Ja det är verkligen ett passande namn.
Juldagarna har inte varit någon höjdare rent kostmässigt och det är svårt att ta sig upp på banan igen. Men det ska gå.
Vet ju att helgdagar och lov inte är ultimata matdagar.
Ska inte ner till Mando förrän efter nyår, de ringer mig i stället på fredag. Det har inte gått strålande med maten, det är svårt att få den fördelning på maten som jag borde och det äts på helt fel tillfällen och det är inte helt lätt att få till maten vare sig matmässigt eller tidsmässigt. Så egentligen kan man säga att jag inväntar vardagen. Det funkade så mycket bättre när jag jobbade.
En sak som jag blivit bättre på sista veckan är dock att få till mina promenader, så helt illa är det inte, inte helt i alla fall. Lite besviken är jag men inte slagen...
I kväll kommer min familj hit för att fira jul. Det var helt omöjligt att få till det tidigare. Det ska bli mysigt att få fira lite till. Det blir gröt på tub och skinkmackor och senare lite av det hemmagjorda godis som jag mot bättre vetande fixade dagen före julafton. Det vore bra om det tog slut, då finns det inte här hemma för att retas.
Känner ju dock suget efter det söta komma igen efter att ha klarat mig väldigt bra under några veckor före jul... typiskt som Nalle Puh brukar säga.
I går var jag på så fruktansvärt dåligt humör, men i dag är det bättre.
Vi har något planerat varje dag nu i mellandagarna och det börjar väl ta ut sin rätt.
Juldagen kom svärföräldrarna hit
Annandagen var vi i Mölndal för att träffa makens släkt,
i går hade vi gäster,
idag har vi gäster,
i morgon ska vi bort*2
på fredag har vi gäster och
på nyårsafton har vi gäster.
Sedan är inget särskilt planerat fram till jag börjar den 9/1 igen.
onsdag 28 december 2011
tisdag 20 december 2011
Göta Petter
Hur kan man göra samma misstag om och om igen! Det är ju inte klokt att man aldrig lär sig!!!
Hahahaha
Har inte hittat några nya kläder att ha till julhelgen, det brukar vara viktigt för mig.
Fick åter ett infall att sy mig något själv....hahahaha, vet ju att det blir så vansinnigt stressigt, så varför dyker ens tanken upp i min hjärna.
Köpte ett tyg idag som jag tyckte var fint, köpte två förresten. Och så ett enkelt mönster på en klänning/tunika. Började sy redan på jobbet då jag väntade på att en elev med föräldrar skulle komma på utvecklingssamtal. Inser att det inte ser klokt ut. Ser ut som en gammal tant i städrock!!! Hahahahaha. Inte blev jag klar heller. Och den berömda listan jag skrev i söndags, asgarv. Den har jag redan halkat efter på... jag gör ju samma sak varje år. Hur himla korkad får man vara?! Kan inte låta bli att skratta.
Var på Mando i morse, skulle först till Lab för att ta ett prov som inte vart ok förra gången.
Fick av någon anledning för mig att jag skulle vara fastande inför detta prov, men så var det inte, men det fattade ju inte jag förrän provet var taget. Hade tänkt äta frukost på Mando, men de trodde ju att jag ätit så det bidde helt enkelt ingen frukost.
Vågen var ju i och för sig snäll och visade nästan 1 kg minus sedan förra gången, men då fanns det heller ingen frukost i magen, så resultatet skulle väl kanske varit lite mindre egentligen.
På Mando bestämde vi att jag skulle dra ner lunch och middag till 350g i stället och det känns ok.
Väl i bilen på väg mot Lidköping, åt jag min banan.
Väl i Lidköping sprang jag runt och skulle försöka hitta något att klä på mig och barnen, men kammade noll. Så då sprang jag och köpte mönstret och tyget i stället. Kom till jobbet 5 minuter före utsatt tid. Missade med andra ord lunchen också....
Gissa min förvåning när 1, en enda elev dök upp på min lektion......men ärligt ....ah. hahaha, vilken dag.
Så jag satte med liv och lust i gång med att rita av mönster, klippa och greja. Kul även om resultatet inte blev som jag tänkt mig. Får se om det går att fixa till den lite. Men mönstret på tyget är inte så snyggt som jag tänkt mig. Skulle haft den enfärgad upptill...kanske...
När jag sitter och syr som bäst, i väntan på samtalet så dyker familjen upp......en hel timma innan den tid som jag skrivit upp....ops. Men det var inga problem.
Vilken helt snurrig dag!!!
Nu borde jag fixa lite här hemma så att jag ligger lite bättre till på min lista....har ju som grädde på moset bjudit hem vänner i morgon kväll.......mohahahahah. Jag är inte klok!!! Hahahahaha
Hahahaha
Har inte hittat några nya kläder att ha till julhelgen, det brukar vara viktigt för mig.
Fick åter ett infall att sy mig något själv....hahahaha, vet ju att det blir så vansinnigt stressigt, så varför dyker ens tanken upp i min hjärna.
Köpte ett tyg idag som jag tyckte var fint, köpte två förresten. Och så ett enkelt mönster på en klänning/tunika. Började sy redan på jobbet då jag väntade på att en elev med föräldrar skulle komma på utvecklingssamtal. Inser att det inte ser klokt ut. Ser ut som en gammal tant i städrock!!! Hahahahaha. Inte blev jag klar heller. Och den berömda listan jag skrev i söndags, asgarv. Den har jag redan halkat efter på... jag gör ju samma sak varje år. Hur himla korkad får man vara?! Kan inte låta bli att skratta.
Var på Mando i morse, skulle först till Lab för att ta ett prov som inte vart ok förra gången.
Fick av någon anledning för mig att jag skulle vara fastande inför detta prov, men så var det inte, men det fattade ju inte jag förrän provet var taget. Hade tänkt äta frukost på Mando, men de trodde ju att jag ätit så det bidde helt enkelt ingen frukost.
Vågen var ju i och för sig snäll och visade nästan 1 kg minus sedan förra gången, men då fanns det heller ingen frukost i magen, så resultatet skulle väl kanske varit lite mindre egentligen.
På Mando bestämde vi att jag skulle dra ner lunch och middag till 350g i stället och det känns ok.
Väl i bilen på väg mot Lidköping, åt jag min banan.
Väl i Lidköping sprang jag runt och skulle försöka hitta något att klä på mig och barnen, men kammade noll. Så då sprang jag och köpte mönstret och tyget i stället. Kom till jobbet 5 minuter före utsatt tid. Missade med andra ord lunchen också....
Gissa min förvåning när 1, en enda elev dök upp på min lektion......men ärligt ....ah. hahaha, vilken dag.
Så jag satte med liv och lust i gång med att rita av mönster, klippa och greja. Kul även om resultatet inte blev som jag tänkt mig. Får se om det går att fixa till den lite. Men mönstret på tyget är inte så snyggt som jag tänkt mig. Skulle haft den enfärgad upptill...kanske...
När jag sitter och syr som bäst, i väntan på samtalet så dyker familjen upp......en hel timma innan den tid som jag skrivit upp....ops. Men det var inga problem.
Vilken helt snurrig dag!!!
Nu borde jag fixa lite här hemma så att jag ligger lite bättre till på min lista....har ju som grädde på moset bjudit hem vänner i morgon kväll.......mohahahahah. Jag är inte klok!!! Hahahahaha
söndag 18 december 2011
Depp
Usch, idag är ingen bra dag.
Jag är inte på humör..
Har sovit dåligt i natt, drömt mycket och vaknat ofta.
Drömmarna visar hur orolig jag är, drömde att jag vägde mig på Mando och att jag gått upp 5 kg, mm.
Har av någon anledning lätt till tårar idag och känner mig extremt gråtmild.
Denna veckan har maten gått ganska bra, men jag har fortfarande svårt att få till mina steg. Framförallt de snabba. Måste bli en promenad idag annars så blir det inget bra.
Det är nu några saker som man reflekterar över när man ska bryta sina vanor.
För det första slås jag av hur ostrukturerad jag är.
Måste bli så mycket bättre på att hålla mina mattider, planera matlagningen osv.
En annan sak som jag upptäckt är att jag dessa två veckor klarat mig väldigt bra från godiset. Har inte köpt något, kan delvis bero på att jag inte har pengar, men det känns som om jag kan stå emot det bättre i affären. Vilket är positivt. Jag har dock ätit någon godisbit men faktiskt bara några få. Det som jag märkt är dock att jag blir sugen på godis och att äta på något i vissa situationer, t ex när man sätter sig i soffan på kvällen. Ett betingat beteende alltså....
I fredags när jag pratade med Anna på Mando i telefonen så förstod jag att de eventuellt tänkte dra ner lite på mina matportioner. Vilket jag är kluven till.
Jag upplever på sätt och vis att det är ganska mycket mat, samtidigt som jag egentligen inte känner mig helt mätt efter måltiderna. Mätt enligt de känslor som jag förknippar med mätt.
Samtidigt så händer det ju inget på vågen så för att behålla motivationen så kanske det är rätt att dra ner lite igen.
Men detta låter jag Anna och dietisten på Mando bestämma, på tisdag ska jag dit igen, även denna gång ska jag ta blodprov för ett blev inte bra förra gången. Hoppas att jag klarar mig från att svimma denna gång, det gjorde jag av någon outgrundlig anledning förra gången. Pinsamt. Jag är ju blodgivare...
Jaha, nu gjorde jag det igen. Sitter och beklagar mig. Det är ju inget roligt att läsa denna klagan...men det är så jag känner idag och då får det bli klagan.
Men nu får jag väl ta tag i städningen av mitt arbetsrum igen. Det ser ut som sju svåra år och jag vill kunna pyssla lite under lovet....
Ha, vem tror jag att jag lurar???!!! Jag tror att vi har något planerat varje dag på lovet, i alla fall i mellandagarna.... Men det är ju trevliga saker så jag klagar inte.
Har gjort en to-do lista över allt som jag tycker vore bra om vi fick gjort fram till jul. Och sedan har jag fördelat detta över de dagar som är kvar, då blev det helt ok. Nu gäller bara att hålla sig till listan så kommer allt att bli bra.
Jag är inte på humör..
Har sovit dåligt i natt, drömt mycket och vaknat ofta.
Drömmarna visar hur orolig jag är, drömde att jag vägde mig på Mando och att jag gått upp 5 kg, mm.
Har av någon anledning lätt till tårar idag och känner mig extremt gråtmild.
Denna veckan har maten gått ganska bra, men jag har fortfarande svårt att få till mina steg. Framförallt de snabba. Måste bli en promenad idag annars så blir det inget bra.
Det är nu några saker som man reflekterar över när man ska bryta sina vanor.
För det första slås jag av hur ostrukturerad jag är.
Måste bli så mycket bättre på att hålla mina mattider, planera matlagningen osv.
En annan sak som jag upptäckt är att jag dessa två veckor klarat mig väldigt bra från godiset. Har inte köpt något, kan delvis bero på att jag inte har pengar, men det känns som om jag kan stå emot det bättre i affären. Vilket är positivt. Jag har dock ätit någon godisbit men faktiskt bara några få. Det som jag märkt är dock att jag blir sugen på godis och att äta på något i vissa situationer, t ex när man sätter sig i soffan på kvällen. Ett betingat beteende alltså....
I fredags när jag pratade med Anna på Mando i telefonen så förstod jag att de eventuellt tänkte dra ner lite på mina matportioner. Vilket jag är kluven till.
Jag upplever på sätt och vis att det är ganska mycket mat, samtidigt som jag egentligen inte känner mig helt mätt efter måltiderna. Mätt enligt de känslor som jag förknippar med mätt.
Samtidigt så händer det ju inget på vågen så för att behålla motivationen så kanske det är rätt att dra ner lite igen.
Men detta låter jag Anna och dietisten på Mando bestämma, på tisdag ska jag dit igen, även denna gång ska jag ta blodprov för ett blev inte bra förra gången. Hoppas att jag klarar mig från att svimma denna gång, det gjorde jag av någon outgrundlig anledning förra gången. Pinsamt. Jag är ju blodgivare...
Jaha, nu gjorde jag det igen. Sitter och beklagar mig. Det är ju inget roligt att läsa denna klagan...men det är så jag känner idag och då får det bli klagan.
Men nu får jag väl ta tag i städningen av mitt arbetsrum igen. Det ser ut som sju svåra år och jag vill kunna pyssla lite under lovet....
Ha, vem tror jag att jag lurar???!!! Jag tror att vi har något planerat varje dag på lovet, i alla fall i mellandagarna.... Men det är ju trevliga saker så jag klagar inte.
Har gjort en to-do lista över allt som jag tycker vore bra om vi fick gjort fram till jul. Och sedan har jag fördelat detta över de dagar som är kvar, då blev det helt ok. Nu gäller bara att hålla sig till listan så kommer allt att bli bra.
onsdag 14 december 2011
Lite kompletteringar
När jag i efterhand läser igenom gårdagens inlägg.
När jag skriver att min lunch och middag är inställd på 400 gram så är det bara nu till en början, en lagom portion för mig ska på sikt vara 300 gram. Detta för att jag inte ska bli får hungrig utan klara att hålla mig till mitt kostschema.
Det svåra visar sig vara att komma upp i mina steg och få till de snabba stegen. Löjligt, det är ju inte mycket. Men nog så svårt.
Jag har klurat en del på mitt arbete under en längre tid.
Jag trivs ju inte så jätte bra med det jag gör.....
det är väl just lärarbiten som jag tycker är jobbig.
Jag gillar att sy, sticka, virka mm, jag gillar att hjälpa till och jag gillar att vara behövd.
Jag gillar inte att behöva bedöma människors insatser och dokumentera allt de gör, jag gillar inte allt hjälpa otacksamma människor.
Men....
jag gillar verkligen sommarlov!!!!
I dag såg jag att det ska öppna en Clas Ohlson butik i närheten i april. Jag gillar ClasOhlson, jag gillat Åhlens mm. Har ju jobbet i butik förut. Men.....hur är lönen inom handels? Hur skulle jag stå ut med att jobba kvällar och helger igen? Men man kan ju alltid söka, eller hur! Kan ju ta tjänstledigt några månader för att prova... hm. Tror jag ska söka i alla fall, det kostar ju inget.
Det ultimata vore ett jobb i en tygaffär två till tre dagar i veckan och sedan stå i bemanningspoolen som textillärare resterande dagar för att få ihop till en heltid. Lite av varje och jag slipper skriva betyg och omdömen....inga utvecklingssamtal och bara ansvar för en lektion åt gången. Inga inköp och trasslande med dålig budget för slöjden....
Men hur kom det sig att jag plötsligt började klaga igen? Hur kul är det att läsa en gnällkärrings massa pladder??!!!
Skärpning!
OK!
Men jag måste ju ändå få ta en funderare kring min jobbsituation. Jag ska ju jobba några år till och det är ju lite skoj om man trivs med det man gör...just nu trivs jag med ledigheten och mina kollegor. Hahaha det låter ju inte klokt.....hihihi.
Eller så är det bara till att ta tjuren vid hornen och se till att det blir roligt på jobbet!!!
När jag skriver att min lunch och middag är inställd på 400 gram så är det bara nu till en början, en lagom portion för mig ska på sikt vara 300 gram. Detta för att jag inte ska bli får hungrig utan klara att hålla mig till mitt kostschema.
Det svåra visar sig vara att komma upp i mina steg och få till de snabba stegen. Löjligt, det är ju inte mycket. Men nog så svårt.
Jag har klurat en del på mitt arbete under en längre tid.
Jag trivs ju inte så jätte bra med det jag gör.....
det är väl just lärarbiten som jag tycker är jobbig.
Jag gillar att sy, sticka, virka mm, jag gillar att hjälpa till och jag gillar att vara behövd.
Jag gillar inte att behöva bedöma människors insatser och dokumentera allt de gör, jag gillar inte allt hjälpa otacksamma människor.
Men....
jag gillar verkligen sommarlov!!!!
I dag såg jag att det ska öppna en Clas Ohlson butik i närheten i april. Jag gillar ClasOhlson, jag gillat Åhlens mm. Har ju jobbet i butik förut. Men.....hur är lönen inom handels? Hur skulle jag stå ut med att jobba kvällar och helger igen? Men man kan ju alltid söka, eller hur! Kan ju ta tjänstledigt några månader för att prova... hm. Tror jag ska söka i alla fall, det kostar ju inget.
Det ultimata vore ett jobb i en tygaffär två till tre dagar i veckan och sedan stå i bemanningspoolen som textillärare resterande dagar för att få ihop till en heltid. Lite av varje och jag slipper skriva betyg och omdömen....inga utvecklingssamtal och bara ansvar för en lektion åt gången. Inga inköp och trasslande med dålig budget för slöjden....
Men hur kom det sig att jag plötsligt började klaga igen? Hur kul är det att läsa en gnällkärrings massa pladder??!!!
Skärpning!
OK!
Men jag måste ju ändå få ta en funderare kring min jobbsituation. Jag ska ju jobba några år till och det är ju lite skoj om man trivs med det man gör...just nu trivs jag med ledigheten och mina kollegor. Hahaha det låter ju inte klokt.....hihihi.
Eller så är det bara till att ta tjuren vid hornen och se till att det blir roligt på jobbet!!!
tisdag 13 december 2011
Mitt nya liv
Hur ser då en dag ut när man går på Mando?
För det första så jag jag under flera dagar skrivit en väldigt detaljerad matdagbok, ingen idé att försöka undvika att skriva med något. Raka rör, det är ju enda chansen att få den hjälp jag behöver. Men Gud va jobbigt det var att behöva skriva ner allt. Är ju van att stoppa lite i munnen lite då och då. Och hualigen så mycket man äter.... skämdes som en hund, men det var ju ingen ide att hymla.
Jag fick även använda Mandometern under denna tid för att registrera hur stora portioner jag tog och hur snabbt jag åt upp.
Exakt vad matdagboken och registreringen gav vet jag inte men jag vet att jag åt för mycket och för snabbt.
Till en början vill de inte att jag äter får lite, ska inte bli hungrig och falla tillbaka i gamla mönster.
Nu har jag inte matschemat bredvid mig. Men på ett ungefär ser mitt dagsintag av mat ut så här:
8.00 Frukost. 3 dl fil/yoghurt, 2 dl flingor, en smörgås med 1 tsk smör och 2 ostskivor och 2½ dl proviva.
10.00 Mellanmål. 1 banan
12.00 Lunch. 30% kött, 30% ex pasta, 30% grönsaker och 10% sås intages på mandoleanvågen.
(Vågen är redan programmerad på en måltid på 400g.)
15.00 Mellanmål. 2 smörgåsar med 1msk mjukost på vardera och 2½ dl proviva
18.00 Middag. 30% kött, 30% ex pasta, 30% grönsaker och 10% sås intages på mandoleanvågen.
(Vågen är redan programmerad på en måltid på 400g.)
21.00 Mellanmål. 2 knäckebröd med 1 tsk (msk?) philadelphiaost, en frukt (ej banan) 2½ dl juice.
Detta är mycket mat, lunch och middags portionerna kommer att minskas till 300g på sikt och även mellanmålen och frukosten kommer att förändras allt eftersom jag börjar känna igen mina mättnadskänslor.
Det är ju det allt går ut på. Att jag ska lära mig känna igen kroppens egna signaler på mättnad, något som jag i dagsläget inte klarar av på ett bra sätt.
Varje mål som äts med Mandoleanvägen ska ta ca 12-15 minuter och med jämna intervaller frågar den mig hur mätt jag känner mig. Behandlingen är på 1 år och sedan finns uppföljning i 5 år. De första 6 veckorna ska jag göra ett besök i veckan på kliniken nästa 6 veckors period ska jag dit varannan vecka och sedan ska jag förhoppningsvis klara mig på ett besök var sjätte vecka. Allt beror självklart på hur det går.
Varje besök kostar 100:- eftersom det är vanlig öppenvård. Mandoleanvågen kostar 500:- i dispositionsavgift som jag får tillbaka när jag inte behöver den mera.
Rörelse då?
Jag hade i snitt registrerat 5500 steg om dagen under den period som jag hade den på mig. Så ett första mål är att klara 6000 steg /dag varav 1000 snabba.
