den dagen då de tar bort loven så kommer jag inte att jobba kvar som lärare, det är ju det enda som får mig att orka.
Ha, se där nu blev det negativt igen.
Hur svårt ska det vara?
Kom igen nu!!!
Jag måste på något vis ta mig ur vinkelvolten.
Sluta se mig själv som något offer, sluta tycka så himla synd om mig själv.
På rent trots åt jag upp resterna i godispåsen på vägen hem från jobbet.
Väl hemma så hade jag en hel del att göra och klockan hann bli ca 20.30 innan jag kom ut på min promenad. Skulle minsann se till att få ihop mina 9000 steg, minst.
I Alingsås säger de att jag behöver gå snabbare, ca 5000 steg på en halvtimma. Jag brukar hamna på ungefär 3500-4000 steg på en halvtimma. Så nu plockade jag på mig lurarna och spelade bra musik som jag tycker om som har lite mera fart. Det var lite svårt att gå till vissa av låtarna eftersom de gick lite väl snabbt, fick ta pytte steg om jag skulle hinna, det blev konstigt. Vissa låtar var lite lite konstig takt att gå till men jag höll farten ganska bra tyckte jag.
När jag kommer in visar det sig att jag gått 6717 steg på de 52 minuter jag varit ute. Om jag räknar ut snittet på det så blir det 129 steg i minuten och 3875 steg på 30 minuter. Inte ens i närheten av 5000 steg /30 min. Å andra sidan så kanske jag skulle klara det bättre om det var just en halvtimma jag gick och inte 52 minuter. Men jag behöver alltså gå mycket fortare.
Det får jag träna på. Fick i alla fall ihop närmare 11 000 steg så jag är ganska nöjd ändå.
Nu måste jag sona mitt smaskande från igår och se till att få ihop mina steg resten av veckan och gärna lite bonus-steg.
Kändes om en tung start på veckan och jag kände just vibbarna av en nedåtgående spiral, men så slog det mig med full kraft!!!!!
Jag är ledig nästa vecka!!! Håll ut nu.
Hehe, jag klagar över livet som lärare och funderar på nytt jobb, men hur skulle jag orka leva utan mina lov? Blir kvar ett tag till. Våren är ju underbar på så sätt.
Lov vecka 7,
lov vecka 14 och sedan 10 veckor till sommaren....
Den dagen då de tar bort loven så kommer jag inte att jobba kvar som lärare, det är ju det enda som får mig att orka.
Ha, se där nu blev det negativt igen.
Hur svårt ska det vara?
Kom igen nu!!!
måndag 6 februari 2012
Attans
Jag är så besviken.
Besviken på mig själv.
Det har gått bra med min nya livsstil, jag äter som jag ska, (trodde jag), jag har kommit igång med mina promenader.
I torsdags åkte vi på långhelg till Branäs med makens familj, dvs svärföräldrarna, svåger och svägerskan med hennes familj. Allt som allt 12 personer. Vi har så trevligt när vi åker i väg och det är en av årets höjdpunkter.
Jag åt på min "mandolean" när vi kom fram till Branäs på torsdagen men det var pizza på pizzasallad på vågen så det var ju inte bästa maten. Resten av dagarna har jag ätit som jag ska (trodde jag). I går söndag var jag dock tvungen att äta utan min "mandolean" hela dagen. Inget frossande dock.
Det var själva mat-delen av det hela.
Då kommer vi till motionen. När vi kom upp till Branäs på torsdagen så hämtade jag och maken ut våra skidor och pjäxor mm som vi bokat via internet. Så långt var allt väl. Tog på pjäxorna och gick till bilen för att lämna in skor mm som inte behövdes i backen. Väl framme vid bilen hade jag redan så ont att jag såg "stjärnor". Ni vet sådana där krumelurer som flimrar ibland när man är snurrig eller så. Fick spänna upp pjäxorna och sedan försöka ta mig upp i gondol-liften. Det gick ändå hyfsat och jag åkte en hel del den dagen.
På fredagen hade jag så ont i mina vader efter de kramper jag haft dagen innan och av att åka slalom tung och otränad. Kunde inte åka mycket men tog mig fram och tillbaka till baken med skidor och pjäxor, även upp och ner i lift och backe några få gånger.
Lördagen var likadan.
I söndags åkte jag lite mera igen.
Jag är så besviken på mig själv.
Jag har ätit mig så fet att jag inte orkar någonting.
Jag har ätit mig så fet att jag ser ut som ett missfoster.
Jag är i vägen för mig själv. Magen och brösten tar emot när jag ska böja mig ner, knäna knakar och smäller till när jag ska resa mig upp. Jag flämtar och svettas så fort jag tar mig för någonting. Om jag brukade använda mig av svordomar så hade det stått en massa sådana här just nu.
Kommer ner till Alingsås i dag på morgonen och upptäcker att vågen visar upp 0.5 kg. Inte så mycket kan tyckas men det knäckte mig helt.
På väg hem kunde jag bara tänka på godis och till sist kunde jag inte motstå frestelsen utan köpte godis. Helt otroligt att man kan göra så när man just fått redan på att man gått upp lite vikt. För jag vet ju resultatet. Helt himla sjukt.
Efter en stund med min godispåse mådde jag ju så dåligt att jag nästan var beredd att kräkas. Men det gjorde jag inte. Nu sitter jag här med ångesten skavande och mår apa.
Det är nästan 2 timmar tills jag är hemma från jobbet, och då bara för att hämta barn på fritids och sedan direkt skjutsa till judo och hämta på simning osv . Så ska jag laga mat och plocka upp allt som var med till fjällen som ligger dumpat innanför dörren i hallen.
I dag är de en skitdag!!!
Men jag ska i alla fall ta itu med mina nya uppdrag från Alingsås. Nu ska jag upp i 9000 steg per dag mot tidigare 7000 steg.
Potatisgratäng som varit min räddare i nöden vid flera tillfällen under de senaste veckorna innehåller för mycket kalorier så den får jag plocka bort, jag ska inte längre använda mig av Creme Fraiche i matlagningen och en del annat som jag förstått var fel med min mat det sista. Men det gick ju bra de första veckorna men inte nu?
Ah, skitsamma. Det ordnar sig, men just nu känns det lite deppigt.
Besviken på mig själv.
Det har gått bra med min nya livsstil, jag äter som jag ska, (trodde jag), jag har kommit igång med mina promenader.
I torsdags åkte vi på långhelg till Branäs med makens familj, dvs svärföräldrarna, svåger och svägerskan med hennes familj. Allt som allt 12 personer. Vi har så trevligt när vi åker i väg och det är en av årets höjdpunkter.
Jag åt på min "mandolean" när vi kom fram till Branäs på torsdagen men det var pizza på pizzasallad på vågen så det var ju inte bästa maten. Resten av dagarna har jag ätit som jag ska (trodde jag). I går söndag var jag dock tvungen att äta utan min "mandolean" hela dagen. Inget frossande dock.
Det var själva mat-delen av det hela.
Då kommer vi till motionen. När vi kom upp till Branäs på torsdagen så hämtade jag och maken ut våra skidor och pjäxor mm som vi bokat via internet. Så långt var allt väl. Tog på pjäxorna och gick till bilen för att lämna in skor mm som inte behövdes i backen. Väl framme vid bilen hade jag redan så ont att jag såg "stjärnor". Ni vet sådana där krumelurer som flimrar ibland när man är snurrig eller så. Fick spänna upp pjäxorna och sedan försöka ta mig upp i gondol-liften. Det gick ändå hyfsat och jag åkte en hel del den dagen.
På fredagen hade jag så ont i mina vader efter de kramper jag haft dagen innan och av att åka slalom tung och otränad. Kunde inte åka mycket men tog mig fram och tillbaka till baken med skidor och pjäxor, även upp och ner i lift och backe några få gånger.
Lördagen var likadan.
I söndags åkte jag lite mera igen.
Jag är så besviken på mig själv.
Jag har ätit mig så fet att jag inte orkar någonting.