Allt detta, maten och rörelsen känns ju helt överkomligt, inte svårt alls egentligen....
Ändå klarade jag inte av att fullfölja första veckan.
Inser att mycket faller på dåliga rutiner och min lathet.
Så nu är det nya tag som gäller.
Vi har handlat så att vi har till mat i veckan, måste planera och strukturera mera för att få vardagen att gå ihop. Det är väl delvis det som gjort att jag ätit som jag gjort men inte enbart.
De anser att jag har en BED-diagos. (BingeEatingDisorder) hetsätningsstörning. Jag vet inte om jag känner att det är rätt diagnos, men det är vad de kommit fram till. Visst hetsäter jag lite men känner ändå att jag ligger i den nedre regionen i så fall. Men det kanske är något jag måste acceptera. Och egentligen spelar det kanske inte så stor roll.....jag har ett sjukt förhållande till mat och det behöver jag hjälp mer, kalla det vad du vill...
För det första så jag jag under flera dagar skrivit en väldigt detaljerad matdagbok, ingen idé att försöka undvika att skriva med något. Raka rör, det är ju enda chansen att få den hjälp jag behöver. Men Gud va jobbigt det var att behöva skriva ner allt. Är ju van att stoppa lite i munnen lite då och då. Och hualigen så mycket man äter.... skämdes som en hund, men det var ju ingen ide att hymla.
Jag fick även använda Mandometern under denna tid för att registrera hur stora portioner jag tog och hur snabbt jag åt upp.
Exakt vad matdagboken och registreringen gav vet jag inte men jag vet att jag åt för mycket och för snabbt.
Till en början vill de inte att jag äter får lite, ska inte bli hungrig och falla tillbaka i gamla mönster.
Nu har jag inte matschemat bredvid mig. Men på ett ungefär ser mitt dagsintag av mat ut så här:
8.00 Frukost. 3 dl fil/yoghurt, 2 dl flingor, en smörgås med 1 tsk smör och 2 ostskivor och 2½ dl proviva.
10.00 Mellanmål. 1 banan
12.00 Lunch. 30% kött, 30% ex pasta, 30% grönsaker och 10% sås intages på mandoleanvågen.
(Vågen är redan programmerad på en måltid på 400g.)
15.00 Mellanmål. 2 smörgåsar med 1msk mjukost på vardera och 2½ dl proviva
18.00 Middag. 30% kött, 30% ex pasta, 30% grönsaker och 10% sås intages på mandoleanvågen.
(Vågen är redan programmerad på en måltid på 400g.)
21.00 Mellanmål. 2 knäckebröd med 1 tsk (msk?) philadelphiaost, en frukt (ej banan) 2½ dl juice.
Detta är mycket mat, lunch och middags portionerna kommer att minskas till 300g på sikt och även mellanmålen och frukosten kommer att förändras allt eftersom jag börjar känna igen mina mättnadskänslor.
Det är ju det allt går ut på. Att jag ska lära mig känna igen kroppens egna signaler på mättnad, något som jag i dagsläget inte klarar av på ett bra sätt.
Varje mål som äts med Mandoleanvägen ska ta ca 12-15 minuter och med jämna intervaller frågar den mig hur mätt jag känner mig. Behandlingen är på 1 år och sedan finns uppföljning i 5 år. De första 6 veckorna ska jag göra ett besök i veckan på kliniken nästa 6 veckors period ska jag dit varannan vecka och sedan ska jag förhoppningsvis klara mig på ett besök var sjätte vecka. Allt beror självklart på hur det går.
Varje besök kostar 100:- eftersom det är vanlig öppenvård. Mandoleanvågen kostar 500:- i dispositionsavgift som jag får tillbaka när jag inte behöver den mera.
Rörelse då?
Jag hade i snitt registrerat 5500 steg om dagen under den period som jag hade den på mig. Så ett första mål är att klara 6000 steg /dag varav 1000 snabba.
Allt detta, maten och rörelsen känns ju helt överkomligt, inte svårt alls egentligen....
Ändå klarade jag inte av att fullfölja första veckan.
Inser att mycket faller på dåliga rutiner och min lathet.
Så nu är det nya tag som gäller.
Vi har handlat så att vi har till mat i veckan, måste planera och strukturera mera för att få vardagen att gå ihop. Det är väl delvis det som gjort att jag ätit som jag gjort men inte enbart.
De anser att jag har en BED-diagos. (BingeEatingDisorder) hetsätningsstörning. Jag vet inte om jag känner att det är rätt diagnos, men det är vad de kommit fram till. Visst hetsäter jag lite men känner ändå att jag ligger i den nedre regionen i så fall. Men det kanske är något jag måste acceptera. Och egentligen spelar det kanske inte så stor roll.....jag har ett sjukt förhållande till mat och det behöver jag hjälp mer, kalla det vad du vill...
måndag 12 december 2011
Igång
Började på riktigt med Mandometern för en vecka sedan. Fick ett matschema som kändes helt ok. Vi börjar försiktigt ochjag kommer att till en början äta portioner som inte är allt för små, detta för att jag inte ska bli för hungrig. Frukost, lunch och middag plus tre mellanmål. Äter lunch och middag på min Mandolean. Med hjälp av den äter jag lagom mycket och lagom snabbt. Mandolean vågen är redan inställd på hur stor portion jag ska äta så det jag behöver göra är att lägga på 30% kött, 30% grönsaker, 30% ex pasta och 10% sås. Sedan är det bara att äta. Vågen talar om i fall att jag äter för fort. En måltid bör ta 12-15 minuter och jag brukade äta på 5-7 minuter. Med jämna intervaller får jag skatta hur mätt jag känner mig. Detta för att reflektera över känslan, där i nuläget något rubbad.
För att inte sätta för hög nivå på allt nytt nu i starten så är målet till en början att jag ska gå 6000 steg per dag och då ska minst 1000 vara snabba. Stegräknaren som jag fått låna har koll på läget.
Den första veckan gick så där, jag ser verkligen var det brister. Jag är riktigt lat, har inte fått ihop 1000 snabba steg och knappt 6000 steg heller. Ändring på det.
Jag har haft svårt att följa rutinerna kring maten, varför? Jo för att jag inte är så organisrad, jag måste få bättre rutiner, förstår att jag skulle må bra av det men det är inget man ändrar på så snabbt. Så nu blir det nyantaget denna veckan.
Har sökt efter bloggar av människor som går igenom samma resa som jag men det fanns inte så många. Hittade en som jag började läsa men hu va trist den var. Några andra som jag hittade var ok men var om patienter som genomgått en Gastric operation och det kan jag inte riktigt relatera till.
Så jag ska försöka att hålla humöret uppe, ger detta en chans, hoppas att detta kan få mig Att klara av att ändram mina vanor.
Nu ska jag gå mina 1000 snabba steg innan jag får se på Bones.
tisdag 22 november 2011
Nya tag
Berättade om Mando i mitt förra inlägg.
Var där för ca en vecka sedan för att göra en utredning för att se om jag hörde till en av dem som kunde få hjälp där.
Efter intervjuer och en massa frågeformulär fick jag en liten paus. Därefter var det nya samtal och utvärdering av alla frågor. Det visade sig att jag kan få börja på Mando. Fick några dagar på mig att fundera över om jag ville satsa på detta, och bestämde mig mot slutet av förra veckan att jag ska göra ett försök.
Så.
På torsdag ska jag åka till Alingsås direkt efter jobbet, slutar 10.30, för att få en genomgång av mandometern. Därefter ska jag skriva matdagbok torsdag till söndag och använda mig av mandometern.
På måndag morgon ska jag ner till Alingsås igen för att lämna min matdagbok och mandometern för att dietisten ska kunna läsa av mandometern och titta på min matdagbok.
På torsdagen är det dag att ge sig iväg igen. Då ska jag få med mig mandometern hem tillsammans med en måltidsplan.
Ujuj mycket åka blir det. 10 mil enkel resa. Får dock lite ersättning så det ska nog gå.
Tror jag på detta?
Vet inte.
Men jag hoppas!
har man provat så mycket annat så är detta väl värt chansen. De verkar väldigt proffsiga i alla fall.
I övrigt....
Jag jobbar på. Ska komma i gång med utvecklingssamtal har ett i morgon. Första av 7. Men då ska vi ha något extra möte om någon av eleverna...får se hur det går.
Att jobba fullt som jag gör nu känns lite, jag är väldigt trött efter jobbet men det är väl som det ska.
Har senaste dagarna haft huvudvärk, vilket är lite jobbigt, men det går väl över så småning om.
I dag ska jag på dotterns dansuppvisning så det börjar bli dags att göra dig i ordning.
Var där för ca en vecka sedan för att göra en utredning för att se om jag hörde till en av dem som kunde få hjälp där.
Efter intervjuer och en massa frågeformulär fick jag en liten paus. Därefter var det nya samtal och utvärdering av alla frågor. Det visade sig att jag kan få börja på Mando. Fick några dagar på mig att fundera över om jag ville satsa på detta, och bestämde mig mot slutet av förra veckan att jag ska göra ett försök.
Så.
På torsdag ska jag åka till Alingsås direkt efter jobbet, slutar 10.30, för att få en genomgång av mandometern. Därefter ska jag skriva matdagbok torsdag till söndag och använda mig av mandometern.
På måndag morgon ska jag ner till Alingsås igen för att lämna min matdagbok och mandometern för att dietisten ska kunna läsa av mandometern och titta på min matdagbok.
På torsdagen är det dag att ge sig iväg igen. Då ska jag få med mig mandometern hem tillsammans med en måltidsplan.
Ujuj mycket åka blir det. 10 mil enkel resa. Får dock lite ersättning så det ska nog gå.
Tror jag på detta?
Vet inte.
Men jag hoppas!
har man provat så mycket annat så är detta väl värt chansen. De verkar väldigt proffsiga i alla fall.
I övrigt....
Jag jobbar på. Ska komma i gång med utvecklingssamtal har ett i morgon. Första av 7. Men då ska vi ha något extra möte om någon av eleverna...får se hur det går.
Att jobba fullt som jag gör nu känns lite, jag är väldigt trött efter jobbet men det är väl som det ska.
Har senaste dagarna haft huvudvärk, vilket är lite jobbigt, men det går väl över så småning om.
I dag ska jag på dotterns dansuppvisning så det börjar bli dags att göra dig i ordning.
lördag 12 november 2011
jösses
Jösses, vilken urladdning det blev förra lördagen. Det var väl inte så farligt egentligen, men jag får väl skylla lite på pms. På söndag kväll blev det åter en liten flash-back men inte så farligt.
Maken fick en allergisk reaktion och fick åka till sjukhuset. Jag skulle åka senare för att hämta honom och ringde efter hans föräldrar för att kolla om de kunna ta hand om våra sovande barn. Men de hade druckit vin så i så fall fick jag först åka hem till dem, hämta svärfar, skjutsa hem honom till oss innan jag kunde åka till sjukhuset. Blev lite sur.
Men maken fick stanna på sjukhuset över natten och jag kunde hämta honom själv dagen efter när barnen ändå var på skolan.
Så det är glömt nu.
Sedan i tisdags eller onsdags så äter jag LCHF igen. Måste bli kvitt mitt sötsug. Men jag ska inte påstå att det är lätt, jösses vilket dåligt humör jag är på. Abstinens antar jag... men jag har klarat mig hittills. Har inte vägt mig när jag började och inte vägt mig nu heller så jag har ingen aning om om det funkar eller ej. Får försöka komma ihåg att väga mig i morgon bitti innan jag äter något.
Förra torsdagen fick jag ett samtal till min mobil. Satt på Waynes (?) coffee i Skövde med en stor muffins i min hand. De sim ringde var från Mandokliniken i alingsås. Jag fattade ingenting. Hon som pratade i andra ändan fick förklara lite mera innan polletten ramlade ned.
För ca 1 år sedan såg jag en artikel i Aftonbladet om en svensk kvinna som hade lyckats med ett nytt viktminskningskoncept i USA, Australien mm. Klickade vidare och hamnade på DI. Läste vidare och googlade vidare om Mandoklinikerna. Skickade in en intresseanmälan och fick efter en evighet ett svarsbrev att de skickat min anmälan vidare till Alingsås som låg närmre mig geografiskt. Det var alltså dessa som nu ringde och erbjöd mig en tid på sin klinik.
OK.
Väl hemma från Skövde fick jag sätta mig att googla igen för att friska upp minnet lite.
Mandolean och mandometer används lite olika. Mandolean för överviktiga och Mandometer för anorektiker och bulimiker. Man använder sig av en våg som är kopplat till en dosa, denna registrerar hur snabbt man äter och varnar när man äter för snabbt. Med jämna intervaller ska du dessutom klicka i hur mätt du känner dig. Du ska på olika sätt lära dig att känna när du är mätt och när du "bara" är sugen. Finns en massa att skriva om men jag återkommer på måndag då jag varit på mitt första besök på kliniken, då först vet jag om detta är något för mig.
Vet inte om det stämmer med min nuvarande diet men det återstår att se
Annars så knallar det på.
Jag jobbar åter det som är heltid för mig, 79%. Är alltså inte sjukskriven längre. Det känns lite biffigt även om jag fortfarande har visst stöd på fredagar ytterligare en fredag. Känslan kommer krypande, att jag egentligen skulle vilja göra något annat. Men jag får de det lite tid.
Så nu är det åter dags att skriva omdömen, denna gång för åk 8. Därefter ska jag ha utvecklingssamtal med mina handledarelever och deras föräldrar. Något extra möte kring en elev blir det också. Så det känns lite stort att vara tillbaka igen. Men det måste gå.
Ska se om jag inte kan börja någon kvällskurs efter jul så att jag får möjlighet att göra något kreativt för min egen skull.
Maken fick en allergisk reaktion och fick åka till sjukhuset. Jag skulle åka senare för att hämta honom och ringde efter hans föräldrar för att kolla om de kunna ta hand om våra sovande barn. Men de hade druckit vin så i så fall fick jag först åka hem till dem, hämta svärfar, skjutsa hem honom till oss innan jag kunde åka till sjukhuset. Blev lite sur.
Men maken fick stanna på sjukhuset över natten och jag kunde hämta honom själv dagen efter när barnen ändå var på skolan.
Så det är glömt nu.
Sedan i tisdags eller onsdags så äter jag LCHF igen. Måste bli kvitt mitt sötsug. Men jag ska inte påstå att det är lätt, jösses vilket dåligt humör jag är på. Abstinens antar jag... men jag har klarat mig hittills. Har inte vägt mig när jag började och inte vägt mig nu heller så jag har ingen aning om om det funkar eller ej. Får försöka komma ihåg att väga mig i morgon bitti innan jag äter något.
Förra torsdagen fick jag ett samtal till min mobil. Satt på Waynes (?) coffee i Skövde med en stor muffins i min hand. De sim ringde var från Mandokliniken i alingsås. Jag fattade ingenting. Hon som pratade i andra ändan fick förklara lite mera innan polletten ramlade ned.
För ca 1 år sedan såg jag en artikel i Aftonbladet om en svensk kvinna som hade lyckats med ett nytt viktminskningskoncept i USA, Australien mm. Klickade vidare och hamnade på DI. Läste vidare och googlade vidare om Mandoklinikerna. Skickade in en intresseanmälan och fick efter en evighet ett svarsbrev att de skickat min anmälan vidare till Alingsås som låg närmre mig geografiskt. Det var alltså dessa som nu ringde och erbjöd mig en tid på sin klinik.
OK.
Väl hemma från Skövde fick jag sätta mig att googla igen för att friska upp minnet lite.
Mandolean och mandometer används lite olika. Mandolean för överviktiga och Mandometer för anorektiker och bulimiker. Man använder sig av en våg som är kopplat till en dosa, denna registrerar hur snabbt man äter och varnar när man äter för snabbt. Med jämna intervaller ska du dessutom klicka i hur mätt du känner dig. Du ska på olika sätt lära dig att känna när du är mätt och när du "bara" är sugen. Finns en massa att skriva om men jag återkommer på måndag då jag varit på mitt första besök på kliniken, då först vet jag om detta är något för mig.
Vet inte om det stämmer med min nuvarande diet men det återstår att se
Annars så knallar det på.
Jag jobbar åter det som är heltid för mig, 79%. Är alltså inte sjukskriven längre. Det känns lite biffigt även om jag fortfarande har visst stöd på fredagar ytterligare en fredag. Känslan kommer krypande, att jag egentligen skulle vilja göra något annat. Men jag får de det lite tid.
Så nu är det åter dags att skriva omdömen, denna gång för åk 8. Därefter ska jag ha utvecklingssamtal med mina handledarelever och deras föräldrar. Något extra möte kring en elev blir det också. Så det känns lite stort att vara tillbaka igen. Men det måste gå.
Ska se om jag inte kan börja någon kvällskurs efter jul så att jag får möjlighet att göra något kreativt för min egen skull.
lördag 5 november 2011
Var inte så illa trots allt
Det var inte så illa som jag trodde tydligen. Men jag kan fortfarande inte förstå hur några glas vin och någon enstaka öl kunde lukta som en hel spritbutik i morse.
Besviken
Gud jag är så besviken att jag nästan lipar.... barnsligt kanske men jag kan inte rå för det.
Detta inlägg blir extremt öppet och ärlig och jag skriver det mest för mig själv men orkar någon läsa så är det ok, orkar någon kommentera så är det också ok. Men orkar min inte läsa....så förstår jag det till fullo.
Jag har kanske inte skrivit så mycket om det här men jag går ju i kyrkan och har gjort i hela mitt liv. Det var där jag trivdes och fick vänner. I skolan var jag retad och utsatt.
Många av de som jag umgås med i dag började jag umgås med redan som tonåring, några har kommit till och jag har många goda vänner i och utanför kyrkan. Jag tycker att det är viktigt att man inte bara umgås med människor som är med i kyrkan eller är troende. Man behöver balansen. Jag är inte sådan att jag försöker banka bibeln i huvudet på folk, men om någon frågar mig om min tro så svara jag och förnekar inte min tro.Det som från början var svart och vitt för mig som tonåring och kristen har jag upptäckt har ett stort spektra av gråa nyanser nu när jag blivit äldre.
Nu till det som är kärnan i det hela.
Under min uppväxt har jag för det mesta gått själv till kyrkan. Men ända har det inte svurits eller druckit i mitt barndomshem. Jag lider inte så mycket av att människor svär emellanåt, men jag kan tycka att det låter illa när det blir mycket. Sprit har jag inte någon erfarenhet av. Jag ansåg att man inte skulle dricka alkohol som kristen när jag var tonåring. Jag tyckte personligen att det smakade och luktade illa. Inget jag nyttjade alls.
Hur svårt ska det vara att hitta ord????
Jag hade svårt för situationer då vänner som jag kände väl och hade förtroende för ibland fick helt andra personligheter när de druckit. Det gillade jag inte.
Att min man alltid gillat öl är i sig inget konstigt. Jag var helt emot det till en början men efter mycket grubblande kom jag fram till att jag kan tycka att ett glas vin eller öl till maten som en måltidsdryck är helt ok. Det jag kan ha lite svårt för är nog "sippandet" och kompis drickandet.
Strax innan jag och min man gifte oss kom han en kväll hem helt dyngrak. Så vansinnigt full att jag inte ville ligga kvar bredvid honom eftersom jag befarade att han skulle spy över mig.
Jag var enormt besviken och visa inget medlidande för honom när han framåt sen lunch tog sig upp första gången och mådde pyton. Jag var stenhård med att jag inte ville vara med om något sådant igen.
Under åren som studenter vet jag att han ibland drack på fester när han sov över i stan där han pluggade. Jag accepterade det motvilligt. Detta är över 13 år sedan.
De senaste åren har det blivit mer och mer rödvin, det står alltid en bib i skåpet. Det finns alltid whiskey hemma och det finns gin mm. Det blir gärna ett glas vin på kvällen och kanske en liten skvätt whiskey. Jag gillar det inte men orkar inte tjata på honom. Men det blir inga pussar med den andedräkten så han får göra det valet själv.
Han stannar ibland över hos chefen över natt om det har bjudits på vin och snittar, som det tydligen görs allt emellanåt inom hans arbete. Anledningen är att det tar 45 min till hans arbete, jag kan inte hämta honom eftersom vi har förhållandevis små barn. Skulle han välja att inte ta vinet så skulle han ändå komma hem så sent att han inte hinner träffa oss vakna och ändå behöva ge sig i väg tidigt till jobbet morgonen därpå. Men känslan som jag får när jag är grinig är att han prioriterar vin och snittar mer än oss...
I höstas var det fest inom fotbollsklubben som han är med i. Det blev en del dricka och han var lite ångerfull över att han inte hade 100% koll på läget när han skull hem. Det var inte så illa som jag först trodde. Men ändå. Vi pratade om saken och jag bad honom att tänka lite på situationen. Jag tänker på våra barn. Vad svarar han dem när de om några år vill ut och festa? De får inte men han får? Han har varit ledamot för KD i kommunen, hur ser det ut med en festande kristdemokrat? Hur går det ihop att man är tränare och förebild för ungdomar men festar så där? Han är ju också kristen och tycker att det är bra att man kan umgås med kompisar som inte är troende (det tycker jag med), att man kan följa med ut och ta en öl. Det kan jag tycka är ok också men hur ser kompisarna på att han som ska vara kristen inte nöjer sig med en öl eller två utan att det kan bli både fem och sex öl?
I går var det dags för fest med samma gäng igen. Dans, mat och dricka... jag vantrivs så fruktansvärt i sådana sammanhang så jag valde att inte följa med. När jag vaknade i morse stank det alkoholandedräkt i sovrummet.
Så himla besviken vart jag.
Tramsigt kanske, kan förstå att man kan tycka det, men det är ändå så jag känner.
Under min sjukdomstid har jag haft svårt för allt vad närhet heter men har "tvingat" mig själv att kramas och gosa för att han inte kan leva utan det. Det har varit lite av en uppoffring från min sida och det vet han om. Låter hemskt men så har det varit när det var som värst.
Men vad fick jag tillbaka?
En berusad make åter igen trots vad vi pratade om för bara några veckor sedan.
Är det barnsligt att känna sig besviken?
DÅ får det vara barnsligt, jag känner mig besviken!
Ikväll blir det ultimatum!!! En enda gång till och jag häller ut alltihop som finns i hyllan!!!! Och jag menar det.
Fram tills årsskiftet vill jag att vin och öl hålls till måltidsdryck på helgen inte en droppe under veckan. PUNKT!!!
Löjligt? Önskar jag visste. Men jag skiter i vilket!
Nu har jag fått nog!!!
Detta inlägg blir extremt öppet och ärlig och jag skriver det mest för mig själv men orkar någon läsa så är det ok, orkar någon kommentera så är det också ok. Men orkar min inte läsa....så förstår jag det till fullo.
Jag har kanske inte skrivit så mycket om det här men jag går ju i kyrkan och har gjort i hela mitt liv. Det var där jag trivdes och fick vänner. I skolan var jag retad och utsatt.
Många av de som jag umgås med i dag började jag umgås med redan som tonåring, några har kommit till och jag har många goda vänner i och utanför kyrkan. Jag tycker att det är viktigt att man inte bara umgås med människor som är med i kyrkan eller är troende. Man behöver balansen. Jag är inte sådan att jag försöker banka bibeln i huvudet på folk, men om någon frågar mig om min tro så svara jag och förnekar inte min tro.Det som från början var svart och vitt för mig som tonåring och kristen har jag upptäckt har ett stort spektra av gråa nyanser nu när jag blivit äldre.
Nu till det som är kärnan i det hela.
Under min uppväxt har jag för det mesta gått själv till kyrkan. Men ända har det inte svurits eller druckit i mitt barndomshem. Jag lider inte så mycket av att människor svär emellanåt, men jag kan tycka att det låter illa när det blir mycket. Sprit har jag inte någon erfarenhet av. Jag ansåg att man inte skulle dricka alkohol som kristen när jag var tonåring. Jag tyckte personligen att det smakade och luktade illa. Inget jag nyttjade alls.
Hur svårt ska det vara att hitta ord????
Jag hade svårt för situationer då vänner som jag kände väl och hade förtroende för ibland fick helt andra personligheter när de druckit. Det gillade jag inte.
Att min man alltid gillat öl är i sig inget konstigt. Jag var helt emot det till en början men efter mycket grubblande kom jag fram till att jag kan tycka att ett glas vin eller öl till maten som en måltidsdryck är helt ok. Det jag kan ha lite svårt för är nog "sippandet" och kompis drickandet.
Strax innan jag och min man gifte oss kom han en kväll hem helt dyngrak. Så vansinnigt full att jag inte ville ligga kvar bredvid honom eftersom jag befarade att han skulle spy över mig.
Jag var enormt besviken och visa inget medlidande för honom när han framåt sen lunch tog sig upp första gången och mådde pyton. Jag var stenhård med att jag inte ville vara med om något sådant igen.
Under åren som studenter vet jag att han ibland drack på fester när han sov över i stan där han pluggade. Jag accepterade det motvilligt. Detta är över 13 år sedan.
De senaste åren har det blivit mer och mer rödvin, det står alltid en bib i skåpet. Det finns alltid whiskey hemma och det finns gin mm. Det blir gärna ett glas vin på kvällen och kanske en liten skvätt whiskey. Jag gillar det inte men orkar inte tjata på honom. Men det blir inga pussar med den andedräkten så han får göra det valet själv.
Han stannar ibland över hos chefen över natt om det har bjudits på vin och snittar, som det tydligen görs allt emellanåt inom hans arbete. Anledningen är att det tar 45 min till hans arbete, jag kan inte hämta honom eftersom vi har förhållandevis små barn. Skulle han välja att inte ta vinet så skulle han ändå komma hem så sent att han inte hinner träffa oss vakna och ändå behöva ge sig i väg tidigt till jobbet morgonen därpå. Men känslan som jag får när jag är grinig är att han prioriterar vin och snittar mer än oss...
I höstas var det fest inom fotbollsklubben som han är med i. Det blev en del dricka och han var lite ångerfull över att han inte hade 100% koll på läget när han skull hem. Det var inte så illa som jag först trodde. Men ändå. Vi pratade om saken och jag bad honom att tänka lite på situationen. Jag tänker på våra barn. Vad svarar han dem när de om några år vill ut och festa? De får inte men han får? Han har varit ledamot för KD i kommunen, hur ser det ut med en festande kristdemokrat? Hur går det ihop att man är tränare och förebild för ungdomar men festar så där? Han är ju också kristen och tycker att det är bra att man kan umgås med kompisar som inte är troende (det tycker jag med), att man kan följa med ut och ta en öl. Det kan jag tycka är ok också men hur ser kompisarna på att han som ska vara kristen inte nöjer sig med en öl eller två utan att det kan bli både fem och sex öl?
I går var det dags för fest med samma gäng igen. Dans, mat och dricka... jag vantrivs så fruktansvärt i sådana sammanhang så jag valde att inte följa med. När jag vaknade i morse stank det alkoholandedräkt i sovrummet.
Så himla besviken vart jag.
Tramsigt kanske, kan förstå att man kan tycka det, men det är ändå så jag känner.
Under min sjukdomstid har jag haft svårt för allt vad närhet heter men har "tvingat" mig själv att kramas och gosa för att han inte kan leva utan det. Det har varit lite av en uppoffring från min sida och det vet han om. Låter hemskt men så har det varit när det var som värst.
Men vad fick jag tillbaka?
En berusad make åter igen trots vad vi pratade om för bara några veckor sedan.
Är det barnsligt att känna sig besviken?
DÅ får det vara barnsligt, jag känner mig besviken!
Ikväll blir det ultimatum!!! En enda gång till och jag häller ut alltihop som finns i hyllan!!!! Och jag menar det.
Fram tills årsskiftet vill jag att vin och öl hålls till måltidsdryck på helgen inte en droppe under veckan. PUNKT!!!
Löjligt? Önskar jag visste. Men jag skiter i vilket!
Nu har jag fått nog!!!
onsdag 2 november 2011
Morr
Usch jag känner mig sur och grinig.... varför vet jag inte.
Men jag reagerar på en massa skitsaker.
Just nu känner jag mig ruskigt irriterad på dotterns kompis som är här. Hon är lite bossig och frågvis, snudd på ifrågasättande på ett lite otrevligt sätt. -Varför har ni så fula bunkar att baka i? -Men så brukar inte jag baka kladdkaka, vilket konstigt recept ni har, mitt blir mycket godare. Man måste använda elvisp annars blir det inte bra. Man måste smälta smöret på 9:an, det måste ju smälta och inte bara värmas. Vad stökigt ni har, städar aldrig ni? -vad är det här för kort (suger tag i mitt gamla sim-kort till telefonen).
Orkar inte det just nu av någon anledning.
Är det inte typiskt att jag blir stressad av att vara ledig? Barnen ska underhållas hela tiden av mig eller kompisar. -Vi vill baka. -Vi vill bada. -Vad ska vi ha till lunch? -vi vill ha glass. Jag vill ju bara har lite lugnt.
Hade en önskan om att åka till Göteborg i dag för att hälsa på en barndomsvän som ligger på Salgrenska, passa på att gå en sväng på stan och sedan hälsa på ytterligare en god vän. Men det gick inte att genomföra tyvärr. Det verkar inte som om jag kan få till det senare under veckan heller. Det hade varit skoj annars.
Annars så mår jag väl helt ok. Vet att jag borde jobba lite, men lusten finns inte alls.
Men jag reagerar på en massa skitsaker.
Just nu känner jag mig ruskigt irriterad på dotterns kompis som är här. Hon är lite bossig och frågvis, snudd på ifrågasättande på ett lite otrevligt sätt. -Varför har ni så fula bunkar att baka i? -Men så brukar inte jag baka kladdkaka, vilket konstigt recept ni har, mitt blir mycket godare. Man måste använda elvisp annars blir det inte bra. Man måste smälta smöret på 9:an, det måste ju smälta och inte bara värmas. Vad stökigt ni har, städar aldrig ni? -vad är det här för kort (suger tag i mitt gamla sim-kort till telefonen).
Orkar inte det just nu av någon anledning.
Är det inte typiskt att jag blir stressad av att vara ledig? Barnen ska underhållas hela tiden av mig eller kompisar. -Vi vill baka. -Vi vill bada. -Vad ska vi ha till lunch? -vi vill ha glass. Jag vill ju bara har lite lugnt.
Hade en önskan om att åka till Göteborg i dag för att hälsa på en barndomsvän som ligger på Salgrenska, passa på att gå en sväng på stan och sedan hälsa på ytterligare en god vän. Men det gick inte att genomföra tyvärr. Det verkar inte som om jag kan få till det senare under veckan heller. Det hade varit skoj annars.
Annars så mår jag väl helt ok. Vet att jag borde jobba lite, men lusten finns inte alls.
tisdag 1 november 2011
Ledig
Äntligen ledig.
Barnen har höstlov och eftersom jag inte jobbar heltid ska jag inte göra alla studiedagarna. Så jag jobbade heldag i går men är ledig resten av veckan.
Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har en del ändrats.
Jag var sjukskriven 25% förra veckan men är inte sjukskriven alls från nu och framåt. Så nästa vecka ska jag jobba mina 79% igen. Har dock bett om att få fortsatt stöd i några veckor till. Så jag kommer att ha hjälp i slöjdsalen under fredagarna vecka 45 och 46. Sedan får vi se. Det kändes lite biffigt att plötsligt vara tillbaka på min "heltid" helt utan stöd samtidigt som omdömen för åk 8 ska skrivas och därefter alla utvecklingssamtalen ska klaras av. Lite väl stort steg från att varit sjukskriven men stöd i salen till att vara själv och ta till baka alla handledarelever och allt vad det innebär, så det var skönt att jag kan få lite extra stöd en tid till. Vem vet var jag landar annars.
I övrigt mår jag bra.
Det var för ganska exakt en månad sedan som allt plötsligt vände. Jag hade ett samtal med en mycket god vän i USA och började må bättre på det andliga planet.
Plötsligt kändes allt så mycket lättare och jag letade reda på gamla favorit skivor, satt i bilen till och från jobbet och sjöng för full halls. Det är ju som tur är ingen som hör mig i bilen!!!
Insåg plötsligt att jag glömt att ta mina tabletter i nästan en vecka. De ska man egentligen fasa ut långsamt. Testade ju förra hösten med att fasa ut med en halv tablett åt gången och när jag var nere på ½ tablett så rasade jag. Nu kunde jag sluta rakt av. Jag kände av yrsel i ca 2 veckor men sedan ingenting. Känns som om jag är i kontakt med mig själv igen. Börjar känna annat än tråk. Vilket är helt absurt att jag känner mig mer levande och gladare utan mina anti-depp tabletter än med. Mår helt klart bättre. Om jag har dippar? Jo det har jag men jag har också toppar och det har jag inte haft i någon större utsträckning på läääääänge. I nödfall har jag ju tabletterna kvar så jag kan börja med dem om det skulle behövas men det hoppas jag verkligen inte.
Mina samtal på Dialogen känns också rätt, rätt för mig mindre rätt för plånboken. 600:- varannan vecka är inte billigt, men värt det. Samtalen ger mig balans, vi gräver oss djupare in i mig och mina tankar utan att det är jättejobbigt. Börjar förstå varför jag ibland reagerar som jag gör eller tänker som jag gör. Har ännu inte riktigt verktygen för att handskas med det. Men tycker att det är en bra bit på vägen att förstå vad som ligger bakom, hur vissa saker har påverkat mig som person och som yrkesmänniska, förälder och hustru. Spännande och inte helt enkelt att förstå. Något som jag försökt att intala mig inte påverkat mig särskilt mycket visar sig ha påverkat mig långt mer än jag trott. Men jag går från samtalen stärkt och rent av med en känsla av lycka. Konstigt men sant.
Är allt bara bra nu då?
Nja det kan jag väl inte påstå. Jag kämpar fortfarande med måååånga saker. Bara för att jag kommit på varför jag reagerar på olika sätt vid olika händelser och tidpunkter innebär det inte att jag kan kontrollera mina känslor och reaktioner eller att de är mindre jobbiga när jag väl sitter i dem. Jag blir otroligt låg när jag tänker på min kropp, kastas rakt in i förtvivlan när jag ser den och känner den. Den hindrar mig på ett sätt jag inte tänkt på förut. Kan bero på att jag inte varit så här tjock utan att vara gravid eller efter en graviditet förut. Magen är i vägen, brösten lika så. Knäna tar stryk, vilket inte är så konstigt när man bär runt på en massa hela dagarna och står och går mycket. Kläder som jag kunnat ha tidigare i mina tjockisperioder funkar inte längre. Ser ut som en clown, inte nog med att bröst och mage putar ut, nu har även rumpan tagit sig en annan form.
Jobbet är inte alltid lättare, jag blir lätt stressad av de nya läroplanerna, nya betygskriterier och ny lärplattform. Känner inte att jag helt hänger med, fattar liksom inte, tar inte in, det låser sig.
Men det finns ändå ljuspunkter på ett annat sätt än tidigare. Vilket lättar upp vardagen.
Det var lite om hur dagsläget ser ut.
Barnen har höstlov och eftersom jag inte jobbar heltid ska jag inte göra alla studiedagarna. Så jag jobbade heldag i går men är ledig resten av veckan.
Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har en del ändrats.
Jag var sjukskriven 25% förra veckan men är inte sjukskriven alls från nu och framåt. Så nästa vecka ska jag jobba mina 79% igen. Har dock bett om att få fortsatt stöd i några veckor till. Så jag kommer att ha hjälp i slöjdsalen under fredagarna vecka 45 och 46. Sedan får vi se. Det kändes lite biffigt att plötsligt vara tillbaka på min "heltid" helt utan stöd samtidigt som omdömen för åk 8 ska skrivas och därefter alla utvecklingssamtalen ska klaras av. Lite väl stort steg från att varit sjukskriven men stöd i salen till att vara själv och ta till baka alla handledarelever och allt vad det innebär, så det var skönt att jag kan få lite extra stöd en tid till. Vem vet var jag landar annars.
I övrigt mår jag bra.
Det var för ganska exakt en månad sedan som allt plötsligt vände. Jag hade ett samtal med en mycket god vän i USA och började må bättre på det andliga planet.
Plötsligt kändes allt så mycket lättare och jag letade reda på gamla favorit skivor, satt i bilen till och från jobbet och sjöng för full halls. Det är ju som tur är ingen som hör mig i bilen!!!
Insåg plötsligt att jag glömt att ta mina tabletter i nästan en vecka. De ska man egentligen fasa ut långsamt. Testade ju förra hösten med att fasa ut med en halv tablett åt gången och när jag var nere på ½ tablett så rasade jag. Nu kunde jag sluta rakt av. Jag kände av yrsel i ca 2 veckor men sedan ingenting. Känns som om jag är i kontakt med mig själv igen. Börjar känna annat än tråk. Vilket är helt absurt att jag känner mig mer levande och gladare utan mina anti-depp tabletter än med. Mår helt klart bättre. Om jag har dippar? Jo det har jag men jag har också toppar och det har jag inte haft i någon större utsträckning på läääääänge. I nödfall har jag ju tabletterna kvar så jag kan börja med dem om det skulle behövas men det hoppas jag verkligen inte.
Mina samtal på Dialogen känns också rätt, rätt för mig mindre rätt för plånboken. 600:- varannan vecka är inte billigt, men värt det. Samtalen ger mig balans, vi gräver oss djupare in i mig och mina tankar utan att det är jättejobbigt. Börjar förstå varför jag ibland reagerar som jag gör eller tänker som jag gör. Har ännu inte riktigt verktygen för att handskas med det. Men tycker att det är en bra bit på vägen att förstå vad som ligger bakom, hur vissa saker har påverkat mig som person och som yrkesmänniska, förälder och hustru. Spännande och inte helt enkelt att förstå. Något som jag försökt att intala mig inte påverkat mig särskilt mycket visar sig ha påverkat mig långt mer än jag trott. Men jag går från samtalen stärkt och rent av med en känsla av lycka. Konstigt men sant.
Är allt bara bra nu då?
Nja det kan jag väl inte påstå. Jag kämpar fortfarande med måååånga saker. Bara för att jag kommit på varför jag reagerar på olika sätt vid olika händelser och tidpunkter innebär det inte att jag kan kontrollera mina känslor och reaktioner eller att de är mindre jobbiga när jag väl sitter i dem. Jag blir otroligt låg när jag tänker på min kropp, kastas rakt in i förtvivlan när jag ser den och känner den. Den hindrar mig på ett sätt jag inte tänkt på förut. Kan bero på att jag inte varit så här tjock utan att vara gravid eller efter en graviditet förut. Magen är i vägen, brösten lika så. Knäna tar stryk, vilket inte är så konstigt när man bär runt på en massa hela dagarna och står och går mycket. Kläder som jag kunnat ha tidigare i mina tjockisperioder funkar inte längre. Ser ut som en clown, inte nog med att bröst och mage putar ut, nu har även rumpan tagit sig en annan form.
Jobbet är inte alltid lättare, jag blir lätt stressad av de nya läroplanerna, nya betygskriterier och ny lärplattform. Känner inte att jag helt hänger med, fattar liksom inte, tar inte in, det låser sig.
Men det finns ändå ljuspunkter på ett annat sätt än tidigare. Vilket lättar upp vardagen.
Det var lite om hur dagsläget ser ut.
lördag 24 september 2011
Vad händer nu?
Nu har jag varit 50% sjukskriven i 3 av 4 veckor. Antar att någon uppföljning ska göra under kommande veckan.
Hur känns det då?
Hm, känner mig egentligen inte helt redo att gå upp till mina 80% igen. Men samtidigt har jag egentligen "bara" släppt 2 lektioner av 7. Det innebär att jag undervisar 5 lektioner varav jag gör 2 helt på egen hand och 3 tillsammans med mitt insatta stöd. Det som saknas nu är planeringstid.
Har funderat lite och tänker att jag kanske kan gå upp till mina 80% men att jag har kvar stödet i några veckor till. Undrar om de går med på det? Hm, ja något sådant tror jag skulle kunna vara en bra idé.