Jag har ätit mig så fet att jag ser ut som ett missfoster.
Jag är i vägen för mig själv. Magen och brösten tar emot när jag ska böja mig ner, knäna knakar och smäller till när jag ska resa mig upp. Jag flämtar och svettas så fort jag tar mig för någonting. Om jag brukade använda mig av svordomar så hade det stått en massa sådana här just nu.
Kommer ner till Alingsås i dag på morgonen och upptäcker att vågen visar upp 0.5 kg. Inte så mycket kan tyckas men det knäckte mig helt.
På väg hem kunde jag bara tänka på godis och till sist kunde jag inte motstå frestelsen utan köpte godis. Helt otroligt att man kan göra så när man just fått redan på att man gått upp lite vikt. För jag vet ju resultatet. Helt himla sjukt.
Efter en stund med min godispåse mådde jag ju så dåligt att jag nästan var beredd att kräkas. Men det gjorde jag inte. Nu sitter jag här med ångesten skavande och mår apa.
Det är nästan 2 timmar tills jag är hemma från jobbet, och då bara för att hämta barn på fritids och sedan direkt skjutsa till judo och hämta på simning osv . Så ska jag laga mat och plocka upp allt som var med till fjällen som ligger dumpat innanför dörren i hallen.
I dag är de en skitdag!!!
Men jag ska i alla fall ta itu med mina nya uppdrag från Alingsås. Nu ska jag upp i 9000 steg per dag mot tidigare 7000 steg.
Potatisgratäng som varit min räddare i nöden vid flera tillfällen under de senaste veckorna innehåller för mycket kalorier så den får jag plocka bort, jag ska inte längre använda mig av Creme Fraiche i matlagningen och en del annat som jag förstått var fel med min mat det sista. Men det gick ju bra de första veckorna men inte nu?
Ah, skitsamma. Det ordnar sig, men just nu känns det lite deppigt.
tisdag 31 januari 2012
Det rör på sig!
Har ju helt glömt att skriva under senaste veckan.
Förra veckans resultat på vågen var 1.7 kg ner. Måste bero på att jag tog av koftan och hade varit på toa precis innan, det hade jag inte varit veckan innan då jag var lite missnöjd med -0.5 kg.
I dag visade vågen på ytterligare -0.9 kg. Så jag känner mig nöjd. Har lång väg kvar men är ändå nöjd.
Efterspelet på förra inlägget är ändå värt att nämnas....
Tyckte ju att måndagens lektion var något av det värsta på länge....
Döm om min förvåning när jag under sista lektionen på tisdagen plötsligt hör min egen röst eka ur en elevs telefon...
Känner direkt igen min röst och när den är inspelad.
Elever från måndagens lektion hade filmat en händelse under lektionen och lagt ut det på Facebook.
Först blev jag alldeles kall, sedan varm, sedan vansinnigt arg.
Hur skulle jag få reda på vem som lagt ut filmen?
Enda trösten i sammanhanget var att jag hade 90% koll på vad jag sagt i filmen och att det inte var något som jag på något vis skulle behöva skämmas över.
Anlägger en glad min och skojar glatt med den grupp som nu befinner sig i salen...
- Nej men...spelade de in i går.....ja de var ju ganska galna...var det den som lade ut det?
-Nej det var den! svarar en elev glatt.
Nu gäller att behålla lugnet!!!
Ser till att alla är i gång och har något att jobba med och tar sedan ett papper i bunten som ligger på skrivbordet och säger att jag bara måste kopiera ett papper och rusar sedan genom skolan till rektorsexpeditionen.
En av skolans 3 rektorer finns på plats.
Jag förklarar läget.
Rusar sedan tillbaka till lektionen.
Eleven blir kallad till rektor omedelbart, får radera filmen osv.
Får senare reda på att samma elev gjort samma sak tidigare.
Så vad händer nu?
Svar:
INGENTING!!!!
Va? Har skolan ingen handlingsplan för liknande händelser? Nepp tydligen inte.
Snacka tandlös skola.
Inga konsekvenser alls.
Jaja, jag talade om för eleverna vart skåpet skulle stå förra måndagen. Hade högläsning ur kura och läroplanen i slöjd och påpekade att det var ingen idé att be om VG när man inte når målen för G. Men de har ju 7 veckor kvar att jobba på, så det ska nog ordna sig bara de inser allvaret.
Förra veckans resultat på vågen var 1.7 kg ner. Måste bero på att jag tog av koftan och hade varit på toa precis innan, det hade jag inte varit veckan innan då jag var lite missnöjd med -0.5 kg.
I dag visade vågen på ytterligare -0.9 kg. Så jag känner mig nöjd. Har lång väg kvar men är ändå nöjd.
Efterspelet på förra inlägget är ändå värt att nämnas....
Tyckte ju att måndagens lektion var något av det värsta på länge....
Döm om min förvåning när jag under sista lektionen på tisdagen plötsligt hör min egen röst eka ur en elevs telefon...
Känner direkt igen min röst och när den är inspelad.
Elever från måndagens lektion hade filmat en händelse under lektionen och lagt ut det på Facebook.
Först blev jag alldeles kall, sedan varm, sedan vansinnigt arg.
Hur skulle jag få reda på vem som lagt ut filmen?
Enda trösten i sammanhanget var att jag hade 90% koll på vad jag sagt i filmen och att det inte var något som jag på något vis skulle behöva skämmas över.
Anlägger en glad min och skojar glatt med den grupp som nu befinner sig i salen...
- Nej men...spelade de in i går.....ja de var ju ganska galna...var det den som lade ut det?
-Nej det var den! svarar en elev glatt.
Nu gäller att behålla lugnet!!!
Ser till att alla är i gång och har något att jobba med och tar sedan ett papper i bunten som ligger på skrivbordet och säger att jag bara måste kopiera ett papper och rusar sedan genom skolan till rektorsexpeditionen.
En av skolans 3 rektorer finns på plats.
Jag förklarar läget.
Rusar sedan tillbaka till lektionen.
Eleven blir kallad till rektor omedelbart, får radera filmen osv.
Får senare reda på att samma elev gjort samma sak tidigare.
Så vad händer nu?
Svar:
INGENTING!!!!
Va? Har skolan ingen handlingsplan för liknande händelser? Nepp tydligen inte.
Snacka tandlös skola.
Inga konsekvenser alls.
Jaja, jag talade om för eleverna vart skåpet skulle stå förra måndagen. Hade högläsning ur kura och läroplanen i slöjd och påpekade att det var ingen idé att be om VG när man inte når målen för G. Men de har ju 7 veckor kvar att jobba på, så det ska nog ordna sig bara de inser allvaret.
tisdag 17 januari 2012
Inte allt för illa
Har varit nere i Alingsås nu på förmiddagen.
Det var lite stressigt på morgonen men jag kom dit nästan prick kl 9.
Det tar mig ca 75 minuter till Alingsås, eftersom det var jätte halt i morse var planen att åka redan klockan 7.15, skulle dessutom köra min lilla Toyota idag och den går inte köra lika snabbt som vår stora bil.
Men tidsschemat sprack....7.25 lämnade jag barnen på fritids, det hade ju varit ok om det inte vore för att jag insåg att jag glömt att packa ner sonens fika till skogspromenaden och hans gummistövlar. Dottern hade glömt överdragsbyxor. Så det blev till att lämna barnen, åka hem igen för att hämta det som var glömt och sedan åka tillbaka till skolan och knalla upp med alla saker till skolan innan jag kom iväg igen. Det gick dock ganska bar ändå.
Väl framme på Mando var det dags för vägning, jag glömde att gå på toa innan vilket jag alltid brukar göra. På Mando måste man be om nyckel till toan eftersom den alltid är låst, detta på grund av att kliniken även behandlar patienter med anorexi.
Vågen visade minus 0.5 kg. Jag var inte nöjd, hade hoppats på mera.
Men nu när jag hunnit fundera lite så är det ganska ok.
Målet är ju att gå ner 0.5 kg/vecka och då är jag ju på rätt väg. Sedan trodde nog Anna på Mando att jag skulle få se tydligare resultat på vågen redan nästa vecka. Så jag kämpar på.