I dag har jag en lyx-dag.
Den började kanske inte så lyxigt, pappa ringde 9.30 och sa att han skulle komma om en timma för att hjälpa os smed poolen. Väldigt snällt naturligtvis, men jag vaknade av att han ringde så jag blev lite stressad. Det gick bra i alla fall och nu är poolen tvättad och hänger på tork i pappas tvätthall.
Dottern och maken skulle på fotbollsresa till Örebro över dagen så det var bara jag och sonen kvar här hemma. Honom skjutsade jag till en kompis för en stund sedan och sedan dess har jag huset för mig själv. Det gillar jag.
Jag har suttit i solstolen på altanen med ljudbok i öronen och slumrat! SÅ gött! Att jag inte får något vettigt gjort ger jag katten i!
Ska vila lite till innan det är dags att hämta sonen och invänta dottern och makens hemkomst.
Hur känns det då?
Hm, känner mig egentligen inte helt redo att gå upp till mina 80% igen. Men samtidigt har jag egentligen "bara" släppt 2 lektioner av 7. Det innebär att jag undervisar 5 lektioner varav jag gör 2 helt på egen hand och 3 tillsammans med mitt insatta stöd. Det som saknas nu är planeringstid.
Har funderat lite och tänker att jag kanske kan gå upp till mina 80% men att jag har kvar stödet i några veckor till. Undrar om de går med på det? Hm, ja något sådant tror jag skulle kunna vara en bra idé.
I dag har jag en lyx-dag.
Den började kanske inte så lyxigt, pappa ringde 9.30 och sa att han skulle komma om en timma för att hjälpa os smed poolen. Väldigt snällt naturligtvis, men jag vaknade av att han ringde så jag blev lite stressad. Det gick bra i alla fall och nu är poolen tvättad och hänger på tork i pappas tvätthall.
Dottern och maken skulle på fotbollsresa till Örebro över dagen så det var bara jag och sonen kvar här hemma. Honom skjutsade jag till en kompis för en stund sedan och sedan dess har jag huset för mig själv. Det gillar jag.
Jag har suttit i solstolen på altanen med ljudbok i öronen och slumrat! SÅ gött! Att jag inte får något vettigt gjort ger jag katten i!
Ska vila lite till innan det är dags att hämta sonen och invänta dottern och makens hemkomst.
torsdag 15 september 2011
Nu?
I dag har jag klippt mig. Det blev inte helt som jag tänkt mig men nästan. Det får duga i alla fall, och dessutom så vänjer jag mig och håret kommer att växa lite.
Men på det stora hela är jag nöjd.
När jag satt hos frissan och väntade på min tur skulle jag böja mig ner och knyta skorna och inser att jag är så fet att jag nästan inte når........
Har inte klarat att hålla mig till LCHF, men maken har fortsatt att laga LCHF-mat. Fet mat i kombo med godis......ni kan ju ana er till effekten.
Men så i dag när jag verkligen kände att magen hindrade mig.....jag måste sätta stopp för detta. Vad ska jag göra? Har några soppor i skåpet, kanske ta några dagar på soppa....nee. Usch jag vet inte.
Men något måste jag göra.
Insåg i dag på allvar att jag har väldigt förvirrande tankar kring min kropp. Att jag är överviktigt, ja det vet jag. Att jag kräver stora storlekar, ja det är jag helt på det klara med.
Men någonstans i min hjärna finns en bild av en smalare BantarUlle. Inte smal men smalare. Det är så jag ser mig, lite kraftig men inte fet. Men så ser jag bilden i spegeln, magen som verkligen ser ut som en gravidmage. Jag är verkligen en storperson. Har bara stirrat på vågen och kilona, men plötsligt slås jag i full kraft att jag verkligen är fet. Jag har ju vetat det länge men känslan jag har är en annan. Jag känner mig sprängfet! Magen spricker snart. Den känns som en ballong.
Har ett BMI på 37 nu. Det har jag inte haft mer än när jag varit gravid och då har det ju funnits en orsak till det. Men nu? Godis, för mycket mat och för lite motion.
Usch.
Men på det stora hela är jag nöjd.
När jag satt hos frissan och väntade på min tur skulle jag böja mig ner och knyta skorna och inser att jag är så fet att jag nästan inte når........
Har inte klarat att hålla mig till LCHF, men maken har fortsatt att laga LCHF-mat. Fet mat i kombo med godis......ni kan ju ana er till effekten.
Men så i dag när jag verkligen kände att magen hindrade mig.....jag måste sätta stopp för detta. Vad ska jag göra? Har några soppor i skåpet, kanske ta några dagar på soppa....nee. Usch jag vet inte.
Men något måste jag göra.
Insåg i dag på allvar att jag har väldigt förvirrande tankar kring min kropp. Att jag är överviktigt, ja det vet jag. Att jag kräver stora storlekar, ja det är jag helt på det klara med.
Men någonstans i min hjärna finns en bild av en smalare BantarUlle. Inte smal men smalare. Det är så jag ser mig, lite kraftig men inte fet. Men så ser jag bilden i spegeln, magen som verkligen ser ut som en gravidmage. Jag är verkligen en storperson. Har bara stirrat på vågen och kilona, men plötsligt slås jag i full kraft att jag verkligen är fet. Jag har ju vetat det länge men känslan jag har är en annan. Jag känner mig sprängfet! Magen spricker snart. Den känns som en ballong.
Har ett BMI på 37 nu. Det har jag inte haft mer än när jag varit gravid och då har det ju funnits en orsak till det. Men nu? Godis, för mycket mat och för lite motion.
Usch.
tisdag 13 september 2011
Knallar på
Har haft en hyfsad helg.
Serverade på ungdomarnas café i fredagskväll.
Försökte städa lite i lördags.
Städade och fixade mat till dotterns kalas i söndags.
I går var jag på samtal på morgonen, beställde klipptid och jobbade en lektion.
I dag börjar jag 13.30 och har lektion till 15.20. Sedan är jobbdagen slut.
Sitter ändå och är irriterad. Irriterad på min make....vet inte varför jag håller på så här.
Jag vill ju inget hellre än att vara ifred, vilket min läkare säger är helt normalt när jag mår som jag gör. Varför måste han då göra precis tvärt emot? Han måste lägga sig när och hålla om mig när jag vill sova. Hatar ju när det blir för varmt och det är just vad det blir när mitt element till make lägger sig så nära. Jag älskar att få ha tid för mig själv, att vara själv hemma. Vad gör han, jo han jobbar hemifrån oftare än någonsin. Ja jag vet att jag inte borde klaga men jag blir så frustrerad.
Men nu får jag sluta att sitta här och snacka skit. Ska duscha, och ta mig iväg till jobbet. Måste leta present till dottern också...
Serverade på ungdomarnas café i fredagskväll.
Försökte städa lite i lördags.
Städade och fixade mat till dotterns kalas i söndags.
I går var jag på samtal på morgonen, beställde klipptid och jobbade en lektion.
I dag börjar jag 13.30 och har lektion till 15.20. Sedan är jobbdagen slut.
Sitter ändå och är irriterad. Irriterad på min make....vet inte varför jag håller på så här.
Jag vill ju inget hellre än att vara ifred, vilket min läkare säger är helt normalt när jag mår som jag gör. Varför måste han då göra precis tvärt emot? Han måste lägga sig när och hålla om mig när jag vill sova. Hatar ju när det blir för varmt och det är just vad det blir när mitt element till make lägger sig så nära. Jag älskar att få ha tid för mig själv, att vara själv hemma. Vad gör han, jo han jobbar hemifrån oftare än någonsin. Ja jag vet att jag inte borde klaga men jag blir så frustrerad.
Men nu får jag sluta att sitta här och snacka skit. Ska duscha, och ta mig iväg till jobbet. Måste leta present till dottern också...
torsdag 8 september 2011
Ändrat läge
Sedan jag skrev senast har en hel del förändrats.
På måndagen hade jag först ett samtal via telefon med min läkare på vårdcentralen. Det bestämdes att jag skulle ta en halv tablett till av mina tabletter.
Sedan var det dags för samtal med min samtalscoach (vet inte vad jag ska kalla henne). Det var ett bra samtal och det kändes som att vi närmar oss delar av roten till att jag mår som jag gör. Då menar jag mest min dålig självkänsla.
Efter detta samtal var det dags för jobb och efter det dags för nästa samtal på Previa som är vår företagshälsovård. Ett långt samtal men bra. Det jag önskade var att inte gå hem utan att om möjligt få stöd under några av mina lektioner för att ha någon att bolla med osv.
På tisdagen var jag helt förbi, men jobbade min korta dag.
Onsdagen lika så.
Torsdagen var jag hemma och jobbade.
Fredagen närmade sig och jag hade blivit lovad att få hjälp på alla tre lektionerna....
Men på väg till jobbet på fredagen brast det. Hjärtklappning och huvudvärk, tårarna sprutade och jag mådde så dåligt. Väl på jobbet satt jag kvar i bilen en liten stund för att samla mig.
När jag kom in i arbetsrummet var det någon som frågade mig någonting och då brast det igen. Kollegorna fick ta hand om mig och den hjälp som jag skulle ha fick helt sonika starta upp lektionerna själv. Hon har dock jobbat på skolan i över 30 år så vi snackar veteran.
Försökte sansa mig och skulle sedan gå till kopieringsrummet för att fixa lite kopior på några papper.
Där blev jag konfronterad av vår speciallärare, rörande en sak som hon tagit upp med mig tidigare under veckan. Av någon underlig anledning kunde slå det ifrån mig, kunde snabbt räkna ut att det faktiskt var hon själv som handlat tokigt.
På väg från kopieringen sprang rektor i fatt mig och berättade att hon bokat in ett nytt möte för oss båda på Previa klockan 11 samma dag. Då brast det igen....suck.
Det tog ett tag innan jag kom ut till slöjdsalen för att hjälpa min kollega.
Samtalet på Previa var tufft men bra. Det bestämdes att jag skulle sjukskrivas på halvtid under september och att jag skulle få extra stöttning på flera lektioner. Men jag hade svårt att ta in att jag skulle behöva vara sjukskriven, det har jag aldrig varit, eller jo det har jag men det var efter gallstensanfall och galloperation och liknande. Jag känner att mina kollegor får ta smällen och det är svårt. Vet inte varför en det var svårt att ta in, samtidigt som jag kände att jag verkligen inte orkade jobba mera än det som sagts.
Så på den vägen är det.
Jag jobbar lite varje dag utom på torsdagar. Jag har stöd hela onsdagen och fredagen men jag jobbar bara en av lektionerna på fredagar. Det är ju helt otroligt att jag fick sådant stöd.
I måndags tog jag nya blodprover, misstänker att de inte visar något nytt utan att jag på pappret mår hur bra som helst. Jag är helt enkelt bara, fet lat och otacksam.
Men själv känner jag mig oerhört trött, känns som om jag har en ständig förkylning i kroppen. Dock utan snuva, halsont eller feber. Tung och seg i kroppen, tung i huvudet och liksom som en dimridå i skallen. Jag har svårt att koncentrera mig, svårt att minnas. Jag blir lätt irriterad och less på saker och ting. Får liksom ingenting gjort, inget alls.
På Previa frågade de om jag led av självmordstankar och det gör jag inte. Men ibland känner jag ändå att det vore skönt att inte finnas.
Usch ja, nu blev det deppigt värre. Men eftersom jag känner att det är viktigt att jag skriver ner saker för att minnas och för att i efterhand kunna se tillbaka på tiden som varit och se hur mycket bättre jag mår senare så fortsätter jag att skriva när jag orkar.
Maten då?
Var på Liseberg i lördags och då havererade min diet. Och nu är det svårt att ta sig i kragen igen. Det söta har ju lite varit min snuttefilt när jag mått dåligt och att inte ha den nu har varit svårt. Så jag måste göra ett nytt försök med LCHF men inte just idag.
På måndagen hade jag först ett samtal via telefon med min läkare på vårdcentralen. Det bestämdes att jag skulle ta en halv tablett till av mina tabletter.
Sedan var det dags för samtal med min samtalscoach (vet inte vad jag ska kalla henne). Det var ett bra samtal och det kändes som att vi närmar oss delar av roten till att jag mår som jag gör. Då menar jag mest min dålig självkänsla.
Efter detta samtal var det dags för jobb och efter det dags för nästa samtal på Previa som är vår företagshälsovård. Ett långt samtal men bra. Det jag önskade var att inte gå hem utan att om möjligt få stöd under några av mina lektioner för att ha någon att bolla med osv.
På tisdagen var jag helt förbi, men jobbade min korta dag.
Onsdagen lika så.
Torsdagen var jag hemma och jobbade.
Fredagen närmade sig och jag hade blivit lovad att få hjälp på alla tre lektionerna....
Men på väg till jobbet på fredagen brast det. Hjärtklappning och huvudvärk, tårarna sprutade och jag mådde så dåligt. Väl på jobbet satt jag kvar i bilen en liten stund för att samla mig.
När jag kom in i arbetsrummet var det någon som frågade mig någonting och då brast det igen. Kollegorna fick ta hand om mig och den hjälp som jag skulle ha fick helt sonika starta upp lektionerna själv. Hon har dock jobbat på skolan i över 30 år så vi snackar veteran.
Försökte sansa mig och skulle sedan gå till kopieringsrummet för att fixa lite kopior på några papper.
Där blev jag konfronterad av vår speciallärare, rörande en sak som hon tagit upp med mig tidigare under veckan. Av någon underlig anledning kunde slå det ifrån mig, kunde snabbt räkna ut att det faktiskt var hon själv som handlat tokigt.
På väg från kopieringen sprang rektor i fatt mig och berättade att hon bokat in ett nytt möte för oss båda på Previa klockan 11 samma dag. Då brast det igen....suck.
Det tog ett tag innan jag kom ut till slöjdsalen för att hjälpa min kollega.
Samtalet på Previa var tufft men bra. Det bestämdes att jag skulle sjukskrivas på halvtid under september och att jag skulle få extra stöttning på flera lektioner. Men jag hade svårt att ta in att jag skulle behöva vara sjukskriven, det har jag aldrig varit, eller jo det har jag men det var efter gallstensanfall och galloperation och liknande. Jag känner att mina kollegor får ta smällen och det är svårt. Vet inte varför en det var svårt att ta in, samtidigt som jag kände att jag verkligen inte orkade jobba mera än det som sagts.
Så på den vägen är det.
Jag jobbar lite varje dag utom på torsdagar. Jag har stöd hela onsdagen och fredagen men jag jobbar bara en av lektionerna på fredagar. Det är ju helt otroligt att jag fick sådant stöd.
I måndags tog jag nya blodprover, misstänker att de inte visar något nytt utan att jag på pappret mår hur bra som helst. Jag är helt enkelt bara, fet lat och otacksam.
Men själv känner jag mig oerhört trött, känns som om jag har en ständig förkylning i kroppen. Dock utan snuva, halsont eller feber. Tung och seg i kroppen, tung i huvudet och liksom som en dimridå i skallen. Jag har svårt att koncentrera mig, svårt att minnas. Jag blir lätt irriterad och less på saker och ting. Får liksom ingenting gjort, inget alls.
På Previa frågade de om jag led av självmordstankar och det gör jag inte. Men ibland känner jag ändå att det vore skönt att inte finnas.
Usch ja, nu blev det deppigt värre. Men eftersom jag känner att det är viktigt att jag skriver ner saker för att minnas och för att i efterhand kunna se tillbaka på tiden som varit och se hur mycket bättre jag mår senare så fortsätter jag att skriva när jag orkar.
Maten då?
Var på Liseberg i lördags och då havererade min diet. Och nu är det svårt att ta sig i kragen igen. Det söta har ju lite varit min snuttefilt när jag mått dåligt och att inte ha den nu har varit svårt. Så jag måste göra ett nytt försök med LCHF men inte just idag.
söndag 28 augusti 2011
Nystart
Har inte skrivit på ett tag, har inte ens tänkt på det.
Det här inlägget blir både långt och ganska tråkigt men jag känner att det är viktigt att jag får det ur mig och att jag kan kolla tillbaka på mina anteckningar senare.
Jag har varit igång på jobbet i två veckor. Två helvetiska veckor om du frågar mig.
Den första veckan var utan elever, vi har en hel del nytt att ta itu med så det var en extremt biffig start. Ny ledning, med ny rektor, 2 nya biträdande rektorer, ny läroplan, nytt betygssystem och ny lärplattform på nätet. Minst sagt diger dagordning för en semesterslö hjärna.
Jag kunde inte ta in någonting, jag fattade noll kände mig totalt förvirrad och hängde inte med alls.
Gick hem efter första veckan med en obehaglig klump imagen och huvudvärk.
På måndagen var det dags att ta emot eleverna. Jag hade bara en kort lektion den dagen. Och ändå gladde jag mig samma sekund som jag kunde låta mina elever gå hem.
Kollegorna har väl delvis förstått att jag inte mått ok, de har kollat läget osv. I tisdags var de oroliga på allvar och tog tag i det hela. Arbetslagsledaren tog ut mig för ett samtal, då brast det för mig. Tårarna rann, jag ville bara gå hem, inte ha några elever osv osv. Hon kallade in rektor som också fick en dos av mitt tillstånd. Därefter skulle jag ha ett kort möte med en av våra biträdande rektorer angående en handledarelev som jag har sedan återkoppling till rektor osv.
Hela eftermiddagen rusade förbi och jag kände mig också helt förbi. Arbetslaget var upprörda över rektorn hanterande av situationen och det stormade lite i arbetsrummet. Mitt i röran satt jag. Helt tom på känslor. Som ett löv för vinden. Allt alla sa verkade stämma, jag hade nog hängt på nästan vad som helst i det läget.
Det som bestämdes av rektor, i samråd med mig, var: på onsdagen skulle jag träffa henne för att vi skulle hjälpas åt att konkretisera den nya läroplanen för mig i slöjd. (jag är ensam textillärare på skolan och får ofta jobba själv) På måndag, i morgon alltså, ska jag få gå till företagshälsan för att träffa någon där och sedan får vi se vart det leder.
Arbetslagsledaren var upprörd över att jag inte skickats hem och sjukskrivits, en annan kollega var upprörd över att jag var tvungen att ha ett möte med biträdande rektor ang besvärlig elev precis efter att jag brutit ihop.
När jag satt i bilen på vägen hem började hjärnan så sakteliga komma tillbaka lite granna. Det var nog bra att jag inte gått hem direkt, jag hade nog känt mig totalt misslyckad, och jag hade fortfarande inte haft koll på nya läroplanen vilket hade inneburit att jag förmodligen aldrig skulle vilja komma tillbaka heller. Dessutom blir jag lätt helt försoffad och hade gått och ältat allt till leda. Efter onsdagens möte med rektorn så kändes det lite bättre.
På torsdagen hade jag ingen lektion, kommer att vara så under de närmsta 7 veckorna. Så jag stannade hemma.
På fredag morgon var jag stressad över veckans biffigaste dag. Lektioner 8.00-9.50 utan rast. Lunch och sedan 2 h lektion igen. Åttorna har vi gjort en ny plan för, vilket kändes ovant och lite stressande. Jag var inte så stressad tidsmässigt utan mest i sinnet.
SÅ stressad att jag gjorde något som jag inte gjort på säkert 20 år.... och jag märkte det inte förrän 15.30 på eftermiddagen, efter hela skoldagen som tur var. Men jag kan fortfarande inte fatta att jag gjorde det!!!
Efter alla lektionerna tog jag en snabb mellis och åkte sedan ner på stan för att köpa bänkpapper, mappar, skolväska och liknande till barnen. Väl på väg mellan alla butiker inser jag till min förvåning att jag inte har någon BH på mig. Hur i hela världen kunde jag glömma det? Jag har väl haft BH på mig så gott som varje dag sedan 25 år tillbaka. Att jag dessutom inte märkt det förrän på eftermiddagen är helt ofattbart! Hade dock en klänning med ganska kraftig smock upptill så det hade väl hjälpt till lite. Men HJÄLP! Sådant händer bara inte. Snacka om att inte riktigt vara med i matchen.