Annars då?!
Jodå. Efter en hyfsad arbetsvecka förra veckan så var jag ganska nöjd. Ända fram till veckans sista lektion i fredags eftermiddag.....ja herre hjälp vilka ungar det finns... Det kommer att bli några dryga fredagseftermiddagar innan vi byter grupper vecka 13.
Men så kom nästa gäng i går......har nog sällan varit så nära att ringa hem till föräldrar som i går eftermiddag. Kompletta galningar....Morr. Det var så illa att det hänger i idag.... laddar för ett väldigt eldigt tal till dessa galningar nästa måndag!!
Det var lite stressigt på morgonen men jag kom dit nästan prick kl 9.
Det tar mig ca 75 minuter till Alingsås, eftersom det var jätte halt i morse var planen att åka redan klockan 7.15, skulle dessutom köra min lilla Toyota idag och den går inte köra lika snabbt som vår stora bil.
Men tidsschemat sprack....7.25 lämnade jag barnen på fritids, det hade ju varit ok om det inte vore för att jag insåg att jag glömt att packa ner sonens fika till skogspromenaden och hans gummistövlar. Dottern hade glömt överdragsbyxor. Så det blev till att lämna barnen, åka hem igen för att hämta det som var glömt och sedan åka tillbaka till skolan och knalla upp med alla saker till skolan innan jag kom iväg igen. Det gick dock ganska bar ändå.
Väl framme på Mando var det dags för vägning, jag glömde att gå på toa innan vilket jag alltid brukar göra. På Mando måste man be om nyckel till toan eftersom den alltid är låst, detta på grund av att kliniken även behandlar patienter med anorexi.
Vågen visade minus 0.5 kg. Jag var inte nöjd, hade hoppats på mera.
Men nu när jag hunnit fundera lite så är det ganska ok.
Målet är ju att gå ner 0.5 kg/vecka och då är jag ju på rätt väg. Sedan trodde nog Anna på Mando att jag skulle få se tydligare resultat på vågen redan nästa vecka. Så jag kämpar på.
Annars då?!
Jodå. Efter en hyfsad arbetsvecka förra veckan så var jag ganska nöjd. Ända fram till veckans sista lektion i fredags eftermiddag.....ja herre hjälp vilka ungar det finns... Det kommer att bli några dryga fredagseftermiddagar innan vi byter grupper vecka 13.
Men så kom nästa gäng i går......har nog sällan varit så nära att ringa hem till föräldrar som i går eftermiddag. Kompletta galningar....Morr. Det var så illa att det hänger i idag.... laddar för ett väldigt eldigt tal till dessa galningar nästa måndag!!
måndag 16 januari 2012
Försöker
Jag försöker verkligen!
Jag försöker att ändra mina vanor.
Funderar på hur länge man ska göra något för att det ska bli en vana och för att den ska hänga i.
Sedan i tisdags i förra veckan har jag gett mig katten på att jag ska klara den utmaning som jag står inför. Har sedan dess helt hållit mig till mitt matschema och gått de steg som jag ska i dagsläget.
Det har gått bra men varit lite jobbigt ibland.
Jag vill verkligen att detta ska funka och att jag kan ta till mig detta så att det blir en ny och god vana.
Förväntar mig inte att bli något träningsfreak men jag blir gärna biten av någon promenadbacill så att jag bara måste gå ut och gå. Men hur många dagar i rad behöver jag gå för att jag ska få den bacillen?
Jag har i vilket fall skött mig precis som jag ska under den gångna veckan och nu ser jag med spänning fram emot vägningen i Alingsås i morgon bitti. Samtidigt lite rädd för att det inte ska visa något positivt resultat allt. Jösses vad besviken jag skulle känna mig då. I så fall får jag nog låsa in mig i bilen och slänga nyckeln annars blir det nog en godiströst på vägen till jobbet.
Så jag är verkligen nyfiken.
Nu måste jag få gnälla lite också...