Nåja, nu är det söndag och snart dags för ny vecka och jag känner oron komma smygande. Jag har samtal med min coach för första gången i höst, det är tur. Det samtalet har jag i morgon bitti. Klockan 15 ska jag till företagshälsan för att träffa någon där. Plötsligt händer det en massa saker. Vilket är bra, men förvirrande och lite stressande.
Den stora stötestenen vikten då. Ja för den är ju alltid med.
Började min avvänjning i måndags. Kör LCHF en period nu för att kapa sockersuget. Det har gått bra hittills. Jag var grymt sugen på att köpa mig en stor påse gott efter mitt sammanbrott i tisdags, men klarade av att stå emot. I dag är jag också grymt sugen på sött, framför allt chokladkaka typ brownie. Men jag ska försöka köra någon vecka till för att så småning om fasa över mot GI. Får väl se om det håller. Just nu är väl fokus på annat håll.
Det här inlägget blir både långt och ganska tråkigt men jag känner att det är viktigt att jag får det ur mig och att jag kan kolla tillbaka på mina anteckningar senare.
Jag har varit igång på jobbet i två veckor. Två helvetiska veckor om du frågar mig.
Den första veckan var utan elever, vi har en hel del nytt att ta itu med så det var en extremt biffig start. Ny ledning, med ny rektor, 2 nya biträdande rektorer, ny läroplan, nytt betygssystem och ny lärplattform på nätet. Minst sagt diger dagordning för en semesterslö hjärna.
Jag kunde inte ta in någonting, jag fattade noll kände mig totalt förvirrad och hängde inte med alls.
Gick hem efter första veckan med en obehaglig klump imagen och huvudvärk.
På måndagen var det dags att ta emot eleverna. Jag hade bara en kort lektion den dagen. Och ändå gladde jag mig samma sekund som jag kunde låta mina elever gå hem.
Kollegorna har väl delvis förstått att jag inte mått ok, de har kollat läget osv. I tisdags var de oroliga på allvar och tog tag i det hela. Arbetslagsledaren tog ut mig för ett samtal, då brast det för mig. Tårarna rann, jag ville bara gå hem, inte ha några elever osv osv. Hon kallade in rektor som också fick en dos av mitt tillstånd. Därefter skulle jag ha ett kort möte med en av våra biträdande rektorer angående en handledarelev som jag har sedan återkoppling till rektor osv.
Hela eftermiddagen rusade förbi och jag kände mig också helt förbi. Arbetslaget var upprörda över rektorn hanterande av situationen och det stormade lite i arbetsrummet. Mitt i röran satt jag. Helt tom på känslor. Som ett löv för vinden. Allt alla sa verkade stämma, jag hade nog hängt på nästan vad som helst i det läget.
Det som bestämdes av rektor, i samråd med mig, var: på onsdagen skulle jag träffa henne för att vi skulle hjälpas åt att konkretisera den nya läroplanen för mig i slöjd. (jag är ensam textillärare på skolan och får ofta jobba själv) På måndag, i morgon alltså, ska jag få gå till företagshälsan för att träffa någon där och sedan får vi se vart det leder.
Arbetslagsledaren var upprörd över att jag inte skickats hem och sjukskrivits, en annan kollega var upprörd över att jag var tvungen att ha ett möte med biträdande rektor ang besvärlig elev precis efter att jag brutit ihop.
När jag satt i bilen på vägen hem började hjärnan så sakteliga komma tillbaka lite granna. Det var nog bra att jag inte gått hem direkt, jag hade nog känt mig totalt misslyckad, och jag hade fortfarande inte haft koll på nya läroplanen vilket hade inneburit att jag förmodligen aldrig skulle vilja komma tillbaka heller. Dessutom blir jag lätt helt försoffad och hade gått och ältat allt till leda. Efter onsdagens möte med rektorn så kändes det lite bättre.
På torsdagen hade jag ingen lektion, kommer att vara så under de närmsta 7 veckorna. Så jag stannade hemma.
På fredag morgon var jag stressad över veckans biffigaste dag. Lektioner 8.00-9.50 utan rast. Lunch och sedan 2 h lektion igen. Åttorna har vi gjort en ny plan för, vilket kändes ovant och lite stressande. Jag var inte så stressad tidsmässigt utan mest i sinnet.
SÅ stressad att jag gjorde något som jag inte gjort på säkert 20 år.... och jag märkte det inte förrän 15.30 på eftermiddagen, efter hela skoldagen som tur var. Men jag kan fortfarande inte fatta att jag gjorde det!!!
Efter alla lektionerna tog jag en snabb mellis och åkte sedan ner på stan för att köpa bänkpapper, mappar, skolväska och liknande till barnen. Väl på väg mellan alla butiker inser jag till min förvåning att jag inte har någon BH på mig. Hur i hela världen kunde jag glömma det? Jag har väl haft BH på mig så gott som varje dag sedan 25 år tillbaka. Att jag dessutom inte märkt det förrän på eftermiddagen är helt ofattbart! Hade dock en klänning med ganska kraftig smock upptill så det hade väl hjälpt till lite. Men HJÄLP! Sådant händer bara inte. Snacka om att inte riktigt vara med i matchen.
Nåja, nu är det söndag och snart dags för ny vecka och jag känner oron komma smygande. Jag har samtal med min coach för första gången i höst, det är tur. Det samtalet har jag i morgon bitti. Klockan 15 ska jag till företagshälsan för att träffa någon där. Plötsligt händer det en massa saker. Vilket är bra, men förvirrande och lite stressande.
Den stora stötestenen vikten då. Ja för den är ju alltid med.
Började min avvänjning i måndags. Kör LCHF en period nu för att kapa sockersuget. Det har gått bra hittills. Jag var grymt sugen på att köpa mig en stor påse gott efter mitt sammanbrott i tisdags, men klarade av att stå emot. I dag är jag också grymt sugen på sött, framför allt chokladkaka typ brownie. Men jag ska försöka köra någon vecka till för att så småning om fasa över mot GI. Får väl se om det håller. Just nu är väl fokus på annat håll.
fredag 12 augusti 2011
igen
Det är förvånansvärt att jag ens bryr mig om att skriva om skiten. Tack för era värmande kommentarer. Men jag måste få det ur mig. Måste få spy ur mig allt som gnager mig.
I dag ska jag ut med tjejerna på middag. Ser inte fram emot det alls. Jag vet att det blir bra när jag väl är där men just nu har jag ingen lust.
Jag har väl just inte lust med någonting. Det är en del av min sjukdomsbild säger läkaren. Men det gör ju inte saken bättre. Jag vill ju inte känna så här. Jag tycker ju just inte att något är särskilt skoj.
Nej jag har inga självmordstankar. Inte över huvudtaget. Men ibland skulle man ändå inte vilja finnas, bara få försvinna. Så känns det just nu.
Äh, jag går och lägger mig igen. Då går jag i alla fall inte lös i skafferiet.
I dag ska jag ut med tjejerna på middag. Ser inte fram emot det alls. Jag vet att det blir bra när jag väl är där men just nu har jag ingen lust.
Jag har väl just inte lust med någonting. Det är en del av min sjukdomsbild säger läkaren. Men det gör ju inte saken bättre. Jag vill ju inte känna så här. Jag tycker ju just inte att något är särskilt skoj.
Nej jag har inga självmordstankar. Inte över huvudtaget. Men ibland skulle man ändå inte vilja finnas, bara få försvinna. Så känns det just nu.
Äh, jag går och lägger mig igen. Då går jag i alla fall inte lös i skafferiet.
torsdag 11 augusti 2011
Piss
Ja det är så det känns.
Plötsligt känns det för lågt tills nästa samtal med min samtalscoach.
Jag skulle behöva buras in. Sättas i karantän, sockerkarantän. Det här går bara inte. Jag klarar inte att hålla mig ifrån det söta, det goda. Planen är att jag inte ska ta bort det helt heller, men jag kan ju inte byta ut det mot mat.
Jag är en matmissbrukare, jag förstår det, men vad hjälper det. Jag är fet, jag är överviktig. Jag har ett BMI som är direkt hälsovådligt. MEN, jag är inte fetast, jag har inga större problem med hälsan och BMI? det är bara en omdiskuterad siffersats.
Jag vill inte se ut som jag gör, må som jag gör.
Det borde vara tillräckligt som motivation. Men så katten att jag tar mig ur skiten.
Har lånat några böcker att läsa om ätstörningar och depression, böcker om självhjälp. Men jag ids inte, orkar inte läsa dem. När jag börjar läsa känns det som om jag inte fattar ordens innebörd, jag fattar inget, tar inte till mig. De hjälper inte. Det lilla jag nu läst.
Jag är medlem i viktklubb. Försöker bokföra allt jag äter, jag väger och är noggrann, bara för att sedan balla ur helt och spräcka min matbudget så det stänker om det. Varför gör jag så här? Varför misshandlar jag mig själv på detta vis? Varför känns det som om jag måste ha något i munnen hela tiden? Varför är jag sugen hela tiden? Jag fattar inte varför!
Ja ni stackare som läser har ju hört mitt gnäll förut, inget nytt. Men jag måste skriva av mig, det brukar kännas liiiite bättre efter att jag vräkt ur mig mina gnälligast tankar.
Jag inbillar mig inte att jag ska bli lycklig om jag går ner i vikt, jag inbillar mig bara att det vore en sak mindre att deppa över. Jag förstår också att även om jag går ner allt jag vill gå ner så är det bara inledningen. Att hålla vikten kommer att vara själva matchen och den är låååång.
Kan inte förstå hur jag kan låta det gå så långt? Varför lägger jag inte "bara" i bromsen när jag gått upp några kilon. Jag leker struts ändå fram tills "tjockis-kläderna" börjar strama. Va katten! Jag vill bara slå något hårt i huvudet på mig själv.
Jaja, det är bara jag som kan ta mig ur detta.Det är jag som har ätit mig hit. Jaja, det är bara att äta mindre och träna mera. Det är bara att ta sig i kragen. Låter busenkelt. Så varför är det inte det? En enkel ekvation, förbränn! Om du inte förbränner så mycket så dra ner på maten!
Vädret tillåter en lång cyckeltur, men jag ska på styrelsemöte klockan 19. Jaha, det är om två timmar och tio minuter, cykelturen tar 1 timma. Då har jag ändå tid att eftersvettas och duscha. Det finns alltså ingen ursäkt. Se där. Bara att ge sig iväg.....eller? Det blåser väldigt, det var urjobbigt när jag cyklade sist, hur mycket blåste det då om jag jämför med idag? Har inte minsta lust. Inte ork. Ja får se hur det blir.
Plötsligt känns det för lågt tills nästa samtal med min samtalscoach.
Jag skulle behöva buras in. Sättas i karantän, sockerkarantän. Det här går bara inte. Jag klarar inte att hålla mig ifrån det söta, det goda. Planen är att jag inte ska ta bort det helt heller, men jag kan ju inte byta ut det mot mat.
Jag är en matmissbrukare, jag förstår det, men vad hjälper det. Jag är fet, jag är överviktig. Jag har ett BMI som är direkt hälsovådligt. MEN, jag är inte fetast, jag har inga större problem med hälsan och BMI? det är bara en omdiskuterad siffersats.
Jag vill inte se ut som jag gör, må som jag gör.
Det borde vara tillräckligt som motivation. Men så katten att jag tar mig ur skiten.
Har lånat några böcker att läsa om ätstörningar och depression, böcker om självhjälp. Men jag ids inte, orkar inte läsa dem. När jag börjar läsa känns det som om jag inte fattar ordens innebörd, jag fattar inget, tar inte till mig. De hjälper inte. Det lilla jag nu läst.
Jag är medlem i viktklubb. Försöker bokföra allt jag äter, jag väger och är noggrann, bara för att sedan balla ur helt och spräcka min matbudget så det stänker om det. Varför gör jag så här? Varför misshandlar jag mig själv på detta vis? Varför känns det som om jag måste ha något i munnen hela tiden? Varför är jag sugen hela tiden? Jag fattar inte varför!
Ja ni stackare som läser har ju hört mitt gnäll förut, inget nytt. Men jag måste skriva av mig, det brukar kännas liiiite bättre efter att jag vräkt ur mig mina gnälligast tankar.
Jag inbillar mig inte att jag ska bli lycklig om jag går ner i vikt, jag inbillar mig bara att det vore en sak mindre att deppa över. Jag förstår också att även om jag går ner allt jag vill gå ner så är det bara inledningen. Att hålla vikten kommer att vara själva matchen och den är låååång.
Kan inte förstå hur jag kan låta det gå så långt? Varför lägger jag inte "bara" i bromsen när jag gått upp några kilon. Jag leker struts ändå fram tills "tjockis-kläderna" börjar strama. Va katten! Jag vill bara slå något hårt i huvudet på mig själv.
Jaja, det är bara jag som kan ta mig ur detta.Det är jag som har ätit mig hit. Jaja, det är bara att äta mindre och träna mera. Det är bara att ta sig i kragen. Låter busenkelt. Så varför är det inte det? En enkel ekvation, förbränn! Om du inte förbränner så mycket så dra ner på maten!
Vädret tillåter en lång cyckeltur, men jag ska på styrelsemöte klockan 19. Jaha, det är om två timmar och tio minuter, cykelturen tar 1 timma. Då har jag ändå tid att eftersvettas och duscha. Det finns alltså ingen ursäkt. Se där. Bara att ge sig iväg.....eller? Det blåser väldigt, det var urjobbigt när jag cyklade sist, hur mycket blåste det då om jag jämför med idag? Har inte minsta lust. Inte ork. Ja får se hur det blir.
lördag 6 augusti 2011
Fast
Tackar för de kommentarer jag får i min blogg. Trodde inte att det var någon som läste längre. Det blir mest terapi för mig själv, ett försök att sätta ord på det jag känner. Att få det på pränt, för att förhoppningsvis någon dag kunna skratta åt skiten. Skrattar gör jag inte så ofta nu mera.
Hur kan det bli så här?
Jag är helt fast i mina gamla invanda ovanor. Jag klättrar på väggarna och måste ständigt ha något att tugga på, tänk om det vore så enkelt som att stoppa in ett tuggummi. Testade häromdagen och insåg till min stora fasa att jag efter bara någon minut svalde tuggummit och var på väg att ta ett nytt. Hur sjukt är inte det.
Den 28 augusti ska jag återuppta mina samtal, det blev ett långt sommaruppehåll. Jag tror och hoppas på dessa samtal men muttrar lite över att det kostar en del. 500 kronor gången blir 1000 kronor extra i månaden. Men jag måste se det som en investering i mig själv.
Så borde jag se mina försök till att gå ner i vikt också.
Jag tror jag har försökt med allt.
Belöning....om jag inte köpt sötsaker och dyl på en vecka och rört på mig så jag blivit svettig i minst 30 minuter, så får jag lägga 100 kronor i sparbössan. Det blir ca 5000 kronor på ett år om man är duktig. För 5000 kronor kan jag åka till USA när jag fyller 40. Det borde ju vara en morot som heter duga! Klarade inte lång stund. Och då får jag äta sötsaker om jag blir bortbjuden, med måtta förstås.
LCHF= Gallstensanfall med operation som följd. Kanske ska testa igen nu när jag inte har någon galla.
GI= Ett liv utan pasta, bröd och ris??? Det tror jag inte jag klarar i längden.
Soppor= Funkar ju jätte bra, ett tag. Men sedan går jag tillbaka till mina vanliga mönster och vips så är alla kilona tillbaka och lite till.
Viktväktarna= Lever som en slav under några veckor och sedan orkar jag inte mer och vips så är kilons där igen.
Har säkert testat flera men kan inte komma på vilka nu. De som står ovan har jag dessutom testat ett flertal gånger, förutom LCHF.
Orkar inte läsa andra personers framgångshistorier, de uppmuntrar mig inte ett dugg utan ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. (Glad för deras skull). Jag undrar hur många av alla dessa framgångshistorier som håller i sig. Jag menar vilka som står kvar på sin vikt något år eller två senare. Låter det som om jag missunnar andra lyckan att gå ner i vikt? Ja, så kanske det är, jag vet inte.
Jag vet bara det att jag antingen inte klarar av att gå på diet eller så klarar jag det men då kommer allt tillbaka igen.
Försöker resonera med mig själv. Inte ha bråttom.. jaja det det inte skoj, man vill ju gå ner allt på en gång. Men om jag nu tänker mig att gå ner 0.5 kg i veckan så blir det 24 kg på ett år och det är inte fy skam. Det är bättre än att gå upp 0.5 kg i veckan. Har ju sagt det förut och säger det igen. Jag MÅSTE hitta ett sätt att leva på som kan bli en livsstil, inte en diet. Det är för jobbigt med dieter, man ger upp efter ett tag.
NU ska jag sluta älta. Ska lägga mig och vila en stund. Det har jag stort behov av nu för tiden.
Hur kan det bli så här?
Jag är helt fast i mina gamla invanda ovanor. Jag klättrar på väggarna och måste ständigt ha något att tugga på, tänk om det vore så enkelt som att stoppa in ett tuggummi. Testade häromdagen och insåg till min stora fasa att jag efter bara någon minut svalde tuggummit och var på väg att ta ett nytt. Hur sjukt är inte det.
Den 28 augusti ska jag återuppta mina samtal, det blev ett långt sommaruppehåll. Jag tror och hoppas på dessa samtal men muttrar lite över att det kostar en del. 500 kronor gången blir 1000 kronor extra i månaden. Men jag måste se det som en investering i mig själv.
Så borde jag se mina försök till att gå ner i vikt också.
Jag tror jag har försökt med allt.
Belöning....om jag inte köpt sötsaker och dyl på en vecka och rört på mig så jag blivit svettig i minst 30 minuter, så får jag lägga 100 kronor i sparbössan. Det blir ca 5000 kronor på ett år om man är duktig. För 5000 kronor kan jag åka till USA när jag fyller 40. Det borde ju vara en morot som heter duga! Klarade inte lång stund. Och då får jag äta sötsaker om jag blir bortbjuden, med måtta förstås.
LCHF= Gallstensanfall med operation som följd. Kanske ska testa igen nu när jag inte har någon galla.
GI= Ett liv utan pasta, bröd och ris??? Det tror jag inte jag klarar i längden.
Soppor= Funkar ju jätte bra, ett tag. Men sedan går jag tillbaka till mina vanliga mönster och vips så är alla kilona tillbaka och lite till.
Viktväktarna= Lever som en slav under några veckor och sedan orkar jag inte mer och vips så är kilons där igen.
Har säkert testat flera men kan inte komma på vilka nu. De som står ovan har jag dessutom testat ett flertal gånger, förutom LCHF.
Orkar inte läsa andra personers framgångshistorier, de uppmuntrar mig inte ett dugg utan ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. (Glad för deras skull). Jag undrar hur många av alla dessa framgångshistorier som håller i sig. Jag menar vilka som står kvar på sin vikt något år eller två senare. Låter det som om jag missunnar andra lyckan att gå ner i vikt? Ja, så kanske det är, jag vet inte.
Jag vet bara det att jag antingen inte klarar av att gå på diet eller så klarar jag det men då kommer allt tillbaka igen.
Försöker resonera med mig själv. Inte ha bråttom.. jaja det det inte skoj, man vill ju gå ner allt på en gång. Men om jag nu tänker mig att gå ner 0.5 kg i veckan så blir det 24 kg på ett år och det är inte fy skam. Det är bättre än att gå upp 0.5 kg i veckan. Har ju sagt det förut och säger det igen. Jag MÅSTE hitta ett sätt att leva på som kan bli en livsstil, inte en diet. Det är för jobbigt med dieter, man ger upp efter ett tag.
NU ska jag sluta älta. Ska lägga mig och vila en stund. Det har jag stort behov av nu för tiden.
tisdag 26 juli 2011
Då var det kört igen
Hemma efter en vecka på resande fot.
Jag vet ju att den veckan är en av de värsta, ur matsynpunkt, på hela året. Jag lyckades hålla mig i skinnet under början av veckan men sedan gick det snabbt utför. Släppte helt på alla måsten och "unnade" mig det jag ville ha. Nu sitter jag här och vågen pekar på mer än när jag började med Viktklubb, har ett sockersug som heter duga och känner mig deppigare än på länge. Hur reagerar kropp och knopp på det?! Jo hjärnan smider hela tiden planer på hur ag ska komma över min sockerkick. Jag sett till att det inte finns något fikabröd eller godis hemma. Men just nu vill jag bara dra något gammalt över mig och helt gå i ide för ett tag fram över.
Och då har jag ändå nyss vaknat efter en lång eftermiddagslur.
Jösses jag borde sättas på avvänjning på klinik. Känner mig rastlös och hispig. Varför finns inte plåster och tabletter mot socker när det finns mot nikotin. Jag blir ju helt nipprig. Det värsta är att jag inte tar mig för något. Borde städa, plocka in mer från husvagnen, tvätta lite, vika in ren tvätt osv. Men jag blir helt passiv, sitter bara och får inget gjort,allt cirkulerar kring mitt sug och min frustration att inte får tag i något sött. Det är ju verkligen helt sjukt.
Börjar sakta få lite ångest för att vi bjudit hem gäster i morgonkväll, jag måste städa, jag måste få i ordning i huset, jag måste laga en massa mat. Gud jag ids inte. Jag har ingen lust att städa, orkar inte vara trevlig, orkar inte ha gäster. Vad är det för fel på mig. Nu måste det snart vända annars blir det inte bra.
Jag vet ju att den veckan är en av de värsta, ur matsynpunkt, på hela året. Jag lyckades hålla mig i skinnet under början av veckan men sedan gick det snabbt utför. Släppte helt på alla måsten och "unnade" mig det jag ville ha. Nu sitter jag här och vågen pekar på mer än när jag började med Viktklubb, har ett sockersug som heter duga och känner mig deppigare än på länge. Hur reagerar kropp och knopp på det?! Jo hjärnan smider hela tiden planer på hur ag ska komma över min sockerkick. Jag sett till att det inte finns något fikabröd eller godis hemma. Men just nu vill jag bara dra något gammalt över mig och helt gå i ide för ett tag fram över.
Och då har jag ändå nyss vaknat efter en lång eftermiddagslur.
Jösses jag borde sättas på avvänjning på klinik. Känner mig rastlös och hispig. Varför finns inte plåster och tabletter mot socker när det finns mot nikotin. Jag blir ju helt nipprig. Det värsta är att jag inte tar mig för något. Borde städa, plocka in mer från husvagnen, tvätta lite, vika in ren tvätt osv. Men jag blir helt passiv, sitter bara och får inget gjort,allt cirkulerar kring mitt sug och min frustration att inte får tag i något sött. Det är ju verkligen helt sjukt.
Börjar sakta få lite ångest för att vi bjudit hem gäster i morgonkväll, jag måste städa, jag måste få i ordning i huset, jag måste laga en massa mat. Gud jag ids inte. Jag har ingen lust att städa, orkar inte vara trevlig, orkar inte ha gäster. Vad är det för fel på mig. Nu måste det snart vända annars blir det inte bra.
torsdag 14 juli 2011
Semesternoja
Det har gått ganska bra med viktklubb tycker jag. Måste bara arbeta fram en strategi för hur jag ska förhålla mig till fika, glass, godis och mat. Det brukar ju bli en hel del av den varan under husvagnssemestern med gänget.
Provräknar på lite olika varianter för att ha lite koll.
Jag vet att jag kan äta crispy caesar sallad på McD om jag utesluter brödet.
Jag har just räknat på hemmagjorda hamburgare och de goda Friscobröden och alla tillbehör, det funkar också men det blir inget mera, möjligen en sallad vid sidan om.
Måste fortsätta att räka och ha koll, i alla fall så här i början. Märker att jag inte alls haft koll, inte tillstymmelse till koll. Ingen nyhet men det jag blev förvånad över var hur mycket kalorier det bli och hur mycket kalorier jag får i mig utan att ens äta godis.
Det är inte konstigt att jag ser ut som jag gör eftersom jag ätit som jag gjort, men ändå förvånas jag. Jag känner mig samtidigt inte riktigt nöjd, suget efter det söta, det goda, småätandet ja allt det där är med mig hela tiden. En del går att avstyra genom att jag faktiskt har tillgång till datorn hela tiden och även min iPhone så att jag kan kolla vad jag ska äta och direkt kunna lägga in om jag tar en knäckemacka att gnaga på. Varje nektarin läggs in osv. Det är nödvändigt för att jag ska hålla koll, för att komma förbi ovanan med att småäta gör jag inte i första taget. tyvärr.
Provräknar på lite olika varianter för att ha lite koll.
Jag vet att jag kan äta crispy caesar sallad på McD om jag utesluter brödet.
Jag har just räknat på hemmagjorda hamburgare och de goda Friscobröden och alla tillbehör, det funkar också men det blir inget mera, möjligen en sallad vid sidan om.
Måste fortsätta att räka och ha koll, i alla fall så här i början. Märker att jag inte alls haft koll, inte tillstymmelse till koll. Ingen nyhet men det jag blev förvånad över var hur mycket kalorier det bli och hur mycket kalorier jag får i mig utan att ens äta godis.
Det är inte konstigt att jag ser ut som jag gör eftersom jag ätit som jag gjort, men ändå förvånas jag. Jag känner mig samtidigt inte riktigt nöjd, suget efter det söta, det goda, småätandet ja allt det där är med mig hela tiden. En del går att avstyra genom att jag faktiskt har tillgång till datorn hela tiden och även min iPhone så att jag kan kolla vad jag ska äta och direkt kunna lägga in om jag tar en knäckemacka att gnaga på. Varje nektarin läggs in osv. Det är nödvändigt för att jag ska hålla koll, för att komma förbi ovanan med att småäta gör jag inte i första taget. tyvärr.
söndag 10 juli 2011
Gött!
Det är söndag och jag fick sovmorgon idag också. Skönt.
Fuskade lite och ställde mig på vågen i morse. Och den visar nedåt, det är positivt. Jag måste erkänna att jag fuskat på annat sätt också, har inte skrivit in allt jag ätit på Viktklubb, men jag har inte frossat, men det är en ful ovana som jag måste försöka bryta.
Försöker att hela tiden följa ett matschema så att jag inte ska få för mig att äta en massa onyttigt. Det går hyfsat, och snart är det dags för sallad till lunch.
Det är nog bäst att jag går och fixar den meddetsamma.
Fuskade lite och ställde mig på vågen i morse. Och den visar nedåt, det är positivt. Jag måste erkänna att jag fuskat på annat sätt också, har inte skrivit in allt jag ätit på Viktklubb, men jag har inte frossat, men det är en ful ovana som jag måste försöka bryta.
Försöker att hela tiden följa ett matschema så att jag inte ska få för mig att äta en massa onyttigt. Det går hyfsat, och snart är det dags för sallad till lunch.
Det är nog bäst att jag går och fixar den meddetsamma.
fredag 8 juli 2011
Nytt försök.
Soppdieten funkade inte denna gången heller. Jag gav upp. Vågade mig på en vägning i går kväll och trots att jag slarvat en hel del så måste förmiddagens soppor ändå gett lite resultat. 3 kg sedan midsommar. Men det kändes inte rätt att hålla på som jag gjorde. Soppor funkar kanske bättre när man jobbar och har lite fasta rutiner. Eller inte. Har soppor för en hel vecka kvar så jag får väl ta soppa som mellis emellanåt. Eftersom den nya soppan var så lättlöslig och dessutom god kan jag tänka mig att köra den i stället för glass i sommar. Gäller bara att grunda med riktigt kallt vatten till soppan så blir det helt ok. Hoppas jag.
Så hur tänker jag nu då?
Tre riktiga mål mat och däremellan två mellisar. Ska göra mitt yttersta för att hålla koll på kalorierna. Gick med några månader i Aftonbladets Viktklubb för att få lite hjälp på traven. Får se hur det går denna gång men jag ger det i allafall tre månader. Gjorde en meny för idag redan i går kväll, det kändes bra att få den planerad i förskott. Min plan är att inte gå riktigt efter viktklubbs indelning av fett, protein och kolhydrater utan försöka för de tre tårtbitarna ungefär lika stora. I går misslyckades jag kapitalt, tårtbiten som visade fett var överrepresenterad, och jag tycker inte att jag lagt in så mycket feta saker. Där är jag nog en ledtråd på spåren....
Jag har börjat göra "to-do"-listor för varje dag. Inga oöverkomliga utan helt rimliga. Det känns så gott att kunna slå ner ändan i soffan framåt eftermiddagen/kvällen och känna att man förtjänat det. Men jag följer dem inte slaviskt, i tisdags kväll ringde kompisarna från stugan ute på ön och ville att vi skulle komma dit på onsdagen. Och så fick det bli, alltså blev inte mycket gjort på onsdagen men det flyttades till torsdagen i stället. I går slarvade jag lite så en del saker står med på dagens lista också.
Cyklade till biblioteket häromdagen och lämnade några böcker och lånade några nya. Lånade och läste en bok av Charlotta Flinkenberg som hette "Viktiga boken: från godisråtta till storlek 38. Hon tyckte att hon var ett fetto när hon vägde 86 till sina 174 cm. Bara det var ju lustigt. Kom igen. Men jag fortsatte att läsa boken och kände igen mig i väldigt mycket. Hon beskriver hur hon frossar, fuskar och kämpar. Det tog henne 18 månader att gå ner 25 kg. Det gav mig lite perspektiv.
Jag hoppas på mirakler med soppan, finns ju inte en chans att gå ner till en vettig vikt innan husvagnssemestern. Soppan är ju bara en nödlösning. Jag vet det och visste det när jag började för några veckor sedan. Men ändå övertalar jag mig själv att börja på sopporna. Det Charlotta skriver om är ju just det jag själv tänkt. Att byta livsstil, inte allt på en gång utan lite i taget och till en sådan stil som jag kan tänka mig att leva med utan att det känns om en diet. Man kan inte gå på diet hela livet.
Under mina deppigaste stunder har jag egentligen bara velat ta en kniv och skära bort allt som finns på framsidan. Stora otympliga bröst som hänger, en fläskig mage som bubblar över och är i vägen. Fy vad jag hatar dem. Var hos frissan härom veckan och hon plattade mig krulliga hår. Jag brukar trivas i rakt hår men inte när jag är fet, då blir mitt ansikte så himla stort och jag tål inte att se det. Fy vad jobbig jag är mot mig själv. Men det är så jag känner. Ful, fet, lat och otacksam. Det är fyra ord som jag tycker stämmer bra in på mig själv. Bara så äckligt. Bläsch.
Samtalen som jag började med i juni kommer jag inte att återuppta förrän i slutet av augusti, men jag ser liksom fram emot dem på något konstigt vis. Trots att de kommer att kosta mig 500kr /gång. Suck.
Näpp, nu har jag tre hungriga barn som väntar på lunch och själv ska jag ta mitt första mellanmål. Knäcke med makrillfilé. Nu kör vi!
Så hur tänker jag nu då?
Tre riktiga mål mat och däremellan två mellisar. Ska göra mitt yttersta för att hålla koll på kalorierna. Gick med några månader i Aftonbladets Viktklubb för att få lite hjälp på traven. Får se hur det går denna gång men jag ger det i allafall tre månader. Gjorde en meny för idag redan i går kväll, det kändes bra att få den planerad i förskott. Min plan är att inte gå riktigt efter viktklubbs indelning av fett, protein och kolhydrater utan försöka för de tre tårtbitarna ungefär lika stora. I går misslyckades jag kapitalt, tårtbiten som visade fett var överrepresenterad, och jag tycker inte att jag lagt in så mycket feta saker. Där är jag nog en ledtråd på spåren....
Jag har börjat göra "to-do"-listor för varje dag. Inga oöverkomliga utan helt rimliga. Det känns så gott att kunna slå ner ändan i soffan framåt eftermiddagen/kvällen och känna att man förtjänat det. Men jag följer dem inte slaviskt, i tisdags kväll ringde kompisarna från stugan ute på ön och ville att vi skulle komma dit på onsdagen. Och så fick det bli, alltså blev inte mycket gjort på onsdagen men det flyttades till torsdagen i stället. I går slarvade jag lite så en del saker står med på dagens lista också.
Cyklade till biblioteket häromdagen och lämnade några böcker och lånade några nya. Lånade och läste en bok av Charlotta Flinkenberg som hette "Viktiga boken: från godisråtta till storlek 38. Hon tyckte att hon var ett fetto när hon vägde 86 till sina 174 cm. Bara det var ju lustigt. Kom igen. Men jag fortsatte att läsa boken och kände igen mig i väldigt mycket. Hon beskriver hur hon frossar, fuskar och kämpar. Det tog henne 18 månader att gå ner 25 kg. Det gav mig lite perspektiv.
Jag hoppas på mirakler med soppan, finns ju inte en chans att gå ner till en vettig vikt innan husvagnssemestern. Soppan är ju bara en nödlösning. Jag vet det och visste det när jag började för några veckor sedan. Men ändå övertalar jag mig själv att börja på sopporna. Det Charlotta skriver om är ju just det jag själv tänkt. Att byta livsstil, inte allt på en gång utan lite i taget och till en sådan stil som jag kan tänka mig att leva med utan att det känns om en diet. Man kan inte gå på diet hela livet.
Under mina deppigaste stunder har jag egentligen bara velat ta en kniv och skära bort allt som finns på framsidan. Stora otympliga bröst som hänger, en fläskig mage som bubblar över och är i vägen. Fy vad jag hatar dem. Var hos frissan härom veckan och hon plattade mig krulliga hår. Jag brukar trivas i rakt hår men inte när jag är fet, då blir mitt ansikte så himla stort och jag tål inte att se det. Fy vad jobbig jag är mot mig själv. Men det är så jag känner. Ful, fet, lat och otacksam. Det är fyra ord som jag tycker stämmer bra in på mig själv. Bara så äckligt. Bläsch.
Samtalen som jag började med i juni kommer jag inte att återuppta förrän i slutet av augusti, men jag ser liksom fram emot dem på något konstigt vis. Trots att de kommer att kosta mig 500kr /gång. Suck.
Näpp, nu har jag tre hungriga barn som väntar på lunch och själv ska jag ta mitt första mellanmål. Knäcke med makrillfilé. Nu kör vi!
torsdag 16 juni 2011
Torsdag
Ja det har hunnit bli torsdag och i morgon är sista dagen på kurs 1, på söndag klockan 10 börjar del 2.
Vi har klippt och klistrat, teipat, vikt och ritat. Vi har mätt en fasa massa och räknat en hel del.
Men det har varit intressant om dock lite väl mycket på kort tid. I måndags lärde vi oss att måttanpassa en grundmodell på kjol.
I tisdags och onsdags var det grundmönster på liv och ärmar med olika insnitt och former.
I dag började vi med grundmodell byxor. Jösses Petter vad klurigt det kändes. Jag har mätt och räknat som en galning. Efter en massa knåpande frågade jag läraren om hjälp och gissa vad. Jag, som går på grundkurs utan behov av förkunskaper, hittade faktiskt ett fel på pappret!!!
Alla mönster som vi jobbat med har vi ritat först i skala 1:4, det har stundvis varit väldigt pillrigt. Sedan i skala 1:1 på tunt mönsterpapper. Så vi har inte sytt någonting.
Men idag när vi ritat byxor så har vi fått sy, det går inte prova byxor i mönsterpapper. Det finns tre symaskiner och vi är 12 på kursen så alla har inte fått möjlighet att sy idag, utan några får sy i morgon. Jag är en av dem. Men tur var väl det. Jag blev inte klar med mina mönster förrän vid sjutiden i kväll. Det ställer ju till det lite när ens mått liksom blir negativa. Att man går utanför mönstrets ramar. Men det ska bli spännande i morgon att få se om jag mätt och ritat rätt.
Jag har inte klarat husvagnslivet så strålande som jag trott.
I måndags tog jag vägen förbi ICA Focus för att köpa schampo och för att kika, älskar den butiken. Resultatet blev en sallad.
I grå blev det likadant, plus att jag hittade kex i en burk i husvagnen. Jag som trodde jag slängt ut allt som gick att äta.
Men idag har jag tagit mig samman. Om en vecka ska jag åka hem. Jag måste klara en hel vecka på soppor, det vet jag att jag kan. Så nu biter jag ihop!
Jag har ju alltid varit ganska barnslig och det fortsätter jag vara. Tar lite olika vägar hem från kursen varje dag. Man får ju åka i 90 minuter på sin "biljett" så jag åker lite hullerombuller. Det är kul att kika ut från spårvagnens fönster. Konstaterar snabbt att jag gillar Göteborg, ingen nyhet i och för sig! Men konstaterar samtidigt att jag inte skulle kunna bo här. Jag skulle lätt vara ännu mer överviktig om jag bodde här. Inser att jag kunnat äta mat av olika "nationaliteter" varje dag som jag tillbringar här. Spännande.
Har lite planer på att ta mig till Ullared i morgon fredag. Slutar 12, så det finns gott om tid och jag inbillar mig att det är färre människor där en fredag än en lördag. Ska inte ha något speciellt, men behöver nya tights och en ny BH. Frågan är om jag kan hitta någon BH där, men det kan vara värt ett försök.
Fick reda på idag att kusinerna tillsammans med moster skulle till Liseberg på lördag så kanske jag hinner träffa dem en sväng. Sedan ska jag försöka få till en träff med Lena när jag är i trakterna, det är ju inte så ofta vi ses. Kanske en träff med Jenny också, henne har jag inte träffat tidigare, men det är alltid kul med nya kontakter.
En kvinna som brukar vikariera för mig i slöjden har en utställning här i Göteborg på Elit Plaza? Ska se om jag hinner förbi där också någon eftermiddag i nästa vecka.
Brorsan vill ha saker från IKEA, så det ska jag också hinna med innan jag styr kosan hemåt på torsdag om en vecka. Fullt ös med andra ord.
Var trött och frusen i morse när jag vaknade i morse så jag ska nog försöka lägga mig lite tidigare i kväll.
Vi har klippt och klistrat, teipat, vikt och ritat. Vi har mätt en fasa massa och räknat en hel del.
Men det har varit intressant om dock lite väl mycket på kort tid. I måndags lärde vi oss att måttanpassa en grundmodell på kjol.
I tisdags och onsdags var det grundmönster på liv och ärmar med olika insnitt och former.
I dag började vi med grundmodell byxor. Jösses Petter vad klurigt det kändes. Jag har mätt och räknat som en galning. Efter en massa knåpande frågade jag läraren om hjälp och gissa vad. Jag, som går på grundkurs utan behov av förkunskaper, hittade faktiskt ett fel på pappret!!!
Alla mönster som vi jobbat med har vi ritat först i skala 1:4, det har stundvis varit väldigt pillrigt. Sedan i skala 1:1 på tunt mönsterpapper. Så vi har inte sytt någonting.
Men idag när vi ritat byxor så har vi fått sy, det går inte prova byxor i mönsterpapper. Det finns tre symaskiner och vi är 12 på kursen så alla har inte fått möjlighet att sy idag, utan några får sy i morgon. Jag är en av dem. Men tur var väl det. Jag blev inte klar med mina mönster förrän vid sjutiden i kväll. Det ställer ju till det lite när ens mått liksom blir negativa. Att man går utanför mönstrets ramar. Men det ska bli spännande i morgon att få se om jag mätt och ritat rätt.
Jag har inte klarat husvagnslivet så strålande som jag trott.
I måndags tog jag vägen förbi ICA Focus för att köpa schampo och för att kika, älskar den butiken. Resultatet blev en sallad.
I grå blev det likadant, plus att jag hittade kex i en burk i husvagnen. Jag som trodde jag slängt ut allt som gick att äta.
Men idag har jag tagit mig samman. Om en vecka ska jag åka hem. Jag måste klara en hel vecka på soppor, det vet jag att jag kan. Så nu biter jag ihop!