Har idag haft den mest hopplösa grupp i slöjd på länge...eller nja, sista gruppen i fredags var ingen höjdare heller. Vilka kompletta dårfinkar det finns. Säger bara det....det kommer att bli VÄÄÄLDIGT långa fredagseftermiddagar och måndagseftermiddagar de närmsta 9 veckorna.... STÖN!
Så nära som jag var att ringa hem till en hel hög med föräldrar som jag var i dag har jag inte varit på länge.
Därför börjar jag nu räkna ned mot sportlov!!! Det är tur att man har något att se fram emot annars hade jag blivit skvatt galen om nästa ledighet var föst i slutet av juni.
Jag försöker att ändra mina vanor.
Funderar på hur länge man ska göra något för att det ska bli en vana och för att den ska hänga i.
Sedan i tisdags i förra veckan har jag gett mig katten på att jag ska klara den utmaning som jag står inför. Har sedan dess helt hållit mig till mitt matschema och gått de steg som jag ska i dagsläget.
Det har gått bra men varit lite jobbigt ibland.
Jag vill verkligen att detta ska funka och att jag kan ta till mig detta så att det blir en ny och god vana.
Förväntar mig inte att bli något träningsfreak men jag blir gärna biten av någon promenadbacill så att jag bara måste gå ut och gå. Men hur många dagar i rad behöver jag gå för att jag ska få den bacillen?
Jag har i vilket fall skött mig precis som jag ska under den gångna veckan och nu ser jag med spänning fram emot vägningen i Alingsås i morgon bitti. Samtidigt lite rädd för att det inte ska visa något positivt resultat allt. Jösses vad besviken jag skulle känna mig då. I så fall får jag nog låsa in mig i bilen och slänga nyckeln annars blir det nog en godiströst på vägen till jobbet.
Så jag är verkligen nyfiken.
Nu måste jag få gnälla lite också...
Har idag haft den mest hopplösa grupp i slöjd på länge...eller nja, sista gruppen i fredags var ingen höjdare heller. Vilka kompletta dårfinkar det finns. Säger bara det....det kommer att bli VÄÄÄLDIGT långa fredagseftermiddagar och måndagseftermiddagar de närmsta 9 veckorna.... STÖN!
Så nära som jag var att ringa hem till en hel hög med föräldrar som jag var i dag har jag inte varit på länge.
Därför börjar jag nu räkna ned mot sportlov!!! Det är tur att man har något att se fram emot annars hade jag blivit skvatt galen om nästa ledighet var föst i slutet av juni.
fredag 13 januari 2012
Gör det ändå
Ja egentligen borde jag inte skriva det men jag gör det som sagt ändå.
Sedan i tisdags har jag kört helt enligt reglerna.
Jag har ätit som jag ska och rört mig som jag ska.
Det ska bli spännande att få väga sig på tisdag och se om det ger resultat.
Men så kommer det ju en helg i mellan. Så nu gäller det att hänga i.
Hur lång tid tar det att skapa nya vanor egentligen? Måste googla...
Sedan i tisdags har jag kört helt enligt reglerna.
Jag har ätit som jag ska och rört mig som jag ska.
Det ska bli spännande att få väga sig på tisdag och se om det ger resultat.
Men så kommer det ju en helg i mellan. Så nu gäller det att hänga i.
Hur lång tid tar det att skapa nya vanor egentligen? Måste googla...
måndag 9 januari 2012
Dag 1 på jobbet
Tack för att ni peppar ni tappra själar!
Det är ju som tur är inte så många som läser min klagan men jag är tacksam för det tillrop jag får.
Håller på att bättra på min egen koll på bloggar lite mera igen. Har helt legat nere vad gäller koll på andra sedan i våras.
Jag bestämde mig ju för att gå med i Rivstart 2012 och nu återstår att se vad det kommer att ge.
Jag har träff på Mando i morgon bitti igen och därmed också vägning.
Jag har haft lite bättre koll på maten men inte mycket. Det är svårt att komma igång med rätt mat efter ledigheten och helgerna. Men det är ju bara jag som kan ta tag i det och det är bara jg som inte går ner i vikt om jag inte skärper mig.