Jag har ju alltid varit ganska barnslig och det fortsätter jag vara. Tar lite olika vägar hem från kursen varje dag. Man får ju åka i 90 minuter på sin "biljett" så jag åker lite hullerombuller. Det är kul att kika ut från spårvagnens fönster. Konstaterar snabbt att jag gillar Göteborg, ingen nyhet i och för sig! Men konstaterar samtidigt att jag inte skulle kunna bo här. Jag skulle lätt vara ännu mer överviktig om jag bodde här. Inser att jag kunnat äta mat av olika "nationaliteter" varje dag som jag tillbringar här. Spännande.
Har lite planer på att ta mig till Ullared i morgon fredag. Slutar 12, så det finns gott om tid och jag inbillar mig att det är färre människor där en fredag än en lördag. Ska inte ha något speciellt, men behöver nya tights och en ny BH. Frågan är om jag kan hitta någon BH där, men det kan vara värt ett försök.
Fick reda på idag att kusinerna tillsammans med moster skulle till Liseberg på lördag så kanske jag hinner träffa dem en sväng. Sedan ska jag försöka få till en träff med Lena när jag är i trakterna, det är ju inte så ofta vi ses. Kanske en träff med Jenny också, henne har jag inte träffat tidigare, men det är alltid kul med nya kontakter.
En kvinna som brukar vikariera för mig i slöjden har en utställning här i Göteborg på Elit Plaza? Ska se om jag hinner förbi där också någon eftermiddag i nästa vecka.
Brorsan vill ha saker från IKEA, så det ska jag också hinna med innan jag styr kosan hemåt på torsdag om en vecka. Fullt ös med andra ord.
Var trött och frusen i morse när jag vaknade i morse så jag ska nog försöka lägga mig lite tidigare i kväll.
måndag 13 juni 2011
Camping
Det är inte alltid roligt att bo på camping. Jösses vad det grillas i parti och minut! Luktar gott.
I dag är jag lite yr, har mest känt av det när jag stått och gått men nu känns det även när jag sitter. Men det kommer väl att ge med sig.
Sov gott i natt, vaknade inte en enda gång. Gott det. I dag måndag är det inte riktigt så mycket folk på campingen. Men jag antar att det kommer att ändra sig mot slutet av veckan.
De nya sopporna är verkligen goda. De godaste hittills av provade soppor faktiskt. Nog för att mat hade varit godare men nu är det så här det är.
Det var lite kämpigt i dag på kursen. Det var jag och en tjej till som var lite kraftiga resten var tunnisar. När det kom till att ta mått så skulle vi ta hjälp av varandra, helst skulle vi mäta mot kroppen och inte utanpå kläderna. Jag kände ångesten komma krypande. Men jag slog mig ihop med den andra tjejen som var kurvig. Jag fick inget höftmått, för magen hängde lite över och då spelar det ju liksom ingen roll för mönstrets skull. Det fick gå ändå. Satte lärarens kunskaper på prov, skrattade lite åt det men i hjärtat grät jag. Det första man vill göra är att trösta sig själv, och det med hjälp av något gott. Det är ju så himla sjukt. Kan ju inte äta mera för att trösta mig.
Det känns olustigt.
I dag är jag lite yr, har mest känt av det när jag stått och gått men nu känns det även när jag sitter. Men det kommer väl att ge med sig.
Sov gott i natt, vaknade inte en enda gång. Gott det. I dag måndag är det inte riktigt så mycket folk på campingen. Men jag antar att det kommer att ändra sig mot slutet av veckan.
De nya sopporna är verkligen goda. De godaste hittills av provade soppor faktiskt. Nog för att mat hade varit godare men nu är det så här det är.
Det var lite kämpigt i dag på kursen. Det var jag och en tjej till som var lite kraftiga resten var tunnisar. När det kom till att ta mått så skulle vi ta hjälp av varandra, helst skulle vi mäta mot kroppen och inte utanpå kläderna. Jag kände ångesten komma krypande. Men jag slog mig ihop med den andra tjejen som var kurvig. Jag fick inget höftmått, för magen hängde lite över och då spelar det ju liksom ingen roll för mönstrets skull. Det fick gå ändå. Satte lärarens kunskaper på prov, skrattade lite åt det men i hjärtat grät jag. Det första man vill göra är att trösta sig själv, och det med hjälp av något gott. Det är ju så himla sjukt. Kan ju inte äta mera för att trösta mig.
Det känns olustigt.
söndag 12 juni 2011
Husvagn
Happ, då var det söndag kväll, snart dags att krypa ner i sängen för att få sig lite sömn.
Dagen började med dusch och en frukostsoppa. Åkte sedan på gudstjänst. I dag var den riktigt bra.
Sedan har dagen rullar på, jag har vilat lite, var lite yr. Hjälpt maken att montera en garderob. Försökt klippa klorna på lilla kaninen. Men det gick inte så bra. Både jag och Stumpan blödde. Jag från ett djupt rivmärke efter hennes oklippta klor. Hon för att stackarn sprattlade till just när dottern skulle klippa, medans jag håll Stumpan. Inte bra. Hm, det såg ju så lätt ut när tjejen på kaningården klippte klorna på Stumpan när vi hämtade henne... Jaja, vi får väl träna.
Nu sitter jag så här i husvagnen för mig själv. Det gick fint att köra ner till Göteborg och det var inte svårt att hitta rätt till campingen heller. Fick stanna 2 gånger för att hitta en toalett, det är ju så det är när man ska dricka allt detta sörja vatten. Men det får jag väl ta.
Vägde mig inte i torsdags när jag började med sopporna, utan först i fredags. På fredag är jag inte hemma så då kan jag inte väga mig. Nästa gång jag kan ställa mig på min våg är dagen före midsommar. Hoppas att jag klarar denna prövning. Var grymt sugen på att köpa både det ena och det andra goda idag när jag satt i bilen på väg hit ner. Maken gjorde en egen potatissallad innan jag åkte. Brukar inte vara så förtjust i den men förra helgen så fick han till den så bra, nu gjorde han en omgång till. ÅHH va sugen jag var.
Dags att stänga ner för idag.
Dagen började med dusch och en frukostsoppa. Åkte sedan på gudstjänst. I dag var den riktigt bra.
Sedan har dagen rullar på, jag har vilat lite, var lite yr. Hjälpt maken att montera en garderob. Försökt klippa klorna på lilla kaninen. Men det gick inte så bra. Både jag och Stumpan blödde. Jag från ett djupt rivmärke efter hennes oklippta klor. Hon för att stackarn sprattlade till just när dottern skulle klippa, medans jag håll Stumpan. Inte bra. Hm, det såg ju så lätt ut när tjejen på kaningården klippte klorna på Stumpan när vi hämtade henne... Jaja, vi får väl träna.
Nu sitter jag så här i husvagnen för mig själv. Det gick fint att köra ner till Göteborg och det var inte svårt att hitta rätt till campingen heller. Fick stanna 2 gånger för att hitta en toalett, det är ju så det är när man ska dricka allt detta sörja vatten. Men det får jag väl ta.
Vägde mig inte i torsdags när jag började med sopporna, utan först i fredags. På fredag är jag inte hemma så då kan jag inte väga mig. Nästa gång jag kan ställa mig på min våg är dagen före midsommar. Hoppas att jag klarar denna prövning. Var grymt sugen på att köpa både det ena och det andra goda idag när jag satt i bilen på väg hit ner. Maken gjorde en egen potatissallad innan jag åkte. Brukar inte vara så förtjust i den men förra helgen så fick han till den så bra, nu gjorde han en omgång till. ÅHH va sugen jag var.
Dags att stänga ner för idag.
lördag 11 juni 2011
Förkyld
Har smygit mig in på dag nummer tre. Det känns en viss avsaknad av mat måste jag nog ändå påstå. I går kväll stod jag i köket på ett ungdomscafé. Att värma en panpizza med tom mage är nära nog tortyr. Inte för att jag tycker att de är så goda i vanliga fall men nu sög det rejält i magen. Känns lite annorlunda med uppstart på en torsdag och första vägning på en fredag. Har ju i vanliga fall börjat på en måndag. Känner mig lite tveksam till hur länge jag orkar att gå på sopporna men det visar sig väl.
Just nu sitter jag faktiskt på jobbet, fastän det är lördag. Har ju inte några elever heller. Men jag hade bråttom hem från jobbet i går och hade inte tid att städa upp det värsta stöket. Eftersom jag ska ha vikarie nästa vecka så vill jag inte lämna salen så rörig. Storstädningen får jag ta på sommarlovet för det hinner jag inte innan skolan slutar för mig. Kursen håller på till den 23 juni.
Så i morgon kväll krokar jag på vagnen och drar till Kärralund. Att kroka på vagnen och att köra är inga problem. Inte heller att ställa upp den. Men att backa med vagnen är värre. Och nu är jag ju själv så jag kanske inte kan knuffa den rätt heller. Men det kan gå om det är asfalt på husvagnsrutan. Eller får jag helt enkelt bita i det sura äpplet och be någon hjälpa mig backa in den.
Från och med söndag ska jag alltså bo 11 nätter själv i husvagnen. Så länge har jag aldrig varit borta från familjen. Min käre make har varit på flera resor till konferenser i olika länder och har varit borta 10-12 dagar i flera omgångar, men det var dock ett tag sedan sist. Med andra ord har inte min man varit själv med barnen så här länge någonsin och barnen fyller 10 och 7 år under hösten. Nyttigt för oss alla tror jag. Jag har sedan ett par år haft ett stort behov av att få vara i fred och för mig själv. Nu får jag för första gången möjligheten att prova. Spännande.
Har köpt soppor för två veckor eftersom jag inte kommer att vara hemma. Köpte den nya sorten som jag skrev om i går. Slanka. Har provat mintchoklad och den var väldigt god. Så det lovar gott. Det kommer att bli jag, sopporna och husvagnen i elva dagar. Sedan kommer midsommar.......ujuj, hur ska det gå, grill, jordgubbar mmmmmm.
Just nu sitter jag faktiskt på jobbet, fastän det är lördag. Har ju inte några elever heller. Men jag hade bråttom hem från jobbet i går och hade inte tid att städa upp det värsta stöket. Eftersom jag ska ha vikarie nästa vecka så vill jag inte lämna salen så rörig. Storstädningen får jag ta på sommarlovet för det hinner jag inte innan skolan slutar för mig. Kursen håller på till den 23 juni.
Så i morgon kväll krokar jag på vagnen och drar till Kärralund. Att kroka på vagnen och att köra är inga problem. Inte heller att ställa upp den. Men att backa med vagnen är värre. Och nu är jag ju själv så jag kanske inte kan knuffa den rätt heller. Men det kan gå om det är asfalt på husvagnsrutan. Eller får jag helt enkelt bita i det sura äpplet och be någon hjälpa mig backa in den.
Från och med söndag ska jag alltså bo 11 nätter själv i husvagnen. Så länge har jag aldrig varit borta från familjen. Min käre make har varit på flera resor till konferenser i olika länder och har varit borta 10-12 dagar i flera omgångar, men det var dock ett tag sedan sist. Med andra ord har inte min man varit själv med barnen så här länge någonsin och barnen fyller 10 och 7 år under hösten. Nyttigt för oss alla tror jag. Jag har sedan ett par år haft ett stort behov av att få vara i fred och för mig själv. Nu får jag för första gången möjligheten att prova. Spännande.
Har köpt soppor för två veckor eftersom jag inte kommer att vara hemma. Köpte den nya sorten som jag skrev om i går. Slanka. Har provat mintchoklad och den var väldigt god. Så det lovar gott. Det kommer att bli jag, sopporna och husvagnen i elva dagar. Sedan kommer midsommar.......ujuj, hur ska det gå, grill, jordgubbar mmmmmm.
fredag 10 juni 2011
Då så
Har försökt att skriva ett inlägg från iPad men det vill sig inte. Har försökt flera gånger, men nu så sitter jag vid en "riktig" dator så nu ska det väl bli gjort.
Då har jag hastigt och lustigt bestämt mig.
Trots att jag sagt hela våren att jag inte skulle så gör jag det nu i alla fall.
Jag började med sopporna i går igen.
Den sista tiden har jag haft lite bekymmer med magen. När jag ätit får jag ont i magen och den känns så uppblåst så att den skulle kunna sprängas. Inte gaser utan bara spänd så in i den.
Efter en kväll ute med kollegorna i onsdags fick jag nog. Jag kunde inte äta upp den dyra och goda maten, efterrätten fick jag helt skippa och likaså den lilla chokladpralinen till kaffet. De sista dagarna har ju vädret varit mot mig. Det vill säga att det varit så varmt. Vill ju inte klaga på värmen men när man är överviktig så känns den ju ännu lite mer. Eller är det bara som jag inbillar mig? Jag svettas som en dåre. Det fullkomligt rinner svett. Är ständigt blöt på ryggen, i pannan, under brösten, mellan brösten, under magen, i nacken osv osv. Jag blir äcklad av att jag svettas så, jag är äcklad över min kropp. Det här går inte. I veckan gick min BH sönder. Har bara en. Blir galen.
Så bara så där bestämde jag mig. Det blir några veckor på soppor för att kunna komma i mina stora kläder, för det sista har inte ens de passat. Får väl se hur länge jag orkar och står ut.
Men idag är jag inne på andra dagen. Jag har en kurrande mage och springer på toa hela tiden. Med det bör jag ju klara av! Eller???
Det är ju inte roligt att börja med sopporna så här sent, eftersom det är midsommar om några veckor. Men det kommer väl aldrig att finnas något bra tillfälle. Så nu kör jag ett tag.
Tänkte testa nya soppor, har ju nåra XV soppor kvar så de för jag ta först, men sedan har jag tänkt att prova nya soppor som heter Slank. Vet bara att flera som gått på Cambridgekuren har bytt till denna. Hoppas att det funkar lika bra.
Då har jag hastigt och lustigt bestämt mig.
Trots att jag sagt hela våren att jag inte skulle så gör jag det nu i alla fall.
Jag började med sopporna i går igen.
Den sista tiden har jag haft lite bekymmer med magen. När jag ätit får jag ont i magen och den känns så uppblåst så att den skulle kunna sprängas. Inte gaser utan bara spänd så in i den.
Efter en kväll ute med kollegorna i onsdags fick jag nog. Jag kunde inte äta upp den dyra och goda maten, efterrätten fick jag helt skippa och likaså den lilla chokladpralinen till kaffet. De sista dagarna har ju vädret varit mot mig. Det vill säga att det varit så varmt. Vill ju inte klaga på värmen men när man är överviktig så känns den ju ännu lite mer. Eller är det bara som jag inbillar mig? Jag svettas som en dåre. Det fullkomligt rinner svett. Är ständigt blöt på ryggen, i pannan, under brösten, mellan brösten, under magen, i nacken osv osv. Jag blir äcklad av att jag svettas så, jag är äcklad över min kropp. Det här går inte. I veckan gick min BH sönder. Har bara en. Blir galen.
Så bara så där bestämde jag mig. Det blir några veckor på soppor för att kunna komma i mina stora kläder, för det sista har inte ens de passat. Får väl se hur länge jag orkar och står ut.
Men idag är jag inne på andra dagen. Jag har en kurrande mage och springer på toa hela tiden. Med det bör jag ju klara av! Eller???
Det är ju inte roligt att börja med sopporna så här sent, eftersom det är midsommar om några veckor. Men det kommer väl aldrig att finnas något bra tillfälle. Så nu kör jag ett tag.
Tänkte testa nya soppor, har ju nåra XV soppor kvar så de för jag ta först, men sedan har jag tänkt att prova nya soppor som heter Slank. Vet bara att flera som gått på Cambridgekuren har bytt till denna. Hoppas att det funkar lika bra.
torsdag 26 maj 2011
Det var väl märkvärdigt....
Det är över en vecka sedan jag skrev mitt förra inlägg, då var ju tanken att ta tag i livet, men ännu har jag inte gjort det.
Att det ska vara så svårt att rycka upp sig.
Fick efter lite påtryckningar reda på svaren av min sömnutredning. Jag har några korta andningsuppehåll under natten men inte så stora problem att det är behandlingsbehov.
Däremot frågade läkaren mig om jag vaccinerat mig mot svininfluensan, och jo ja det gjorde jag väl hösten 2009. Men jag kan inte minnas när tröttheten kom. Den har liksom smugit sig på.
Jag ska till läkaren på vårdcentralen på fredag i nästa vecka för att ta nya prover så får vi se vad som händer.
Enligt läkaren på sömnapnémottagningen kunde man utreda vidare om jag lider av en mildare form av narkolepsi. Men då måste jag till Göteborg och göra en annan sorts test än den jag nu gjort.
Vi får helt enkelt se vad som kommer fram på fredag.
Har läst en del om B12 brist och undrar om det är något sådant som jag har. Vet att proverna visar att jag ligger inom normalvärdet men väldigt lågt. Får nog sluta att läsa om sjukdomar man blir ju hypokondriker... men att jag läst om just b12 var en slump då det stod som en rubrik på ett familjeforum som jag brukar vara inne på ibland. Handlade om hypo...... någonting.
Annars då.
Jo den tuffa veckan är avklarad, jag har så sent som i går klarat av det sista av mina utvecklingssamtal, för den här terminen. Nu återstår snart "bara" att sätta betyg på eleverna innan den 10/6. Skönt att det ska vara avklarat tills dess, för den 12/6 åker jag till Göteborg på kurs. Det bidde inget hotell för min del, inget vandrarhem heller. Det bidde husvagn, så jag får dra ner husvagnen till Göteborg på söndagen efter som kursen börjar på måndag morgon. Ser faktiskt fram emot det.
Har fått två kommentarer på mitt förra inlägg:
Lena: Det klart att jag gärna kommer och hälsar på!!!!
Annoym: Du har helt rätt! Jag vet att jag måste må bättre inombords, men det är inte så lätt att nå dit. Jag vet inte hur. Ska påbörja nya samtal i början av juni och jag hoppas mycket på dem men samtidigt så vet jag ju inte riktigt vad jag ska ta upp. Allt är så diffust.
Jag har ju gått ner i vikt med hjälp av soppor under ett antal vårar, men i år orkar jag inte, har inte råd och har inte lust. Samtidigt som ångesten kommer krypande. Kollegorna och väninnorna pratar bikini, jag pratar parasoll. Finns inte en chans att jag tar på mig ens en tankini i år. Det blir shorts och linne och läsa en bok i skuggan. Jag som inte ens äger några shorts och som inte har några linnen som passar. Nä fy farao nu tjuter jag snart. Det här går inte............
Vår nya familjemedlem Stumpan har varit hos oss i snart en månad. Denna lilla pälsboll till kanin är söt som socker men har ett temperament. Bits i bland. Den är ju inte så gammal ännu men jösses vad svårt det kan vara att uppfostra en kanin. Det är så roligt att se den skutta omkring i sitt koppel på gräsmattan och dottern som får springa efter så att kopplet inte sträcks för mycket.
Just nu ser jag fram emot 5 dagars ledig het i nästa vecka. Torsdag-måndag plus min lediga tisdag. I helgen har vi klassfotboll, sonens klass spelar på lördag och dottern på söndag så det blir fotboll hela helgen. Inte det roligaste jag vet men man vill ju vara med för barnens skull.
Så nu börjar det verkligen ta på terminen.....
snart bara en arbetsdag kvar denna veckan,
2 arbetsdagar nästa vecka och
3 arbetsdagar veckan därpå, sedan bär det av på kurs...
Jag har alltså bara lektioner i 6 dagar till om jag inte räknar med idag.
Gôtt!
Låter jag arbetsskygg? Mmm kanske. Men jag är bara så trött.
Kommer att behöva jobba under lovet för det är ingen annan som städar salen och alla skåp och fixar med planering osv. Men någon regnig dag kan man ju åka till jobbet..
Att det ska vara så svårt att rycka upp sig.
Fick efter lite påtryckningar reda på svaren av min sömnutredning. Jag har några korta andningsuppehåll under natten men inte så stora problem att det är behandlingsbehov.
Däremot frågade läkaren mig om jag vaccinerat mig mot svininfluensan, och jo ja det gjorde jag väl hösten 2009. Men jag kan inte minnas när tröttheten kom. Den har liksom smugit sig på.
Jag ska till läkaren på vårdcentralen på fredag i nästa vecka för att ta nya prover så får vi se vad som händer.