Hoppas ändå att det ska visa lite minus i morgon. Hoppas.
Chansen är liten men hoppas ändå.
I dag är det första dagen på jobbet sedan ledighet och jag hade verkligen ambitionen att jag skulle klara av att sköta maten bra från och med idag.
Så blev det inte.
Frukost och mellanmål gick bra.
Lunch hade jag ingen med mig för jag hade inte rester att ta med och orkade inte laga mat i går kväll. Därmed åt jag ute med kollegorna. Fläskfilé och potatisgratäng. Jag åt inte allt. Vet inte om det var ok eller inte för jag hade inte vågen med mig. Det tycker jag fortfarande är jobbigt. Att äta ute och ha mandolean-vågen med mig.
Mellis funkade bra, men så hittade jag en chokladbit på jobbet och vips så var den i munnen.
Det är verkligen inte lätt.
Så nu ska jag snart åka hem och då måste det planeras mat för resten av veckan så att jag inte råkar ut för samma sak igen. Det är ju där den stora förändringen ligger, att planera och strukturera.
Jag har rört på mig lite mer denna veckan men så i lördags så fick jag ont i benet. Ischias eller nått. Känns som om jag har grus i höften och ner mot knäet. Men idag har jag rört på mig lite mera i och med att jag jobbat så nu känns det lite bättre, har väl mjukat upp det lite. Så i dag borde jag få ihop mina steg igen.
Att det kan vara så svårt att lägga om vanorna lite granna. Det är ju inte så att jag äter pytte lite eller en massa konstig mat. Jag äter helt vanligt och ganska mycket men ändå så som man ska.
Jag har inte gått ner i vikt ännu vilket gör mig lite deppig, men jag har inte heller gått upp i vikt vilket jag borde vara lite glad över efter helgerna.
Jag ska nu i börja se till att få ihop 6000 steg per dag varav 1000 snabba vilket inte är mycket och den summan ska ökas på sikt. Men att få ihop de där fjuttiga stegen är svårare än väntat, måste få ändan ur soffan helt enkelt. Men det är ingrodda vanor helt klart.
Det ska gå dock.
Nu måste jag snart ge mig i väg ner på stan en sväng, frågan är bara om jag kommer att klara av att motstå frestelsen att köpa något gott!!!
Jaja, den som lever får se.
Det är ju som tur är inte så många som läser min klagan men jag är tacksam för det tillrop jag får.
Håller på att bättra på min egen koll på bloggar lite mera igen. Har helt legat nere vad gäller koll på andra sedan i våras.
Jag bestämde mig ju för att gå med i Rivstart 2012 och nu återstår att se vad det kommer att ge.
Jag har träff på Mando i morgon bitti igen och därmed också vägning.
Jag har haft lite bättre koll på maten men inte mycket. Det är svårt att komma igång med rätt mat efter ledigheten och helgerna. Men det är ju bara jag som kan ta tag i det och det är bara jg som inte går ner i vikt om jag inte skärper mig.
Hoppas ändå att det ska visa lite minus i morgon. Hoppas.
Chansen är liten men hoppas ändå.
I dag är det första dagen på jobbet sedan ledighet och jag hade verkligen ambitionen att jag skulle klara av att sköta maten bra från och med idag.
Så blev det inte.
Frukost och mellanmål gick bra.
Lunch hade jag ingen med mig för jag hade inte rester att ta med och orkade inte laga mat i går kväll. Därmed åt jag ute med kollegorna. Fläskfilé och potatisgratäng. Jag åt inte allt. Vet inte om det var ok eller inte för jag hade inte vågen med mig. Det tycker jag fortfarande är jobbigt. Att äta ute och ha mandolean-vågen med mig.
Mellis funkade bra, men så hittade jag en chokladbit på jobbet och vips så var den i munnen.
Det är verkligen inte lätt.
Så nu ska jag snart åka hem och då måste det planeras mat för resten av veckan så att jag inte råkar ut för samma sak igen. Det är ju där den stora förändringen ligger, att planera och strukturera.