Enligt läkaren på sömnapnémottagningen kunde man utreda vidare om jag lider av en mildare form av narkolepsi. Men då måste jag till Göteborg och göra en annan sorts test än den jag nu gjort.
Vi får helt enkelt se vad som kommer fram på fredag.
Har läst en del om B12 brist och undrar om det är något sådant som jag har. Vet att proverna visar att jag ligger inom normalvärdet men väldigt lågt. Får nog sluta att läsa om sjukdomar man blir ju hypokondriker... men att jag läst om just b12 var en slump då det stod som en rubrik på ett familjeforum som jag brukar vara inne på ibland. Handlade om hypo...... någonting.
Annars då.
Jo den tuffa veckan är avklarad, jag har så sent som i går klarat av det sista av mina utvecklingssamtal, för den här terminen. Nu återstår snart "bara" att sätta betyg på eleverna innan den 10/6. Skönt att det ska vara avklarat tills dess, för den 12/6 åker jag till Göteborg på kurs. Det bidde inget hotell för min del, inget vandrarhem heller. Det bidde husvagn, så jag får dra ner husvagnen till Göteborg på söndagen efter som kursen börjar på måndag morgon. Ser faktiskt fram emot det.
Har fått två kommentarer på mitt förra inlägg:
Lena: Det klart att jag gärna kommer och hälsar på!!!!
Annoym: Du har helt rätt! Jag vet att jag måste må bättre inombords, men det är inte så lätt att nå dit. Jag vet inte hur. Ska påbörja nya samtal i början av juni och jag hoppas mycket på dem men samtidigt så vet jag ju inte riktigt vad jag ska ta upp. Allt är så diffust.
Jag har ju gått ner i vikt med hjälp av soppor under ett antal vårar, men i år orkar jag inte, har inte råd och har inte lust. Samtidigt som ångesten kommer krypande. Kollegorna och väninnorna pratar bikini, jag pratar parasoll. Finns inte en chans att jag tar på mig ens en tankini i år. Det blir shorts och linne och läsa en bok i skuggan. Jag som inte ens äger några shorts och som inte har några linnen som passar. Nä fy farao nu tjuter jag snart. Det här går inte............
Vår nya familjemedlem Stumpan har varit hos oss i snart en månad. Denna lilla pälsboll till kanin är söt som socker men har ett temperament. Bits i bland. Den är ju inte så gammal ännu men jösses vad svårt det kan vara att uppfostra en kanin. Det är så roligt att se den skutta omkring i sitt koppel på gräsmattan och dottern som får springa efter så att kopplet inte sträcks för mycket.
Just nu ser jag fram emot 5 dagars ledig het i nästa vecka. Torsdag-måndag plus min lediga tisdag. I helgen har vi klassfotboll, sonens klass spelar på lördag och dottern på söndag så det blir fotboll hela helgen. Inte det roligaste jag vet men man vill ju vara med för barnens skull.
Så nu börjar det verkligen ta på terminen.....
snart bara en arbetsdag kvar denna veckan,
2 arbetsdagar nästa vecka och
3 arbetsdagar veckan därpå, sedan bär det av på kurs...
Jag har alltså bara lektioner i 6 dagar till om jag inte räknar med idag.
Gôtt!
Låter jag arbetsskygg? Mmm kanske. Men jag är bara så trött.
Kommer att behöva jobba under lovet för det är ingen annan som städar salen och alla skåp och fixar med planering osv. Men någon regnig dag kan man ju åka till jobbet..
tisdag 17 maj 2011
nu får det vara nog.
Har försökt att göra inlägg på bloggen från iPad men det har inte funkat, har bara kunnat skriva överskriften och sedan har detvarit stopp. Men nu testar jag att skriva inlägget först, får se om det får någon överskrift.
Det är min lediga dag och jag inte gjort allt för mycket. Suttit vid datorn en hel del. Söker efter boende i Göteborg för en kurs som jag ska på i mitten av juni. Har hunnit tvättat någrat tvättar ohc fler ska det förhoppningvis bli innan dagen är över.
Det är en ganska biffig vecka på jobbet, så det känns skönt att få vara ledig en dag.
I går hade jag handledning 9.45 till 10, utvecklingssamtal kl 10, 11, 0ch 12. lektion mellan 13.20-15.20, konferens mellan 15.30-17.00. Städade salen 17.00-18.30, hem, åt, veckohandlade, nattade barnen och sedan var jag trött.
I dag är jag ju ledig emn det behöver ju fixas lite hemma också, just nu har dottern 2 kompisar här.
I morgon är det lektioner så gott som hela dagen, plus extra lektion för att jag måste vikariera för en kollega, plus ett samtal med vår nya rektor.
Torsdag tror jag att dagen ser ut som den brukar på tordagar och på fredag dags för ytterligare ett utvecklingssamtal.
Ser fram emot att få åka på kurs till Göteborg under nästan 10 dagar, det har jag aldrig gjort förut. En kurs i mönsterkonstruktion i två delar. Hoppas att det blir roligt.
i övrigt då...
Besöken hos naprapaten har gett resultat, huvudvärken är nästan helt borta, känner av den i bland men inte alls varje dag och konstant fom förut. Samtalen som jag slutade gå till ska jag börja med igen fast på ett annat ställe och med en annan samtalspart. Just nu känns det inte som om jag har ett jätte strot behov av det, när huvudvärken försvann mår jag ju bättre igen. Men samtidigt kanske det är så att det är när jag mår hyfsta som jag ska jobba med det för att inte halka dit igen eller för att föstå varför jag får mina svackor.
Den stora stötestenen och det som gör mig mest deprimerad just nu är som vanligt vikten.
Jag har aldrig varit så här tjock.
Men nu tror jag att jag närmar mig en vändning. Har åter fått hem boken "Hjärnkoll på maten" och tänker göra ett försök utifrån de ideer som finns i denna.
Det är helt otroligt vad dåligt man kan må över sig själv utan att klara av att ta tag i det. Jag börjar känna mer och mer avsky för min kropp och mig själv. Hur kan jag stoppa i mig mera när jag ser ut som jag gör, när jag gråter varje morgon jag ska klä på mig, när jag får panik varje gång jag blir bortbjuden. Varför fortsätter jag att äta onyttigheter när jag skäms över min kropp, äcklas av min stora byst, stora mage och gropiga lår. VARFÖR gör man så hä rmot sig själv?
Läser om framgångshistorier på viktklubb och andra ställen, möts av det överallt, men jag har ju försökt, jag har ju testat. Visst har det funkat, men inte länge! I min garderob hänger kläder i storlekar från 38 till 48, nu börjar 48 bli små. MItt BMI närmar sig kriterierna för operation. Men jag ligger på gränsen så jag kan inte bli lovad pengarna tillbaka för en operation i tyskland.
Sömnutredningen har jag inte fått svar på, röntgen visade ingenting. Jag är helt enkelt bara en fet, lat och otacksam person. Bara att konstatera och accepter och ta tag i livet. Bara.....
måndag 16 maj 2011
onsdag 6 april 2011
Ojoj
Försöker göra ett inlägg från min jobbdator men kan inte ens öppna sidan. Varför vet jag inte. Men inlägg kan jag tydligen göra. Det är rörigt nu. Har haft huvudvärk i en månad, den är inte borta långa stunder utan är med mig dagligen och ganska konstant. Det startade med akuthuvudvärk för en månad sedan och sedan har den hängt med, inte lika intensiv som när det startade men den finns där hela tiden. Har sök för det 2 gånger. Första gången blev diagnosen, Spänningshuvudvärk. Det har jag haft förr, någon dag eller del av en dag men inte under 1 månad. Har provat massage 3 gånger och sjukgymnast med akupunktur 5 gånger utan resultat. Och då pratar vi noll resultat, det har inte ens hjälp för stunden. Vid andra besöket hos läkare hade jag tänkt att man kanske skulle kunna ta ett blodprov för att se om det fanns någon bacill eller virus som var roten till det onda. Men det gjorde man inte utan det skickades en remiss till röntgen, så på onsdag i nästa vecka ska jag göra en skallrönten. Det känns väldigt dramatiskt och i min nuvarande sinnesstämning är jag helt och hållet övertygad om att det inte kommer att visa någonting. Den 21 ska jag sedan till sömnlab för att få låna hem en apparat som visar hur jag sover. Mycket nu. Anledningen till detta är att jag är trött mest hela tiden, kan sova var som helst och när som helst om jag bara fick möjlighet. Inte som narkolepsi där man inte kan kontollera sin vaken het. När denna remiss skrevs kunde jag sova hur mycket som helst. Det kan jag förmodligen fortfarande men min sömn är negativt påverkad av min huvudvärk och den verk som jag utvecklat i nacke, axlar och rygg. Det är ju förmodligen från dessa regioner huvudvärken härstammar och de känns verkligen av. På ett sätt som det aldrig gjort förr. Ja men det var väl en trevlig läsning. För att lägga till lite mer trams så har jag avslutat mina samtal med psykolog efter enbart 3 tillfällern. Så nu söker jag någon annan att prata med. Psykologen ingav inget förtroende.... eller vad tycker ni om detta? Vid första samtalet så frågade hon mig lite om min bakgrund, varför jag sökt hjälp osv. Jag berättade så mycket jag kunde. (Har ju inte svårt att prata!!!!=( I mitt ganska förvirrande tillstånd som svammlade jag väl på en del. Efter ca 30 minuter berättar hon att hon brukar lägga upp "behandlingen" på följande sätt. -"Jag brukar träffa mina pasienter 45 minuter per gång, jag brukar lägga upp det så att vi träffas varje vecka i 10 veckor.....därefter kommen någon förklaring till att man träffas 10 gånger..det beror på att det är så många gånger som man har råd att lägga per individ. Då betalar jag ju ända mitt samtal själv... Dessutom kunde jag ju välja själv om jag ville prata eller vara tyst vid dessa träffar. Men om jag var tyst så skulle ju inte samtalen hjälpa så mycket. Oh, no shit! Har ju sökt hjälpen själv och har pratat i en halvtimma. Har hon svårt att läsa av mig som person? Åh det kändes ju bra. Hade hon sagt att hon brukade träffas 10 gånger för att sedan göra en utvärdering hade det ju känts betydligt bättre för mig. Men jag kanske bara är känslig. Hon undrade om det var just min trötthet som vi skulle fokusera kring under våra samtal. Jag svarade att jag vill hitta tillbaka till mig själv, att jag liksom tappat bort mig själv på resans gång och att jag ville kunna förstå lite varför jag mår som jag gör i perioder. Tänker att jag vill få bukt med mina deppiga perioder. Jag vill må bra, tycka bättre om mig sjävl osv. MEN detta var ett alldeles för omfattande område att arbeta med under dessa 10 tillfällen vi skulle ses. Jag borde kanske söka mig till en privat psykolog tyckte hon. Hm ja, lite så gick tongångarna under första besöket. Jag var tveksam till att gå dit någon mer gång men beslutade mig för att gå ytterligare en gång, ge det en chans till. Besök nr 2 gjorde inget särskilt intryck så jag gick en tredje gång. Besök nummer 3. Jag får komma in i rummet, sätta mig i en stol. Hon sätter sig i den andra stolen. Hon är tyst. Jag börjar känna mig lite olustig och vet inte riktigt vad som är tanken.... Tillslut bryter jag tystnaden genom att säga att jag inte vet vart jag ska börja. Hon frågar om jag upplevt något sedan sist jag var där. Tankarna snurrar (vilket är en del av min problematik just nu. Det är kaos i min hjärna.) Börjar i någon ända av kaoset, hon flikar in några frågor här och var. Vi kommer bland annat in på självförtroende, vilket jag inte äger något större. Tycker att det är omöjligt att säga något som jag är bra på, det skulle vara att prata, vilket jag inte tycker är någon överdrivet positiv egenskap. Lider ofta av att jag pratat för mycket, att jag får ångest över att jag pratat för myckte när jag lägger på luren efter att ha pratat med någon, eller när jag sätter mig i bilen efter att hag varit borta hos någon. Alltså är detta något som jag upplever som ett problem. Svaret från psykologen? -"Ja du pratar en hel del. Du kanske borde tänka innan du pratar!" Ett fint råd tycker jag......... det kändes ju väldigt trevligt att få det liksom slängt tillbaka på mig. För det var så jag upplevde det hela. Jag blev tyst och tankarna snurrade på än vildare i mitt huvud. Hon frågade vad jag tänkte och tyckte jag såg ledsen ut. Det var jag. Så otroligt ledsen. Det är ju för katten kaos i huvudet, ingen röd tråd. Det är ju delvis därför som jag bett om hjälp. När jag tidigare gick på samtal upplevde jag att den kvinnan liksom ledde samtalen lite mera, jag kände mig fokuseras och fick hjälp att kanalisera mina destruktiva tankar och fick nya infallsvinkar som hjälpte mig mycket. Här kändes det mest som "rub it in". Jag vet ju att en del av min problematik är min ångest över vikten. Detta nämnde jag också någon gång under samtalet. Svaret på detta? -" Men är det enbart negativt med övervikt?" Ehhhhhh. Jag kan inte komma på något positivt. Det skulle vara att jag kan bada längre på somrarna eftersom mitt fett gör att jag inte fryser så lätt, eller som när vi var i fjällen, på grund av min vikt fick jag bättre glid under skidorna och åkte förbi min betydligt lättare svägerska på de flackare delarna av backen. Ärligt talat? Något positivt med övervikt? När jag kom hem grät jag, fick ringa en god vän för att prata av mig lite. På tordagen ringde jag och avbeställde min nästa tid. De frågade om jag ville boka en ny tid och jag sa att det behövdes inte, för jag var inte hjälpt av hennes samtal. Ge tiden till någon annan som vill ha den. Ska man så sedan ut i djungeln av psykologer osv i den "riktiga världen" utanför värdcentraler osv. Så är man ganska utlämnad. Det finns många, det är dyrt och det är kö. Man vet ju inte vad det är för individer. Osäkerheten växer. När så sedan huvudvärken går med mig varje dag så överskuggar den lite av mina negativa tankar. Nu har jag gnällt och skrivit av mig den värsta frustrationen. Detta är ju lite av min dagbok så det får bli min klagomur. Kan ju inte tjata sönder min omgivning. Har under den sista tiden läst en bok som jag tror mycket på. Hjärnkoll på vikten. Hade svårt att ta mig igenom den, konsentrationen är inte på topp. Nu följer jag upp med Hjärnkoll på maten. Ska försöka att lägga om min kost, väger mer än jag någonsin gjort utan att vara gravid eller att nyss ha fött barn. Varje dag, varje morgon är en kamp. Sitter på sängen och tittar på min garderob.....inte mycket passar vid det här laget. Ånget och depression tynger. Tar sedan på mig samma som jag gått i hela hösten och vintern, snart söndertvättat. Kjolen har jag fått knäppa upp och sätta ett gummiband i, mellan knapp och knapphål. Detta för att få någoan cm till i midjan. Nu orkar jag inte gräva ner mig mera.
torsdag 3 mars 2011
Hej på er
Hej igen.
Tänkte att det var dags att göra ett inlägg, det var ju ett tag sedan.
Jag mår väl lite bättre än förra gången jag skrev men inte mycket.
Tabletterna gör ju sitt så jag är inte helt under isen som jag var då i januari.
Men är fortfarande nere på botten och rotar.
Nu har det blivit bestämt att jag ska in på undersökningar av olika slag. För det första blir det en sömnutredning, för att se om jag har sömnapneer. Sedan ska det ev kollas om jag är intolerant mot gluten. Blodproverna visade på normala värden men att jag ligger i nedre regionen när det gäller B12 och järn.
Trött är jag hela tiden, kan sova när helst jag lägger mig. Så fort jag tagit mig för något, spelar ingen roll vad, så är jag som en zombie nästa dag eller senare på kvällen.
Får se vad detta ger- är dock personligen övertygad om att jag förmodligen bara är extremt lat och ego.
Vikten vill jag inte prata om...
Tänkte att det var dags att göra ett inlägg, det var ju ett tag sedan.
Jag mår väl lite bättre än förra gången jag skrev men inte mycket.
Tabletterna gör ju sitt så jag är inte helt under isen som jag var då i januari.
Men är fortfarande nere på botten och rotar.
Nu har det blivit bestämt att jag ska in på undersökningar av olika slag. För det första blir det en sömnutredning, för att se om jag har sömnapneer. Sedan ska det ev kollas om jag är intolerant mot gluten. Blodproverna visade på normala värden men att jag ligger i nedre regionen när det gäller B12 och järn.
Trött är jag hela tiden, kan sova när helst jag lägger mig. Så fort jag tagit mig för något, spelar ingen roll vad, så är jag som en zombie nästa dag eller senare på kvällen.
Får se vad detta ger- är dock personligen övertygad om att jag förmodligen bara är extremt lat och ego.
Vikten vill jag inte prata om...
lördag 22 januari 2011
En stund sedan......
Har inte varit ute på bloggen på evigheter...
Har inte lust, har inte ork, har inte något vettigt att skriva om.
Har inte hindrat mig förr men nu gör det det.
Spiralen nedåt har accelererat ganska snabbt den sista tiden och i går ringde jag min läkare på vårdcentralen för att boka in ett besök. Vi pratade en liten stund och kom fram till att jag nog skulle må bra av att försöka komma i gång med samtal igen. Det tror jag skulle vara bra.
Har sedan i höstas sakta dragit ned på min medicin men fick nu rådet att börja trappa upp lite försiktigt. Inte kul men så här kan jag inte må.
Vikten är en del av bekymret. Jag är frestad att ta till sopporna men förstår någonstans innerst inne att det bara är en temporär lösning och att min kropp inte mår bra av att gå ner 20 kg varje vår för att sedan lägga på sig allt ihop igen. Men jag vill ju inte se ut så här....
Planen var att träna mig i form. Jag började lite försiktigt och det kändes ganska ok, men så plötsligt så fick jag ont i benet, tog det lugnt i några dagar och skulle sedan gå iväg till gymmet i går. Då fick jag en total härdsmälta på morgonen. Fick utbrott på sonen, på mig själv och gick och lade mig och sov i flera timmar. Läkaren frågade om jag kunde sova eller om jag behövde hjälp med det....Nix är det något jag kan så är det att sova.
Lever lite i en verklighetsflykt. Gör saker som får tiden att gå utan att jag gör något eller tänker så mycket. Orkar inte ta tag i livet helt enkelt. Trist inlägg, men jag hoppas att det vänder.... ska försöka komma ut på lite mera promenader nu när det inte är så isigt....
Kram på er
PS:Jag lever.
Har inte lust, har inte ork, har inte något vettigt att skriva om.
Har inte hindrat mig förr men nu gör det det.
Spiralen nedåt har accelererat ganska snabbt den sista tiden och i går ringde jag min läkare på vårdcentralen för att boka in ett besök. Vi pratade en liten stund och kom fram till att jag nog skulle må bra av att försöka komma i gång med samtal igen. Det tror jag skulle vara bra.
Har sedan i höstas sakta dragit ned på min medicin men fick nu rådet att börja trappa upp lite försiktigt. Inte kul men så här kan jag inte må.
Vikten är en del av bekymret. Jag är frestad att ta till sopporna men förstår någonstans innerst inne att det bara är en temporär lösning och att min kropp inte mår bra av att gå ner 20 kg varje vår för att sedan lägga på sig allt ihop igen. Men jag vill ju inte se ut så här....
Planen var att träna mig i form. Jag började lite försiktigt och det kändes ganska ok, men så plötsligt så fick jag ont i benet, tog det lugnt i några dagar och skulle sedan gå iväg till gymmet i går. Då fick jag en total härdsmälta på morgonen. Fick utbrott på sonen, på mig själv och gick och lade mig och sov i flera timmar. Läkaren frågade om jag kunde sova eller om jag behövde hjälp med det....Nix är det något jag kan så är det att sova.
Lever lite i en verklighetsflykt. Gör saker som får tiden att gå utan att jag gör något eller tänker så mycket. Orkar inte ta tag i livet helt enkelt. Trist inlägg, men jag hoppas att det vänder.... ska försöka komma ut på lite mera promenader nu när det inte är så isigt....
Kram på er
PS:Jag lever.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)