Jag har rört på mig lite mer denna veckan men så i lördags så fick jag ont i benet. Ischias eller nått. Känns som om jag har grus i höften och ner mot knäet. Men idag har jag rört på mig lite mera i och med att jag jobbat så nu känns det lite bättre, har väl mjukat upp det lite. Så i dag borde jag få ihop mina steg igen.
Att det kan vara så svårt att lägga om vanorna lite granna. Det är ju inte så att jag äter pytte lite eller en massa konstig mat. Jag äter helt vanligt och ganska mycket men ändå så som man ska.
Jag har inte gått ner i vikt ännu vilket gör mig lite deppig, men jag har inte heller gått upp i vikt vilket jag borde vara lite glad över efter helgerna.
Jag ska nu i börja se till att få ihop 6000 steg per dag varav 1000 snabba vilket inte är mycket och den summan ska ökas på sikt. Men att få ihop de där fjuttiga stegen är svårare än väntat, måste få ändan ur soffan helt enkelt. Men det är ingrodda vanor helt klart.
Det ska gå dock.
Nu måste jag snart ge mig i väg ner på stan en sväng, frågan är bara om jag kommer att klara av att motstå frestelsen att köpa något gott!!!
Jaja, den som lever får se.
onsdag 4 januari 2012
på't igen
Ja nu är det tillbaka på banan som gäller.
Var på Mando i går morse och under över alla under så visade vågen +-0. Det var jag efter omständigheterna väldigt nöjd med. Jag var inställd på ++.
Men jag behöver positiva resultat på vågen för att orka.
Hittade via Lenas sida länken till Rivstart 2012 och tänkte att det var lika bra att hänga på. -4 kg har jag satt som mål på 8 veckor och det vore väldigt roligt om jag klarade det.
Hur går det då?
Bra fråga.
Förut gick maten ok, men jag kom inte i gång med mina steg.
Nyss gick stegen bättre men maten var åt skogen och nu är allt åt skogen.
Men det är nystart idag.
Det är väl ändå konstigt... jag älskar ju att vara ledig från jobbet!!!! Eller?????
Jag tycker att jag lagar mat, utfordrar barnen och deras kompisar, jag diskar och jag tvättar och ingen ände ser jag. Maten funkar inte när jag inte har några som helst fasta rutiner, sover länge, är uppe länge, ger mig ut på något äventyr och har inte möjlighet att äta...
Så egentligen ser jag på något underligt vis fram emot att få komma tillbaka till vardagen igen. Fast jag inte trodde att jag trivdes på jobbet. Fniss.
Nå ja. Nog med klagan, det gick ju ändå hyfsat när jag vägde mig. Nu gäller det bara att vända trenden och inte ge sig!
Var på Mando i går morse och under över alla under så visade vågen +-0. Det var jag efter omständigheterna väldigt nöjd med. Jag var inställd på ++.
Men jag behöver positiva resultat på vågen för att orka.
Hittade via Lenas sida länken till Rivstart 2012 och tänkte att det var lika bra att hänga på. -4 kg har jag satt som mål på 8 veckor och det vore väldigt roligt om jag klarade det.
Hur går det då?
Bra fråga.
Förut gick maten ok, men jag kom inte i gång med mina steg.
Nyss gick stegen bättre men maten var åt skogen och nu är allt åt skogen.
Men det är nystart idag.
Det är väl ändå konstigt... jag älskar ju att vara ledig från jobbet!!!! Eller?????
Jag tycker att jag lagar mat, utfordrar barnen och deras kompisar, jag diskar och jag tvättar och ingen ände ser jag. Maten funkar inte när jag inte har några som helst fasta rutiner, sover länge, är uppe länge, ger mig ut på något äventyr och har inte möjlighet att äta...
Så egentligen ser jag på något underligt vis fram emot att få komma tillbaka till vardagen igen. Fast jag inte trodde att jag trivdes på jobbet. Fniss.
Nå ja. Nog med klagan, det gick ju ändå hyfsat när jag vägde mig. Nu gäller det bara att vända trenden och inte ge sig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)